Här kommer en kort redogörelse av våra sju sorger och åtta bedrövelser.
Det började lite smått katastrofalt eftersom min åkpartner hade fått med sig fel stavar, så hon hade sin 196 cm långa makes stavar. Det upptäcktes när vi precis kommit till Norberg och det var väl en sisådär 25 minuter till start. Gott om tid för det vi hade tänkt göra, t.ex. lägga på glid på mina skidor, men istället fick vi jaga ett par nya stavar till henne (jag fick följa med och betala eftersom hennes kort låg kvar på hotellet). När stavarna var inköpta försvann även en handske, men medan jag stod i kön för att betala för ett par nya handskar såg jag hennes försvunna handske på disken. Någon snäll själ hade lämnat in den och kompisen slapp lägga ut ännu mer pengar på utrustning.
Vi kom till start med ungefär 90 sekunder till godo, så jag kunde glömma att lägga på mer glid. Vi var bokstavligt talat bland de typ tio sista att passera startlinjen.
Mitt dåliga glid märktes inte så mycket i början pga att det var mycket folk och det gick svagt uppför. Sista fem kilometrarna på första varvet (vi körde 2 x 15 km) var dock plågsamma för jag kunde inte staka ALLS, det gled noll och ingenting så jag fick i princip kliva fram på skidorna. Jag var enormt, enormt nära att ge upp då. Vid varvning hittade vi ingen vallaservice utan det blev först vid sista vätskekontrollen, dvs ca 7-8 km från mål, som jag äntligen fick på lite glid. Den sista fjärdedelen på loppet blev vår tveklöst snabbaste, men hela loppet tog ändå enormt lång tid. Jag tog dessutom det säkra före det osäkra i några backar och gick ner eftersom jag tycker det är otäckt att ploga när det är konstsnö med typ is under. Annars stod jag på benen i princip hela tiden, tror jag ramlade två gånger.
I mål kom vi i alla fall till slut, efter typ 4.40.
Var nog bland de tio sista från slutet också, så man kan säga att vi bevakade våra positioner från start.
Nä, det var verkligen inte roligt. Diagonala i 22 km var inget min kropp var förberedd på och idag protesterar mina höftböjare, framförallt den högra, mot allt som innebär att jag lyfter benet mer än en decimeter från backen. Det är mentalt knäckande att inte ha något glid, speciellt på en bana där många duktiga åkare körde helt utan fästvalla, för så platt var det.
Men nu är det gjort, och "aldrig mer" gäller främst att åka lopp. Att fjösa runt i skogen en solig dag är väl en sak, men det ska mycket till innan jag åker något lopp igen.
Men vilken pärs 
Jag har visserligen gått upp 6 hg under den tiden men jag inser nu att det inte är något alls i det stora hela som faktiskt är nästan 2 månader och sista veckan nu har jag varit som mest viktstabil för jag hade bara gått up 0,05 kg. 50 gram på en vecka är ju ingenting! Dom där hektona innan kan ju vara allt från tarminnehåll till dag i månaden.
