Barnaga - när börjar man?

[Calazirya]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Han är nämligen helt övertygad om att han är en bättre människa idag för att han har fått smisk som barn när han inte skötte sig.

Men han vet ju inget annat, han blev uppfostrad genom smisk och har således ingen aning om hur "bra" människa han hade varit idag om han uppfostrats utan slag..

 

[Alexandra_W]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Sen är ju frågan vad en 'bättre människa' är? Är det en kuvad person med lågt självförtroende som lyder och rättar in sig i ledet? Eller är det en person som är trygg i sig själv, vet att h*n har ett egenvärde, som har ett bra självförtroende osv - men kanske inte rättar in sig i ledet utan ifrågasättande alla gånger?

 

[Calazirya]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Vår mellanstadielärare örfilade, slog med linjal på händer och hotade och det var ett jäkla hallå med att få honom avstängd.

Dom barnen han yttrade våld mot blev inte alls bättre heller, dom forts vara ostyriga och bråkiga långt efter att han fått sparken.

 

[Calazirya]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Precis..

Olika syn på "samma ord" men jag står ju absolut för det du skrev sist.

 

[Björk]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Dom barnen han yttrade våld mot blev inte alls bättre heller, dom forts vara ostyriga och bråkiga långt efter att han fått sparken.

Ja, jag tror ju att de barn som är "busar" i skolan inte alls lider brist på aga. Möjligen är det rätt så ofta precis tvärtom; aga får de så det räcker och blir över därhemma. Och/eller oengagerade föräldrar med andra sorters problem (alkohol, andra missbruk t ex).

När man själv tänker tillbaka på sin skoltid och de personer som var "värstingar" i skolan så har man ju ofta som vuxen fått en helt annan förståelse för var problemet låg. Väldigt ofta fanns ju orsakerna i hemmet.

 

[Djurjouren]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Jag har en icke svensk vännina som bor i Sverige. Hon åkte hem till sin släkt i ett väldigt fattigt land. Jordbrukarfamilj. Många generationer bor och jobbar på gården. Svälten ligger alltid på lur, pengar finns knappt. MASSVIS med ungar finns där. De får stryk så fort de börjar gå i princip. Det finns inte tid eller möjlighet att deala med ungarna utan föräldrarna och alla släktingar jobbar alltid på ägorna. De slår barnen på mjuka ställen så det inet skadar men skrämmer ungarna. Sen kan ungarna med hjälp av hot om stryk fås att lyda så de inet gör dumma saker och skadar sig, eller springer iväg på nån väg eller gör nått annat dumt.
I lycksamma fall skrämmer första misshandeln ungen till lydnad för alltid.
I minder lycksamma fall krävs det fler gånger.
Men man är noga med att inte skada barnen, alltid mjukdelar...
Det krävs i denna kultur fullkomlig och omedelbar lydnad......
Det låter absurt för oss, men är en verklighet för dem.....

 

[ako]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Ja, jag tror ju att de barn som är "busar" i skolan inte alls lider brist på aga. Möjligen är det rätt så ofta precis tvärtom; aga får de så det räcker och blir över därhemma. Och/eller oengagerade föräldrar med andra sorters problem (alkohol, andra missbruk t ex).

När man själv tänker tillbaka på sin skoltid och de personer som var "värstingar" i skolan så har man ju ofta som vuxen fått en helt annan förståelse för var problemet låg. Väldigt ofta fanns ju orsakerna i hemmet.

Visst är det ofta så - men det finns barn som är "jobbiga" utan att ha en på något vis dålig hemmiljö e d oxå - något man ska ha i åtanke så att man inte automatiskt dissar "bråkiga barns" föräldrar. Det är tufft nog att vara förälder till ett "bråkigt barn" utan att omvärlden ska se på en som en oengagerad förälder om man nu i nte ens är det :/ . Har ingen egen erfarenhet men har jobbat som lärare.

 

[Björk]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Visst är det ofta så - men det finns barn som är "jobbiga" utan att ha en på något vis dålig hemmiljö e d oxå - något man ska ha i åtanke så att man inte automatiskt dissar "bråkiga barns" föräldrar. Det är tufft nog att vara förälder till ett "bråkigt barn" utan att omvärlden ska se på en som en oengagerad förälder om man nu i nte ens är det :/ . Har ingen egen erfarenhet men har jobbat som lärare.

