Barn med ångest, fortsättning

Det finns ju hopp att det blir bättre bara ni går på semester. En mindre bra/dålig förskola kan ju påverka hela livet om man är 6 år och hela livet består av förskolan och hemmet. Inte konstigt att han tar med sig förskolan hem på samma sätt som man som vuxen tar med sig jobbet hem dvs är det jobbigt på jobbet kan man själv sur och tvär hemma.
 
Tänkte jag skulle uppdatera här i tråden såhär nu efter skolstart. Det har gått sådär.

Under semester när vi var hemma hela familjen jobbade vi mycket med exponering och att sonen skulle känna sig trygg i olika situationer. Vi såg jättestora framsteg då och kände oss lite lugnare inför skolstarten (kan ju ex vara bra om han kan gå på toaletten i skolan).

Av någon outgrundlig anledning har sonen blivit placerad i en klass och alla hans kompisar från förskolan i en annan. Framför allt hans ”bästis” har varit en enorm trygghet för sonen och jag misstänkte att det skulle bli problem om dom särades på (för sonen då, bästisen är en mer kavat unge).

Det har inte blivit bra tyvärr. Fritidsfröknarna vittnar om att sonen är mycket ensam och har svårt att komma in i gemenskapen. Sonen säger själv att han inte får vara med och leka, att han går runt själv på skolgården utan att hitta någon att vara med. Han tyr sig till fröknarna, och hans tics har blivit 100 resor värre. Har nu även ett harklings-tics som verkligen låter jättejobbigt, han kan hålla på i flera timmar tills han är helt hes.

Jag hämtar på eftermiddagarna och sonens pappa lämnar på morgonen, därav har jag inte träffat typ några av hans klasskompisar men sambon säger att det är ”typiska sportkillar”, som är lite brötiga. Om det stämmer förstår jag att sonen har svårt att hitta sin plats då han är ganska försiktig av sig, ogillar bollsporter, är mer intresserad av djur, sång och dans, att pyssla och samla på Pokémonkort. Jag är glad att han är precis den han är och vill absolut inte att han ska känna att han behöver ”ändra” på sig för att passa in.

Nu har vi iaf påkallat problemen för rektorn och hon skulle prata med sin personal under dagen och återkomma. Förhoppningsvis kommer han att kunna byta klass till den där alla kompisarna går. Har lyssnat på hans mantra innan han somnar nu flera kvällar i rad ”Jag vill gå i B, jag vill gå i B, varför får jag inte gå i B?” Och jag har ju liksom inga bra svar på det. Men jag kommer kriga för att han ska få byta.
 
Tänkte jag skulle uppdatera här i tråden såhär nu efter skolstart. Det har gått sådär.

Under semester när vi var hemma hela familjen jobbade vi mycket med exponering och att sonen skulle känna sig trygg i olika situationer. Vi såg jättestora framsteg då och kände oss lite lugnare inför skolstarten (kan ju ex vara bra om han kan gå på toaletten i skolan).

Av någon outgrundlig anledning har sonen blivit placerad i en klass och alla hans kompisar från förskolan i en annan. Framför allt hans ”bästis” har varit en enorm trygghet för sonen och jag misstänkte att det skulle bli problem om dom särades på (för sonen då, bästisen är en mer kavat unge).

Det har inte blivit bra tyvärr. Fritidsfröknarna vittnar om att sonen är mycket ensam och har svårt att komma in i gemenskapen. Sonen säger själv att han inte får vara med och leka, att han går runt själv på skolgården utan att hitta någon att vara med. Han tyr sig till fröknarna, och hans tics har blivit 100 resor värre. Har nu även ett harklings-tics som verkligen låter jättejobbigt, han kan hålla på i flera timmar tills han är helt hes.

Jag hämtar på eftermiddagarna och sonens pappa lämnar på morgonen, därav har jag inte träffat typ några av hans klasskompisar men sambon säger att det är ”typiska sportkillar”, som är lite brötiga. Om det stämmer förstår jag att sonen har svårt att hitta sin plats då han är ganska försiktig av sig, ogillar bollsporter, är mer intresserad av djur, sång och dans, att pyssla och samla på Pokémonkort. Jag är glad att han är precis den han är och vill absolut inte att han ska känna att han behöver ”ändra” på sig för att passa in.

