Bara massa tankar

Idag vill jag skriva av mig om massa olika tankar som jag har. Så kanske blir jätte rörigt och konstigt och ni inte fattar nånting alls eller så gör ni det om nån ens orkar läsa. Men ja bara så ni vet så är det bara massa tankar och så.
En sak är det här om kontroll och såna saker och att andra bestämmer. Som vissa verkar tro att jag bara vägrar göra som dom säger bara föratt. Och så är det INTE utan jag försöker verkligen HELA HELA TIDEN att göra som dom bestämmer. Alltså exakt varje gång jag ska äta så vill jag klara det och inte få massa ångest eller sånt. Och jag försöker så mycket jag kan att INTE lyssna på monstret och bara göra det. Och det kanske inte går att fatta för nån som inte har känt så men det GÅR ibland inte och jag KAN inte och det är inte för att jag inte vill eller inte försöker eller nånting sånt. Utan jag är väl för dålig bara som inte kan.
Och allt hur det går med maten bestämmer allt om hela dagen. Så om jag misslyckas så får jag ångest och mår dåligt och om jag inte klarar maten och mår för dåligt liksom så får jag inte åka till stallet eller gå ut. Och jag VET att dom inte menar det som ett straff men det blir ju ändå så för mig. Även fast jag fattar varför så känns det inte mindre som att jag misslyckas och då får jag inte göra dom enda sakerna jag mår lite bra av.
Sen en annan sak som jag har tänkt på endel är skillnaden mellan nu mot när jag hade anorexi förut när jag var yngre. Och då var jag aldrig såhär sjuk liksom om man kan jämföra. Men iallafall så då var det som att när jag fick att jag hade det och mamma och pappa skulle typ bestämma med maten och så och då var det typ som jag släppte allting och bara gjorde som dom bestämde. Som att då bestämde dom istället för monstret och det var bara skönt och enkelt att jag inte behövde ha koll på allt liksom. Men nu funkar inte det ALLS lika. Och jag fattar inte varför. Och skulle verkligen verkligen önska att det var lika nu så jag inte hade alla jobbiga tankar och känslor men det går bara inte.
Och sen är det en helt annan sak men det är med ponnysarna. Och när jag fick träffa dom igen så började jag ju sakna dom och bry mig och allt sånt. Och nu känns det som varje dag som jag inte får träffa dom så kommer dom längre bort igen. Typ som att jag inte kan känna för mycket och sakna dom för då blir det så jobbigt så jag typ inte står ut nästan. Men dom är på samma gång största andledningen att jag går mot monstret för vet att det är det jag måste göra så jag får åka till stallet och börja rida igen nångång och allt. Så jag VILL liksom inte sluta sakna dom heller men ändå är det som att jag känner att dom känslorna stängs av ungefär. Och det är både skönt och hemskt på samma gång.
Sista så vill jag bara förklara och hoppas att ni fattar. Men ifall jag verkar sur eller låter elak eller nåt sånt så är det inte att jag menar mot er personligt eller att jag tror att ni VILL vara taskiga eller nåt sånt. Men känns ändå ibland som att alla bara säger tusen saker jag gör som är fel eller att jag tänker på fel sätt eller att jag väljer monstret eller att jag behöver ändra mig och såna saker. Så allt bara är om alla saker jag INTE kan och gör fel och så. Och sen är det JAG som tänker taskiga tankar om mig själv och ska ändra på dom. Men det enda alla säger eller skriver och alla bryr sig om här är allt jag misslyckas med och gör fel. Så alla andra får peka ut alla fel och misslyckanden och dåliga saker med mig men jag ska på nåt sätt ändå kunna bara tänka på bra saker och säga snälla saker till mig själv. Som jag inte ens kommer på en enda sak som är bra med mig eller som jag är nöjd med eller nåt sånt. Och ingen annan heller verkar det ju som för alla bara klagar ju iallafall.
Men ja det var det jag ville skriva av mig om idag. Och ifall nån tänker att jag bara fokuserar på dåliga saker så fördetförsta så nej det gör jag inte men idag har varit en skit dålig dag. Och det andra så behöver jag kanske inte skriva av mig om nånting har varit lite bra så bara för jag inte skriver exakt ALLT så betyder inte det att jag sitter hela dagarna och bara klagar. Utan jag försöker vara possitiv och glad och göra mitt bästa men när jag skriver av mig så är det oftast jobbiga saker jag vill skriva om som jag kanske inte kan säga alltid. Bara så ni vet så dethär är inte ALLT jag tänker på ALLTID.

 

[LiviaFilippa]

Jättebra beskrivet med bilden! Du är så himla bra på att förmedla saker både i ord och bild!

Du påminner mig om hur fantastiskt det var att jobba med ungdomar, jag saknar det! Massor kloka tankar, reflektioner och utveckling!

