Behöver lite stöd

[Unhappy]

Välj, antingen står du ut med det. Eller så kör du på ditt race. Ofta går det kompromissa men tror inte det i detta fall. Han i det du skrivet , kan inte ge det du behöver av en partner.

Nej, det jag vill ha är att ses en gång i månaden. Och faktiskt ha nära kontakt via internet.

Det gick 6 månader, sen kom annat ivägen. Något gör ju att han drar sig undan

 

[Rita]

Nej, det jag vill ha är att ses en gång i månaden. Och faktiskt ha nära kontakt via internet.

Det gick 6 månader, sen kom annat ivägen. Något gör ju att han drar sig undan

Kanske elak, men sörj. Han vill inte det du vill. Och jag anar/tror han utnyttjar dig.

Antingen accepterar du att ha kontakt med en man som denna. Eller så gör du inte det. Ditt beslut.

 

[EmmaBovary]

Fast de flesta skriver ju ”han vill inte ha ett förhållande med dig”, jag är inte ute efter det heller.

Ja, jag mår dåligt av när någon försvinner, säger en sak, gör tvärtemot, dyker upp, säger nåt annat och försvinner.

Det här är nog en viktig poäng, många som inte vill ha ett traditionellt förhållande söker nog efter att slippa just de "kraven" på sig. De som du vill ha även om det inte är ett "förhållande". På samma vis som du upplever att han vill ha kakan och äta den, så tror jag att du gör lite samma sak.

 

[Modest]

Jag tänker att det är ganska osunt. Visst kan man backa i relationer oavsett vilken form av. Men då brukar ju båda få backa i något. Här är det bara jag. Krav/tanken på krav skrämmer honom. Men alla människor har krav på sig på något sätt.
Ja när jag sa att ”ja jag måste ha lite självrespekt att inte bli ett KK” blev han arg. Och tyckte att ”då kan vi ju vara nätkompisar bara”.
Det får mig att tro att han vet att han mig lindad runt sitt finger. Han behöver inte anstränga sig ett jota.

Får jag fråga hur länge du satt i liknande situation?

Min oro har väl varit sen Maj pga div diskussioner men han prioriterade ändå att höras. Sen i början av Juni så sa han ”jag är trött, orkar bara inte vara social”… jag gav honom tiden. Tjatade inte… men ångesten växte betydligt. Och kommunikationen kanske är 1-2 gånger i veckan.

Du har rätt att ha krav i en relation, det är viktigt att du respekterar dig själv där. Dock har han lika full rätt att inte ställa upp på dina krav (varför spelar ingen roll, faktum kvarstår), vilket är vad som nu sker som jag förstår det. Det som då återstår är för dig att ta ställning till om du vill ha det som du/ni har det NU, inte hur det var i våras.

Vi träffades på sommaren och jag avslutade i november. Jag känner verkligen igen mig i dina känslor och det var vidrigt. Det blev mycket bättre när jag insåg att jag har makten (och ansvaret) över mitt mående.

 

[Unhappy]

Kanske elak, men sörj. Han vill inte det du vill. Och jag anar/tror han utnyttjar dig.

Antingen accepterar du att ha kontakt med en man som denna. Eller så gör du inte det. Ditt beslut.

Tack, ja jag vet.

Och jag har börjat sörja. Jag gråter nu vilket jag inte kunde innan. Det gör så ont.

Rent krasst, vi skulle kunna ha ett KK förhållande ibland. Men jag skulle inte må bra av det. Kanske en kick när vi ses och sen bara ångest. För att det skulle fungera så hade han behövt vara tydlig och faktiskt velat höra av sig åtminstone varje dag. För mig är vår fd nära relation det jag värdesatt mest. Den som är viktig.

Och jag tror inte ens han vill ge mig det. Även om han ofta säger att han tycker om vår kontakt, att jag är viktig mm så visar han ju hela tiden på motsatsen.
Bryr man sig om någon (i min värd) då hör han av sig, mer än nån gång i veckan.
Nu är vi säkerligen olika han och jag och resonerar olika. Men för mig är hans bristande kontakt ett tecken på att han backar/inte orkar/vill.
Jag hade aldrig låtit ett medelande ligga en vecka, i synnerhet inte från någon som jag ”tycker så mycket om”.
Oavsett känns det som ett sätt att ta distans. Jag vet att våra träffar vi hade betydde mycket för honom med.

