Beach 2015, del 4

[Wega]

Jag var på gymmet imorse för första gången på tre (?) veckor, och det gick superbra!

 

[Chili]

Tjoho, har varit på massage och vill inte gråta av smärta! Några punkter vid höger knä gör fortfarande skitont och dessa behandlade vi med laser idag. Det ska bli mycket spännande att följa knäets utveckling nu efter det! Men låren tyckte hon kändes mycket mjukare och "lättmasserade" jämfört med tidigare och jag kan bara hålla med. En del gör det ju ont men de där fruktansvärda triggerpunkterna finns inte kvar. Samma med sätesmusklerna. Vi hann även med ryggen (helkroppmassage!) och den var inte jätteglad, men nu är den också snabbt genomgången iaf.

Har haft en konstig känsla/ömhet vid vänster nyckelben som jag nämnt här och jag har väl tänkt att nu hoppar den säkert ur led, måste träna axelmusklerna! Hon kände efter och satan i gatan vad ont jag hade i bröstmuskeln och hela vägen ut i överarmen! Vet inte om det är ridningen eller nånting jag gjort när vi jobbat i fält men den är inte glad. Dvs inte troligt att det beror på nåt brutalt tapp i muskelmassa utan snarare överansträngning eller liknande. Blir nog att fortsätta behandla lite där.

Grymt nöjd med att massagen börjar kännas bättre! Tror detta kommer göra enorm skillnad för min livskvalité i framtiden, förutsatt att jag fortsätter med regelbunden massage. Det går nog inte bara att lägga ner och tro att den goda formen bevaras. Hon går dessvärre på mammaledighet nu men jag får testa hennes vikarie och under sommaren kanske det blir mindre regelbundet med massage pga detta.

 

[cili]

Platt som en pannkaka. Pang ner i marken.
Utskällning av läkaren i telefon, för att jag bokat en telefontid och inget besök. Newsflash: JAG valde inte en telefontid, JAG ville komma dit, men dom hade inga tider. När jag ringde 1177 förra veckan sa dom att det är viktigt att jag får en tid snarast, så dom ringde och tryckte på vc som sen ringde upp mig och sa att det enda dom kunde ordna inom en överskådlig framtid var just denna telefontid, och med den skulle det gå bra att få ut sömntabletter och en sjukskrivning. Men icke. Tvärstopp. "Du får ringa och boka en besökstid, hejdå" *klick*.

Så nu skiter sig allting med CSN och skola för i höst. För jag har ingen giltig anledning till att inte vara i tid med de inlämningar som ska göras innan terminens slut.

 

[Emtherlia]

@cili Idioter!

 

[snow]

Riktigt tung dag detta. Igår skulle hästens eventuella fodervärd rida honom på sin ridlektion i ridhuset. Något som jag (och min medryttare) gjort varje vecka hela vintern. Jag kände inte igen min häst; han var som förbytt och kastade sig i panik två gånger helt utan förvarning och hans ryttare (som enligt min mening gjorde allting rätt) flög som en vante. Som tur är skadade hon sig inte, men hon blev givetvis jätterädd. Och jag också. Jag har ingen aning om varför han betedde sig så här helt plötsligt - jag vet ju att han kan reagera när han blir spänd, men vid samtliga dessa tillfällen så har jag haft en "rimlig förklaring" till varför han reagerat. Igår förstod jag verkligen ingenting alls. Vi ska åka till veterinären nästa vecka och undersöka honom, om det kan vara så att han har ont någonstans. Det märkliga är att reaktionen kom så plötsligt - i söndags galopperade min sambo på honom utomhus och han var jättesnäll, i måndags var han världens lydigaste häst när jag tömkörde och så igår var han som en vildhäst med nerverna utanpå kroppen.

Konsekvensen av detta är i alla fall att han inte kommer lånas ut på foder i höst. Även om någon skulle vilja så känner jag att jag inte skulle palla de psykiskt att ha på mitt samvete om han beter sig så här igen. Han får åka hem till lösdriften istället.... Usch, detta känns som en riktig mardröm. Jag trodde att jag hade en snäll häst - som förvisso är reaktionssnabb i vissa situationer - men inte en farlig, opålitlig häst som reagerar med att fly i panik för saker som ingen kan förstå?

