Barns språkinlärning

[Mineur]

Skriver det här på uppdrag av en kollega, som undrade ifall jag kände till någon som kunde tänkas ha erfarenhet av detta...

Kollegan i fråga kommer från ett land, är gift med en man från ett annat land och de bor i ett tredje land. De planerar att skaffa barn inom det närmsta året, men har svårt att komma överens om hur de ska göra med barnets språk. Det kommer att lära sig engelska som förstaspråk eftersom det är vad som talas i landet de bor i. Sedan vore det idealt ifall barnet kunde lära sig arabiska för att kunna kommunicera med mammans familj och tjeckiska för att kunna kommunicera med pappans familj. Det finns dock tydligen vetenskap som pekar på att max två språk är vad ett litet barn kan hantera de första åren, ifall det inte ska bli pannkaka av alltihop.

Jag förstår deras dilemma; det blir ju i princip att välja mellan att mor/far-föräldrarna på ena sidan kan kommunicera väl med barnet men inte de på den andra sidan. Både min kollega och hennes man vill naturligtvis att barnet ska lära sig "deras" språk, men det blir ett för mycket.

Hur gör man? Är det någon som har erfarenhet av en liknande situation, eller några generella råd som jag kan skicka vidare?

 

[Lipperta]

För mig hade det varit avgörande vilken sida barnet kommer träffa mest. Kommer de se farföräldrarna tex 5 gånger per år och morföräldrarna 1 ggr per år så blir det rätt lätt.

Om ingen av dom vill ge med sig så får de väl endast prata engelska och ingen sida får det ''lilla extra''.

Dessutom borde det vara lättare för de vuxna att lära sig engelska?
Jag vet inget om tjeckiska eller arabiska men engleska är ju ett otroligt enkelt språk.

 

[Hermelin]

Jag lyssnade på en professor i lingvistik för ett par år sen som hävdade att ju fler språk ett barn lär sig som barn desto lättare har de för att lära sig nya språk sen. Jag ser också på mina kusiner som bor i Spanien hur de lärt sig tre språk samtidigt och sen haft lätt för att lära sig ytterligare språk efter det.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tänker att man alltid ska prata sitt modersmål med sina barn, så långt det är möjligt. Engelskan, i det här specifika fallet, kommer ju barnet lära sig oavsett.

Att små barn bara kan hantera två språk låter märkligt, finns ju barn som växer upp i områden och familjer där man pratar fler språk än så? Det blir ju en tokig mix i början, men sen reder det ju ut sig.

 

[Grazing]

Skriver det här på uppdrag av en kollega, som undrade ifall jag kände till någon som kunde tänkas ha erfarenhet av detta...

Kollegan i fråga kommer från ett land, är gift med en man från ett annat land och de bor i ett tredje land. De planerar att skaffa barn inom det närmsta året, men har svårt att komma överens om hur de ska göra med barnets språk. Det kommer att lära sig engelska som förstaspråk eftersom det är vad som talas i landet de bor i. Sedan vore det idealt ifall barnet kunde lära sig arabiska för att kunna kommunicera med mammans familj och tjeckiska för att kunna kommunicera med pappans familj. Det finns dock tydligen vetenskap som pekar på att max två språk är vad ett litet barn kan hantera de första åren, ifall det inte ska bli pannkaka av alltihop.

Jag förstår deras dilemma; det blir ju i princip att välja mellan att mor/far-föräldrarna på ena sidan kan kommunicera väl med barnet men inte de på den andra sidan. Både min kollega och hennes man vill naturligtvis att barnet ska lära sig "deras" språk, men det blir ett för mycket.

Hur gör man? Är det någon som har erfarenhet av en liknande situation, eller några generella råd som jag kan skicka vidare?

Min mamma som jobbar på dagis och har en hel del invandrarbarn där och nästan alla dom barnen är minst trespråkiga. Dom pratar engelska, deras egna språk från hemlandet och svenska. Så nog kan barn hålla koll på många språk utan större problem.

 

[Mabuse]

Skriver det här på uppdrag av en kollega, som undrade ifall jag kände till någon som kunde tänkas ha erfarenhet av detta...

