insearchof
Trådstartare
Sv: Bara jobbigt temperament?
Dagen då jag skrev tråden kan jag hålla med om att mitt fokus var på problemet. Men på det stora hela så gör vi ju egentligen väldigt mycket annat än det. Om man sysslar med hoppning så är det bra att hästen är uppmärksam på omgivningen och reagerar snabbt. Eg vore min häst en perfekt hopphäst om det inte vore för att hennes ena framben alltså är lite skört efter den tidigare skada hon haft, därför är jag väldigt försiktig med hoppningen. När man rider dressyr är det ju däremot en förutsättning att hästen kommer till arbete och fokuserar på uppgiften och inte det som händer runt omkring. Vi lyckas med det en stor del av tiden, men ibland får hon alltså sina 'återfall' och bråkar, fejkar faror etc. Det tror jag dels handlar om pigghet som jag tidigare sagt - dock skall det tilläggas att jag rider denna häst 1-1,5 t/dag av just det skälet. Skulle jag låtit henne vila så hade det inte gått så bra alls
. Kraftfodret är som jag tidigare sagt noga utprovat och detta är vad som hon funkar allra bäst på. Hon får väldigt lite kraft. Gurkmejan hjälper till att hålla infl. borta i benet och moody mare och magnesium tar udden av stoigheten. Jag har testat olika grejer och detta funkar bra. Över lag har jag en väldigt glad och trevlig häst så jag ska inte beklaga mig. Vi kan göra allt tillsammans som jag tidigare beskrivit. Hon är med mig ute, om vi skulle hoppa och vad det än är jag ställer henne inför. Det kan köra förbi en bulldozer och hon förblir lugn. Jag känner mig väldigt trygg med henne, hon reser sig inte med mig eller annat för att slänga av mig. Jag har gjort lite efterforskningar på hennes stam och har förlikat mig med att många (inte alla) ceylon-hästar har mycket energi, vilja och stora reaktionsmönster. Det är sån hon är, lite av en dramaqueen. Det har sin charm, men är inte alltid kul. Vi är under igångsättning och det går framåt, men det är helt naturligt att det går i etapper. Allt är inte färdigt från dag 1. Och denna dam har argumenterat med mig inför varje nytt inslag, tills hon kännt sig trygg med uppgiften. Jag testade ju som sagt att rida inför instruktör, men det var för tidigt i utvecklingen då min häst inte var i comfort-zonen, utan reagerade med stress på den nya situationen i ridhuset. Folk som rider dressyr kan säkert hålla med om att det är ganska lönlöst att sitta och träna dressyr på en häst som inte är i comfortzonen, då måste man backa först. Folk som satt igång en häst efter en lång tids konvalecens kan säkert oxå känna igen sig i att det är betydligt svårare än att tex träna en unghäst, eftersom hästen har stelheter i kroppen, minnen av skadan mm mm. Sällan får man tillbaks samma häst som innan skadan. Med det i åtanke är jag ändå glad för på många sätt har jag en trevligare häst nu, än innan skadan. Jag har kunnat forma henne från grunden denna gång och sett till att hon fått en regelbunden och varierad träning. Jag håller på och undersöker vilka tränare som finns där vi är och många av dem känner jag mig inte helt lockad av. Det finns en som skall vara bra, men jag vet att hon inte gillar ston - så frågan är hur bra det är. Som sagt - instruktör är nästa steg. i övrigt skall jag testa att ignorera problemet och lite andra saker såsom att lägga in lite bommar, småhinder etc som belöning. Jag tror det kommer vara löst inom kort, och att jag måste acceptera och leva med att denna damen har den personlighet som hon har. En otrolig karisma men baksidan på myntet är oxå att hon tar mycket plats och inte bara fogar sig bara för att. Tack för era tips.