 

[Emtherlia]

@snow Men vad tråkigt! Det är inte så att det blåser en massa hos er och att det ger otäcka ljud i ridhuset som i sin tur skrämmer hästen?

 

[Wysiwyg]

@cili

Vad tråkigt! Byt vårdcentral? Och ring och boka den där besökstiden så du kan få ett intyg ändå! Även om du inte har det redo till terminsslutet kan du ändå skicka in det till CSN och förklara vilket strul det blev med tiderna.

 

[Mineur]

@cili Men vad är det för jävla människor du råkar ut för? Är det en läkare du har träffat innan? Oavsett vad så borde hen veta att en utskällning aldrig gör någon nytta och att hen har uppvisat extremt oprofessionellt beteende. Försökte hen inte ens hjälpa eller ställa frågor, var det liksom bara tack och adjö? Arrrhg jag blir så upprörd för din skull!!!

@snow Fy fasiken vad tråkigt, åh vad jag lider med dig! Hästar är fantastiska på många sätt, men ibland är det också något fruktansvärt jobbiga att ha hand om. Hur gick det med eventuella ridskoleplaner, eller känns det också för osäkert nu? För att se det från den ljusa sidan så har du ju i alla fall en fin lösdrift som du känner till och kan lita på, även om det såklart inte är den idealiska lösningen så finns det i alla fall ett alternativ utan att du ska behöva leta runt en massa i panik. Men fy, jag förstår verkligen att det är tungt!

 

[Mineur]

Jag kommer med lite positiva nyheter jag!

I början av mars provade jag min gamla studentklänning som satt bra men aningens aningens tight över rumpan. Fortfarande så att det funkade, men inte riktigt så att jag kände mig helt nöjd. Eftersom det då fortfarande var 4 månader kvar tills att jag tänkt använda den gav jag mig den på att forma om rumpan lite så att jag skulle känna mig mer tillfreds, och beställde därmed program med fokus rumpa, rumpa, rumpa av herr PT. Idag bestämde jag mig för att det var dags att prova klänningen igen, och lite smått nervöst drog jag den på mig... Och vet ni vad? Den sitter jättefint! Den stramar inte alls över rumpan på samma sätt som tidigare, och jag är så lycklig för att jag får användning för den här fina, fina klänningen igen. All svett och träningsvärk har alltså gjort susen, och nu kan jag ta examen in style...

 

[Qelina]

Jag var på gymmet imorse för första gången på tre (?) veckor, och det gick superbra!

Vad roligt, då får du kanske motivation till att fortsätta Tränar du bara gym eller går du på pass eller springer också?

 

[Qelina]

Riktigt tung dag detta. Igår skulle hästens eventuella fodervärd rida honom på sin ridlektion i ridhuset. Något som jag (och min medryttare) gjort varje vecka hela vintern. Jag kände inte igen min häst; han var som förbytt och kastade sig i panik två gånger helt utan förvarning och hans ryttare (som enligt min mening gjorde allting rätt) flög som en vante. Som tur är skadade hon sig inte, men hon blev givetvis jätterädd. Och jag också. Jag har ingen aning om varför han betedde sig så här helt plötsligt - jag vet ju att han kan reagera när han blir spänd, men vid samtliga dessa tillfällen så har jag haft en "rimlig förklaring" till varför han reagerat. Igår förstod jag verkligen ingenting alls. Vi ska åka till veterinären nästa vecka och undersöka honom, om det kan vara så att han har ont någonstans. Det märkliga är att reaktionen kom så plötsligt - i söndags galopperade min sambo på honom utomhus och han var jättesnäll, i måndags var han världens lydigaste häst när jag tömkörde och så igår var han som en vildhäst med nerverna utanpå kroppen.

