Barn som är tillbakadragna eller framåt

[Rhinos]

Jag skulle vilja prata om hur man som förälder förhåller sig till barn som är tillbakadragna respektive mer framåt. Syftet är att diskutera hur man kan hantera detta i vardagen och få bättre förståelse för hur olika barn fungerar beroende på personlighetstyp. Inlägget kommer nog bli lite rörigt, men tanken är inte att lösa några problem, utan snarare diskutera och föra in flera olika sätt att se på saken.

Som förälder till ett tillbakadraget barn har jag börjat fundera kring hur jag ska hantera när andra barn "tar för sig" när min egen son inte gör det. Det är främst på lekplatser, eller andra platser där barnen delar på leksakerna, som det uppstår situationer jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Min son vill inte ta för sig när andra barn är i närheten. Vi (jag och min man) försöker såklart uppmuntra honom att göra saker när en viss leksak eller attraktion (t.ex. Rutschkana) är ledig, samtidigt som vi också säger att han får vänta på sin tur när någon leksak är upptagen.

Ofta kan det då komma andra barn som tränger sig före och tar plats, något vår son inte alls är bekväm med. Han backar då undan och låter dessa barn ta plats. Jag vill såklart lära honom att han också ska ta plats, men lika viktigt tycker jag det är att andra barn tar hänsyn och väntar på sin tur. Det är inte helt lätt att förhålla sig till detta.

Hur tänker ni andra föräldrar kring liknande situationer?

 

[BernT]

Jag skulle vilja prata om hur man som förälder förhåller sig till barn som är tillbakadragna respektive mer framåt. Syftet är att diskutera hur man kan hantera detta i vardagen och få bättre förståelse för hur olika barn fungerar beroende på personlighetstyp. Inlägget kommer nog bli lite rörigt, men tanken är inte att lösa några problem, utan snarare diskutera och föra in flera olika sätt att se på saken.

Som förälder till ett tillbakadraget barn har jag börjat fundera kring hur jag ska hantera när andra barn "tar för sig" när min egen son inte gör det. Det är främst på lekplatser, eller andra platser där barnen delar på leksakerna, som det uppstår situationer jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Min son vill inte ta för sig när andra barn är i närheten. Vi (jag och min man) försöker såklart uppmuntra honom att göra saker när en viss leksak eller attraktion (t.ex. Rutschkana) är ledig, samtidigt som vi också säger att han får vänta på sin tur när någon leksak är upptagen.

Ofta kan det då komma andra barn som tränger sig före och tar plats, något vår son inte alls är bekväm med. Han backar då undan och låter dessa barn ta plats. Jag vill såklart lära honom att han också ska ta plats, men lika viktigt tycker jag det är att andra barn tar hänsyn och väntar på sin tur. Det är inte helt lätt att förhålla sig till detta.

Hur tänker ni andra föräldrar kring liknande situationer?

Vår dotter är väldigt framåt i lekparken, men är det större barn (hon är ju snart två så säg barn 4+) som tränger sig före i tex kön till rutschkanan så säger jag till det större barnet att det får inte tränga sig före de mindre barnen, på ett trevligt sätt. Senast i förrgår var det en pojke som ville tränga sig före, jag sa till honom men det struntade han i. Nästa gång han försökte tränga sig så ställde jag mig i vägen så att min dotter kunde åka och sa återigen att träng dig inte. Då bad han om ursäkt och gjorde inte om det igen.

 

[Badger]

Jag skulle vilja prata om hur man som förälder förhåller sig till barn som är tillbakadragna respektive mer framåt. Syftet är att diskutera hur man kan hantera detta i vardagen och få bättre förståelse för hur olika barn fungerar beroende på personlighetstyp. Inlägget kommer nog bli lite rörigt, men tanken är inte att lösa några problem, utan snarare diskutera och föra in flera olika sätt att se på saken.

Som förälder till ett tillbakadraget barn har jag börjat fundera kring hur jag ska hantera när andra barn "tar för sig" när min egen son inte gör det. Det är främst på lekplatser, eller andra platser där barnen delar på leksakerna, som det uppstår situationer jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Min son vill inte ta för sig när andra barn är i närheten. Vi (jag och min man) försöker såklart uppmuntra honom att göra saker när en viss leksak eller attraktion (t.ex. Rutschkana) är ledig, samtidigt som vi också säger att han får vänta på sin tur när någon leksak är upptagen.