Kollegan i fråga kommer från ett land, är gift med en man från ett annat land och de bor i ett tredje land. De planerar att skaffa barn inom det närmsta året, men har svårt att komma överens om hur de ska göra med barnets språk. Det kommer att lära sig engelska som förstaspråk eftersom det är vad som talas i landet de bor i. Sedan vore det idealt ifall barnet kunde lära sig arabiska för att kunna kommunicera med mammans familj och tjeckiska för att kunna kommunicera med pappans familj. Det finns dock tydligen vetenskap som pekar på att max två språk är vad ett litet barn kan hantera de första åren, ifall det inte ska bli pannkaka av alltihop.

Jag förstår deras dilemma; det blir ju i princip att välja mellan att mor/far-föräldrarna på ena sidan kan kommunicera väl med barnet men inte de på den andra sidan. Både min kollega och hennes man vill naturligtvis att barnet ska lära sig "deras" språk, men det blir ett för mycket.

Hur gör man? Är det någon som har erfarenhet av en liknande situation, eller några generella råd som jag kan skicka vidare?

Jag skulle säga att det är ett icke-problem. Barn kan absolut hantera tre språk. Jag har kompisar som vuxit upp så, och det enda som hände var att de lärde sig tre språk. Det finns ju delar av världen där alla kan flera språk, och alla använder olika språk till vardags. Jag har t ex afrikanska bekanta som inte uppfattat sig själva som särdeles språkkunniga, utan det har varit rätt självklart att man såklart kan byns språk, ett eller två till som man använder när man träffar folk eller släkt från andra delar av landet, och så engelska förstås för att gå på universitetet. Ja, och så svenska eftersom man flyttat hit. Men fem språk, det är ju helt normalt och inget särskilt. Så det beror ju på vad man jämför med. Engelsmän t ex tycker ju ofta att det är något extra att kunna prata mer än ett enda.

Jag är uppvuxen i ett tvåspråkigt hem, och mitt råd skulle vara att försöka ge barnen båda föräldrarnas språk. Det är så otroligt mycket värt att kunna prata med en människa på deras eget språk, oavsett hur bra man är på ett annat språk så är man sig själv på ett annat sätt på sitt modersmål. Det är mycket värt för föräldra-barn-relationen. Sen är det ju rent praktiskt en otrolig fördel att få ett germanskt, ett slaviskt och ett arabiskt språk gratis, då har man täckt in tre stora språkfamiljer, och får grammatiken i ryggmärgen på ett sätt som tar åratal att lära sig på egen hand.

 

[Retro]

Det jag har hört och läst mig till tyder snarare på att det är lättare för barn att hantera fler språk än för vuxna. Det viktiga som jag förstått är att man pratar sitt modersmål med sina barn (precis som @niphredil skriver). De vänner jag har som har mer än ett modersmål har pratat det språk som "känts rätt" med sina barn och det är nog inget jag kan förklara närmare eftersom jag bara har ett modersmål

Att det pratas ett tredje språk på dagis är inte heller något problem. Dottern har faktiskt minst en dagiskompis som är trespråkig på precis de grunderna du beskriver här.

 

[kamomillo]

De är nog inte plättlätt.... alltid.
Jag känner barn vars pappa talar samiska, mamman är från Thailand, gemensamt pratade dom dålig engelska, och i förskola/skola var det Svenska... De blev pannkaka!
De barnen var kompisar till min son, och jag följde dom genom livet till de började gymnasiet.
OBS! De här var före hemspråk/ språkundervisning funkade fullt ut på skolan, de var nog mest Engelska och Samiska som undervisades i.

* Jenny *

 

[Raderad medlem 6459]

gemensamt pratade dom dålig engelska, och i förskola/skola var det Svenska... De blev pannkaka!

Ja, att barnen växer upp och hör dålig engelska (eller vilket språk som helst) är inte bra för språkutvecklingen. Det är därför man mest ska prata modersmål med barnen.