 

[Unhappy]

Det här är nog en viktig poäng, många som inte vill ha ett traditionellt förhållande söker nog efter att slippa just de "kraven" på sig. De som du vill ha även om det inte är ett "förhållande". På samma vis som du upplever att han vill ha kakan och äta den, så tror jag att du gör lite samma sak.

Ja, jag märker ju att han backar undan. Bara det att inte öppna meddelanden på 1 vecka. Sen visst han är praktisk, och har sagt att vi ses. För honom kan det räcka så.

Nej, hans förhållanden har ju varit 2 gånger i veckan, tills tjejen tröttnat. Förvisso är 1 gång i månaden mindre men med massor med planering och pengar spelar in. Dessutom vet han ju vad jag känner.

 

[Unhappy]

Du har rätt att ha krav i en relation, det är viktigt att du respekterar dig själv där. Dock har han lika full rätt att inte ställa upp på dina krav (varför spelar ingen roll, faktum kvarstår), vilket är vad som nu sker som jag förstår det. Det som då återstår är för dig att ta ställning till om du vill ha det som du/ni har det NU, inte hur det var i våras.

Vi träffades på sommaren och jag avslutade i november. Jag känner verkligen igen mig i dina känslor och det var vidrigt. Det blev mycket bättre när jag insåg att jag har makten (och ansvaret) över mitt mående.

Visst är det så. Båda har rätt att ställa krav, sen måste man inte följa de kraven om man känner att det inte passar. Att försöka ses 1 gång i månaden ville båda testa, båda ville ses nu när han kommer.
Men kontakt 1 gång i veckan vill jag verkligen inte. Jag saknar våra samtal, små livsuppdateringar osv. När jag sagt det får jag ”jag vet” till svar. Om det betyder att han inte vill eller inte kan pga mående vet jag inte.

Lite lite börjar jag komma framåt i tanken. Men jag är liksom inte där att jag snabbt och lätt bara kan ta bort honom i appen. Jag skulle vilja träffas en sista gång (tror jag). Se vad hans anledning är till denna tystnad. Sen suger jag förmodligen in mer in det fina han säger än vad han kanske menar. Även om han inte direkt är känd för att göra stora känsloyttringar

 

[skiesabove]

Visst är det så. Båda har rätt att ställa krav, sen måste man inte följa de kraven om man känner att det inte passar. Att försöka ses 1 gång i månaden ville båda testa, båda ville ses nu när han kommer.
Men kontakt 1 gång i veckan vill jag verkligen inte. Jag saknar våra samtal, små livsuppdateringar osv. När jag sagt det får jag ”jag vet” till svar. Om det betyder att han inte vill eller inte kan pga mående vet jag inte.

Lite lite börjar jag komma framåt i tanken. Men jag är liksom inte där att jag snabbt och lätt bara kan ta bort honom i appen. Jag skulle vilja träffas en sista gång (tror jag). Se vad hans anledning är till denna tystnad. Sen suger jag förmodligen in mer in det fina han säger än vad han kanske menar. Även om han inte direkt är känd för att göra stora känsloyttringar

Du är på väg åt rätt håll nu, men var försiktig, det är nog väldigt hög risk att du "trillar dit igen" under träffen.

Vad sägs om att leta nytt ragg ? Var tydlig i din presentation med vad för sorts umgänge du är ute efter, och kör igång! Finns garanterat karlar som vill ha en långdistansrelation (höras ofta men ses sällan).

Var tydlig, ärlig, och ta hand om dig själv . Släng inte hjärtat åt första bästa som ger dig uppmärksamhet. Man får ofta "köpa många nitlotter innan det blir vinst".

 

[the_connemara]

Samtidigt måste jag ju jobba på att sluta vara ”hetsmaja” och måla fan på väggen. Det skapar faktiskt mycket ångest också. Han är en person man pratar bäst med i lugn och ro ”jag vill att du försöker höra av dig mer” osv. Minsta irritation eller krav så drar han sig undan.

Försökte klippa in lite svar på varför jag skrev inlägget om barnrumpa som svar på ovan @Unhappy. Du är själv inne på samma tankar jag hade när jag skrev det.

Fast de flesta skriver ju ”han vill inte ha ett förhållande med dig”, jag är inte ute efter det heller.

Ja, jag mår dåligt av när någon försvinner, säger en sak, gör tvärtemot, dyker upp, säger nåt annat och försvinner.

Det är otroligt respektlöst.

Om inte båda har samtyckt till "vi är i en kärleksrelation, där vi hör av oss ofta och tar hänsyn till varandras behov, planerar framtiden tillsammans och försöker utvecklas för varandras skull"

så är det totalt skevt att du går och förväntar dig det, och orsakar dig själv lidande. Det framstår som ett självskadebeteende, och dessutom så försöker du lägga skulden för det på honom, dvs du skadar han också.

Du kan inte handskas med en casual vänner/ligga ibland utan krav. Du ska du inte heller vara i en sån relation, och du ska verkligen inte försöka göra om den relationen till en intimare kärleksrelation.

Det är taskigt mot både han och dig.

Sitter folk ens och planerar sånt? Jag vet inte?

Jag lägger inte skulden på någon utan försöker att få ihop bilden av allt. Men ja i min värld är hans betende märkligt.

Vi hade en kärleksrelation, som gick över till nåt annat. Sen blev det såhär…för mig har det gått för fort. Jag har också sagt att jag inte tänker/kan nedvärdera mig att ha en casual KK relation också. Det är inget han är omedveten om. Och han vet att jag har känslor för honom. Kan inte heller se att jag är taskig mot honom någonstans. Däremot stressar hans betende mig.

Ja, löpande stämmer man av sådant om något uppkommer.

Men vad tänker du om att du anpassar dig så ofantligt mycket, känner att du behöver ”hantera” honom med silkesvantar samt inte uttrycker några som helst krav/behov i den här relationen? Och när du vid nåt enstaka tillfälle gjorde det så backade han/blev defensiv. Vad hade du tänkt om någon annan skrivit det du skriver?

Jag har för övrigt varit med om ungefär samma sak. Slet sönder mig till slut och då avslutade jag. Aldrig ångrat mig. Livet blir SÅ mycket lättare när man kan släppa ”varför”. Det spelar nämligen ingen roll.

Jag tänker att det är ganska osunt. Visst kan man backa i relationer oavsett vilken form av. Men då brukar ju båda få backa i något. Här är det bara jag. Krav/tanken på krav skrämmer honom. Men alla människor har krav på sig på något sätt.
Ja när jag sa att ”ja jag måste ha lite självrespekt att inte bli ett KK” blev han arg. Och tyckte att ”då kan vi ju vara nätkompisar bara”.
Det får mig att tro att han vet att han mig lindad runt sitt finger. Han behöver inte anstränga sig ett jota.

Får jag fråga hur länge du satt i liknande situation?

Min oro har väl varit sen Maj pga div diskussioner men han prioriterade ändå att höras. Sen i början av Juni så sa han ”jag är trött, orkar bara inte vara social”… jag gav honom tiden. Tjatade inte… men ångesten växte betydligt. Och kommunikationen kanske är 1-2 gånger i veckan.

Att bli sur när sådant tas upp/själv ändra i relationen utan att vara tydlig med vad det innebär och stämma av är för mig att bete sig som en barnrumpa. Jag hade kunnat okejat ett kortare avbräck med en bra förklaring och en hållbar lösning (som efterföljs såklart) där ingen inblandad mår dåligt. Men det förutsätter ju att båda två är vuxna och öppna i kommunikationen. Utifrån vad du skriver så fattar jag att du blir nojig och mår dåligt, ni låter som en total omatch tyvärr. Det är ju så att de dåliga stunderna ska vara rätt bra för att något ska vara bra i längden. Kan han inte hantera stress/psykisk ohälsa/what ever i en relation så får han låta bli att ha en. Jag gör det inte egentligen och får ta mitt ansvar att det inte spiller över på min partner.

Tack, ja jag vet.

Och jag har börjat sörja. Jag gråter nu vilket jag inte kunde innan. Det gör så ont.

Rent krasst, vi skulle kunna ha ett KK förhållande ibland. Men jag skulle inte må bra av det. Kanske en kick när vi ses och sen bara ångest. För att det skulle fungera så hade han behövt vara tydlig och faktiskt velat höra av sig åtminstone varje dag. För mig är vår fd nära relation det jag värdesatt mest. Den som är viktig.

Och jag tror inte ens han vill ge mig det. Även om han ofta säger att han tycker om vår kontakt, att jag är viktig mm så visar han ju hela tiden på motsatsen.
Bryr man sig om någon (i min värd) då hör han av sig, mer än nån gång i veckan.
Nu är vi säkerligen olika han och jag och resonerar olika. Men för mig är hans bristande kontakt ett tecken på att han backar/inte orkar/vill.
Jag hade aldrig låtit ett medelande ligga en vecka, i synnerhet inte från någon som jag ”tycker så mycket om”.
Oavsett känns det som ett sätt att ta distans. Jag vet att våra träffar vi hade betydde mycket för honom med.

Håller med om din insikt. Skitjobbigt såklart!

 

[Modest]

Försökte klippa in lite svar på varför jag skrev inlägget om barnrumpa som svar på ovan @Unhappy. Du är själv inne på samma tankar jag hade när jag skrev det.



Det är otroligt respektlöst.





Ja, löpande stämmer man av sådant om något uppkommer.





Att bli sur när sådant tas upp/själv ändra i relationen utan att vara tydlig med vad det innebär och stämma av är för mig att bete sig som en barnrumpa. Jag hade kunnat okejat ett kortare avbräck med en bra förklaring och en hållbar lösning (som efterföljs såklart) där ingen inblandad mår dåligt. Men det förutsätter ju att båda två är vuxna och öppna i kommunikationen. Utifrån vad du skriver så fattar jag att du blir nojig och mår dåligt, ni låter som en total omatch tyvärr. Det är ju så att de dåliga stunderna ska vara rätt bra för att något ska vara bra i längden. Kan han inte hantera stress/psykisk ohälsa/what ever i en relation så får han låta bli att ha en. Jag gör det inte egentligen och får ta mitt ansvar att det inte spiller över på min partner.



Håller med om din insikt. Skitjobbigt såklart!

Förstod inte riktigt om du svarade mig eller inte?

 

[the_connemara]

Förstod inte riktigt om du svarade mig eller inte?

Nej det var bara ett svar till @Unhappy Tyckte du skrev så bra!

 

[Unhappy]

Du är på väg åt rätt håll nu, men var försiktig, det är nog väldigt hög risk att du "trillar dit igen" under träffen.

Vad sägs om att leta nytt ragg ? Var tydlig i din presentation med vad för sorts umgänge du är ute efter, och kör igång! Finns garanterat karlar som vill ha en långdistansrelation (höras ofta men ses sällan).

Var tydlig, ärlig, och ta hand om dig själv . Släng inte hjärtat åt första bästa som ger dig uppmärksamhet. Man får ofta "köpa många nitlotter innan det blir vinst".

Tack, ja det går i myrsteg. Korta små stunder. Igår skrattade jag på riktigt, för första gången på säkert 1,5 månad. Men det var också det enda.

Nej nån annan är inte aktuell på något sätt.

Det jobbiga är att jag har ganska svårt att känna tillit till någon. Jag avägde noggrant denna man. Och efter 6 månaders stabilitet så sänkte jag garden. Han fick komma nära, och jag växte med honom, började växa i mig själv. Se saker på ett annat sätt och utvecklas…och han var glad att se mig göra det. Sen fick jag ju min kraschlandning. Eller vad man ska säga, långsam kraschlandning… för än är det inte över. Eller kanske, kanske han hör av sig. Det är det ingen som vet.

 

[Unhappy]

Försökte klippa in lite svar på varför jag skrev inlägget om barnrumpa som svar på ovan @Unhappy. Du är själv inne på samma tankar jag hade när jag skrev det.



Det är otroligt respektlöst.





Ja, löpande stämmer man av sådant om något uppkommer.