Ofta kan det då komma andra barn som tränger sig före och tar plats, något vår son inte alls är bekväm med. Han backar då undan och låter dessa barn ta plats. Jag vill såklart lära honom att han också ska ta plats, men lika viktigt tycker jag det är att andra barn tar hänsyn och väntar på sin tur. Det är inte helt lätt att förhålla sig till detta.

Hur tänker ni andra föräldrar kring liknande situationer?

Att det är svårt att göra något i din position, men att jag med ett mittemellanbarn skulle ha sagt åt mitt att vänta (läs 1-3 år lyft upp och satt bakom, har gjort). Samtidigt som även det inte säkert gör att ditt barn vågar den gången tyvärr, pga röran när det händer.

Det har nog hänt att jag sagt till andra barn att vänta också, minns inte.

Dvs du borde inte behöva göra ngt

 

[BobberiBoo]

Jag som har ett väldigt framåt barn som gärna tar plats få väldigt ofta ta ner henne på jorden igen och påminna att andra barn kanske också vill åka rutschkana, använda gungorna, vad det nu gäller. Hon behöver någon som ibland får avbryta henne så hon lugnar sig lite i sin iver att leka med allt och alla.

 

[pollex]

Jag tycker gott att man kan hjälpa sitt barn att på ett trevligt sätt säga till andra barn som trängs, men att man samtidigt får se till att ens eget barn faktiskt "delar" lekredskapen på ett juste sätt (till exempel, att man får släppa andra före om man behöver stå och tveka över om man ska åka rutschkanan eller inte).

 

[BernT]

Jag tycker gott att man kan hjälpa sitt barn att på ett trevligt sätt säga till andra barn som trängs, men att man samtidigt får se till att ens eget barn faktiskt "delar" lekredskapen på ett juste sätt (till exempel, att man får släppa andra före om man behöver stå och tveka över om man ska åka rutschkanan eller inte).

Fast nä håller inte med. Min dotter är halvt galen och bara kastar sig ut utan tvekan men om något barn som är före henne i kön tvekar/tar lite tid på sig så skulle jag aldrig drömma om att säga åt det barnet att släppa förbi min dotter! Hon kan gott vänta på sin tur. Det är barn, de har all tid i världen och dör inte av att vänta 20 sekunder för att barnet i rutshkanan vill ta lite tid på sig. Tycker tvärtom att det är bra att man låter den före ta sin tid och tränar på sitt tålamod.

Inte direkt så de har 4 möten innan lunch att attenda och sen spinningpass efter det så finns ju ingen stress. Visst man kanske bara är i lekparken i 1 timme men spelar det nån roll om barnet åker 30 gånger eller 40?

 

[supersonic]

Jag som har ett väldigt tillbakadraget barn (tre år) brukar låta henne vara till hon själv säger ifrån att hon vill göra något. Pushar vi henne så brukar det låsa sig och hon blir klängig. Gunga är en favorit som hon nästan alltid vill göra men tränger då andra barn sig kan hon tappa lusten helt även fast jag säger ifrån till barnet som trängs och uppmuntrar mitt eget till att gå fram igen.

 

[TeamLundVer]

Jag skulle vilja prata om hur man som förälder förhåller sig till barn som är tillbakadragna respektive mer framåt. Syftet är att diskutera hur man kan hantera detta i vardagen och få bättre förståelse för hur olika barn fungerar beroende på personlighetstyp. Inlägget kommer nog bli lite rörigt, men tanken är inte att lösa några problem, utan snarare diskutera och föra in flera olika sätt att se på saken.

Som förälder till ett tillbakadraget barn har jag börjat fundera kring hur jag ska hantera när andra barn "tar för sig" när min egen son inte gör det. Det är främst på lekplatser, eller andra platser där barnen delar på leksakerna, som det uppstår situationer jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Min son vill inte ta för sig när andra barn är i närheten. Vi (jag och min man) försöker såklart uppmuntra honom att göra saker när en viss leksak eller attraktion (t.ex. Rutschkana) är ledig, samtidigt som vi också säger att han får vänta på sin tur när någon leksak är upptagen.