Konsekvensen av detta är i alla fall att han inte kommer lånas ut på foder i höst. Även om någon skulle vilja så känner jag att jag inte skulle palla de psykiskt att ha på mitt samvete om han beter sig så här igen. Han får åka hem till lösdriften istället.... Usch, detta känns som en riktig mardröm. Jag trodde att jag hade en snäll häst - som förvisso är reaktionssnabb i vissa situationer - men inte en farlig, opålitlig häst som reagerar med att fly i panik för saker som ingen kan förstå?

Åh gud vad jag känner igen mig. Inte i att ha en "farlig" häst men att behöva hitta en fodervärd till sin häst och veta att hästen är lite speciell så att allt blir svårare. Min madam är ju världens snällaste men väldigt, väldigt pigg och känslig. Gillar man pigga hästar är hon världens roligaste men det är väldigt många som inte klarar av henne. Sen går hon inte att sko utan lugnande medicin just nu för att hon blev rädd om bakbenen efter skadan. Och hon går inte att lasta så man måste hyra en liten hästbuss för att flytta henne. Så ja, jag kan relatera till allt det där med oron för hur det ska gå när någon ny ska ha henne. Jag har tyvärr inte något alternativ så som du har med lösdriften utan jag satsar allt på att hitta en vettig person som kan klara av henne, annars får hon bli sällskapshäst.

 

[Qelina]

Min häst blev friskförklarad idag Jippi! Och i måndags lyckades dom sko henne efter 2 månaders väntan på att få tag på medicin och hovslagare... Hon fick den lugnande medicinen och så skodde dom henne i boxen och då gick det. Dom bytte hovslagare också och det tror jag spelar in för det får inte vara någon som är stressad eller för snabb i rörelserna eller kräver för mycket av henne. På söndag kommer tjejen som vill ha henne på foder och ska hälsa på, så då blir det en heldag för mig att hälsa på hästen och den eventuellt nya fodervärden för hästen bor flera timmar från mig. Så snälla hjälp mig att hålla tummarna nu för att tjejen vill ha min häst för jag har inga andra alternativ. Jag behöver ha ut henne på foder NU.

Men jag är så glad att dom både har lyckats sko henne och att hon får börja ridas och sättas igång igen. Det öppnar ju upp för fler möjligheter. Hade hon inte varit frisk hade det ju blivit ännu svårare att låna ut henne.

 

[cili]

@cili

Vad tråkigt! Byt vårdcentral? Och ring och boka den där besökstiden så du kan få ett intyg ändå! Även om du inte har det redo till terminsslutet kan du ändå skicka in det till CSN och förklara vilket strul det blev med tiderna.

Flyttar om en månad, så jag orkar inte hålla på med byte av vårdcentral just nu.
Jag får inte boka någon tid hos en läkare, har försökt i flera veckor. Dom skyller på byte av journalsystem och att det inte finns några tider.

@Mineur
Nej, inte ens ett halvt försök till hjälp eller någon fråga om det. Han sa "Hej, du hade bokat en telefontid på vårdcentralen", jag svarade "Ja, det här såhär..." och började förklara. Då blev jag avbruten och han frågade om jag varit hos honom innan. Det beror på vad du heter, svarade jag, eftersom han inte presenterat sig. Han sa ett namn, jag svarade nej men att jag varit hos hans kollega i februari. Resultat: bara ett konstaterande om att det borde jag förstå att man inte kan göra så (hur jag nu ska förstå det när sköterskan som bokade tiden intygade att det gick att göra över telefon), att jag skulle ringa och boka en besökstid och sen la han på. Jag trodde givetvis att tiden var bokad hos samma läkare som jag träffat förut.

