Barns språkinlärning

[Amha]

Kan det ha varit ett barn där man rekommenderar att inte läsa ett tredje språk i skolan, typ franska eller tyska? Om barnet har en språkstörning brukar jag tänka att man kanske inte behöver ”tvinga” på att lära sig ytterligare ett skolspråk. Sina/sitt modersmål och engelska är ju såklart viktigt, men har man det tufft i skolan kanske det är bättre att satsa på att lära sig grundläggande engelska.
/ Karin, barnlogoped

Nej. Det var på hemmaplan.

 

[Sunshine]

Det där är inte så ovanligt. En del barn gör så. Lingvisterna i min närhet säger att det har att göra med det där med kommunikationsbehov, som jag nämnde tidigare. Barnet uppfattar inte att det finns ett kommunikationsbehov på det andra språket. Jag tar för givet att din vän även talar svenska?

Det är ju också långt ifrån säkert att tyskan ger barnet några sociala fördelar utanför hemmet.

Min syster och jag är uppvuxna tvåspråkigt. Min syster slutade med vår mammas modersmål, jag fortsatte att vara tvåspråkig. Vi upplevde väl det hela olika.

Vad intressant, precis så är det för mina barn. De slutade i princip att tala svenska när de började skolan (men förstår alldeles utmärkt allt som sägs). Än idag svarar de mig alltid på engelska.

Men när de är i Sverige brukar de byta språk efter några dagar, och man märker att de verkligen anstränger sig för att hitta de rätta orden och uttala dem rätt särskilt när de umgås med svenska kompisar som inte pratar så bra engelska (fast det frustrerande är att svenska barn gärna vill öva på sin engelska så då blir det ofta bara engelska iaf efter ett tag!!).

 

[Lager]

Ja, det där med att man ska vara noga med att separera språken har jag också hört. Det känns ju logiskt också, men det kan nog vara lite klurigt att som förälder utföra i praktiken.

Och ja, visst blir man lite avundsjuk! Önskar så att jag hade ett tredje språk som jag behärskade tillräckligt bra för att lära mina eventuella framtida barn.

Det enklaste är ofta att ena föräldern talar ett språk, den andra föräldern talar det andra språket. Barnet förväntas tala/svara på "rätt" språk till "rätt" förälder. Blir det fel någon gång är det inte i hela världen... Men det är en hjälp för barnet att hålla isär språken och inte hamna i ett mischmasch. Dagis/skola står för merparten av språkträningen i landet där du bor.

Det finns väldigt mycket forskat om språkinlärning, både på barn och vuxna. Den flerspråkiga människan är en lättillgänglig bok om språkutveckling (tal och skriv), men det är bara att googla annars så får du mängder av artiklar och texter. Tidningen Språk har skrivit en del, och även Språkens Hus, samt såklart universiteten.

 

[TeamLundVer]

Skriver det här på uppdrag av en kollega, som undrade ifall jag kände till någon som kunde tänkas ha erfarenhet av detta...

Kollegan i fråga kommer från ett land, är gift med en man från ett annat land och de bor i ett tredje land. De planerar att skaffa barn inom det närmsta året, men har svårt att komma överens om hur de ska göra med barnets språk. Det kommer att lära sig engelska som förstaspråk eftersom det är vad som talas i landet de bor i. Sedan vore det idealt ifall barnet kunde lära sig arabiska för att kunna kommunicera med mammans familj och tjeckiska för att kunna kommunicera med pappans familj. Det finns dock tydligen vetenskap som pekar på att max två språk är vad ett litet barn kan hantera de första åren, ifall det inte ska bli pannkaka av alltihop.

Jag förstår deras dilemma; det blir ju i princip att välja mellan att mor/far-föräldrarna på ena sidan kan kommunicera väl med barnet men inte de på den andra sidan. Både min kollega och hennes man vill naturligtvis att barnet ska lära sig "deras" språk, men det blir ett för mycket.

Hur gör man? Är det någon som har erfarenhet av en liknande situation, eller några generella råd som jag kan skicka vidare?