Ofta kan det då komma andra barn som tränger sig före och tar plats, något vår son inte alls är bekväm med. Han backar då undan och låter dessa barn ta plats. Jag vill såklart lära honom att han också ska ta plats, men lika viktigt tycker jag det är att andra barn tar hänsyn och väntar på sin tur. Det är inte helt lätt att förhålla sig till detta.

Hur tänker ni andra föräldrar kring liknande situationer?

Min son är oerhört framåt. Är vi på lekplatsen och där är andra barn går han direkt fram och vill leka med dem.

Vi har pratat mycket om att man måste samsas och exempelvis förra veckan när vi var på en lekplats och det kom två andra barn och lekte en bit bort så samlade Bastian ihop sina leksaker i hinken och gick bort till barnen. Sade "Hej" och "vi måste samsas" varpå han bjuder in dem till att leka med hans saker.

Han blir 3 i december och just nu funderar jag på hur jag ska ta samtalet om att inte följamedfrämlingar.

 

[Rhinos]

Jag blir väldigt glad över att läsa att ni som har barn som är mer framåt är noga med att de ska vänta på sin tur osv. Sen vill jag bara poängtera att jag inte tycker att alla barn ska behöva bete sig exakt likadant. Alla är ju olika och de som tar för sig måste såklart få göra det i viss mån också. Jag tänker att så länge man visar barnen att ta hänsyn till andra så kommer man långt, oavsett vilket personlighetstyp barnet har .

Vår dotter är väldigt framåt i lekparken, men är det större barn (hon är ju snart två så säg barn 4+) som tränger sig före i tex kön till rutschkanan så säger jag till det större barnet att det får inte tränga sig före de mindre barnen, på ett trevligt sätt. Senast i förrgår var det en pojke som ville tränga sig före, jag sa till honom men det struntade han i. Nästa gång han försökte tränga sig så ställde jag mig i vägen så att min dotter kunde åka och sa återigen att träng dig inte. Då bad han om ursäkt och gjorde inte om det igen.

Ja, jag kanske borde göra det. Känns bara så konstigt att säga till andras barn. Jag kan ju tycka att föräldrarna själva borde lära sina barn detta, men förstår såklart att det inte alltid är möjligt för dem att göra det.

Jag tycker gott att man kan hjälpa sitt barn att på ett trevligt sätt säga till andra barn som trängs, men att man samtidigt får se till att ens eget barn faktiskt "delar" lekredskapen på ett juste sätt (till exempel, att man får släppa andra före om man behöver stå och tveka över om man ska åka rutschkanan eller inte).

Att få honom att säga till själv tror jag inte kommer fungera alls just eftersom han har en blyg personlighet, och sen är han inte så gammal ännu (2,5 år) . Däremot så är jag noga med att berätta för honom att om han står längst fram i rutschkanan så får han åka, eller så får han släppa förbi barnet som står och väntar bakom. Problem uppstår snarare när barn bakom liksom tränger sig före trots att sonen hade tänkt åka, men sedan inte vågar göra det pga det påträngande barnet.

Jag som har ett väldigt tillbakadraget barn (tre år) brukar låta henne vara till hon själv säger ifrån att hon vill göra något. Pushar vi henne så brukar det låsa sig och hon blir klängig. Gunga är en favorit som hon nästan alltid vill göra men tränger då andra barn sig kan hon tappa lusten helt även fast jag säger ifrån till barnet som trängs och uppmuntrar mitt eget till att gå fram igen.

Exakt sådan är vår son också. Han tappar liksom lusten att göra det han ville från början. Även om vi försöker uppmuntra honom så vill han oftast inte, eller så vill han att vi ska vara med. Vill han inte så låter vi honom vara.