Jag hoppas du får träffa hundarna sen

Tack Jag sa att jag inte vill ta risken eller hur jag ska säga. Så ska inte träffa hundarna idag ändå. Men mamma ska komma iallafall men ska bara vara här.

 

[LiviaFilippa]

Jag tror inte att det är nån här som blir triggad ifall du skriver om din ångest eller ritar av den. Så ös på med inlägg bara om du har hjälp av det!

Vi som läser här är till största delen vuxna och kan ta distans till inlägg som känns jobbiga. Om någon tycker att något är för jobbigt att läsa så har den eget ansvar att inte gå in i den tråden. Man kan inte alltid tassa på tårna för att andra inte ska ta illa upp.
Jag tror att vi klarar av att ta emot dina känslor här allesammans.

Bilden var väldigt beskrivande. Tycker den var klar och tydlig, visar precis hur då står i mitten mellan monstret och vuxenvärlden.

Okej tack Det är bara att jag inte vill göra så nån annan kanske mår sämre för nåt jag skriver ifall jag skriver om vissa saker. Men det är skönt att göra det också och att andra som inte känner mig irl och som inte som mamma och pappa och personalen som är med i ALLT hela tiden. Utan som vanliga personer bara liksom och som kanske har tips eller har vart med om nåt liknande eller sånt. Så ja det känns bra att skriva av mig här men bara att jag inte vill att nån mår dåligt av det.

 

[warg]

Okej tack Det är bara att jag inte vill göra så nån annan kanske mår sämre för nåt jag skriver ifall jag skriver om vissa saker. Men det är skönt att göra det också och att andra som inte känner mig irl och som inte som mamma och pappa och personalen som är med i ALLT hela tiden. Utan som vanliga personer bara liksom och som kanske har tips eller har vart med om nåt liknande eller sånt. Så ja det känns bra att skriva av mig här men bara att jag inte vill att nån mår dåligt av det.

Du är så himla klok och omtänksam mitt i allt ditt eget kaos. Det är STORT!

 

[LiviaFilippa]

En av sakerna som är jätte jobbig och som gör så jag får jätte mycket ångest är att det är helt omöjligt veta vem jag borde lyssna på. För ja jag vet såklart att monstret lurade sig in och gjorde så jag blev jätte sjuk. Så jag borde inte lita på det. Men känns ändå som monstret är MITT liksom och att om jag alltid går helt mot det och gör som personalen vill och mina föräldrar så har jag INGET ALLS som är mitt som jag kan slappna av lite med. Fattar att det låter knäppt att jag på ett sätt ändå tycker om monstret men så är det iallafall. Eller inte TYCKER OM men att det är ibland ändå det minst läskiga.
För som vissa saker när jag ska äta så kanske jag tänker på hur många kalorier det är och vad jag har ätit innan och massa saker. Och även dåliga tankar om vad jag kan slippa äta och så om jag gör olika saker. Och jag VET att det är monstret men det känns ändå som jag inte klarar att inte lyssna på det ibland. Och att då är det bättre att lyssna och göra vissa saker typ i smyg så det inte blir en stor och jobbig grej istället. Fast ja jag VET att det är fel! Så ni behöver inte säga det.

 

[sorbifolia]

Okej tack Det är bara att jag inte vill göra så nån annan kanske mår sämre för nåt jag skriver ifall jag skriver om vissa saker. Men det är skönt att göra det också och att andra som inte känner mig irl och som inte som mamma och pappa och personalen som är med i ALLT hela tiden. Utan som vanliga personer bara liksom och som kanske har tips eller har vart med om nåt liknande eller sånt. Så ja det känns bra att skriva av mig här men bara att jag inte vill att nån mår dåligt av det.

Skriv du, och eventuelt så kan du lägga en spoiler på saker du tror kan vara triggande. Men jag tror att de som vet de kan bli triggade rent av låter bli att läsa i tråden.

Förstår precis känslan du ville förmedla med din ritning, den var riktigt bra! Har du visat den till någon IRL?

 

[LiviaFilippa]

Skriv du, och eventuelt så kan du lägga en spoiler på saker du tror kan vara triggande. Men jag tror att de som vet de kan bli triggade rent av låter bli att läsa i tråden.

Förstår precis känslan du ville förmedla med din ritning, den var riktigt bra! Har du visat den till någon IRL?

Tack Och nej jag har inte visat men vet inte hur mycket dom har sett. Men tänkte visa till pappa eller en sköterska sen.

 

[Motacilla]

Märkte att min förra länk gick sönder, suck.

Här ett par skärmdumpar istället:

 

[Motacilla]

 

[LiviaFilippa]

Jag har aldrig sett dom innan vad jag vet men det monstret eller vad man ska kalla det var ju ganska likt som jag tänker mitt monster. Det var lite konstigt!
Men iallafall har kollat på massa såna bilder och den här kändes exakt som det känns för mig. Fast det är inte bara monstret som säger eller tycker så utan alla.

