Kom av mig lite i att skriva men det är nog nu jag måste vara som mest på min vakt med maten och motionen. Jag blev nämligen utskriven från behandlingshemmet i onsdags och kom hem sent på kvällen. Så nu har jag varit hemma i 4 dagar och det är underbart. 8 månader i slutenvård är över och jag har nog aldrig längtat hem så mycket som jag gjort under dessa månader. Eller jo under dom andra inläggningarna i och för sig för det är alltid hemskt att vara inlagd, det värsta jag vet.
Men nu ska det vara slut på det, jag ska börja leva ett friskt liv och i höst börjar jag psykologprogrammet, jag har sökt massor av gånger men alltid varit för sjuk för att börja. Men nu jäklar ska det gå. Det är en dröm jag haft länge och det har löst sig med hundvakt redan så det jobbiga är nog mest själva pendlingen som kommer ta minst 2,5 timmar varje dag. Så härligt att ha något att kämpa för, motivation!
Sen jag kom hem har det gått bra, jag vet att jag ofta har lättast i början men att det sen blir svårare för så har det varit varje gång jag varit inlagd och sen kommit hem vilket jag insåg är 13 gånger för anorexin plus en gång för överdos av medicin pga ångesten som beror på anorexin och en gång för epilepsi som jag också fick pga anorexin.
Jag har nog ändå inte känt mig så pass fri som jag gör på 12 år, jag är inte frisk, jag uppfyller fortfarande alla kriterier för anorexi förutom vikten som nu är stabil så mycket av tankarna finns ju kvar men det är ändå så att jag klarar att äta. Mitt stora problem är att jag måste vara ute och gå ett par timmar varje dag för att få lova att äta enligt ätstörningen och det blir väldigt tvångsmässigt.
Men som sagt så är jag starkare i mig själv nu, jag känner mig själv, jag står upp för mig själv, jag arbetar hela tiden med att gå emot ätstörningens tankar och skilja på vad som är friskt och vad som är sjukt och bryta dom tankarna och beteenden genom listor jag skrivit på behandlingshemmet om vad jag ska säga till mig själv när det är jobbigt och vad jag ska göra och överlag är det mycket lättare att resonera med mig själv nu.
När jag kom till behandlingshemmet hade jag en milslång lista över svältsymtom som jag skulle skriva upp, nu när jag åkte hem är det enda som kvarstår att jag är väldigt känslig för blodsockerfall, att mina naglar är sköra och trasiga och att jag utvecklat hypotyreos vilket gjort att jag gått upp lite mer i vikt än vad jag känner mig bekväm i men nu får jag Levaxin för att fixa problemen med sköldkörteln.
Angående vikten är jag inte heller lika besatt längre, jag skulle gärna vara mindre och smalare men jag känner inte att jag är beredd att offra mitt liv åt det, varken rent ordagrant eller genom att bara fokusera på det och noja över mat, protein, ständiga gymbesök eller vad nu andra gör. Jag vill leva med min hund, långa promenader, kanske börja springa när jag är stabil, kanske träna lite på några pass. Men jag har tränat så mycket i mitt liv att just nu är det faktiskt skönt att bara vara ute och promenera för det har jag inte fått som inlagd, först inget och sen 20 minuter per dag och det är inget för mig.
Att inte behöva väga mig varje vecka känns så himla bra, dom senaste 10 åren har jag ju vägt mig en eller flera gånger i veckan av vården. Dom vill fortfarande ta min vikt i öppenvården säger dom men jag vill inte. Att inte veta och att inte fokusera på det hjälper mig så otroligt mycket när jag äter. Jag vågar så mycket mer och slappnar av och utmanar mig. Jag ska ta ett riktigt snack med sjuksköterskan på torsdag för att se om jag kan få skippa vävningarna helt, det vore så skönt.
Jag älskar att träna med honom men de där lugna turerna i skogen är oslagbara och nödvändiga