 

[pollex]

Fast nä håller inte med. Min dotter är halvt galen och bara kastar sig ut utan tvekan men om något barn som är före henne i kön tvekar/tar lite tid på sig så skulle jag aldrig drömma om att säga åt det barnet att släppa förbi min dotter! Hon kan gott vänta på sin tur. Det är barn, de har all tid i världen och dör inte av att vänta 20 sekunder för att barnet i rutshkanan vill ta lite tid på sig. Tycker tvärtom att det är bra att man låter den före ta sin tid och tränar på sitt tålamod.

Inte direkt så de har 4 möten innan lunch att attenda och sen spinningpass efter det så finns ju ingen stress. Visst man kanske bara är i lekparken i 1 timme men spelar det nån roll om barnet åker 30 gånger eller 40?

Fast om du läser mitt inlägg så skriver jag att jag tycker att man kan säga det till sitt barn, inte att jag tycker att man ska säga det till andras. Det handlar inte om stress utan om ömsesidig hänsyn för att leken ska flyta på för alla.

 

[BernT]

Fast om du läser mitt inlägg så skriver jag att jag tycker att man kan säga det till sitt barn, inte att jag tycker att man ska säga det till andras. Det handlar inte om stress utan om ömsesidig hänsyn för att leken ska flyta på för alla.

Fast om jag hade haft ett barn som behöver ta lite tid på sig för att känna sig bekväm (vilket inte är konstigt!) så hade jag inte stressat på det barnet för att leken ska flyta. Då kan ju barnet bli oroligt och helt enkelt inte vilja/våga längre och det ska inte va så, det ska va kul i lekparken och inte stress att åk åk åk!


Bara allmän reflektion:
"Problemet" som jag ser med de barn som knuffas, tränger sig och hetsar på (ofta mindre) barn som inte är lika framåt är att föräldrarna ofta är någon helt annanstans än i närheten och låter barnet leka fritt. Man behöver inte va svans på sitt barn men man ska ha uppsikt tycker jag. Det är vuxnas ansvar att se till att barnet leker ihop på ett bra sätt och inte kör över de mindre framåt barnen för barn förstår ju inte alltid sånt själva.

 

[Badger]

Jag blir väldigt glad över att läsa att ni som har barn som är mer framåt är noga med att de ska vänta på sin tur osv. Sen vill jag bara poängtera att jag inte tycker att alla barn ska behöva bete sig exakt likadant. Alla är ju olika och de som tar för sig måste såklart få göra det i viss mån också. Jag tänker att så länge man visar barnen att ta hänsyn till andra så kommer man långt, oavsett vilket personlighetstyp barnet har .


Ja, jag kanske borde göra det. Känns bara så konstigt att säga till andras barn. Jag kan ju tycka att föräldrarna själva borde lära sina barn detta, men förstår såklart att det inte alltid är möjligt för dem att göra det.


Att få honom att säga till själv tror jag inte kommer fungera alls just eftersom han har en blyg personlighet, och sen är han inte så gammal ännu (2,5 år) . Däremot så är jag noga med att berätta för honom att om han står längst fram i rutschkanan så får han åka, eller så får han släppa förbi barnet som står och väntar bakom. Problem uppstår snarare när barn bakom liksom tränger sig före trots att sonen hade tänkt åka, men sedan inte vågar göra det pga det påträngande barnet.


Exakt sådan är vår son också. Han tappar liksom lusten att göra det han ville från början. Även om vi försöker uppmuntra honom så vill han oftast inte, eller så vill han att vi ska vara med. Vill han inte så låter vi honom vara.

Jag personligen skulle inte tagit illa upp om ett litet barns förälder sa till mitt barn som trängde sig om jag inte hann.

 

[Roheryn]

Jag var ett tillbakadraget barn. Mina minnen är ju från när jag var lite äldre än de barn ni pratar om här, men jag minns tydligt hur jag inte gillade att leka på lekplatsen när den var full med andra (ofta okända) barn, hur jag inte gillade att ta kontakt med okända, hur viktigt det var för mig att få stå vid sidan av och observera (eller gå därifrån) istället för att kasta mig in i en lek med många andra barn. Och hur underbart det var att få komma till en lekplats som var TOM och fritt kunna åka rutschkana och gunga hur mycket jag ville!