 

[Motacilla]

Ja den är bra!

Det här är en av mina favoriter av den tecknaren!

 

[Lobelia]

Vad jobbigt att kämpa mot monstret och hela tiden det är modigt av det att konfrontera det jämnt och ständigt. Vi har alla våra monster men mitt är mycket mindre än ditt, och vill snarare att jag ska äta, helst glass och så är det lite tanigt och tandlöst men likväl ett monster.

Jag vet inte om jag gissar rätt nu men kan det vara så att monstret är en del av dig lite som ditt undermedvetna men som har krupit upp? Kanske du då kan försöka bli vän med monstret istället för att kämpa mot det. Klappa det lite mentalt och krama om det och säga åt det att det är lugnt att du äter och du behöver maten och att det inte är farligt och att det kan få träffa hundarna eller följa med till stallet sen? Jag vet det låter kanske fånigt och jobbigt, men strategin att kämpa låter så jobbig, kanske finns det ett annat sätt.

 

[nullo-modo]

En av sakerna som är jätte jobbig och som gör så jag får jätte mycket ångest är att det är helt omöjligt veta vem jag borde lyssna på. För ja jag vet såklart att monstret lurade sig in och gjorde så jag blev jätte sjuk. Så jag borde inte lita på det. Men känns ändå som monstret är MITT liksom och att om jag alltid går helt mot det och gör som personalen vill och mina föräldrar så har jag INGET ALLS som är mitt som jag kan slappna av lite med. Fattar att det låter knäppt att jag på ett sätt ändå tycker om monstret men så är det iallafall. Eller inte TYCKER OM men att det är ibland ändå det minst läskiga.
För som vissa saker när jag ska äta så kanske jag tänker på hur många kalorier det är och vad jag har ätit innan och massa saker. Och även dåliga tankar om vad jag kan slippa äta och så om jag gör olika saker. Och jag VET att det är monstret men det känns ändå som jag inte klarar att inte lyssna på det ibland. Och att då är det bättre att lyssna och göra vissa saker typ i smyg så det inte blir en stor och jobbig grej istället. Fast ja jag VET att det är fel! Så ni behöver inte säga det.

Är det som du inte du vet vem du är om du inte lyssnar på monstret?❤

 

[LiviaFilippa]

Vad jobbigt att kämpa mot monstret och hela tiden det är modigt av det att konfrontera det jämnt och ständigt. Vi har alla våra monster men mitt är mycket mindre än ditt, och vill snarare att jag ska äta, helst glass och så är det lite tanigt och tandlöst men likväl ett monster.

Jag vet inte om jag gissar rätt nu men kan det vara så att monstret är en del av dig lite som ditt undermedvetna men som har krupit upp? Kanske du då kan försöka bli vän med monstret istället för att kämpa mot det. Klappa det lite mentalt och krama om det och säga åt det att det är lugnt att du äter och du behöver maten och att det inte är farligt och att det kan få träffa hundarna eller följa med till stallet sen? Jag vet det låter kanske fånigt och jobbigt, men strategin att kämpa låter så jobbig, kanske finns det ett annat sätt.

Jag TROR jag fattar hur du menar. Men det är läkaren som bestämmer att jag måste gå mot monstret hela tiden. För om jag typ är kompis med det och försöker komma överrens lite med det så är det jätte stor risk att monstret lurar sig in igen och tar över och bestämma allt. Så som hon säger så är det att jag måste säga mot monstret hela tiden.

 

[LiviaFilippa]

Är det som du inte du vet vem du är om du inte lyssnar på monstret?❤

Ja lite så kan man nog säga. Eller inte att jag inte vet alls men som att jag måste vara utan nånting som har varit en jätte stor del och bestämt jätte mycket. Som iallafall ganska ofta HAR KÄNTS som hjälp men vet att det kanske inte är det.
Det här blir nog en konstig förklaring men som att man har tränat med sin tränare jätte mycket. Och hoppa bana men att tränaren hela tiden säger hur man ska göra. Så man kan det ungefär fast tränaren är ändå med hela tiden. Och sen helt bara sådär så ska man rida en helt annan häst som är på ett annat sätt än sin egen OCH man får absolut inte göra som tränaren brukade säga utan nu heltplötsligt så säger nån att typ ALLT den tränaren sa är fel och dåligt så man får inte göra så alls. Och så ska man typ starta en viktig tävling helt utan nåns hjälp.
Fattar om det är en jätte dålig förklaring men kommer inte på nåt annat som kan förklara hur det känns. Men förlåt om det är konstigt och otydligt bara!

