Barnaga - när börjar man?

[Björk]

Sv: Barnaga - när börjar man?

j
Jag pratar om att ta tag i ungen och ryta till.

idag klassas väl ta tag i armen mer eller mindre som misshandel om en lärare gör det.

Rycka i armen var vad du skrev. Därför kommenterade jag den saken; inte att ta i armen.

Ryta till kan vara misshandel beroende på hur det utförs. Att stå och hotfullt gapa i någons ansikte är ju aldrig okej. Att däremot med skarp röst säga till är ju en annan sak.

Jag vet inte om det där stämmer faktiskt. Det sägs ofta vara så att lärarna inget kan/för göra för att då räknas det som misshandel. Men jag vet inte jag... är det så? Det vore intressant att se någon slags statistik eller undersökning kring detta. Kanske finns någon i tråden som vet? *funderar*

De få fall jag själv haft inblick i; där anmälan skett; där har helt klart personen gått över gränsen. Det har rört sig om örfilar och dylikt.

 

[Ramona]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Att anpassa och sköta sig av respekt för nån är inte samma sak som att anpassa sig av rädsla.

Men är det en självklarhet att man blir rädd för föräldrarna eftersom man blir fysiskt tillrättavisad?

Jag har en mycket god amerikansk vän som jag pratat mycket med om detta och jag har faktiskt ändrat syn. Han är nämligen helt övertygad om att han är en bättre människa idag för att han har fått smisk som barn när han inte skötte sig. När vi har diskuterat frågan i en internationell miljö så har de flesta faktiskt sagt att de lärde sig att uppföra sig eftersom de fick "smisk på rumpan".

Själv är jag övertygad om att ståndpunkten att vi inte tillåter våld mot barn är jättebra, men samtidigt så stoppar det ju knappast de personerna som verkligen misshandlar sina barn. Agan har kanske försvunnit, men knappast misshandeln. Och det är ju misshandeln man vill åt. Samhället är inte ute efter att sätta mammor som smäller till ett barn på rumpan en gång, utan samhället vill åt de föräldrar och andra som går överstyr!

 

[havreflinga]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Det sägs ofta vara så att lärarna inget kan/för göra för att då räknas det som misshandel. Men jag vet inte jag... är det så? Det vore intressant att se någon slags statistik eller undersökning kring detta. Kanske finns någon i tråden som vet? *funderar*

Jag vet inte vilken ålder på barnen som Messy tänker sig. Man kanske måste rycka i och skrika åt barnen på låg- eller mellanstadiet...? Jag är lärare, men har bara jobbat på högstadiet och gymnasiet. Det skulle kännas helt absurt för mig att rycka i mina elever! Om man har nån elev som krånglar tror jag att man utsätter sig själv för en risk om man går fram och tar tag i eleven.

Varför inte bara be stökiga elever att lämna rummet? En gång har jag haft en elev som vägrade lämna klassrummet. Då sa jag ungefär: Om du vägrar gå ut måste alla vi andra gå istället. Då måste jag först kolla vilka andra klassrum som är lediga. Det känns onödigt besvärligt, men om du... Sen hann jag inte längre, innan den utvisade eleven tjurigt lommade iväg.

 

[havreflinga]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Han är nämligen helt övertygad om att han är en bättre människa idag för att han har fått smisk som barn när han inte skötte sig.

Fast så säger väl de flesta. I alla fall de som fortsätter använda samma metod när de uppfostrar sina egna barn, och de gör väl det stora flertalet. Annars skulle ju inte barnaga vara så vanligt i många länder.

Knepet är nog att övertyga barnen om att de verkligen förtjänar varje dask eller örfil. Då kommer de sannolikt att leva i den uppfattningen resten av livet.

 

[Belethien]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Nu får jag väl ducka... men jag tycker faktiskt inte att det är något fel med att rycka till i armen lite hårdhänt och sätta ungen på stolen och ryta till att den ska hålla käften i klassrummet.
Tror att det skulle vara bra mycket mer ordning i skolor och mer respekt för vuxna.
Säger inte att man ska slå till sig respekt, för det går inte, men det där att barn/ungdomar VET att en vuxen inte kan och får göra något, de gör dem nog rätt så mkt mer dryga.
ALDRIG att jag skulle tex. spotta på en vuxen eller kalla min lärare osv för hora eller kärring osv. ALDRIG.