Nu har vi iaf påkallat problemen för rektorn och hon skulle prata med sin personal under dagen och återkomma. Förhoppningsvis kommer han att kunna byta klass till den där alla kompisarna går. Har lyssnat på hans mantra innan han somnar nu flera kvällar i rad ”Jag vill gå i B, jag vill gå i B, varför får jag inte gå i B?” Och jag har ju liksom inga bra svar på det. Men jag kommer kriga för att han ska få byta.

Fy vad jobbigt för honom och er! Ge dig inte! Självklart behöver han få gå med sina kompisar och få en chans att bygga upp sitt självförtroende och trygghet.
 
Tänkte jag skulle uppdatera här i tråden såhär nu efter skolstart. Det har gått sådär.

Under semester när vi var hemma hela familjen jobbade vi mycket med exponering och att sonen skulle känna sig trygg i olika situationer. Vi såg jättestora framsteg då och kände oss lite lugnare inför skolstarten (kan ju ex vara bra om han kan gå på toaletten i skolan).

Av någon outgrundlig anledning har sonen blivit placerad i en klass och alla hans kompisar från förskolan i en annan. Framför allt hans ”bästis” har varit en enorm trygghet för sonen och jag misstänkte att det skulle bli problem om dom särades på (för sonen då, bästisen är en mer kavat unge).

Det har inte blivit bra tyvärr. Fritidsfröknarna vittnar om att sonen är mycket ensam och har svårt att komma in i gemenskapen. Sonen säger själv att han inte får vara med och leka, att han går runt själv på skolgården utan att hitta någon att vara med. Han tyr sig till fröknarna, och hans tics har blivit 100 resor värre. Har nu även ett harklings-tics som verkligen låter jättejobbigt, han kan hålla på i flera timmar tills han är helt hes.

Jag hämtar på eftermiddagarna och sonens pappa lämnar på morgonen, därav har jag inte träffat typ några av hans klasskompisar men sambon säger att det är ”typiska sportkillar”, som är lite brötiga. Om det stämmer förstår jag att sonen har svårt att hitta sin plats då han är ganska försiktig av sig, ogillar bollsporter, är mer intresserad av djur, sång och dans, att pyssla och samla på Pokémonkort. Jag är glad att han är precis den han är och vill absolut inte att han ska känna att han behöver ”ändra” på sig för att passa in.

Nu har vi iaf påkallat problemen för rektorn och hon skulle prata med sin personal under dagen och återkomma. Förhoppningsvis kommer han att kunna byta klass till den där alla kompisarna går. Har lyssnat på hans mantra innan han somnar nu flera kvällar i rad ”Jag vill gå i B, jag vill gå i B, varför får jag inte gå i B?” Och jag har ju liksom inga bra svar på det. Men jag kommer kriga för att han ska få byta.
Han måste få byta klass! Han måste ha rätt att få byta klass, sky inga medel för få er vilja igenom :heart
 
Man har alltid rätt att be om att få byta bort en klass. Men rätt att be om att få byta till en klass. Dvs. Tulpan-Erik mår inte bra i sin nuvarande klass, föräldrar och skola är båda med på att det inte är bra. Frågan flyttas till skolan som bestämmer att testa att Tulpan-Erik får gå i en av parallellklasserna i stället. Vad som inte funkar är att kräva att Tulpan-Erik skall få gå i 1E. Det kan finnas väldigt många orsaker till varför man väljer att inte placera Tulpan-Erik i E klassen; orsaker som skolan inte får/kan dela med sig av. Även om det ser fruktansvärt orättvist ut från utsidan.
 