Jag hade inte på något sätt ont av att vara tillbakadragen, det störde mig inte att jag på det här viset gav mer framfusiga och sociala barn "företräde" till lekplatsen. Det som jag möjligen tyckte var jobbigt var om någon (vuxen) försökte pusha mig att ta kontakt, att ta för mig osv. Lyckligtvis var de vuxna i min närhet (mamma o pappa + mormor o morfar) mestadels mycket kloka och lät mig vara den person jag var och fortfarande är.

Jag kan fortfarande känna stark sympati för och samhörighet med tillbakadragna barn. Det är så lätt hänt att vi vuxna betraktar barn som någon sorts flockdjur som alltid mår bäst av och tycker om att vara tillsammans med andra barn, och att vi försöker få alla barn att "passa in" i den normen, att vara sociala, att ta för sig... Jag önskar att vi i större utsträckning kunde se barnen som de individer de är och respektera att alla inte är lika extroverta och sociala...

Och jo, jag klarade mig fint i skolan! Kompisar hade jag under hela uppväxten, men föredrog stillsamma lekar med EN kompis i taget (eller ensam). Och en fördel med att vara mindre social och mer introvert är att det är lättare att gå sin egen väg och göra det man VERKLIGEN vill istället för det alla andra vill. Och grupptryck biter inte på mig, så har till exempel aldrig testat att röka...

 

[Hoarfrost]

Jag var ett tillbakadraget barn. Mina minnen är ju från när jag var lite äldre än de barn ni pratar om här, men jag minns tydligt hur jag inte gillade att leka på lekplatsen när den var full med andra (ofta okända) barn, hur jag inte gillade att ta kontakt med okända, hur viktigt det var för mig att få stå vid sidan av och observera (eller gå därifrån) istället för att kasta mig in i en lek med många andra barn. Och hur underbart det var att få komma till en lekplats som var TOM och fritt kunna åka rutschkana och gunga hur mycket jag ville!

Jag hade inte på något sätt ont av att vara tillbakadragen, det störde mig inte att jag på det här viset gav mer framfusiga och sociala barn "företräde" till lekplatsen. Det som jag möjligen tyckte var jobbigt var om någon (vuxen) försökte pusha mig att ta kontakt, att ta för mig osv. Lyckligtvis var de vuxna i min närhet (mamma o pappa + mormor o morfar) mestadels mycket kloka och lät mig vara den person jag var och fortfarande är.

Jag kan fortfarande känna stark sympati för och samhörighet med tillbakadragna barn. Det är så lätt hänt att vi vuxna betraktar barn som någon sorts flockdjur som alltid mår bäst av och tycker om att vara tillsammans med andra barn, och att vi försöker få alla barn att "passa in" i den normen, att vara sociala, att ta för sig... Jag önskar att vi i större utsträckning kunde se barnen som de individer de är och respektera att alla inte är lika extroverta och sociala...

Och jo, jag klarade mig fint i skolan! Kompisar hade jag under hela uppväxten, men föredrog stillsamma lekar med EN kompis i taget (eller ensam). Och en fördel med att vara mindre social och mer introvert är att det är lättare att gå sin egen väg och göra det man VERKLIGEN vill istället för det alla andra vill. Och grupptryck biter inte på mig, så har till exempel aldrig testat att röka...

EXAKT såhär var jag! Jag minns att det jag besvärades mest av var om någon tjatade på att jag skulle ta för mig, att jag skulle gå och hälsa osv. Då blev det klump i magen, panik och stresskänslor direkt. Jag kunde utan problem sitta på en parkbänk längre bort och bara titta och observera. Jag ville absolut inte göra något förrän jag observerat färdigt hur de andra barnen gjorde och kände att jag med all säkerhet kunde göra samma sak på ett bra sätt utan att göra bort mig. Mamma brukade ibland hjälpa mig genom att sätta sig och leka med mig lite närmre med något annat, och då slappnade jag ibland av lite. Annars gjorde hon inget, och när hon sa åt andra barn blev jag alltid så bestört att jag började gråta och ville därifrån.