Ringde nyss 1177 för att fråga hur jag ska göra. Jag får inte ens fortsätta nästa termin om jag inte har någon rejält bra anledning (dvs läkarintyg) till varför jag inte är klar med den här terminen i tid, och om jag inte får fortsätta med skolan så får jag inte heller ta emot lägenheten i Gbg. Så då står jag utan bostad, utan studier och utan inkomst. "Ojdå" svarade hon, följt av att jag ju borde förstå att man faktiskt inte kan fixa en sjukskrivning eller ett recept över telefon (dvs andra gången jag fick skit för det idag, trots att det inte var jag som ville ha en telefontid och trots att sköterskan som bokat den intygat att det gick). "Men jag kan inte hjälpa dig med det här, du får ringa och boka en ny tid med läkaren", att jag försökt boka tid i fyra veckor men inte får någon det verkade det ryckas på axlarna åt. Trevlig sommar, grattis till den tredubblade stressen och ha det så roligt framöver, ungefär.
Och så fick jag numret till psykakuten, dit jag kan ringa om jag funderar över att skada mig själv. På riktigt. Jag vill väl för i helvete inte dö, jag vill ha hjälp i tid innan kroppen lägger av helt. Jag känner igen varenda symptom, det är exakt som dagarna innan det hände förra gången. Det enda som saknas är att pulsen går ner, medvetandegraden sänks och jag mer liknar en zombie än en levande människa. Men man kan tydligen välja på "mår så pass bra att jag kan fortsätta jaga läkartid i några veckor" eller "jag tänker ta livet av mig".

Idag förstår jag alla som klagar på svensk sjukvård. Jag gör så gott jag kan för att få hjälp i tid och därmed minska tiden jag behöver för att må bra igen, men får ju bara dörrar slagna i ansiktet gång på gång. Och eftersom jag inte är självmordsbenägen räknas inte läget som akut.

 

[Qelina]

Lång text, behövde verkligen skriva av mig eller prata av mig och det här var bästa stället jag kom på. Hoppas någon tar sig igenom det, annars var det skönt att bara få det ur sig

Det är kämpigt nu, jag känner det hela tiden som att jag bara växer och växer och tänker varje dag att nu har jag minsann gått upp massor i vikt. Så för att se om det var så vägde jag mig idag och jag hade ju inte alls gått upp sen sist utan jag har gått ner igen, mycket. Till och med jag ser ju när jag skriver ner och resonerar logiskt att det hela tiden tickar på neråt med vikten även om vissa dagar visar lite högre vikt vilket är helt normalt för att det svänger för alla. Men känslan av att jag går upp i vikt finns kvar och jag slutar aldrig oroa mig för att just precis nu kommer jag börja gå upp i vikt helt plötsligt av samma mat som jag åt innan när jag gick ner i vikt. Jag har en plan för vad jag ska plocka bort från matschemat om det händer men efter att jag tagit bort det kommer det bli ytterst svårt att ta bort något mer för då kommer det bli svårt att äta mindre för då finns inte mycket kvar på matschemat och det stressar mig för jag vill ha en massa alternativ. Men jag ska ju inte ta bort något alls, kan inte någon banka in i mitt huvud att jag inte ska äta mindre?

Det dumma är att första känslan när jag går ner i vikt är något som liknar glädje, lugn och nöjdhet. För det är anorexin som känner så och den rösten är stark. Men det väcks en viss oro för att inte kunna sluta när jag kommer till den gräns jag satt som minimum. Men jag tror jag klarar det, jag har bestämt mig för det. Egentligen vill jag bara gå ner och ner på samma sätt som en missbrukare vill fortsätta ta sina droger, det är som att jag är beroende av att se lägre siffror på vågen. Men jag VET att livet kommer bli surt och jag kommer vara hemskt nära tvångsvård om jag går under den vikten jag satt som minimum. Och går jag ner lägre kommer jag inte orka rida eller gå med hunden lika mycket.

Det jobbiga är också att jag känner mig tjock så fort jag får något i magen, det innebär att även sådant jag dricker som inte innehåller några kalorier också får mig att känna så. Alltså jag fattar inte hur min hjärna fungerar, jag sitter i soffan och håller på att gå under av ångest för att jag druckit, känner hur valkarna kring magen blir större och hur allt veckar sig och hur jag bara sväller upp. Känsla är så stark. Varför måste det vara så här? Jag vill ju kunna få äta och dricka utan självhat, ångest och rädsla.