Jag vet bara att när min mor var i usa och hälsade på vänner så hade de en stor middag där mor hamnade bredvid en myten pojke på 3-4 år. Denna pojke hade en svensk mamma och en brasiliansk (tror jag det var) pappa. Under middagen pratade han svenska med min mor och engelska med övriga kring bordet. sedan kom hans pappa och frågade något varpå pojken svarade på spanska. Där gick det uppenbarligen bra med 3 språk

 

[Mabuse]

Jag vet bara att när min mor var i usa och hälsade på vänner så hade de en stor middag där mor hamnade bredvid en myten pojke på 3-4 år. Denna pojke hade en svensk mamma och en brasiliansk (tror jag det var) pappa. Under middagen pratade han svenska med min mor och engelska med övriga kring bordet. sedan kom hans pappa och frågade något varpå pojken svarade på spanska. Där gick det uppenbarligen bra med 3 språk

I Brasilien pratar man portugisiska, så jag gissar att pappan inte var därifrån.

 

[inverterad]

detta är vad jag också har hört, alltså det är svårt att hålla även ett modersmål som bara talas hemma eller i ett visst sammanhang vid liv. Men jag tycker inte att det borde vara avskräckande för att i alla fall försöka. Både hur man bemöter detta som förälder och framför allt utanför hemmet borde ha jättestor inverkan på hur det blir.

Nej nej, självklart ska en försöka! Jag ville bara belysa att det ibland inte funkar av olika anledningar. Barn är olika och föräldrar likaså.

 

[inverterad]

Det där är inte så ovanligt. En del barn gör så. Lingvisterna i min närhet säger att det har att göra med det där med kommunikationsbehov, som jag nämnde tidigare. Barnet uppfattar inte att det finns ett kommunikationsbehov på det andra språket. Jag tar för givet att din vän även talar svenska?

Det är ju också långt ifrån säkert att tyskan ger barnet några sociala fördelar utanför hemmet.

Min syster och jag är uppvuxna tvåspråkigt. Min syster slutade med vår mammas modersmål, jag fortsatte att vara tvåspråkig. Vi upplevde väl det hela olika.

Ja, det där med kommunikationsbehov låter väldigt rimligt rent intuitivt. Min vän talar svenska samt två andra språk förutom tyska (tyska och rumänska är modersmålen). Tyskan gör det möjligt för barnet att kommunicera med delar av släkten som inte kan svenska, men uppenbarligen är det inte tillräckligt viktigt för barnet. I övrigt lever de som sagt i en svensk kontext. En vet ju aldrig, intresset för tyskan kan ju komma tillbaka.

 

[Petruska]

Vad intressant, precis så är det för mina barn. De slutade i princip att tala svenska när de började skolan (men förstår alldeles utmärkt allt som sägs). Än idag svarar de mig alltid på engelska.

Men när de är i Sverige brukar de byta språk efter några dagar, och man märker att de verkligen anstränger sig för att hitta de rätta orden och uttala dem rätt särskilt när de umgås med svenska kompisar som inte pratar så bra engelska (fast det frustrerande är att svenska barn gärna vill öva på sin engelska så då blir det ofta bara engelska iaf efter ett tag!!).

Bland barn till invandrade föräldrar, vilket ju i praktiken är vad vi pratar om, är det där inte så ovanligt. Jag har hört talas om både spansk- och arabiskspråkiga familjer där barnen endast vill tala svenska. Och dina barn behöver ju bevisligen inte svenskan för att kunna prata med dig.

 

[Petruska]

Ja, det där med kommunikationsbehov låter väldigt rimligt rent intuitivt. Min vän talar svenska samt två andra språk förutom tyska (tyska och rumänska är modersmålen). Tyskan gör det möjligt för barnet att kommunicera med delar av släkten som inte kan svenska, men uppenbarligen är det inte tillräckligt viktigt för barnet. I övrigt lever de som sagt i en svensk kontext. En vet ju aldrig, intresset för tyskan kan ju komma tillbaka.

Utgår man från mig och min syster, och så våra familjer (partners, barn och vår mamma och pappa) så har vi sammanlagt fem modersmål. Ingen av oss kan alla fem språken, två kan bara ett språk var. Det funkar bra ändå.

Jag förstår det barn som inte upprätthåller tyska för att sporadiskt kunna prata med släkten. Själv lär jag mig ju inte heller tagalog, som är ett av de där fem familjespråken.