Man har alltid rätt att be om att få byta bort en klass. Men rätt att be om att få byta till en klass. Dvs. Tulpan-Erik mår inte bra i sin nuvarande klass, föräldrar och skola är båda med på att det inte är bra. Frågan flyttas till skolan som bestämmer att testa att Tulpan-Erik får gå i en av parallellklasserna i stället. Vad som inte funkar är att kräva att Tulpan-Erik skall få gå i 1E. Det kan finnas väldigt många orsaker till varför man väljer att inte placera Tulpan-Erik i E klassen; orsaker som skolan inte får/kan dela med sig av. Även om det ser fruktansvärt orättvist ut från utsidan.
Första veckan i förskoleklass kan det ju rimligen inte finnas några andra än rent administrativa orsaker till att de gör så. Skolan kan ju inte redan ha fått något intryck av att Tulpan Erik inte kan vara i samma klass som RosPatrik (vilka hemliga problem RosPatrik än har), eftersom de aldrig gått i samma klass.
 
Ja. Det här är viktigt att ni tar med BUP.

Klassbytet kommer inte att lösa grundorsaken till problemen, även om det nog kan vara bra att göra det ändå. Så jag håller tummarna för att ni får igenom det.

Eftersom han är så liten så kan ett byte till en klass med kompisar i göra att han växer ifrån sina problem. OM den nya klassen och kompisarna ger honom den trygghet han behöver. Underskatta inte vikten av en bra klass!
 
Svarar alla här. BUP är inte aktuellt i dagsläget. Min mamma är som jag nämner i trådstarten barnpsykolog och har jobbat mååååånga år på just BUP och är helt enig med mig här. Det är skolsituationen som i nuläget behöver lösas och vi jobbar på det, har kontakt med rektor som förstår problematiken.
 
Eftersom han är så liten så kan ett byte till en klass med kompisar i göra att han växer ifrån sina problem. OM den nya klassen och kompisarna ger honom den trygghet han behöver. Underskatta inte vikten av en bra klass!
Det gör jag inte. Självklart kan barn växa ifrån sina problem, men problemen har ju funnits innan skolstart. Skolpersonalen får kanske inga extra resurser, men de brukar uppskatta att få in information (från t.ex. BUP) som berör deras dagliga arbete och bemötande av ett barn med extra behov av stöd. Skolpersonalen har inte tiden som de skulle behöva lägga på varje enskilt barn som har svårigheter av olika slag. Det här är dessutom just nu, inte sen när det eventuellt har vuxit bort - som brukar vara först i vuxen ålder.
Dessutom, behövs det utredas så är det bra om det sker innan barnet hunnit drabbas alltför mycket.
 
Svarar alla här. BUP är inte aktuellt i dagsläget. Min mamma är som jag nämner i trådstarten barnpsykolog och har jobbat mååååånga år på just BUP och är helt enig med mig här. Det är skolsituationen som i nuläget behöver lösas och vi jobbar på det, har kontakt med rektor som förstår problematiken.

En utredning startar inte för att ni kontaktar BUP. Ingen kommer starta en utredning om inte ni som föräldrar är med på det. Det som händer är att man först tittar på om det finns någon grund för att göra en utredning eller inte.

Din mamma kan ha rätt, men vad säger din egen magkänsla? Kommer det att växa bort innan terminen är slut och ett klassbyte sker? Hur gör ni om problemen kvarstår?
 
Det gör jag inte. Självklart kan barn växa ifrån sina problem, men problemen har ju funnits innan skolstart. Skolpersonalen får kanske inga extra resurser, men de brukar uppskatta att få in information (från t.ex. BUP) som berör deras dagliga arbete och bemötande av ett barn med extra behov av stöd. Skolpersonalen har inte tiden som de skulle behöva lägga på varje enskilt barn som har svårigheter av olika slag. Det här är dessutom just nu, inte sen när det eventuellt har vuxit bort - som brukar vara först i vuxen ålder.
Dessutom, behövs det utredas så är det bra om det sker innan barnet hunnit drabbas alltför mycket.

Fast nu säger ju en barnpsykolog som jobbat på BUP att BUP inte behöver kontaktas än.
 
