Avliva pga lynnesfel?

[Milosari]

Fast att olyckor händer kan vi inte lasta djuren för, men visst finns/fanns det farliga hästar med om man tar exvis Wall Street Banker som verkade inom travet.

Hunden som dödade sin ägare hade tidigare varit aggressiv och bitit ett barn som var släkt med ägaren, trots det så valde ju ägaren att ljuga och säga att hunden var avlivad trots att den inte var det och sedan så råkade ägaren själv ut för den dödliga attacken, så det var nog inte enbart hunden som bäng.

Jag lastar inte djuren, men vill belysa att de kan bli väldigt farliga om de uppvisar ett avvikande beteende.

Hunden i fråga avlivades väl på plats av polisen om jag inte minns fel. Det tolkar jag som att den inte gick att ta till veterinär. Det är helt horribelt det som hände, och jag önskar verkligen att det i framtiden alltid leder till utredningar av det slag som föreslås i artikeln jag länkade till, när ett barn blir allvarligt skadat av ett djur.

 

[Unhappy]

Vad är en "normalhäst"? Det skiljer ju en del mellan såväl raser som individer. En högtempererad häst kan vända på en femöring utan att det är nåt fel på det.

Det är inte det det som den gör.
Alla hästar kan vid rätt eller rättare sagt fel tlllfälle göra så.

 

[Mia_R]

Jag lastar inte djuren, men vill belysa att de kan bli väldigt farliga om de uppvisar ett avvikande beteende.

Hunden i fråga avlivades väl på plats av polisen om jag inte minns fel. Det tolkar jag som att den inte gick att ta till veterinär. Det är helt horribelt det som hände, och jag önskar verkligen att det i framtiden alltid leder till utredningar av det slag som föreslås i artikeln jag länkade till, när ett barn blir allvarligt skadat av ett djur.

Ja, att det inte blev mer av det då kan jag inte förstå, men ägaren intygade att hunden var avlivad och Länsstyrelsen är inte skyldiga att kontrollera det och det gjordes inte heller av polis. Jag tror att när en sån här sak händer så avlivas hunden på plats och den var troligen aggressiv när polis och ambulanspersonal anlände så då skjuts den. Det är inte första gången polis skjuter en hund som verkar aggressiv utan att någon dött, man tar inga risker.

 

[tuaphua]

Det är ju flera i tråden som skriver att det i princip inte händer, att det ALLTID är orsakat av något yttre även om det kan vara svårupptäckt. Så är det inte för hundar. Men hundar har också en lång historia av mentalbeskrivningar, vi har rätt bra koll på vad som är ärftligt på hundsidan. Visst är vissa egenskaper bra i vissa händer och dåliga i andra (t ex hög kamplust är ett måste för en polishund men jobbigt om en sällskapshund har samma) men det är inte de egenskaperna jag pratar om. Men kanske hunden på 45 kg som glatt rusar fram till främlingar, väl där bestämmer sig för att den hatar folk och kastar sig upp mot ansiktet i utfall. Det är inte ett sunt beteende.

Hundavel är förvisso bedriven sedan årtusenden för att förstärka vissa egenskaper. Men även hästar är ju rätt specialiserade. En brukshäst som inte tycker om att ta i är ju tämligen värdelös, och en hopphäst utan snabba reaktioner vinner inte många priser.

Läste någonstans att 1-5 personer dör i hästrelaterade olyckor varje år. Jag känner själv flera som har blivit allvarligt skadade av hästar, inklusive mig själv. Olyckor som krävt sjukhusinläggningar och operationer. Jag har EN sådan skada i hundsammanhang, en bruten tumme efter att kopplet hade fastnat när hunden drog. Trots att jag är utbildad instruktör för just problemhundar och har hanterat ganska många hundar på mentalprov. Och dödsfall är väl ytterst ovanligt (i Sverige) även om det händer. Det var ju inte allt för länge sedan en hund dödade sin matte? Hunden var känt bäng i huvudet och hade bitit flera personer förut.

Jag tänker en del att det är rätt ovanligt med de hästar som attackerar och fullföljer attacker. Många hästar kan ju hota eller gå i försvar rätt rejält. Men få hästar gör fullskaliga attacker utan(ens för duktigt proffs) läsbara förvarningar som fullföljs mera likt rovdjur.
Sådana hästar har jag mött väldigt, väldigt sällan under alla år som problemlösare. Och jag har pratat en hel del om det med min mentor inom det och andra tränare. Samma där.
De hästarna har ju en djupare problematik. Och det har inte bara varit man made.

Men jag har mött eoner av problemhästar folk upplevt som galna, som aggressiva, som extremt rädda etc som med rätt träning blivit helt normala hästar. Då pratar vi om hästar som proffstränare förkunnat vara tokiga.
Ja, det kan vara så att de har medfödda känsligheter. Men med avläsning av det, träning för det så blir det en individ som funkar fint.
Så visst kan det finnas saker som gör dem predisponibla för besvär. Men samtidigt är det väl också så att vi kräver så mkt av hästarna som går rakt emot så många av deras instinkter att det inte är konstigt att de ballar ur när det inte görs korrekt. Många hästar är balanskänsliga, som flyktdjur, och sätts ofta ur balans av ryttare. Bara det kan få vissa att explodera. Många tycker de hästarna är galna.

Men just att oprovocerat och utan förvarning fullfölja attacker är ändå väldigt ovanligt hos hästar.