Självklart! Bra att du skrev det.
Undantagen finns ju absolut. Det kan förstås vara andra problem som spökar.

 

[Oceanien]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Med tanke på hennes ålder kan hon ha smiskat barnen medan det var lagligt. Dessutom är säkert preskriptionstiden kortare än flera tiotal år.

 

[Sol]

Sv: Barnaga - när börjar man?

idag klassas väl ta tag i armen mer eller mindre som misshandel om en lärare gör det.

Absolut inte. Däremot ylar många ungar om att det är misshandel och att de minsann ska anmäla bara en lärare rör vid dem.

Att tex. ta tag om ett barns armar för att barnet ska stå still en liten stund, böja sig ner och se barnet i ögonen samtidigt som man säger att Olle fick ont när Pelle slog honom och att Pelle inte får slåss är tex. ett sådan "ta tag i" som aldrig kommer klassas som misshandel... men som ungar lätt ylar misshandel om.

 

[TinyWiny]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Jag håller med dej om att det psysiska är värre.
När jag hade sagt till min pappa den där dagen så slog han mej aldrig mer, för jag fanns inte.
Ingen i min familj pratade med mej längre, min bror som då var drygt två år gömde sig under min säng ibland och kröp fram när jag kom hem för att få en kram, han visste att han inte fick men jag hade ju tagit hand om honom sedan han föddes och var den enda "mamma" han visste om.
Jag fick ingen mat, inga kläder, nej jag fanns inte.
Inte förren jag 13 år gammal en dag skulle gå till mitt rum, min pappa stod i vägen så jag bad honom flytta på sig.
För första gången på flera år pratade han med mej, han sa -en dag kommer jag slå ihjäl dej...
Jag gick till skolkuratorn dagen efter, jag vägrade åka hem, socialen hade inget ledigt fosterhem så de tyckte att jag skulle åka hem till min pojkvän "tills jag fått mina griller ur huvudet" för inte trodde socialen på mej, han sa att han kände min pappa och att han aldrig skulle göra någon något alls
Sedan den dagen fick jag inte komma hem så jag levde på gatan, bodde hos kompisar osv.


För mej var drömmen om barn det som höll mej uppe, drömmen om att få ge all den kärlek jag hade inom mej. Drömmen om någon att älska som mina föräldrar aldrig kunde ta ifrån mej eller hota att förstöra.
Jag visste ju precis hur man inte skulle göra och tänkte att det är väl bara att göra tvärtom, och det har faktiskt fungerat.
Det var en märklig känsla när mina egna barn blev runt 13 år, tanken på att de skulle klara sig själva var helt absurd.
Jag visste inte vad en bra förälder var men jag visste hur det kändes att bli behandlad som mina föräldrar behandlade mej och jag lovade mej själv att aldrig kränka mina barn så.

Jag har många gånger tänkt som du, att jag kunde ta allt det där om jag hade vetat att jag var älskad, men att veta att så inte var fallet det gjorde ont.
Jag vet barn som fick pengar eller saker för att de skulle "hålla sig ur vägen" och jag tänkte att även det hade varit bättre än den där totala avsaknaden av medmänsklighet.

Än idag kan jag inte förstå varför man skaffar barn om man ändå inte orkar med dem utan slår dem medvetslösa? Varför ber man inte om hjälp?

 

[Alexandra_W]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Usch, 'mitt' är ingenting jmf med ditt =/ Mina föräldrar älskade och älskar mig, ironiskt nog. De bara hade så fruktansvärt svårt att visa det. Det har de fortfarande det 'vanliga' sättet, men nu kan jag se de andra sätten och det hjälper ju, men ett barn har inte den förmågan att se.

Jag hade ju på ytan en exemplarisk barndom, jag 'hade allt'. Allt materiellt. Och så skulle jag aldrig märkas, aldrig utmärka mig och alltid lyda. Vissa delar av det har jag haft nytta av i vuxenlivet, men när omgivningen tyckte 'vilka fina välartade barn' när vi satt raka i ryggen och åt med kniv och gaffel (och med rätt grepp, mycket viktigt..) medan andra barn åt med händerna och kastade mat på varann typ.. så de såg ju just det som något positivt. De hade nog ine gjort det om de vetat hur resultatet uppnåtts liksom..