Det är inte en lärares uppgift att uppfostra barnen till att lyssna, det är föräldrarnas jobb.
Jag hade då ingen som tog i mig, varken mamma, pappa eller lärare. Ingen höjde rösten åt mig. Trots detta har jag aldrig varit kaxig mot en lärare, kallat denne hora/bög och spottat på dem. Det har ingenting med nuvaranda skolsystemet att göra för sådant ska inte man behöva ta sig an som lärare i skolan. Det är helt enkelt inte deras uppgift utan föräldrarnas skyldighet att skicka uppfostrade barn till skolan.

 

[mino]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Du som hållt på så mycket med hästar borde väl veta att respekt inte har något med fysisk överlägsenhet att göra. Måste man ta till fysisk hotfullhet för att uppfostra, då har man brustit nånstans, det är verkligen inte ett tecken på att man är en stark ledare. Snarare tvärtom, att man som ledare inte orkar leda utan börjar kräva blind lydnad. Jag tror att många tar sina barn hårt i armen och liknande men den som påstår att det är ett bra och lyckat sätt att uppfostra sina barn borde helt klart tänka om. Det är fullständigt otänkbart att man skulle acceptera att en chef tar en hårt i armen, varför ska det vara mer okej att ta ett barn hårt i armen? Börjar man inbilla sig att man har rätt som vuxen att ge sin unge en dask då är man ute på helt fel väg i ett demokratiskt och humanistiskt samhälle.

 

[mino]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Knepet är nog att övertyga barnen om att de verkligen förtjänar varje dask eller örfil. Då kommer de sannolikt att leva i den uppfattningen resten av livet.

Klokt, så är det säkert!

 

[Björk]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Jag har en mycket god amerikansk vän som jag pratat mycket med om detta och jag har faktiskt ändrat syn. Han är nämligen helt övertygad om att han är en bättre människa idag för att han har fått smisk som barn när han inte skötte sig. När vi har diskuterat frågan i en internationell miljö så har de flesta faktiskt sagt att de lärde sig att uppföra sig eftersom de fick "smisk på rumpan".

Så har jag hört andra säga också som fått smisk som barn. Däremot så ser inte jag att de blivit några bättre människor än alla oss andra som INTE fick smisk. "Det har inte skadat mig. Därför kommer jag också slå/smiska mina barn". För mig är det ett tydligt tecken på just "skadan" - att man anser det rätt att slå just barn. För inte 17 slår de chefen, kollegan, kompisen eller kassörskan när/om de är odrägliga, ohyfsade, inte lyder eller vad det nu är...

Sen finns faktiskt några som jag talat med som säger att det de minns från smisken är inte varför de fick smisk utan känslan av den kränkning de utsattes för. Den känslan är det bestående minnet.

 

[Björk]

Sv: Barnaga - när börjar man?

När jag läser denna tråd kommer jag att tänka på vad Jesper Juul skrev i den bok jag läst av honom (Ditt kompetenta barn). Han är själv född på 40talet har jag för mig och han skriver någonstans att på den tiden sade man bland annat att man inte skulle ta upp spädbarn så fort de skrek; då skämde man bort barnet. De behövde "lufta lungorna" och lära sig att klara sig själva. Att slå barn var ju också nödvändigt för att få ungar som det blev ordentligt folk av.

Hans filosofi är att det förmodligen var så att mammor (som ju absolut var primärföräldrar då) ofta gick emot dessa "kunniga" råd, därför att deras hjärta inte klarade av att låta barnet skrika eller slå sin unge vid varje övertramp. Förmodligen så skötte många i "hemlighet" sina spädbarn (och även äldre barn) så som deras kärlek sa dem var rätt. Och samma med aga. Han menade att det skulle/borde ha funnits betydligt många fler traumatiserade vuxna i hans generation om alla föräldrar lytt alla dessa råd.