 

[Andromedae]

Alltså jag skulle säga att det bara är positivt för barn att vara flerspråkiga redan från ung ålder. Flerspråkighet förbättrar den exekutiva förmågan, och flerspråkiga barn har ett bättre arbetsminne (enl studier).

 

[Andromedae]

Att tänka på i diskussionen är att det tidigare har det rådit ett ganska hårt assimileringstänk vad det gäller svensk språkpolitik, och det är en av anledningarna till varför det har förts fram att det skulle vara dåligt med flera språk. Numera är konsensus snarare att det mest bara är positivt att vara flerspråkig. Men det finns vissa gamla normer som hänger kvar, tyvärr.

 

[Mineur]

Tusen tack för era svar! Det verkar ju som att kollegan kan ha fått det om bakfoten det här med "inte fler än två språk samtidigt" då, det blir hon nog glad över att höra! Och visst finns det massor av exempel på barn som måste ha lärt sig mer än så från början, det tänkte jag inte på.

Att tänka på i diskussionen är att det tidigare har det rådit ett ganska hårt assimileringstänk vad det gäller svensk språkpolitik, och det är en av anledningarna till varför det har förts fram att det skulle vara dåligt med flera språk. Numera är konsensus snarare att det mest bara är positivt att vara flerspråkig. Men det finns vissa gamla normer som hänger kvar, tyvärr.

Aha, det var intressant! Jag har aldrig läst på om saken som sådan men hade också "max två språk" inpräntat i hjärnan nånstans av någon anledning - det här kan helt klart vara förklaringen!

 

[Araminta]

Aldrig plocka bort språk som barnet behöver! Det gäller alla barn, även de som senare visar sig ha språkliga svårigheter. Behöver barnet fem språk så ska de exponeras för fem språk.

Med det sagt så är det få flerspråkiga barn som är exakt jämna på alla språk. Ordförrådet skiljer sig ofta åt. Skolord kan man på det språket som pratas i skolan. Hemmaord kan man på de/-t språk som pratas hemma.

 

[Andromedae]

Aha, det var intressant! Jag har aldrig läst på om saken som sådan men hade också "max två språk" inpräntat i hjärnan nånstans av någon anledning - det här kan helt klart vara förklaringen!

Jepp! Här är en intressant artikel från Uppsala Universitet som förklarar det på ett lekmannamässigt sätt.

 

[knoppet]

Ja, att barnen växer upp och hör dålig engelska (eller vilket språk som helst) är inte bra för språkutvecklingen. Det är därför man mest ska prata modersmål med barnen.

Det där har oroat mig lite. Jag är gravid och har alltid tänkt att jag ska försöka prata franska med mina barn eftersom att vi har många vänner i Frankrike och bor där 2 månader varje år.

Min egen franska är flytande, men såklart med brytning eftersom jag lärt mig franskan i vuxen ålder. Jag hade tänkt läsa böcker för dem på franska, låta dem se filmer, lyssna på ljudböcker m.m. så fort som möjligt för att ge dem en känsla för språket.

Är det någon som har gjort något liknande? Jag har försökt tänka på hur jag själv hade velat ha det och jag hade varit tacksam för att få ett språk "gratis" även om det var med brytning, än att inte få ett språk alls. Speciellt eftersom vi kommer ha användning för språket då vi planerar att bo mer i Frankrike så småningom.

 

[supercalifragilistic]

Jag kan inte supermycket om barns språkinlärning, men inom lingvistik/språkvetenskap har jag aldrig stött på ett enda påstående om att barn inte bör eller kan lära sig för många språk, utan tvärtom. Och det blir inte pannkaka av det hela, jag tror inte att det funkar så med språkinlärning? Kodväxling är vanligt men det är lite annorlunda och inte skadligt.

Ett mer reellt eventuellt problem är snarare att det verkar vara svårt att föra vidare sitt modersmål om en bor i ett andra land.

Men vore det inte enklare för din kollega att få svar på det här genom att läsa på om ämnet?

 

[Lager]

Skriver det här på uppdrag av en kollega, som undrade ifall jag kände till någon som kunde tänkas ha erfarenhet av detta...