Jag hade ponnyer, jag hade en fin cykel, vi åkte på semesterresor osv. Fasaden var spotless. Jag tvivlar på att de som tyckte det var priviligerat att ha ponny tyckte det var priviligerat att den användes som maktgrej, hotet om att slakta ponnyn gjorde underverk med minsta 'bångstyrighet'... Osv.

SÅ jag hade det bra materiellt, och ironiskt nog föräldrar som faktiskt älskade mig. Men inte förmådde visa det på ett sätt som barn begriper. Och allt det materiella kunde tas ifrån en, användas som påtryckningsmedel.

Och de sa säkert någon gång att de älskade mig, det är dock borta i alla 'jävla unge', 'jag orkar inte med dig, nu får du flytta' (ackompanjerat av väskpackande och inknölande i bilen, jag trodde på allvar jag skulle bli avsatt i skogen med min lilla leksaksresväska och skrek och grät och bönade och bad och bedyrade att vara snäll).

Jag kan skratta åt det nu, men det sammanfattas ganska väl i den gången jag frågade mamma vad för tabletter hon tog varje morgon. Det var p-piller och min mor tyckte nog hon var pedgagogisk när hon förklarade att det var 'medicin mot barn'. För mig var betydelsen självklar - jag var så hemsk att hon var tvungen att ta medicin för att orka med mig.. Jag hade ju hört hur jag var så länge, så som sagt, klart som korvspad liksom..

Men det du upplevt, är ingenting, jag har varit just priviligerad i jämförelse. Usch, mår dåligt bara att läsa om det.

 

[ako]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Det här är kanske en för personlig fråga, o strunta då i att svara!!! Men har du pratat med din mamma som vuxen om detta du skriver? Ni delar väl bostad om jag förstått det hela rätt?

FRUKTANSVÄRT att stuva in barn o packning o åka i väg som för att dumpa barnet, o hemskt att hota med ponnyslakt!!!

 

[ako]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Fy så himla hemskt! Jag gråter när jag läser - inte minst om lillebror under sängen som ville bli kramad ... Hur gick det för honom sen?

Hopas verkligen du har ett liv som du trivs med i dag!!!

 

[Alexandra_W]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Ponnyslakten var iofs pappa.

Men ja, jag har pratat med henne. Och nej, det gav väl inget resultat direkt om vi säger så. Det är lite beroende på vad man tar upp en blandning av förnekelse (det har aldrig hänt, du minns fel, det var inte så det gick till), och av någon avig form av berättigande (du måste förstå hur det var för mig, du var/gjorde si och så, jag såg inget annat val, det var det enda sättet). Båda gör lika ont.
Jag har fått en ursäkt, men den är vatten värd. Den löd nämligen 'jag ber om ursäkt om du har uppfattat det så'. Dvs, inte 'jag gjorde fel, jag ber om ursäkt', utan 'ja om du nu blev så trampad på tårna av det får jag väl be om ursäkt för det'. Skulden ligger fortfarande på fel ställe i ursäkten..

Någon skrev det om att de berättade något som hänt i skolan. Jag var tokmobbad i grundskolan. Jag sa inget hemma, lärarna blundade.. En gång i tredje- fjärde klass fick jag nånstans nog, och lyckades samla ihop nog kurage någonstans ifrån för att sätta ner foten. Det var en specifik händelse som utlöste det hela, som blev droppen. Jag svarade med att vägra äta. Liten skola, man åt i matsalen alla ihop, och man åt upp allt på tallriken osv. Jag vägrade. Således fick jag inte gå därifrån, då jag inte ätit upp. Läraren gormade, hotade osv. Jag vägrade. De andra + läraren gick tillbaka till lektionen, jag satt kvar med mattanten. Jag minns inte vad hon sa, men jag minns hon var vänlig och bekymrad. Hon var den enda som insåg att något är på tok åt helsike om barnet som normalt är tyst, snäll och lydig helt plötsligt bara tvärvägrar. Jag minns också att jag var grymt hungrig.

Hursom, jag åt inte, de gav upp tillslut och jag fick efter några h gå tillbaka till lektionerna. När jag kom hem kände jag att jag var tvungen att berätta för mamma INNAN läraren ringde hem för att ta upp att Alexandra 'bråkat' och vägrat äta. Så jag sa till mamma att det hade hänt en grej i skolan, de andra var så dumma, så jag hade inte velat äta upp min mat. Min mamma svarade med 'varför åt du inte upp maten för! Nästa gång äter du'. Hon frågade inte ens vad som hänt, vad de andra gjort när de var dumma. Jag tog aldrig upp det mer.. För mamma var det viktigare att det inte var några problem, att ytan var bra. Finns åtskilliga, värre exempel som dock är för privata.