 

[leia]

Skriver det här på uppdrag av en kollega, som undrade ifall jag kände till någon som kunde tänkas ha erfarenhet av detta...

Kollegan i fråga kommer från ett land, är gift med en man från ett annat land och de bor i ett tredje land. De planerar att skaffa barn inom det närmsta året, men har svårt att komma överens om hur de ska göra med barnets språk. Det kommer att lära sig engelska som förstaspråk eftersom det är vad som talas i landet de bor i. Sedan vore det idealt ifall barnet kunde lära sig arabiska för att kunna kommunicera med mammans familj och tjeckiska för att kunna kommunicera med pappans familj. Det finns dock tydligen vetenskap som pekar på att max två språk är vad ett litet barn kan hantera de första åren, ifall det inte ska bli pannkaka av alltihop.

Jag förstår deras dilemma; det blir ju i princip att välja mellan att mor/far-föräldrarna på ena sidan kan kommunicera väl med barnet men inte de på den andra sidan. Både min kollega och hennes man vill naturligtvis att barnet ska lära sig "deras" språk, men det blir ett för mycket.

Hur gör man? Är det någon som har erfarenhet av en liknande situation, eller några generella råd som jag kan skicka vidare?

Jag håller med alla som svarat innan att det inte finns någon anledning att begränsa till två språk och att varje förälder bör prata sitt modersmål med barnet.

Jag tror inte att det framgick vilket språk föräldrarna pratar sinsemellan idag? Förstår de varandras modersmål eller pratar de det tredje språket (som talas i landet där de bor)? Om de har tid och intresse tror jag det vore jättebra om de kunde lära sig att iaf förstå varandras modersmål, då blir det mycket lättare att kommunicera som familj senare om båda pratar sitt modersmål med barnet. Om partnern inte förstår när man pratar med barnet kommer det göra att man inte använder det språket för att inte utesluta den andra. Språket som talas i landet skulle jag inte fokusera så mycket på i början, det kommer barnet att lära sig automatiskt.

Vi bor utomlands och är tvåspråkiga i vår familj (pappan kan ganska bra svenska, men pratar inte det med barnen). Jag pratar svenska och pappan tyska. När vi är i sällskap med andra som inte förstår svenska pratar jag också tyska av artighet, eller översätter. Barnen lärde sig snabbt vem som pratar vilket språk och är rent allmänt väldigt intresserade av olika språk. Två av barnen har börjat skolan och den äldsta pratar inte så mycket svenska spontant längre (det går lite i perioder). Jag brukar fråga 'vad heter det på svenska', eller kanske upprepa/konfirmera på svenska. Nu när det är mer aktiviteter med andra barn blir det mindre svenska, men jag hoppas att jag kan hålla igång det! Känns väldigt viktigt för mig. Jag skulle tycka det vore jobbigt/tråkigt att alltid tala ett annat språk än mitt modersmål med barnen - även om jag kan språket flytande är det inte riktigt JAG.

 

[TeamLundVer]

I Brasilien pratar man portugisiska, så jag gissar att pappan inte var därifrån.

Nä troligtvis inte det då

 

[vallhund]

För barnets skull så skall föräldern prata sitt modersmål med barnet. Min mor var danska o min far svensk. Jag pratade danska o svenska samt engelska, franska o grekiska innan jag fyllt sju.
Fast svenskan var ganska dålig innan jag flyttade till Sverige vid 14 årsåldern.

 

[SpanskaLoppan]

Wow, till och med för Afrika är det där imponerande (även om kinyarwanda och kirundi vad jag förstått i princip är samma språk? det vill säga talar du ett förstår du det andra utan större bekymmer, utan att behöva lära dig språket)! Vanligtvis talar man ju kanske ett par språk som modersmål, medan de andra är andra- och tredjespråk etc.

Coolt att kunna så många som tre språk på modersmålsnivå .

Det verkar vara standard i den släkten. Han pratar flera europeiska språk på "konversationsnivå" eller tillräckligt för att göra sig förstådd också. Bland annat svenska förstås.

Med mitt inlägg ville jag mest att TS skulle kunna ge ett konkret exempel på en familj där det faktiskt funkar bra med många olika språk.
Jag kan dock rekommendera att som partner lära sig den andras språk, för att inte hamna i situationen att man inte förstår allt som sägs hemma. Jag har lärt mig tillräckligt mycket franska och swahili för att förstå vad sambon säger till barnet. Inte ordagrant men jag hör vad det handlar om. Mycket användbart för att förstå varför det blir så fel för sambon ibland på svenska också, ordföljden är precis tvärtom på swahili t ex

 

[Mineur]

Jag håller med alla som svarat innan att det inte finns någon anledning att begränsa till två språk och att varje förälder bör prata sitt modersmål med barnet.

Jag tror inte att det framgick vilket språk föräldrarna pratar sinsemellan idag? Förstår de varandras modersmål eller pratar de det tredje språket (som talas i landet där de bor)? Om de har tid och intresse tror jag det vore jättebra om de kunde lära sig att iaf förstå varandras modersmål, då blir det mycket lättare att kommunicera som familj senare om båda pratar sitt modersmål med barnet. Om partnern inte förstår när man pratar med barnet kommer det göra att man inte använder det språket för att inte utesluta den andra. Språket som talas i landet skulle jag inte fokusera så mycket på i början, det kommer barnet att lära sig automatiskt.

Vi bor utomlands och är tvåspråkiga i vår familj (pappan kan ganska bra svenska, men pratar inte det med barnen). Jag pratar svenska och pappan tyska. När vi är i sällskap med andra som inte förstår svenska pratar jag också tyska av artighet, eller översätter. Barnen lärde sig snabbt vem som pratar vilket språk och är rent allmänt väldigt intresserade av olika språk. Två av barnen har börjat skolan och den äldsta pratar inte så mycket svenska spontant längre (det går lite i perioder). Jag brukar fråga 'vad heter det på svenska', eller kanske upprepa/konfirmera på svenska. Nu när det är mer aktiviteter med andra barn blir det mindre svenska, men jag hoppas att jag kan hålla igång det! Känns väldigt viktigt för mig. Jag skulle tycka det vore jobbigt/tråkigt att alltid tala ett annat språk än mitt modersmål med barnen - även om jag kan språket flytande är det inte riktigt JAG.

Det verkar vara standard i den släkten. Han pratar flera europeiska språk på "konversationsnivå" eller tillräckligt för att göra sig förstådd också. Bland annat svenska förstås.

Med mitt inlägg ville jag mest att TS skulle kunna ge ett konkret exempel på en familj där det faktiskt funkar bra med många olika språk.
Jag kan dock rekommendera att som partner lära sig den andras språk, för att inte hamna i situationen att man inte förstår allt som sägs hemma. Jag har lärt mig tillräckligt mycket franska och swahili för att förstå vad sambon säger till barnet. Inte ordagrant men jag hör vad det handlar om. Mycket användbart för att förstå varför det blir så fel för sambon ibland på svenska också, ordföljden är precis tvärtom på swahili t ex

Tusen tack, jag uppskattar era svar (och alla andras också)! Jättebra att få konkreta, "verkliga" exempel att ta upp.

Det pratas engelska i hemmet. Min kollega har så smått börjat lära sig lite tjeckiska eftersom att mannens familj i princip inte talar någon engelska alls. Hur det står till med mannens vilja/förmåga att lära sig arabiska vet jag inte, men jag ska påpeka för henne att det kanske kunde vara en bra idé av många anledningar.

 

[inverterad]

Utgår man från mig och min syster, och så våra familjer (partners, barn och vår mamma och pappa) så har vi sammanlagt fem modersmål. Ingen av oss kan alla fem språken, två kan bara ett språk var. Det funkar bra ändå.

Vilken språkrikedom!

 

[Petruska]

Vilken språkrikedom!

Den tydligaste begränsningen ligger helt klart hos min svåger. Högutbildad amerikan i min ålder, som bara kan engelska. Att min lågutbildade gamla pappa bara kan svenska, känns mer rimligt.

Mitt syskonbarn som har downs, pratar inte men svarar fullt korrekt på sitt teckenspråk (nr 6, glömde det förut) på tilltal på fyra av språken. Jag TROR även att han fixar det på kinesiska (bor i Hongkong men är inte kines).