 

[Lobelia]

Jag TROR jag fattar hur du menar. Men det är läkaren som bestämmer att jag måste gå mot monstret hela tiden. För om jag typ är kompis med det och försöker komma överrens lite med det så är det jätte stor risk att monstret lurar sig in igen och tar över och bestämma allt. Så som hon säger så är det att jag måste säga mot monstret hela tiden.

Besvärligt, jag kan ju inte säga emot läkaren, jag vet ju bara hur jag hanterar mina monster och jag har slutat kämpa med dem, men de är ju mycket mindre än ditt.

Är din läkare utbildad inom psykiatri? Jag tror att du kan behöva en psykolog/psykiatriker att tala med som är utbildad på det området och inte en vanlig läkare.

 

[Motacilla]

Besvärligt, jag kan ju inte säga emot läkaren, jag vet ju bara hur jag hanterar mina monster och jag har slutat kämpa med dem, men de är ju mycket mindre än ditt.

Är din läkare utbildad inom psykiatri? Jag tror att du kan behöva en psykolog/psykiatriker att tala med som är utbildad på det området och inte en vanlig läkare.

Jag tror att det är bäst att vi inte kommenterar vården och dess planer så mycket, oavsett hur välmenande kommentarerna än är.

TS har en ansvarig läkare som gjort upp en behandlingsplan för henne och vi främlingar på internet ska inte lägga oss i det.

Jag rycker @MiniLi i ärmen här!

 

[Lobelia]

Ja lite så kan man nog säga. Eller inte att jag inte vet alls men som att jag måste vara utan nånting som har varit en jätte stor del och bestämt jätte mycket. Som iallafall ganska ofta HAR KÄNTS som hjälp men vet att det kanske inte är det.
Det här blir nog en konstig förklaring men som att man har tränat med sin tränare jätte mycket. Och hoppa bana men att tränaren hela tiden säger hur man ska göra. Så man kan det ungefär fast tränaren är ändå med hela tiden. Och sen helt bara sådär så ska man rida en helt annan häst som är på ett annat sätt än sin egen OCH man får absolut inte göra som tränaren brukade säga utan nu heltplötsligt så säger nån att typ ALLT den tränaren sa är fel och dåligt så man får inte göra så alls. Och så ska man typ starta en viktig tävling helt utan nåns hjälp.
Fattar om det är en jätte dålig förklaring men kommer inte på nåt annat som kan förklara hur det känns. Men förlåt om det är konstigt och otydligt bara!

Det var en fantastiskt bra förklaring.

Så nu har du bytt häst och bytt tränare och till någon med helt andra metoder och dessutom kritiserar din gamla tränares metoder. Och så försöker din gamla tränare (monstret) att få tillbaks dig? Ett himla liv verkar det vara.

 

[Flixon]

Ja lite så kan man nog säga. Eller inte att jag inte vet alls men som att jag måste vara utan nånting som har varit en jätte stor del och bestämt jätte mycket. Som iallafall ganska ofta HAR KÄNTS som hjälp men vet att det kanske inte är det.
Det här blir nog en konstig förklaring men som att man har tränat med sin tränare jätte mycket. Och hoppa bana men att tränaren hela tiden säger hur man ska göra. Så man kan det ungefär fast tränaren är ändå med hela tiden. Och sen helt bara sådär så ska man rida en helt annan häst som är på ett annat sätt än sin egen OCH man får absolut inte göra som tränaren brukade säga utan nu heltplötsligt så säger nån att typ ALLT den tränaren sa är fel och dåligt så man får inte göra så alls. Och så ska man typ starta en viktig tävling helt utan nåns hjälp.
Fattar om det är en jätte dålig förklaring men kommer inte på nåt annat som kan förklara hur det känns. Men förlåt om det är konstigt och otydligt bara!

Jag har inga goda råd, men jag måste bara skriva att du förklarar så himla bra! Det känns som att jag verkligen förstår vilken känsla du vill förmedla. Och jag fattar att måste vara sjukt jobbigt för dig just nu!

 

[LiviaFilippa]

Besvärligt, jag kan ju inte säga emot läkaren, jag vet ju bara hur jag hanterar mina monster och jag har slutat kämpa med dem, men de är ju mycket mindre än ditt.

Är din läkare utbildad inom psykiatri? Jag tror att du kan behöva en psykolog/psykiatriker att tala med som är utbildad på det området och inte en vanlig läkare.

Jag har ingen aning men hon jobbar på bup så hon borde väl vara det då? Fast somsagt jag vet inte!

 

[LiviaFilippa]

Det var en fantastiskt bra förklaring.

Så nu har du bytt häst och bytt tränare och till någon med helt andra metoder och dessutom kritiserar din gamla tränares metoder. Och så försöker din gamla tränare (monstret) att få tillbaks dig? Ett himla liv verkar det vara.

Ja exakt!