Där grundlades nog den ätstörning som senare utvecklades. Jag hade, eg av en slump, hittat det enda som ingen kunde tvinga mig till, det enda där jag och bara jag var den som valde, det enda ställe jag hade en gnutta makt att påverka. Att äta, eller att inte äta.. Freud skulle jublat.

Alla min bardosmminnen, id en mån jag har sådana (innan ca sju års ålder är det rätt tomt) är utan vuxna i närheten. När jag och bror lekte i skogen vid bäcken t ex, sådana. Jag och bror, inga vuxna. Eller jag och hästarna. Jag VET att det finns lyckliga, roliga glada stunder - många - med mamma & pappa med, men jag minns dem inte. Jag kan se dem på kort etc, men jag minns dem inte. Antagligen för de aldrig var 'avslappnat lyckliga', det var hela tiden ett minfält, ett felsteg - bokstavligt talat - och allt kunde vända.

Jag och min bror talar inte om det, men han r minst lika märkt han, och han hade det ännu värre..

 

[Kimz0r]

Sv: Barnaga - när börjar man?

För mamma var det viktigare att det inte var några problem, att ytan var bra

Det var samma hos mig.

Hon sade att hon kunde bli av med jobbet om jag visade mig där i de kläder jag hade (nej, det är en omöjlighet!), att jag flyttade hemifrån när jag var 16 skulle det talas jävligt tyst om, samma när jag flyttade hemifrån (en gång till) i vuxen ålder, när jag skulle gifta mig, för att inte tala om när jag gick från högskolestudier till städjobb. Allt som hintade minsta lilla om att vi inte var happy family, att jag ville komma ifrån min familj och att jag inte var den lyckade dottern skulle det talas tyst om.

Jag hade också det materiella, men jag saknade känslan av att få duga till, att få vara bra. Illustration: Jag skulle tenta av B-kursen i ett ämne och prövningen bestod av fyra skriftliga prov, ett muntligt prov och två inlämningsuppgifter. På proven fick jag fyra MVG (bl.a. på det muntliga) och ett VG. Slutbetyget i ämnet blev MVG. Det enda min mamma sade var: Hade du ätit en ordentlig frukost hade du säkert fått MVG på alla prov.

Jag skulle ta körkort och morsan tyckte att jag skulle låta bli för jag "skulle ändå bara tröttna" och jag "skulle inte klara det ändå".

Utåt, till sina kollegor, till den övriga familjen, kunde hon däremot skryta om det jag åstadkom. Att jag tagit körkort, att jag läste på universitetet, att jag minsann fick MVG...

(Min mor har f.ö. aldrig befunnit sig på en utbildning högre än högstadiet).

Jag strulade i högstadiet; jag skolkade, ifrågasatte och var uppstudsig, dock aldrig inblandad i droger och alkohol. Jag mådde dåligt och var mobbad. Kanske strulade jag lite extra för att jag kände att inget jag gjorde dög iallafall, så jag kan väl lika gärna göra skit från början. Har ett svagt minne av att jag under sista terminen i nian bara var på en lektion i veckan. När IG-varningarna droppade in blev pappa arg, men ingen frågade sig - eller mig - hur det kunde komma sig att en elev gick från skolans ljushuvud till IG-varningar i flera ämnen på bara något år.

 

[TinyWiny]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Men det du upplevt, är ingenting, jag har varit just priviligerad i jämförelse. Usch, mår dåligt bara att läsa om det.

Jag tycker inte att det du har upplevt är ingenting mot det jag har upplevt.

Som barn har man ett enda behov och det är att alltid i alla lägen vara älskad.
Alla föräldrar kan göra fel men kan man inte älska sitt barn och berätta det så ofta att barnet vet att fast mamma/pappa är arg just nu så älskar hen mej ändå så har man ingen rätt att kalla sig förälder. För det är vad förälder är för mej, någon som älskar sitt barn med alla dess fel och brister, alltid.

Kan man inte förmedla sin kärlek till sina barn så blir barnet skadat, oavsett om de får dyra saker eller inget alls.

 

[TinyWiny]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Fy så himla hemskt! Jag gråter när jag läser - inte minst om lillebror under sängen som ville bli kramad ... Hur gick det för honom sen?