 

[kryddelydd]

Skriver det här på uppdrag av en kollega, som undrade ifall jag kände till någon som kunde tänkas ha erfarenhet av detta...

Kollegan i fråga kommer från ett land, är gift med en man från ett annat land och de bor i ett tredje land. De planerar att skaffa barn inom det närmsta året, men har svårt att komma överens om hur de ska göra med barnets språk. Det kommer att lära sig engelska som förstaspråk eftersom det är vad som talas i landet de bor i. Sedan vore det idealt ifall barnet kunde lära sig arabiska för att kunna kommunicera med mammans familj och tjeckiska för att kunna kommunicera med pappans familj. Det finns dock tydligen vetenskap som pekar på att max två språk är vad ett litet barn kan hantera de första åren, ifall det inte ska bli pannkaka av alltihop.

Jag förstår deras dilemma; det blir ju i princip att välja mellan att mor/far-föräldrarna på ena sidan kan kommunicera väl med barnet men inte de på den andra sidan. Både min kollega och hennes man vill naturligtvis att barnet ska lära sig "deras" språk, men det blir ett för mycket.

Hur gör man? Är det någon som har erfarenhet av en liknande situation, eller några generella råd som jag kan skicka vidare?

Beroende på hur barnomsorg osv ser ut...

Om du hade bytt ut nuvarande bo-land till Sverige hade jag utan tvekan rekommenderat att mamman pratar sitt språk med barnet och pappan sitt språk; det nya landets (svenska) skulle barnet med stor säkerhet ganska snabbt lära sig på förskolan.

Flerspråkighet som väldigt liten brukar bara innebära lite senare talutveckling alldeles i början, men barnen tar snabbt igen det.

 

[Tora]

Här hemma blandas det hej vilt mellan två språk. De två äldsta barnen (7 och 9 år, nioåringen har pratat engelska sen sexårsåldern) har dessutom lärt sig engelska på egen hand på något sätt och pratar obehindrat engelska med engelskpratande kompisar vi mött.

Av 4 barn är det ett barn som är sen med talet. Men han har verbal dyspraxi och det är det som har orsakat det sena talet.

Mitt modersmål pratar barnen inte så mycket men de förstår allt.

Vi har som sagt blandat språken hej vilt och dom har rett ut det fint.

 

[bettysmatte]

Skriver det här på uppdrag av en kollega, som undrade ifall jag kände till någon som kunde tänkas ha erfarenhet av detta...

Kollegan i fråga kommer från ett land, är gift med en man från ett annat land och de bor i ett tredje land. De planerar att skaffa barn inom det närmsta året, men har svårt att komma överens om hur de ska göra med barnets språk. Det kommer att lära sig engelska som förstaspråk eftersom det är vad som talas i landet de bor i. Sedan vore det idealt ifall barnet kunde lära sig arabiska för att kunna kommunicera med mammans familj och tjeckiska för att kunna kommunicera med pappans familj. Det finns dock tydligen vetenskap som pekar på att max två språk är vad ett litet barn kan hantera de första åren, ifall det inte ska bli pannkaka av alltihop.

Jag förstår deras dilemma; det blir ju i princip att välja mellan att mor/far-föräldrarna på ena sidan kan kommunicera väl med barnet men inte de på den andra sidan. Både min kollega och hennes man vill naturligtvis att barnet ska lära sig "deras" språk, men det blir ett för mycket.

Hur gör man? Är det någon som har erfarenhet av en liknande situation, eller några generella råd som jag kan skicka vidare?

Föräldrarna ska prata sina respektive modersmål med barnen. Engelskan får komma ifrån omgivningen. Jag har aldrig hört talas om att det skulle finnas ett max antal språk ett litet barn kan lära sig. Jag har läst hyfsat mycket om barns språkutveckling och kan inte säga att jag alls känner igen att det finns forskning som visar att ett barn kan lära sig max två språk från början. Jag jobbar på en internationell skola. Trespråkiga barn är långt ifrån ovanliga här.

 

[Myrten]

I Egypten har jag träffat ett barn som nu är 6-7-årsåldern och som redan för två år sedan kommunicerade på tre språk: sitt modersmål, engelska och arabiska. Hen växlade helt automatiskt beroende på vem hen pratade med.