 

[ako]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Tja, fast även om man inte kommer åt misshandelsfallen är det väl ändå bra att ma kommer åt agan?

 

[ako]

Sv: Barnaga - när börjar man?

jag pratar inte om 1.5åringar som ändå inte fattar. de kan man säga "NEJ" till.
och jag pratar definitivt inte om att örfila/smiska osv.
Jag pratar om att ta tag i ungen och ryta till.

idag klassas väl ta tag i armen mer eller mindre som misshandel om en lärare gör det.

Vad skulle bli bättre av det? Det är ju människor- som man kan PRATA med- vi diskuterar, inte en 500 kg häst som kanske behöver tillrättavisas på så sätt för att fungera o inte vara farlig att hantera...

Sen måste man ju få höja rösten - men inte ta tag så det gör ont!

 

[Björk]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Samhället är inte ute efter att sätta mammor som smäller till ett barn på rumpan en gång, utan samhället vill åt de föräldrar och andra som går överstyr!

Jag instämmer med ako härovan.

Jag som samhällsmedborgare är definitivt även ute efter dem som använder smisk i rumpan, smäll på fingrar eller dylikt som uppfostringsmetod. Inte den som råkar göra det EN gång i en extrem situation. En sådan förälder får säkerligen ångestkval och ber sitt barn om ursäkt.

Men de som upprepat gör det. Och som inte har ångestkval utan ser det som helt naturligt och rätt. Alldeles oavsett om det inte ger ärr, blåmärken eller andra större fysiska märken.

 

[Oceanien]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Konstigt med Nya Zeeland - trodde det var ganska civiliserat?

Vanlig missuppfattning om detta land.

 

[ako]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Där ser man!

 

[lilla_maaliiin]

Sv: Barnaga - när börjar man?

snor bara sista knappen...

Själv blev jag riktigt upprörd när jag läste följande artikel i aftonbladet;
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5614279.ab

nog faen finns det föräldrar som är för slappa med sina barn, men jag tror inte det finns en enda unge i hela världen som skulle behöva ett kok stryk. Ett stort mått av uppfostran, visst, men inte stryk...

Men till artikeln... Hon bodde/har bott i Sverige som jag förstått det? Och har 3 barn som hon ERKÄNNER att hon har daskat i baken. Om det nu hände i Sverige har hon alltså begått en brottslig handling, men går glatt ut i kvällstidningen och erkänner detta? Kan man inte anmäla henne eller nått? Förstår ju att så förmodligen inte är fallet, men hon går ju ändå ut och erkänner sitt brott!

Jag får inte ihop det nånstans hur denna kvinna (och alla andra människor som slår barn) är funtade i huvudet... Är det något att vara stolt över att man klarat av att daska till sitt barn?

Jag har viss förståelse att man någon gång tagit för hårt i sitt barn eller liknande, och ärligt talat, som kassörska på större matvarubutik kan jag ibland undra hur i helskotta folk orkar med vissa barn, när jag bakom kassan blir alldeles matt av att bara titta på (och lyssna) i några minuter... Men därifrån hoppas jag att det är ett låååångt skutt till att faktiskt slå, regelbundet, i uppfostringssyfte.

 

[Alexandra_W]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Jag har funderat mycket på just Astrid Lindgrens sagor i det här med barnuppfostran och för mej var livet som Emil rena drömmen när jag var liten, så lycklig jag hade varit om jag hade haft så många människor runt mej som så tydligt visade att de älskade mej att han blev inlåst såg jag som liten som helt normalt och att bli lyft i öronen var oftast inte så farligt var min erfarenhet.
Jag älskade alla hennes sagor och många av mina lögner kom därifrån för visst förstod jag att min familj inte var normal och jag berättade ju inte för folk vad som hade hänt under t.ex julhelgen utan drog någon av sagorna, lite modifierad förstås men den som kunde hennes sagor hade säkerligen genomskådat mej.

