Barn som inte vill till den andra föräldern (utbruten från Vad gör vi? del 2 - Kids Edition)

[clusia]

Ni som har separerat. Hur har ni gjort när era barn inte vill till den andra föräldern? Kanske främst ni som har små barn. Pappan är bra med barnet så finns ingen anledning att oroa sig av den anledningen. Hon tycker bara om mig mer och jag bor kvar i huset som ju är hennes trygga plats. I början bodde vi växelvis kvar i huset, och det fungerade bra, men någon gång måste ju någon flytta ut. Jag går under av att veta att hon är ledsen där.

 

[FeatherCloud]

Ni som har separerat. Hur har ni gjort när era barn inte vill till den andra föräldern? Kanske främst ni som har små barn. Pappan är bra med barnet så finns ingen anledning att oroa sig av den anledningen. Hon tycker bara om mig mer och jag bor kvar i huset som ju är hennes trygga plats. I början bodde vi växelvis kvar i huset, och det fungerade bra, men någon gång måste ju någon flytta ut. Jag går under av att veta att hon är ledsen där.

Svårt! Mina barn vill vara hos båda som tur är, vi är separerade sen några månader. Jag hade kanske gjort som med annat barnen inte vill, tex gå till förskolan. Dvs bekräftat känslorna (typ jag hör att du är ledsen för att du ska åka till pappa, du vill stanna här/du kommer sakna mig, jag kommer sakna dig också) men förklarat att det är så det är och att det är okej att sakna, och vara tydlig med när ni ses igen. Detta när förutsättningarna är som du säger alltså, att de har det bra med pappan.

Kan också tipsa om "hjärtknapp", ett litet hjärta ritat på handleden på dig och barnen. Man kan berätta för barnet att när man trycker på sitt ritade hjärta känner den andra i hjärtat att man tänker på den, det blir något konkret att göra i saknaden. (Jag har en tatuerad hjärtknapp sen i början av sommaren, just av den anledningen.) Idén är från barnaleker på Instagram.

 

[clusia]

Svårt! Mina barn vill vara hos båda som tur är, vi är separerade sen några månader. Jag hade kanske gjort som med annat barnen inte vill, tex gå till förskolan. Dvs bekräftat känslorna (typ jag hör att du är ledsen för att du ska åka till pappa, du vill stanna här/du kommer sakna mig, jag kommer sakna dig också) men förklarat att det är så det är och att det är okej att sakna, och vara tydlig med när ni ses igen. Detta när förutsättningarna är som du säger alltså, att de har det bra med pappan.

Kan också tipsa om "hjärtknapp", ett litet hjärta ritat på handleden på dig och barnen. Man kan berätta för barnet att när man trycker på sitt ritade hjärta känner den andra i hjärtat att man tänker på den, det blir något konkret att göra i saknaden. (Jag har en tatuerad hjärtknapp sen i början av sommaren, just av den anledningen.) Idén är från barnaleker på Instagram.

Tack för konkreta tips. Ska testa det där med hjärtknapp. Känns som en grej hon skulle gilla. Hon har det som sagt bra med pappan egentligen. Hon har aldrig brytt som om vem hon är med tidigare. Hon har heller aldrig tyckt det är jobbigt att bli lämnad på förskola eller liknande så detta är en helt ny sits för oss.

 

[Bexzor]

Ni som har separerat. Hur har ni gjort när era barn inte vill till den andra föräldern? Kanske främst ni som har små barn. Pappan är bra med barnet så finns ingen anledning att oroa sig av den anledningen. Hon tycker bara om mig mer och jag bor kvar i huset som ju är hennes trygga plats. I början bodde vi växelvis kvar i huset, och det fungerade bra, men någon gång måste ju någon flytta ut. Jag går under av att veta att hon är ledsen där.

Här var det jag som flyttade, och det första halvåret var KAOS. Ett barn skrek dygnet runt och skulle bli buren, ett barn ville inte vara här och ett barn ville inte åka till pappan. Barnet som inte ville vara här fick ringa pappan hur mycket han ville, barnet som inte ville till pappan fick ringa mig så mycket han ville på pappavecka och det barn som bara ville bli buren fick skrika helt enkelt när jag inte kunde bära. Nu går vi in på andra halvåret sen flytten och barnen är mycket lugnare. Så ge det tid är mitt råd.

 

[clusia]

Här var det jag som flyttade, och det första halvåret var KAOS. Ett barn skrek dygnet runt och skulle bli buren, ett barn ville inte vara här och ett barn ville inte åka till pappan. Barnet som inte ville vara här fick ringa pappan hur mycket han ville, barnet som inte ville till pappan fick ringa mig så mycket han ville på pappavecka och det barn som bara ville bli buren fick skrika helt enkelt när jag inte kunde bära. Nu går vi in på andra halvåret sen flytten och barnen är mycket lugnare. Så ge det tid är mitt råd.

Åh vad tufft det låter. Men vad skönt att det börjar ordna sig.

 

[Bexzor]

Åh vad tufft det låter. Men vad skönt att det börjar ordna sig.

Tack, jag har haft (och fortfarande har) bra stöd av min chef som tur är

 

[cirkus]

Ni som har separerat. Hur har ni gjort när era barn inte vill till den andra föräldern? Kanske främst ni som har små barn. Pappan är bra med barnet så finns ingen anledning att oroa sig av den anledningen. Hon tycker bara om mig mer och jag bor kvar i huset som ju är hennes trygga plats. I början bodde vi växelvis kvar i huset, och det fungerade bra, men någon gång måste ju någon flytta ut. Jag går under av att veta att hon är ledsen där.

Mina kunde också vara såna när de skulle till pappan eller tillbaka till mig.
De ville vara där de var.
Jag vet att det gick över direkt och att de hade det bra med pappan. Tror att de läser av oss sjukt mycket

 

[Blyger]

De ville vara där de var.

Beroende på storlek på barn då men så kunde min grabb vara som mindre (är fem idag) med typ allt. "Jag vill inte gå ut", gråt osv. Tvingades ut, hade jätteroligt, ville inte gå in.
"Jag vill inte till förskolan" och sen "jag vill inte gå hem".

Tror det är förändringen i sig som är jobbig inte vad det ändras till?

....med full respekt för att en separation såklart alltid är jobbigt