Imorse innan hjärnan var inkopplad såg jag mig själv i spegeln. Det händer ibland när jag är helt nyvaken att jag ser mig med någon annans ögon innan anorexin hunnit vakna till. Och det jag såg var hemskt, nyckelbenen står ut, axlarna är bara skinn och ben och kantiga och beniga, bröstkorgens alla ben framträder skarpt, revbenen syns tydligt, höftbenen sticker ut och mina armar är så smala och ådrorna så synliga att jag ser ut som en missbrukare. Jag tyckte inte jag var extremt smal men på inget sätt överviktig i alla fall. Men så fort anorexin hinner vakna ser jag inget annat än en riktigt stor person, en överviktig person. Jag har varit sjuk i 10 år men ändå är sjukdomen ett mysterium för mig hur allt fungerar.

 

[Qelina]

Flyttar om en månad, så jag orkar inte hålla på med byte av vårdcentral just nu.
Jag får inte boka någon tid hos en läkare, har försökt i flera veckor. Dom skyller på byte av journalsystem och att det inte finns några tider.

@Mineur
Nej, inte ens ett halvt försök till hjälp eller någon fråga om det. Han sa "Hej, du hade bokat en telefontid på vårdcentralen", jag svarade "Ja, det här såhär..." och började förklara. Då blev jag avbruten och han frågade om jag varit hos honom innan. Det beror på vad du heter, svarade jag, eftersom han inte presenterat sig. Han sa ett namn, jag svarade nej men att jag varit hos hans kollega i februari. Resultat: bara ett konstaterande om att det borde jag förstå att man inte kan göra så (hur jag nu ska förstå det när sköterskan som bokade tiden intygade att det gick att göra över telefon), att jag skulle ringa och boka en besökstid och sen la han på. Jag trodde givetvis att tiden var bokad hos samma läkare som jag träffat förut.

Ringde nyss 1177 för att fråga hur jag ska göra. Jag får inte ens fortsätta nästa termin om jag inte har någon rejält bra anledning (dvs läkarintyg) till varför jag inte är klar med den här terminen i tid, och om jag inte får fortsätta med skolan så får jag inte heller ta emot lägenheten i Gbg. Så då står jag utan bostad, utan studier och utan inkomst. "Ojdå" svarade hon, följt av att jag ju borde förstå att man faktiskt inte kan fixa en sjukskrivning eller ett recept över telefon (dvs andra gången jag fick skit för det idag, trots att det inte var jag som ville ha en telefontid och trots att sköterskan som bokat den intygat att det gick). "Men jag kan inte hjälpa dig med det här, du får ringa och boka en ny tid med läkaren", att jag försökt boka tid i fyra veckor men inte får någon det verkade det ryckas på axlarna åt. Trevlig sommar, grattis till den tredubblade stressen och ha det så roligt framöver, ungefär.
Och så fick jag numret till psykakuten, dit jag kan ringa om jag funderar över att skada mig själv. På riktigt. Jag vill väl för i helvete inte dö, jag vill ha hjälp i tid innan kroppen lägger av helt. Jag känner igen varenda symptom, det är exakt som dagarna innan det hände förra gången. Det enda som saknas är att pulsen går ner, medvetandegraden sänks och jag mer liknar en zombie än en levande människa. Men man kan tydligen välja på "mår så pass bra att jag kan fortsätta jaga läkartid i några veckor" eller "jag tänker ta livet av mig".

Idag förstår jag alla som klagar på svensk sjukvård. Jag gör så gott jag kan för att få hjälp i tid och därmed minska tiden jag behöver för att må bra igen, men får ju bara dörrar slagna i ansiktet gång på gång. Och eftersom jag inte är självmordsbenägen räknas inte läget som akut.