Att bli sur när sådant tas upp/själv ändra i relationen utan att vara tydlig med vad det innebär och stämma av är för mig att bete sig som en barnrumpa. Jag hade kunnat okejat ett kortare avbräck med en bra förklaring och en hållbar lösning (som efterföljs såklart) där ingen inblandad mår dåligt. Men det förutsätter ju att båda två är vuxna och öppna i kommunikationen. Utifrån vad du skriver så fattar jag att du blir nojig och mår dåligt, ni låter som en total omatch tyvärr. Det är ju så att de dåliga stunderna ska vara rätt bra för att något ska vara bra i längden. Kan han inte hantera stress/psykisk ohälsa/what ever i en relation så får han låta bli att ha en. Jag gör det inte egentligen och får ta mitt ansvar att det inte spiller över på min partner.



Håller med om din insikt. Skitjobbigt såklart!

Tack, det där att han inte är nån ängel i detta är något jag har svårt att ta in. Jag har förlitat mig på honom, han fick min tillit en gång och jag växte med honom. Hans totala självständighet, att kunna säga ifrån, stå upp för sig själv är egenskaper som jag värderar högt att han hade. Och jag växte som person under den tiden, och han tyckte om att se mig växa. Sen släpper han mig bara, som en trasig leksak. Och man har rätt att ”göra slut”, men det finns olika sätt att göra det på.

Nu sa han i början av månaden att ”jag kan inte ha nån relation, jag har nog med mig själv, jag vill inte att du förväntar dig nåt mer än det vi redan har”- vilket han sedan sa berodde på att han blev neurotisk av det pratet vi haft om flytt. Han har inte kunnat släppa det. Han ville fortfarande ses…jag skrev ett par dagar senare hur jag önskade. Att vi bestämmer nåt och slutar tjafsa (att veta var man står/kan förvänta sig behöver jag. Att ses när han kommer, försöka ses 1 gång i månaden sen. Att jag också vill att han skall göra det han vill, segla osv. Han var med på det, allt ihop och sen ”det känns bra, tror jag” men han blev arg över detta med att jag inte ville ”vara ett KK han kunde ta fram när det passade framåt oktober”… han tyckte det lät illa. Men det tycks ju vara det han vill.

Efter det nån kontakt i veckan, glada medelanden dock hela vägen. Jag skrev också att jag tycker vår kommunikation är jobbig. Jag vet inte vad som ska komma, jag vet inte ens om han öppnar mina meddelanden. Fick till svar att ”så ska det inte vara, jag tycker om våran kommunikation, nu ska det bara vara bra saker”. Sen försvinner han, dyker upp nån gång i veckan, skriver kanske 3 meningar och sen borta mitt i pratet.

Han är lite så att han står sig själv närmast, han går före i alla lägen. Resten av världen får bara köpa det. Och jag hade gjort det…det hade inte behövt vara såhär, jag hade inte behövt må såhär om han sagt ”jag mår skit och behöver få vara en vecka”…. Inte ens det vill han ge mig. Utan jag skall stå på stand by… tills han behagar öppna meddelandena.

I skrivande stund, jag vet inte ens om han kommer att öppna igen. Det logiska är ju att han gör det nån gång. Jag vet inte om han kommer att säga ”du jag vill inte träffa dig alls”, eller vara som vanligt ”nu åker jag snart så bör vara hos dig om en vecka”…. Det där plågar mig.

Visst skulle jag kunna skicka nåt och KANSKE han är på humör att öppna det. Men är han inte det så blir det betydligt värre. Ibland när jag gjort så har han t.o.m. blivit väldigt glad och pratat en timme.

Dessutom vet han, han vet om min separationsångest. Att jag behöver lite stabilitet osv. Sen om det handlar om att han är så under isen, bara lagt det på hyllan, tänker att han tar det när han är påväg vet jag inte.

Förr var han den mest kloka människa jag träffat. Vi möttes i en tråd just om att ”försvinna/ghosta” då jag varit med om det (den killen hörde av sig månader efter och hade rasat helt mentalt, så ingen skuld på honom). Ödets ironi att han ”plockar upp” mig där, gör mig trygg och givetvis aaaaaldrig skulle göra så själv ”man försöker höra av sig hur trött man än är” hette det. Och så lämnar han mig på samma sätt, fast i 10 gånger sämre skick.

 

[starcraft]

Men du, jag är på ett forum. Folk svarar i min tråd, och frågar saker och ibland tolkar in saker fel… då blir det många sidor upp och ner mer svar.

Jag hade knappast skrivit sida upp och ner utan att någon svarat mig? Eller hur?