Min favorit var när jag och min lilla skara kompisar kunde gå till lekplatser när ingen annan var där - då kunde jag leka obekymrat (tills andra barn kom, då ville jag bara bort). På senare år gillade jag och mina kompisar bättre att gå ut i skogen och leka, då slapp man armbåga sig fram bland främlingar som tittade på en och jag kunde slappna av.

Inte heller jag har någonsin haft problem med att hitta kompisar, och tack vare kompisarna som ofta var tillbakadragna men lite mer framåt än jag lärde jag mig med tiden att kunna förstå att jag är tillbakadragen som person - och att det inte är något fel med det. Dessutom lärde jag mig att kunna prova nya saker, att hälsa på främlingar osv, att det inte alls är så farligt och att man inte kommer att göra bort sig mm. Men jag behövde mina trygga kompisars stöd och lite ensamhet för att komma underfund med det.

 

[Rhinos]

@Roheryn och @Hoarfrost Ni beskriver precis så som även jag kände som barn. En helt tom lekplats var himmelriket och att leka i grupp, framförallt med okända barn, var fruktansvärt läskigt.

Jag hade inte på något sätt ont av att vara tillbakadragen, det störde mig inte att jag på det här viset gav mer framfusiga och sociala barn "företräde" till lekplatsen. Det som jag möjligen tyckte var jobbigt var om någon (vuxen) försökte pusha mig att ta kontakt, att ta för mig osv. Lyckligtvis var de vuxna i min närhet (mamma o pappa + mormor o morfar) mestadels mycket kloka och lät mig vara den person jag var och fortfarande är.

Jag kan fortfarande känna stark sympati för och samhörighet med tillbakadragna barn. Det är så lätt hänt att vi vuxna betraktar barn som någon sorts flockdjur som alltid mår bäst av och tycker om att vara tillsammans med andra barn, och att vi försöker få alla barn att "passa in" i den normen, att vara sociala, att ta för sig... Jag önskar att vi i större utsträckning kunde se barnen som de individer de är och respektera att alla inte är lika extroverta och sociala...

Scenariot i första stycket som jag citerat har jag tänkt mycket på eftersom det är viktigt att respektera barnens integritet. Minns att jag själv inte gillade att krama okända människor bara för att man "ska" göra det, och det gillar jag fortfarande inte. Varför ska jag då tvinga mitt barn att göra det?

Håller verkligen med om den fetade delen av citatet - jag kan uppleva att de som tar för sig oftare får fördelar av det. Det är väl därför jag startade tråden också eftersom jag själv minns att de framfusiga barnen ofta fick prova på en massa roliga saker men eftersom jag i princip alltid var sist på bollen blev det aldrig att jag fick testa det där roliga som alla andra testade, trots att jag egentligen hade velat.

 

[Melisen]

Jag har en dotter som är minst sagt framåt, 2,5 år gammal snart. Jag försöker att alltid vara där och ha hyfsad styr på henne men lyckas ju såklart inte fullt ut. Jag brukar iaf försöka stoppa henne genom att säga t ex "har du frågat så du är säker på att hen vill att du ska knuffa fart nerför rutschkanan?" "Har du frågat om hen vill att ni kastar sand/ om hen vill bli kramad/ om hen har lekt färdigt med spaden osv osv i all oändlighet" Oftast finns det någon förälder i närheten som kan hoppa in och stötta sitt barn om hen inte vill prata själv.

Jag kan tycka att det är svårt för jag kan säga ifrån till dottern t ex gällande att sitta och vänta på att åka rutschkanan - hon sätter sig gärna och väntar så att det bildas kö bakom, sitter och flinar och har stenkoll på att hon där och då har makten att bestämma när någon annan ska få åka - i dom situationerna säger jag ju såklart att hon måste åka för att lämna plats till dom andra. Kan ibland uppleva att föräldrar till dom barnen som sitter och väntar lite för att dom faktiskt är försiktiga och såklart måste få ta sin tid stressar på sina barn då för att jag och Alice på något sätt satte reglerna för rutschkanan.

Jag tycker det är så häftigt att varje barn är så unikt och jag vill verkligen kunna förmedla till dottern att hon för vara precis sån som hon är och vill vara men aldrig på bekostnad av någon annan men det är sannerligen en utmaning