Åh jag blir så jäkla arg över vården. Jag var ju på psykakuten i söndags och dom bortprioriterade mig trots självmordstankar, överdos och anorexi för att jag inte var "våldsam eller psykotisk" som dom sa det själva. De fallen sågs som mer akuta.Men vad tusan ska man behöva göra? Den dosen jag tog i lördags hade enligt min sjuksköterska mycket väl kunnat döda mig, jag hade bara tur, ändå fick jag ingen hjälp. Nu ville jag ju inte ha deras hjälp utan var dit tvingad av mina föräldrar men man kan väl för tusan få träffa en läkare i alla fall när föräldrarna är med och beskriver läget och jag var ärlig mot sjuksköterskan?

Är det utbrändhet eller depression du känner av nu? Har du något sätt att bryta en ond cirkel på på egen hand tills vården tar sitt ansvar och hjälper dig? Går det inte att ringa CSN och förklara läget?

 

[cili]

Åh jag blir så jäkla arg över vården. Jag var ju på psykakuten i söndags och dom bortprioriterade mig trots självmordstankar, överdos och anorexi för att jag inte var "våldsam eller psykotisk" som dom sa det själva. De fallen sågs som mer akuta.Men vad tusan ska man behöva göra? Den dosen jag tog i lördags hade enligt min sjuksköterska mycket väl kunnat döda mig, jag hade bara tur, ändå fick jag ingen hjälp. Nu ville jag ju inte ha deras hjälp utan var dit tvingad av mina föräldrar men man kan väl för tusan få träffa en läkare i alla fall när föräldrarna är med och beskriver läget och jag var ärlig mot sjuksköterskan?

Är det utbrändhet eller depression du känner av nu? Har du något sätt att bryta en ond cirkel på på egen hand tills vården tar sitt ansvar och hjälper dig? Går det inte att ringa CSN och förklara läget?

Utbränd, sönderstressad. Ingen depression. Får väldigt långa poäng på depressionstest när dom gör sånna på mig (det är typ det första som görs när man väl får en tid hos läkare/kurator).
Jag kan inte göra ett dugg, för jag kan inte skriva ett eget intyg. Gör ju så gott jag kan för att minska stressen, men det är svårt att tänka bort att jag kommer stå utan inkomst och bostad i höst för att dom anser att jag inte behöver någon läkartid.

Just nu borrar dom betong på en tomt sisådär 20-30 meter bort, och har gjort det sen i måndags. Varje gång som sätter igång den mår jag illa, alltså kräk-illa. Så pass dåligt mår min hjärna nu för tiden.

Vi har fått hemtentan nu. Trots att jag knappt kan läsa det som står där eftersom jag tappar bort vilken rad jag är på och blandar ihop orden så det mest liknar grekiska måste jag alltså försöka göra den och skicka in på fredag. Wish me luck. Kan ju alltid försöka skylla på att datorn måste sparat konstigt om det hela blir oläsligt.

 

[Kiwifrukt]

@cili, Blir så otroligt arg på alla puckade människor du tvingas stå ut med.

 

[Kiwifrukt]

@snow, Jag förstår verkligen hur du känner kring hästen. Min häst har ju också fått någon sån idé just nu om att hon ska kasta sig rakt ut i vägen när det kommer fordon. Jag hoppades nästan lite att det berodde på mig och att jag omedvetet spänner mig när det närmar sig en bil/annat fordon (eftersom hon varit kinkig med det förut, men hade varit bättre nu under flera månader), men när hon i förra veckan gjorde exakt likadant med stallkompisen försvann ju den tanken. Hon gör det ju inte heller varje gång, utan det kan gå bra fyra gånger och den femte slänger hon sig, trots att ingenting säger att den femte bilen är läskigare än de första fyra. Nu är ju min häst väldigt ung fortfarande, och om någon annan någon gång rider är det för att den personen rider bättre än mig och ska "ta tag i henne", typ, men det är ju givetvis en bidragande faktor till varför jag inte låter någon annan rida också.

Men här där jag bor har det blåst katastrofmycket sista dagarna, och jag minns från ridskolan hur lugna, snälla hästar blev som förbytta när det blåste (mycket). Det kan inte vara så enkelt?