Hopas verkligen du har ett liv som du trivs med i dag!!!

Min bror fick ätstörningar som han många år senare skyllde på mej, han tyckte ju att jag bara försvann och trodde att det var ett val jag gjorde.

Idag har vi en märklig kontakt, vi bor ca 3 mil ifrån varandra men träffas bara när någon fyller år.
Vi ringer aldrig eller pratar om det som var.

När han beskyllde mej för att vara orsaken till hans ätstörningar (han vägde ca 80 kg som 8 åring och mamma bantade honom med varma koppen och tröstade med mat) så förklarade jag hur det faktiskt var men han ansåg ändå att det var mitt fel.

Nej jag kan inte säga att jag trivs med mitt liv, jag är alldeles för sjuk.
Men under den tiden jag var frisk älskade jag mitt liv med mina barn.
Idag kan jag bara älska mina barn, jag kan inte ge dem allt det andra jag ville och det är tungt.

 

[Alexandra_W]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Jag hade också det materiella, men jag saknade känslan av att få duga till, att få vara bra. Illustration: Jag skulle tenta av B-kursen i ett ämne och prövningen bestod av fyra skriftliga prov, ett muntligt prov och två inlämningsuppgifter. På proven fick jag fyra MVG (bl.a. på det muntliga) och ett VG. Slutbetyget i ämnet blev MVG. Det enda min mamma sade var: Hade du ätit en ordentlig frukost hade du säkert fått MVG på alla prov.

Nu har kanske tråden blivit väl off-topic, men oj så jag kände igen mig, men här var det pappa. Första betyget i åttan. Jag hade en femma, två treor (matematik och gympa) och resten fyror. Jag var stolt som en tupp. Det är det första - och sista - betyg pappa fått se. Jag visade det, jättestolt som sagt. Kommentaren var: Varför har du bara trea i matte?

Jag skulle ta körkort och morsan tyckte att jag skulle låta bli för jag "skulle ändå bara tröttna" och jag "skulle inte klara det ändå".

Jag tror din mamma är min pappas okända tvilling? Min första tävling på ponny, hade vägrat ut mig i första klassen, nånstans mitt i banan. Andra klassen var det på ett ställe ett val mellan två hinder. Jag frågade pappa vad han tyckte jag skulle välja? Pappa svarar 'behöver du ju inte fundera på, du kommer ju ha vägrat ut dig innan dess ändå'.
Körkortet klarade jag på första försöktet, ringde pappa och berättade, svaret var 'Klarade du det? Jag tänkte imorse när det snöade att 'det klarar hon aldrig'.

Tack för förtroendet. Min bror har dock haft det tusen ggr värre på den fronten. Han är den efterlängtade SONEN. Fyra döttrar, sen sista barnet kom han - Sonen med stort S. Han har haft extrema förväntningar på sig. Som han fullt förståeligt inte klarat att leva upp till. Dessutom har stackaren läs- och skrivsvårigheter (eller vad jag skriver jag, han är ju givetvis bara lat. Enligt pappa då..)

Utåt, till sina kollegor, till den övriga familjen, kunde hon däremot skryta om det jag åstadkom. Att jag tagit körkort, att jag läste på universitetet, att jag minsann fick MVG...

Okänd tvilling var det som sagt. Apropå utbildning allmänt så ville ju jag bli jurist. Pappa tyckte att då behövde jag inte ta studielån, han skulle bekosta det. När jag sedan började fundera på något annat (minns inte vad, psykolog tror jag) så 'då får du klara dig själv, då får du inga pengar'.
Min pappa är mekaniker, eget företag, mycket framgångsrikt och specialiserat sådant förvisso. Han har den gedigna skolbänksutbildningen bestående av 7 års folkskola bakom sig..

Jag strulade i högstadiet; jag skolkade, ifrågasatte och var uppstudsig, dock aldrig inblandad i droger och alkohol. Jag mådde dåligt och var mobbad. Kanske strulade jag lite extra för att jag kände att inget jag gjorde dög iallafall, så jag kan väl lika gärna göra skit från början. Har ett svagt minne av att jag under sista terminen i nian bara var på en lektion i veckan. När IG-varningarna droppade in blev pappa arg, men ingen frågade sig - eller mig - hur det kunde komma sig att en elev gick från skolans ljushuvud till IG-varningar i flera ämnen på bara något år.

