Nikki o Fabian
Trådstartare
Det här är inte en tråd som skapas för att klanka ner på folk utan endast en undran jag har.
Jag och min man har ett barn på 18 månader, vårt andra barn kommer om ca 1,5 månader. Vi har valt att inte ha nr:1 på dagis för att vi vill umgås så mycket som möjligt med honom. Han kommer inte att börja på dagis när nr:2 kommer heller och vi har inte någon plan på när han ska få börja, om han ens kommer att få gå på dagis/hos dagmamma. Vi vill helst ha bägge ungarna hemma så länge det går.
Vi går på öppna förskolan och försöker hitta på saker så vi inte bara sitter hemma.
Men i princip alla frågar när vi ska sätta ettan på dagis, inget fel med det, men alla verkar tycka att det är det naturliga, att sätta ungen på dagis
Andra som har syskon till sina barn är hemma med tvåan och låter ettan gå på dagis, varför brukar jag fråga. Får till svar att ettan blir så rastlös hemma. Sen har jag även fått höra att det kan vara skönt med lite ensam-tid med tvåan.
Kan det vara så att man som förälder inte räcker till, att man inte kan tillfredsställa sitt eget barn utan att det klättrar på väggarna eller är man lite lat som förälder när man resonerar som dom som svarat på min fråga?
Vill man inte umgås som familj, med bägge barnen så det ettan inte blir avis på tvåan som "kommer här och tar mamma/pappa" och själv måste vara på dagis. Självklart ska bägge barnen ha någon typ av ensam-tid med föräldrarna men riktigt det behovet, som att lämna bort dom på dagis flera dagar/vecka, kan dom väl inte ha när dom är så små?
Jag har svårt att tänka mej att barn i dagisåldern inte kan nöja sej med att vara med mamma/pappa på dagarna så länge man gör saker barn tycker är kul, men jag vet inte hur jag ser på saken sen i framtiden, kanske vår etta kommer att bli tokig av att vara hemma med mej och min man och jag skriker efter en dagisplats till honom.
Jag och min man har ett barn på 18 månader, vårt andra barn kommer om ca 1,5 månader. Vi har valt att inte ha nr:1 på dagis för att vi vill umgås så mycket som möjligt med honom. Han kommer inte att börja på dagis när nr:2 kommer heller och vi har inte någon plan på när han ska få börja, om han ens kommer att få gå på dagis/hos dagmamma. Vi vill helst ha bägge ungarna hemma så länge det går.
Vi går på öppna förskolan och försöker hitta på saker så vi inte bara sitter hemma.
Men i princip alla frågar när vi ska sätta ettan på dagis, inget fel med det, men alla verkar tycka att det är det naturliga, att sätta ungen på dagis
Andra som har syskon till sina barn är hemma med tvåan och låter ettan gå på dagis, varför brukar jag fråga. Får till svar att ettan blir så rastlös hemma. Sen har jag även fått höra att det kan vara skönt med lite ensam-tid med tvåan.
Kan det vara så att man som förälder inte räcker till, att man inte kan tillfredsställa sitt eget barn utan att det klättrar på väggarna eller är man lite lat som förälder när man resonerar som dom som svarat på min fråga?
Vill man inte umgås som familj, med bägge barnen så det ettan inte blir avis på tvåan som "kommer här och tar mamma/pappa" och själv måste vara på dagis. Självklart ska bägge barnen ha någon typ av ensam-tid med föräldrarna men riktigt det behovet, som att lämna bort dom på dagis flera dagar/vecka, kan dom väl inte ha när dom är så små?
Jag har svårt att tänka mej att barn i dagisåldern inte kan nöja sej med att vara med mamma/pappa på dagarna så länge man gör saker barn tycker är kul, men jag vet inte hur jag ser på saken sen i framtiden, kanske vår etta kommer att bli tokig av att vara hemma med mej och min man och jag skriker efter en dagisplats till honom.