 

[snow]

@snow Men vad tråkigt! Det är inte så att det blåser en massa hos er och att det ger otäcka ljud i ridhuset som i sin tur skrämmer hästen?

[USER=118915]@snow Fy fasiken vad tråkigt, åh vad jag lider med dig! Hästar är fantastiska på många sätt, men ibland är det också något fruktansvärt jobbiga att ha hand om. Hur gick det med eventuella ridskoleplaner, eller känns det också för osäkert nu? För att se det från den ljusa sidan så har du ju i alla fall en fin lösdrift som du känner till och kan lita på, även om det såklart inte är den idealiska lösningen så finns det i alla fall ett alternativ utan att du ska behöva leta runt en massa i panik. Men fy, jag förstår verkligen att det är tungt! [/USER]

[QUOTE="Qelina, post: 16996671, member: 93416"]Åh gud vad jag känner igen mig. Inte i att ha en "farlig" häst men att behöva hitta en fodervärd till sin häst och veta att hästen är lite speciell så att allt blir svårare. Min madam är ju världens snällaste men väldigt, väldigt pigg och känslig. Gillar man pigga hästar är hon världens roligaste men det är väldigt många som inte klarar av henne. Sen går hon inte att sko utan lugnande medicin just nu för att hon blev rädd om bakbenen efter skadan. Och hon går inte att lasta så man måste hyra en liten hästbuss för att flytta henne. Så ja, jag kan relatera till allt det där med oron för hur det ska gå när någon ny ska ha henne. Jag har tyvärr inte något alternativ så som du har med lösdriften utan jag satsar allt på att hitta en vettig person som kan klara av henne, annars får hon bli sällskapshäst.[/QUOTE]

[QUOTE="Kiwifrukt, post: 16996755, member: 62757"][USER=118915]@snow, Jag förstår verkligen hur du känner kring hästen. Min häst har ju också fått någon sån idé just nu om att hon ska kasta sig rakt ut i vägen när det kommer fordon. Jag hoppades nästan lite att det berodde på mig och att jag omedvetet spänner mig när det närmar sig en bil/annat fordon (eftersom hon varit kinkig med det förut, men hade varit bättre nu under flera månader), men när hon i förra veckan gjorde exakt likadant med stallkompisen försvann ju den tanken. Hon gör det ju inte heller varje gång, utan det kan gå bra fyra gånger och den femte slänger hon sig, trots att ingenting säger att den femte bilen är läskigare än de första fyra. Nu är ju min häst väldigt ung fortfarande, och om någon annan någon gång rider är det för att den personen rider bättre än mig och ska "ta tag i henne", typ, men det är ju givetvis en bidragande faktor till varför jag inte låter någon annan rida också.

Men här där jag bor har det blåst katastrofmycket sista dagarna, och jag minns från ridskolan hur lugna, snälla hästar blev som förbytta när det blåste (mycket). Det kan inte vara så enkelt?[/QUOTE]

Tack alla. Jag ska till stallet snart och känner stark ångest. Kommer min häst vara normal idag eller kommer han vara som igår? Vet inte vad jag skulle föredra heller - jag vill ha tillbaka min fina, påverkbara häst, men om han är jättespänd idag också ger det kanske en tydligare hint om att det är något fysiskt fel på honom.... Jag fick faktiskt en kommentar i en annan tråd på hästforumet att min häst verkar vara ouppfostrad i ridningen som inte lyssnar på mig utan kan kasta sig iväg från hinder (jag hade lagt upp en film från klubbhoppningen), eller bocka. Det har gått upp för mig också på sistone att jag nog inte har tillräckligt bra disciplin på honom från ryggen. Att jag "låter" honom reagera med flyktinstinkt för enkelt. Men så som han betedde sig igår är så milsvitt från allt han gjort innan, att bara pang bom flax reagera på saker som han ALDRIG reagerat på innan. Dessutom brukar det alltid gå att få tillbaka honom om han blivit rädd och spänd, genom att rida med en tydlig ram och få honom uppmärksam. Oavsett hur passet börjat så har jag alltid kunnat avsluta med att trava på i avslappnad, låg form under lättridning på halvlång tygel.