Dagen då jag skrev tråden kan jag hålla med om att mitt fokus var på problemet. Men på det stora hela så gör vi ju egentligen väldigt mycket annat än det. Om man sysslar med hoppning så är det bra att hästen är uppmärksam på omgivningen och reagerar snabbt. Eg vore min häst en perfekt hopphäst om det inte vore för att hennes ena framben alltså är lite skört efter den tidigare skada hon haft, därför är jag väldigt försiktig med hoppningen. När man rider dressyr är det ju däremot en förutsättning att hästen kommer till arbete och fokuserar på uppgiften och inte det som händer runt omkring. Vi lyckas med det en stor del av tiden, men ibland får hon alltså sina 'återfall' och bråkar, fejkar faror etc. Det tror jag dels handlar om pigghet som jag tidigare sagt - dock skall det tilläggas att jag rider denna häst 1-1,5 t/dag av just det skälet. Skulle jag låtit henne vila så hade det inte gått så bra alls
. Kraftfodret är som jag tidigare sagt noga utprovat och detta är vad som hon funkar allra bäst på. Hon får väldigt lite kraft. Gurkmejan hjälper till att hålla infl. borta i benet och moody mare och magnesium tar udden av stoigheten. Jag har testat olika grejer och detta funkar bra. Över lag har jag en väldigt glad och trevlig häst så jag ska inte beklaga mig. Vi kan göra allt tillsammans som jag tidigare beskrivit. Hon är med mig ute, om vi skulle hoppa och vad det än är jag ställer henne inför. Det kan köra förbi en bulldozer och hon förblir lugn. Jag känner mig väldigt trygg med henne, hon reser sig inte med mig eller annat för att slänga av mig. Jag har gjort lite efterforskningar på hennes stam och har förlikat mig med att många (inte alla) ceylon-hästar har mycket energi, vilja och stora reaktionsmönster. Det är sån hon är, lite av en dramaqueen. Det har sin charm, men är inte alltid kul. Vi är under igångsättning och det går framåt, men det är helt naturligt att det går i etapper. Allt är inte färdigt från dag 1. Och denna dam har argumenterat med mig inför varje nytt inslag, tills hon kännt sig trygg med uppgiften. Jag testade ju som sagt att rida inför instruktör, men det var för tidigt i utvecklingen då min häst inte var i comfort-zonen, utan reagerade med stress på den nya situationen i ridhuset. Folk som rider dressyr kan säkert hålla med om att det är ganska lönlöst att sitta och träna dressyr på en häst som inte är i comfortzonen, då måste man backa först. Folk som satt igång en häst efter en lång tids konvalecens kan säkert oxå känna igen sig i att det är betydligt svårare än att tex träna en unghäst, eftersom hästen har stelheter i kroppen, minnen av skadan mm mm. Sällan får man tillbaks samma häst som innan skadan. Med det i åtanke är jag ändå glad för på många sätt har jag en trevligare häst nu, än innan skadan. Jag har kunnat forma henne från grunden denna gång och sett till att hon fått en regelbunden och varierad träning. Jag håller på och undersöker vilka tränare som finns där vi är och många av dem känner jag mig inte helt lockad av. Det finns en som skall vara bra, men jag vet att hon inte gillar ston - så frågan är hur bra det är. Som sagt - instruktör är nästa steg. i övrigt skall jag testa att ignorera problemet och lite andra saker såsom att lägga in lite bommar, småhinder etc som belöning. Jag tror det kommer vara löst inom kort, och att jag måste acceptera och leva med att denna damen har den personlighet som hon har. En otrolig karisma men baksidan på myntet är oxå att hon tar mycket plats och inte bara fogar sig bara för att. Tack för era tips.
Min tanke var att om hon inte blir bättre av att få ett föl så skulle jag sälja henne som avelsto, då hon är en underbar mamma. Men tyvärr så blir separationsångesten för henne för stor, så hon kanske inte lämpar sig för det heller. Så jag får ge det några år till så kanske hon landar mentalt allt som hon åldras *ler*