Fast nu säger ju en barnpsykolog som jobbat på BUP att BUP inte behöver kontaktas än.
Det är en mormor som säger det också. Vet läkare som har barn och barnbarn, men det gör dem inte till vettiga läkare för det. Nästan alltid bättre att ta hjälp i frågor som berör hälsa av någon extern som kan förhålla sig lite mer objektivt och inte är färgad av relationsberoenden.
 
En utredning startar inte för att ni kontaktar BUP. Ingen kommer starta en utredning om inte ni som föräldrar är med på det. Det som händer är att man först tittar på om det finns någon grund för att göra en utredning eller inte.

Din mamma kan ha rätt, men vad säger din egen magkänsla? Kommer det att växa bort innan terminen är slut och ett klassbyte sker? Hur gör ni om problemen kvarstår?
Jag är väl medveten om hur en utredning går till, vi har haft vårdkontakt för sonen och tillsammans utvärderat våra alternativ. BUP är som jag säger inte ett alternativ efter denna utvärdering. Fokus ligger på att få honom trygg i skolan då han fungerar utmärkt i hemmiljö eftersom vi har jobbat med problematiken som varit hemma.
 
Jag är väl medveten om hur en utredning går till, vi har haft vårdkontakt för sonen och tillsammans utvärderat våra alternativ. BUP är som jag säger inte ett alternativ efter denna utvärdering. Fokus ligger på att få honom trygg i skolan då han fungerar utmärkt i hemmiljö eftersom vi har jobbat med problematiken som varit hemma.
Jag tycker det är jättebra att ni har kontakt med rektorn. Rektorn kommer säkert koppla in specialpedagogen om lärarna behöver hjälp hur de ska stödja din son.
 
För att sammanfatta problematiken och bringa lite mer klarhet i vår situation;

I vintras började personalen på förskolan att låsa in (med hasp) dom större barnen på sonens avdelning medan dom förflyttade dom mindre barnen till en annan avdelning. Sonen upplevde detta som svårt traumatiskt vilket utlöste klaustrofobi och allmän ängslighet. Stora svårigheter att vistas i rum med stängd dörr bland annat. Vi jobbade med dom problemen under sommaren när vi alla var lediga tillsammans som en familj och han klarar nu av att vistas i rum med stängd dörr, gå själv på toaletten med stängd dörr osv. Dock frågar han ofta om olika dörrar går att låsa, vem som har nyckel etc så han vill gärna ha koll. Vi har visat honom med dörrarna hemma och han har fått prova att låsa och låsa upp själv.

Han har tidigare aldrig haft några sociala svårigheter, tvärtom haft lätt att få kompisar osv. Leker lika bra med tjejer som med killar, och har haft kompisar både uppåt och nedåt i ålder. Är väldigt omhändertagande och tar sig gärna an yngre barn, kompisars småsyskon tex. Dock är han inte någon grabbig grabb, han är väldigt känslig, lite försiktig och har lätt till tårar. Han är dessutom väldigt vuxenorienterad (tydligen vanligt bland ensambarn) och tyr sig gärna till en fröken om han känner sig osäker. Har därför sett tendens hos en viss typ av killar i hans egen ålder, att dom gärna går på honom. Ex att han gillar hästar, det är "töntigt och bara tjejer som gör". Ja, tyvärr folks, såhär kan sexåringar 2021 resonera. Man blir ju lätt uppgiven.

Vi tog kontakt med BVC och blev därefter slussade runt mellan lite olika instanser där det konstaterades att sonen inte är i något behov av insatser utifrån utan att detta är problem som vi föräldrar och skola får jobba tillsammans med. Olyckligt nog blev det så att sonen placerades i en klass och hans 6(!) kompisar från samma förskola i en annan. Jag har svårt att se att det handlar om något annat än slarvigt placeringsarbete när det handlar om en sexåring som ska börja förskoleklass. Men som sagt vi hoppas och tror att rektorn nu jobbar på en lösning.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 766
Senast: Anonymisten
·
Kropp & Själ Min story: Jag kraschade på mitt sommarjobb efter mitt sista år på gymnasiet. Betygspressen hade haft mig på högvarv i tre år och pga av...
2
Svar
20
· Visningar
4 528
Senast: Ramona
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp