miumiu
Trådstartare
Skrev en tråd här för ett tag sen om min då 5 år gamla numera 6åring som lider mycket av ångest.
Sen dess har det blivit 100 resor värre.
Han har klaustrofobi, vilket tar sig uttryck i att han inte kan vistas i vissa rum. Absolut inga rum med stängd dörr. Inte åka hiss eller vistas i andra trånga utrymmen. Var på barnkalas i helgen och då satt han ute i korridoren pga vägrade gå in i kalasrummet som kompisarna hyrt på Leos lekland.
Han har också generell ångest och mycket svårt att vara själv i ett rum. Han kan vara själv kortare stunder när han leker och ”glömmer bort” att han är själv men annars inte. Då börjar han gråta och får panik.
Vi har sökt hjälp. Min mamma råkar vara barnpsykolog och hon hjälper oss så gott hon kan med tips och stöd. Men hon är ju också mormor/mamma och känner att vi behöver hjälp av någon utomstående. BVC är han för gammal för nu, och VC har patientstopp. Skolan har han ju inte börjat ännu men jag minst sagt oroad över hur det ska gå.
Någon som har tips, råd, stöd att ge? Känner mig såååå trött och ledsen över hela situationen, känns som att andra tittar snett på en för att han har ”så mycket konstigheter” för sig, typ som att han blivit utsatt för nåt och vi är världens sämsta föräldrar.
Sen dess har det blivit 100 resor värre.
Han har klaustrofobi, vilket tar sig uttryck i att han inte kan vistas i vissa rum. Absolut inga rum med stängd dörr. Inte åka hiss eller vistas i andra trånga utrymmen. Var på barnkalas i helgen och då satt han ute i korridoren pga vägrade gå in i kalasrummet som kompisarna hyrt på Leos lekland.
Han har också generell ångest och mycket svårt att vara själv i ett rum. Han kan vara själv kortare stunder när han leker och ”glömmer bort” att han är själv men annars inte. Då börjar han gråta och får panik.
Vi har sökt hjälp. Min mamma råkar vara barnpsykolog och hon hjälper oss så gott hon kan med tips och stöd. Men hon är ju också mormor/mamma och känner att vi behöver hjälp av någon utomstående. BVC är han för gammal för nu, och VC har patientstopp. Skolan har han ju inte börjat ännu men jag minst sagt oroad över hur det ska gå.
Någon som har tips, råd, stöd att ge? Känner mig såååå trött och ledsen över hela situationen, känns som att andra tittar snett på en för att han har ”så mycket konstigheter” för sig, typ som att han blivit utsatt för nåt och vi är världens sämsta föräldrar.