Kollegan i fråga kommer från ett land, är gift med en man från ett annat land och de bor i ett tredje land. De planerar att skaffa barn inom det närmsta året, men har svårt att komma överens om hur de ska göra med barnets språk. Det kommer att lära sig engelska som förstaspråk eftersom det är vad som talas i landet de bor i. Sedan vore det idealt ifall barnet kunde lära sig arabiska för att kunna kommunicera med mammans familj och tjeckiska för att kunna kommunicera med pappans familj. Det finns dock tydligen vetenskap som pekar på att max två språk är vad ett litet barn kan hantera de första åren, ifall det inte ska bli pannkaka av alltihop.

Jag förstår deras dilemma; det blir ju i princip att välja mellan att mor/far-föräldrarna på ena sidan kan kommunicera väl med barnet men inte de på den andra sidan. Både min kollega och hennes man vill naturligtvis att barnet ska lära sig "deras" språk, men det blir ett för mycket.

Hur gör man? Är det någon som har erfarenhet av en liknande situation, eller några generella råd som jag kan skicka vidare?

Så länge språken är separerade så är det inga problem. Gör klart att med mamma pratar vi X, med pappa Y och på dagis Z.

Uppmuntra barnet att alltid svara på språket som frågan ställs på. Det är viktigt att stötta ordförrådsutveckling, grammatik, fonemljud etc som är tydligt separerade mellan språken.

Vilket lyckos-barn som får tre språk gratis under uppväxten!

 

[Monifa]

@knoppet Prata franska, jag hade inte sett det som ett problem att du har brytning. Visst, vissa språkljud kommer barnet få fel men det spelar ju egentligen inte så stor roll

KL
Jag jobbar i skola och ser stor skillnad i inlärningen av svenska hos de barn som sedan innan pratar två eller fler språk. Det går betydligt fortare och då är detta barn i 10-12 års ålder som jag arbetar med, hjärnan är tränad på ett annat sätt och har olika strategier att ta till från de olika språken som de har stor nytta av i den fortsatta inlärningen. Jag önskar att jag själv pratade engelska flytande för då hade jag snackat det hemma med barnen, vilken gåva man ger de även för fortsatt språkinlärning av ett tredje språk sedan.

Tre språk är inte ett problem, det kan ett barn lära sig.

 

[Raderad medlem 6459]

Är det någon som har gjort något liknande? Jag har försökt tänka på hur jag själv hade velat ha det och jag hade varit tacksam för att få ett språk "gratis" även om det var med brytning, än att inte få ett språk alls

Jag förstår hur du tänker men tror inte att det är en god idé. Tala ditt modersmål med barnet och så kan barnet senare lära sig franskan som ett andra språk - om ni spenderar tid där och kanske bor där i framtiden så kommer språket att komma. Att barnet växer upp med bruten franska (eller vilket språk som helst) tror jag bara påverkar helt fel.

Jag talar flytande spanska men kommer med ev framtida barn bara tala spanska med barnet när vi är med andra spansktalande, av artighetsskäl. I övrigt får pappan, som har det som modersmål, stå för den delen. Själv kommer jag tala svenska så att barnet får båda språken med sig, och på en bra nivå.

En god vän till mig är svenska som bott många år i England och som i mina öron talar engelska som en native. Pappan är engelsktalande. Min vän talar svenska med ungarna förutom för att vara artig och säger att hon absolut inte skulle vilja tala endast engelska med barnen - eftersom hon inte vill att de ska växa upp med ett begränsat språk (från henne). Men givetvis gör man som man vill.

(Edit du kanske inte menade att du endast skulle tala franska med barnen?)

 

[MalanMjöl]

Sambo har en kollega där mamman är svensk, pappan tysk och de bor i Danmark. Deras dotter pratar alla tre språk och om där är ett ord som t.ex. inte finns på tysk så säger hon en tysk mening men sätter in det danska ordet.
Det enda jag har hört är att det kan ta lite längre tid innan de börjar prata eftersom det är många språk de ska hålla reda på i början.