Och du är nog min okända tvilling Jag sköt allt i sank sista året. Jag hade höga betyg hela tiden, sen sista året rasade betygen och frånvaron blev extrem. Jag fick ihop 400 ogiltiga frånvarotimmar på en termin. Jag hoppade av med en termin kvar. Jag avhöll mig dock inte från alkohol. Men jag slirade vilt. Ingen ifrågasatte eller satte sig ner och frågade 'du hur MÅR du egentligen?'. Min samhällskunskapslärare var den enda som ens var i närheten, han konstaterade 'Alexandra, jag blir så ledsen. Du har alla förutsättningar, du är en skitsmart tjej, du kan bli precis vad du vill. Varför kastar du bara bort det såhär?'. Han var närmast som sagt, men det hjälpte ju inte riktigt för jag trycktes ju bara en bit mer ner, jag var så hemsk och dålig att jag bara kastade bort det andra slet och kämpade för. Jag var verkligen värdelös..

Jag har undrat många gånger hur jag skulle blivit/vara om jag fått en uppväxt där jag lärt mig att jag var värdefull, att jag betydde något, där jag hade lärt mig tro på mig själv och mina förmågor...

 

[Kimz0r]

Sv: Barnaga - när börjar man?

Min mamma var alltid bäst på allt. Hon har suttit på en häst en gång, men tyckte att hon kunde "ge mig råd" efter ridlektionerna. Sitsen var fel och si var fel och så var fel, och när jag red volter skulle jag minsann göra si och hästen ska gå så bla bla bla. Trots att jag visste att jag gjort ett bra jobb, jag fick alltid beröm av ridläraren (och denne gav inte beröm "bara för att").

Jag var pappas flicka, iaf. innan jag började strula, men mitt minne av honom är att han var otroligt frånvarande. Han jobbade hela dagarna och han jobbade när han kom hem. Ibland blev han svartsjuk för att jag sökte mig till mamma i stället för till honom. Mina tonår slog en rejäl kil mellan honom och mig och det var först i vuxen ålder som det började läka. Jag har dessutom en känsla av att mamma har försökt förstöra den relationen: När jag var liten hotade hon med pappa om jag inte gjorde som hon ville, pappa hade nämligen ett jävla humör när han väl blev arg och jag hatade det, och nu när jag är lite äldre skyller hon på att pappa är gnällig när något är jobbigt när det kanske är så att det egentligen är hon som är gnällig.

Jag är yngst av tre. Den äldsta är akademiker och var gift med en akademiker, men dock särkullsbarn och räknas inte rikigt. Nummer två, medelmåttig, har aldrig velat följa den akademiska banan, har ett vanligt kneg, byter pojkvänner/sambo/förlovningsringar som vi andra byter underkläder och mina föräldrar intalar sig att så är inte alls fallet. Kvar att rädda familjens heder och ära var/är jag. Det var liksom bestämt redan när jag var liten att jag skulle bli akademiker, för mina föräldrar fanns inget annat. När jag gick in i väggen och bytte sysselsättning till ett kneg med lägre status än mitt äldre syskons var mina föräldrar fortfarande helt övertygade om att jag skulle ta mig i kragen när terminen började igen.

Jag gift med en akademiker och tjänar mer än min mor; jag funderar inte längre så mycket på vad jag hade kunnat prestera i stället, men det händer att jag går in på morsans jobb i uniform bara för att jävlas. Ibland sörjer jag den akademiska utbildningen som inte blev, men tröstar med att jag iaf. slipper de jättestora studielånen och att skolan faktiskt finns kvar om jag ändrar mig.

Mamma ifrågasatte f.ö. mina studieplaner. "Vad ska det vara bra för?" var en vanligt fråga. Jag skulle minsann bli akademiker, men inget ämne dög.

Jo, någon frågade varför jag slängde bort allt, men det var liksom fel fråga, för jag visste ju inte svaret (då)! Resten sträckte sig inte längre än till att ojja sig över att jag var så strulig, beskylla mig för att vara lat, eller bara skälla på mig i största allmänhet. En lärare tog mig avsides och sade att jag ju inte kunde klä mig som jag gjorde - jag skrämde ju de yngre barnen som gick på skolan. "Bra, då har jag iaf. åstadkommit något", minns jag att jag tänkte, men jag sade inget, hon hade nog slitit öronen av mig då.