Träningen rullar på bra, men mentalt och känslomässigt är jag nere i skorna. Nästan alla tankar jag har just nu handlar om sorg, saknad och elände. Ungens tvåårsdag närmar sig och allt jag tänker på är de som inte är här. Jag är hudlös som fan och kan knappt läsa rubrikerna på Dagens Nyheter utan att vilja bryta ihop. Imorse fick jag verkligen kriga för att ta mig ut ur lägenheten (kände till och med på ungens panna, lite feber hade ju gjort att jag kunnat hålla henne hemma från skolan och jag hade kunnat vabba) och när mina favoritjeans gick sönder på väg till campus så var jag verkligen redo att ge upp.
Dessutom... Har tenta på torsdag men kommer att satsa på omtenta i maj. Efter att ha hamnat lite på efterkälken i början av kursen pga sjukdom (egen och barnets) kom jag aldrig riktigt ikapp. På något sätt har ändå de två obligatorier vi haft hittills gått bra så jag har chans på ett bra betyg och jag vill inte sumpa det genom att skriva en tenta jag inte är förberedd på. Jag har skrivit nästan tjugo tentor de senaste knappa fem åren och aldrig skrivit en omtenta, så även om det är ett taktiskt beslut känns det som ett misslyckande.
Slut på negativt blaj...
Du är allt annat än misslyckad Tassen! Som andra sagt, så är den här omtentan ett medvetet val, och det låter som att det är rätt väg att gå i nuläget!