Det har blåst mycket här också, framför allt i måndags var det ren storm. Då tömkörde jag honom utomhus och han var SÅ lydig och duktig, bästa tömkörningspasset hittills. Trots att det blåste omkring grenar och plastpåsar så lyssnade han på mig. Jag förstår liksom inte....[/user]

 

[cili]

Fick precis prata med en sköterska på min vårdcentral. Jag förklarade att om jag inte får prata med en läkare så kan jag inte få en sjukskrivning eller sömntabletter (vilket hon även kommenterade med "ja jag ser ju att ni pratat om det vid ett tidigare besök"), och att om jag inte får någon sjukskrivning nu så blir det problem med skolan i höst. "Jaha, det var ju dumt" fick jag till svar på det. Men nej, jag får ingen läkartid för dom akuta tiderna är till för äldre och småbarn. Och jag kommer inte få något läkarbesök längre fram heller, det var hon väldigt tydlig med. Hon tycker att det räcker med att jag har ett besök inbokat hos en kurator i slutet av juli (en kurator som varken kan fixa sjukskrivning eller fixa recept på sömntabletter). "Då kan ni ju jobba med sömnen där", tyckte hon. Och ja, det är väl en utmärkt idé, men fram tills dess då?! Ska jag fortsätta sova dåligt varenda natt tills dess, ska jag fortsätta stressa sönder mig själv över skolarbeten, ska jag fortsätta att vissa dagar inte ens kunna ta mig iväg och handla för att det blir för många intryck, ska jag fortsätta att inte orka ta mig ur sängen på morgonen för att jag är så fullkomligt slut, ska jag fortsätta att prata långsamt för att jag inte längre kan formulera mina ord i normal hastighet, ska jag fortsätta att leva på skräpmat för att jag de allra flesta dagar inte klarar av att tillaga något när till och med pulvermos känns som rocket science (det är inte ens en överdrift, jag har bränt sönder en kastrull fullständigt när jag skulle göra just enkelt pulvermos för några veckor sen), ska jag fortsätta må skit över att inte ha en aning om hur framtiden ser ut när jag mest troligt får rejäla problem med skola, CSN och boende i höst för att jag inte har några papper på varför jag inte gör det jag ska här och nu?

Är det rimligt att man jagar en helt vanligt tid hos en läkare på vårdcentralen i fyra veckor, och får nej för att tiderna faktiskt ska gå till småbarn och äldre? Just nu önskar jag nästan att jag ljugit om att jag hade någon fysisk sjukdom, för då hade jag kanske i alla fall fått en tid framöver.
Det enda jag fick ut av denna dag är att mitt recept på lugnande kommer förnyas den 12te juni enligt sköterskan, om inget annat kommer emellan för då blir det uppskjutet. Det spelar tydligen ingen roll att läkaren egentligen inte ens ville skriva ut dom från första början eftersom dom inte har effekt nog i mitt fall, vilket jag också sa i telefon, men han gjorde det för att jag inte ville ha sömntabletter förra gången.

Jag ger upp det här.
Jag önskar att jag gått med på att sjukskriva mig redan i februari när läkaren ville det men jag vägrade. Jag önskar att jag tagit emot recept på sömntabletter redan då när han föreslog det, men jag inte ville. Han sa att jag skulle höra av mig och komma tillbaka kom jag ville diskutera det igen, och det har jag försökt i flera veckor nu. Men det är helt kört, för jag får inte det för sköterskorna i telefonen.
Tappar lusten till allting. Jag vill ju må bra, jag vill ju stressa ner, men uppenbarligen klarar jag inte det eftersom det sen första läkarbesöket i februari bara blivit värre, och nu sitter jag ännu mer i skiten bara för det. Jag ser ingen mening med att fortsätta kämpa i hopp om att det snart ska bli bättre, för det blir det ju aldrig.