Det jag ville med mitt inlägg var att jag tror du mår bättre om du skiftar fokus. Istället för hur han känner, vad han vill, varför han gör som han gör, vad beror det på att han gör så till Vad vill du? Kan han möta dig i det du vill? Hur får det dig att må? Vad är viktigt för dig? Osv. Du är huvudpersonen i ditt liv. Det spelar ingen roll varför han gör det han gör, bara hur det får dig att må.

Men det är också tydligt att det här inte är svaren du vill ha så jag hoppar av här.

 

[Unhappy]

Det jag ville med mitt inlägg var att jag tror du mår bättre om du skiftar fokus. Istället för hur han känner, vad han vill, varför han gör som han gör, vad beror det på att han gör så till Vad vill du? Kan han möta dig i det du vill? Hur får det dig att må? Vad är viktigt för dig? Osv. Du är huvudpersonen i ditt liv. Det spelar ingen roll varför han gör det han gör, bara hur det får dig att må.

Men det är också tydligt att det här inte är svaren du vill ha så jag hoppar

Det jag ville med mitt inlägg var att jag tror du mår bättre om du skiftar fokus. Istället för hur han känner, vad han vill, varför han gör som han gör, vad beror det på att han gör så till Vad vill du? Kan han möta dig i det du vill? Hur får det dig att må? Vad är viktigt för dig? Osv. Du är huvudpersonen i ditt liv. Det spelar ingen roll varför han gör det han gör, bara hur det får dig att må.

Men det är också tydligt att det här inte är svaren du vill ha så jag hoppar av här.

Fast det där är tänkvärda saker och det är dit jag vill komma.

Det var just att jag skriver inlägg efter inlägg jag reagerar på. Jag vill gärna svara alla som faktiskt tar sig tid. Och många har svarat- då blir det många inlägg.

Om du skulle läsa så

1) Jag vill att han hör av sig och är tydlig.
2) Det kan han om om han vill och vi gör som vi sagt
3) Gör han ovanstående så kan det blir bättre, om inte vi ponerar en dumpning så ja jag kommer att må skit, men då vet jag.
4) Jag, men jag har svårt att ens se nåt värde på mig. Men jag försöker

 

[tanten]

Tack, det där att han inte är nån ängel i detta är något jag har svårt att ta in. Jag har förlitat mig på honom, han fick min tillit en gång och jag växte med honom. Hans totala självständighet, att kunna säga ifrån, stå upp för sig själv är egenskaper som jag värderar högt att han hade. Och jag växte som person under den tiden, och han tyckte om att se mig växa. Sen släpper han mig bara, som en trasig leksak. Och man har rätt att ”göra slut”, men det finns olika sätt att göra det på.

Nu sa han i början av månaden att ”jag kan inte ha nån relation, jag har nog med mig själv, jag vill inte att du förväntar dig nåt mer än det vi redan har”- vilket han sedan sa berodde på att han blev neurotisk av det pratet vi haft om flytt. Han har inte kunnat släppa det. Han ville fortfarande ses…jag skrev ett par dagar senare hur jag önskade. Att vi bestämmer nåt och slutar tjafsa (att veta var man står/kan förvänta sig behöver jag. Att ses när han kommer, försöka ses 1 gång i månaden sen. Att jag också vill att han skall göra det han vill, segla osv. Han var med på det, allt ihop och sen ”det känns bra, tror jag” men han blev arg över detta med att jag inte ville ”vara ett KK han kunde ta fram när det passade framåt oktober”… han tyckte det lät illa. Men det tycks ju vara det han vill.

Efter det nån kontakt i veckan, glada meddelanden dock hela vägen. Jag skrev också att jag tycker vår kommunikation är jobbig. Jag vet inte vad som ska komma, jag vet inte ens om han öppnar mina meddelanden. Fick till svar att ”så ska det inte vara, jag tycker om våran kommunikation, nu ska det bara vara bra saker”. Sen försvinner han, dyker upp nån gång i veckan, skriver kanske 3 meningar och sen borta mitt i pratet.