Det jag lärde mej av hennes sagor är att har man någon som älskar en och som tror på en så klarar man allt, min mormor trodde på mej och hon älskade mej, det räckte för mej, jag förstod att hon inte kunde ta mej hemifrån utan jag levde för de lyckliga stunder som jag fick tillbringa hos dem.

Mormödrar är bra ventiler. Tyvärr dog min när jag var elva. Men jag levde för stunderna med mormor

Det som satt djupast sår i själen hos mig är inte agan, utan det är frånvaron av motsatsen. Att aldrig vara värd något, att aldrig duga, att inte får den där närheten och kärleken. Inte för att någon var arg (då kom ju agan och de verbala slagen), utan för att det bara inte fanns där. (Finns inte än heller).

Det slår fortfarande hårdast när jag rent automatiskt blir lämnad utanför, inte 'finns' helt enkelt. När någon gör mat, men bara åt sig. När jag inte ens blir medräknad eller tillfrågad.

Någon bättre människa blev jag inte, tvärtom blev jag ju ganska trasig, och så fort jag blev gammal nog utvecklade jag en extrem (över)känslighet mot att bli kränkt. Som 'motreaktion' eller ett försök att så att säga med min egen vilja kunna 'välja att vägra'

Jag tycker diskussionen i sig är svårt, att daska till lätt på en bak, eller rycka till i en arm i uppfostringssyfte är inte rätt, och det medför inget positivt. Men samtidigt så skulle jag hellre växa upp med föräldrar som gjorde ovanstående ibland i uppfostringssyfte MEN som 'överig tid' slösade kärlek, byggde självkänsla osv - än att växa upp utan att ens ett hår kröktes på mig, men där det var kärlekslöst, nedvärderande osv. Det pyskiska är ofta värre än det fysiska.

 

[ako]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Usch vad tråkigt att läsa om en till som haft en tråkig uppväxt . I ditt fall måste relationen i a f ha blivit bättre med åren, om jag tolkat hund- o hästtrådar rätt?

Sedan tycker jag inte man ska
behöva välja mellan "kärleksfull uppväxt, dock med dask i baken" och "kärlekslös uppväxt utan dask"...
Men jag förstår i o f s att man väljer nr 1 om man måste välja :/

 

[Alexandra_W]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Nja, relationen har inte förändrats mer än just det fysiska/agan. I övrigt är det ganska samma lika. Däremot är jag en vän av att förlåta, mest för att de - skrämmande nog - hela tiden ville väl och trodde de gjorde det som var bäst.

SPelar säkert in i min ovilja att skaffa egna barn. Kan man vilja och mena så väl och göra så fruktansvärt fel och orsaka sådana konsekvener så.. scary

Sen håller jag med om att det är ett val som aldrig ska behövas, ville bara peka på att diskussionen är svår, för de som daskar till i uppfostringssyfte för de inte har bättre metoder, behöver inte vara sämre än de som inte slår, men har andra metoder i samma läge. Som inte syns.

Jag minns fortfarande hur jag, över 20 år gammal, tillbringade en jul med min dåvarande pojkväns föräldrar. Och insåg att jag visst skulle kunna tyckt om/tycka om julen, massor. När jag insåg hur saker och ting SKULLE KUNNA ha varit. Dvs det märkt fortfarande och även i vuxen ålder det som felas och fortfarande är fel. Trots att slagen är borta sedan många, många år finns det andra kvar, det som inte syns.

 

[ako]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Fy vad tråkigt!!!

Tycker oxå det är hemskt att du inte "vågar" skaffa barn p g a detta - tror du inte du skulle vara axtra kärleksful som mamma i stället då du upplevt motsatsen o inte tycker det var OK? Mycket värrre me de föräldrar som resonerar som att "lite dask har inte skadat mig så jag gör likadant", tycker jag....

 

[Alexandra_W]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Nja, är ju inte så att jag vill men inte vågar skaffa barn, jag har ingen önskan om barn. Jag älskar barn om tar gärna hand om andras etc, men vill inte ha egna. Av flera anledningar, men jag misstänker att det jag skrev nedan omedvetet spelar in, som en av flera anledningar alltså, inte den enda och inte den största.