Han är lite så att han står sig själv närmast, han går före i alla lägen. Resten av världen får bara köpa det. Och jag hade gjort det…det hade inte behövt vara såhär, jag hade inte behövt må såhär om han sagt ”jag mår skit och behöver få vara en vecka”…. Inte ens det vill han ge mig. Utan jag skall stå på stand by… tills han behagar öppna meddelandena.

I skrivande stund, jag vet inte ens om han kommer att öppna igen. Det logiska är ju att han gör det nån gång. Jag vet inte om han kommer att säga ”du jag vill inte träffa dig alls”, eller vara som vanligt ”nu åker jag snart så bör vara hos dig om en vecka”…. Det där plågar mig.

Visst skulle jag kunna skicka nåt och KANSKE han är på humör att öppna det. Men är han inte det så blir det betydligt värre. Ibland när jag gjort så har han t.o.m. blivit väldigt glad och pratat en timme.

Dessutom vet han, han vet om min separationsångest. Att jag behöver lite stabilitet osv. Sen om det handlar om att han är så under isen, bara lagt det på hyllan, tänker att han tar det när han är påväg vet jag inte.

Förr var han den mest kloka människa jag träffat. Vi möttes i en tråd just om att ”försvinna/ghosta” då jag varit med om det (den killen hörde av sig månader efter och hade rasat helt mentalt, så ingen skuld på honom). Ödets ironi att han ”plockar upp” mig där, gör mig trygg och givetvis aaaaaldrig skulle göra så själv ”man försöker höra av sig hur trött man än är” hette det. Och så lämnar han mig på samma sätt, fast i 10 gånger sämre skick.

Ser du hur toxiskt detta är?

Du kräver en massa av honom. Du tolkar hur han mår baserat på vad han sagt. De flesta människor kan säga nåt i stunden och i det långa loppet inte mena ett dugg av det. Inte för att vara elak, men för att när stundens ingivelse och stämning försvinner så gäller det inte längre.

SLÄPP HONOM innan du går sönder helt.

 

[Pilot]

Ser du hur toxiskt detta är?

Du kräver en massa av honom. Du tolkar hur han mår baserat på vad han sagt. De flesta människor kan säga nåt i stunden och i det långa loppet inte mena ett dugg av det. Inte för att vara elak, men för att när stundens ingivelse och stämning försvinner så gäller det inte längre.

SLÄPP HONOM innan du går sönder helt.

Jag håller med.

Dessutom tas det upp exempel på saker som sagts av honom i förtroende, jag tycker inte det är okej att älta någon som sagts i förtroende på detta vis.

 

[Unhappy]

Ser du hur toxiskt detta är?

Du kräver en massa av honom. Du tolkar hur han mår baserat på vad han sagt. De flesta människor kan säga nåt i stunden och i det långa loppet inte mena ett dugg av det. Inte för att vara elak, men för att när stundens ingivelse och stämning försvinner så gäller det inte längre.

SLÄPP HONOM innan du går sönder helt.

Var ser du att jag kräver något av honom? Förutom att ha framför vad jag vill/tycker. Han styr ju allt och vet förmodligen om det.
Att jag tolkar hur han mår baserar jag ju såklart på det han säger. Jag vet ju hur han mår av för mycket stress/press/jobb osv. Det har han kommunicerat innan.

Om du som inte är involverad i detta skulle tolka det, hur hade du gjort det?

 

[Unhappy]

Jag håller med.

Dessutom tas det upp exempel på saker som sagts av honom i förtroende, jag tycker inte det är okej att älta någon som sagts i förtroende på detta vis.

Vad är det du tycker är så personligt/i förtroende?

 

[Pilot]

Vad är det du tycker är så personligt/i förtroende?

Att ta upp saker om hur man är som person, ser på sig själv, hanterar saker osv tycker jag är väldigt personligt.

Det är andra tråden och du får för det mesta samma svar i den tidigare.

Jag tror du står för nära, men när jag läser det du skriver är det supertydligt att han sätter gränser för sig.
Som du inte accepterar och vill förhandla om.

I mina ögonen så låter det som om ni kommer överens och du är med på tåget, för att sedan försöka flytta fram den gränsen genom att höra av dig igen, ställa krav på att han ska svara osv när han kommunicerar att han inte vill.

För mig låter han nästan lite "dumsnäll" som låter dig hållas.

Edit: han verkar ha insett att ni inte är kompatibla.