 

[Badger]

Jag tänker en del att det är rätt ovanligt med de hästar som attackerar och fullföljer attacker. Många hästar kan ju hota eller gå i försvar rätt rejält. Men få hästar gör fullskaliga attacker utan(ens för duktigt proffs) läsbara förvarningar som fullföljs mera likt rovdjur.
Sådana hästar har jag mött väldigt, väldigt sällan under alla år som problemlösare. Och jag har pratat en hel del om det med min mentor inom det och andra tränare. Samma där.
De hästarna har ju en djupare problematik. Och det har inte bara varit man made.

Men jag har mött eoner av problemhästar folk upplevt som galna, som aggressiva, som extremt rädda etc som med rätt träning blivit helt normala hästar. Då pratar vi om hästar som proffstränare förkunnat vara tokiga.
Ja, det kan vara så att de har medfödda känsligheter. Men med avläsning av det, träning för det så blir det en individ som funkar fint.
Så visst kan det finnas saker som gör dem predisponibla för besvär. Men samtidigt är det väl också så att vi kräver så mkt av hästarna som går rakt emot så många av deras instinkter att det inte är konstigt att de ballar ur när det inte görs korrekt. Många hästar är balanskänsliga, som flyktdjur, och sätts ofta ur balans av ryttare. Bara det kan få vissa att explodera. Många tycker de hästarna är galna.

Men just att oprovocerat och utan förvarning fullfölja attacker är ändå väldigt ovanligt hos hästar.

Håller med, men tänker att inte bara regelrätta attacker behöver vara problem för människor i omgivningen. Plötslig brinnande panik eller tics, se saker som inte är där eller tvångssyndrom borde även kunna bli problem utan att hästen alls menar någonting med det.

Med det sagt så har jag aldrig mött en häst som lidit av någonting sådant eller som attackerat människor. Jag bara känner att det rent logiskt sett borde vara möjligt att även vissa hästar är predisponerade för psykiska besvär och att de aldrig skulle kunna få ett psykiskt besvär som inte är direkt orsakat av människa eftersom de är däggdjur och vi är det är en konstig tanke.

Det låter så konstigt att just hästar och hundar skulle alltid till 100% ha en typ av personlighet som gör att de alltid kommer att "vilja göra rätt så som ägaren säger". Låter mer robotlikt än däggdjursartat. Vore rimligare att de är som barn, har lite olika tankar och idéer själva. (och jag har onekligen stött på personligheter hos föl, på en gård med många föl, det ena är vänligt och det andra lite smygigt och bits. Utan att någon människa har styrt det, olika personlighet och båda blir säkert underbara.)

(Sedan såklart kan man väl utgå från att en inriden häst med problem såklart praktiskt taget alltid borde vara miljöpåverkade/människoskapade. Någon har ju lyckats rida in den en gång i alla fall.)

 

[tuaphua]

Håller med, men tänker att inte bara regelrätta attacker behöver vara problem för människor i omgivningen. Plötslig brinnande panik eller tics, se saker som inte är där eller tvångssyndrom borde även kunna bli problem utan att hästen alls menar någonting med det.

Med det sagt så har jag aldrig mött en häst som lidit av någonting sådant eller som attackerat människor. Jag bara känner att det rent logiskt sett borde vara möjligt att även vissa hästar är predisponerade för psykiska besvär och att de aldrig skulle kunna få ett psykiskt besvär som inte är direkt orsakat av människa eftersom de är däggdjur och vi är det är en konstig tanke.

Det låter så konstigt att just hästar och hundar skulle alltid till 100% ha en typ av personlighet som gör att de alltid kommer att "vilja göra rätt så som ägaren säger". Låter mer robotlikt än däggdjursartat. Vore rimligare att de är som barn, har lite olika tankar och idéer själva. (och jag har onekligen stött på personligheter hos föl, på en gård med många föl, det ena är vänligt och det andra lite smygigt och bits. Utan att någon människa har styrt det, olika personlighet och båda blir säkert underbara.)

(Sedan såklart kan man väl utgå från att en inriden häst med problem såklart praktiskt taget alltid borde vara miljöpåverkade/människoskapade. Någon har ju lyckats rida in den en gång i alla fall.)

Givetvis är det ett problem. Både i form av att folk och häst skadas. Men också för att det är hemskt för någon häst att bli så rädd regelbundet.
Min häst var så då han kom till mig. Det smällde till bara. Han blev mer normal och mer bara en reaktiv häst med träning och hade varit som en vanlig häst många år innan han fastnade i eltråden i paddocken. Då kom de där rädsle-explosionerna tillbaks. Tack och lov var han då utbildad och det gick att styra upp mer än då han var unghäst. Men absolut hade det varit farligt för en mindre sadelfast och mindre utbildad ryttare. För det smällde till utan förvarning och han är galet snabb.

Samma med ponnyn med lynnesfel. Jag höll på att klippa honom när en elev skulle rida sin häst som stökade för mkt för henne. Så vi bytte. Hon fortsatte klippa min häst och jag rida hennes. Sen kommer hon inrusandes och skriker att jag måste komma. Han fick panik av att hon klippte trots att han var van att klippas. Och då menar jag panik! Han höll på att dra sönder kättingarna han satt fast i. Det luktade bränt av skor på golvet IOM att han slängde sig och halkade. Hon hade inte fått komma fram och knäppa loss honom ens. Jag gjorde det och lyckades få ut en stegrande och livrädd ponny i ridhuset. I 3 dagar var han helt knäckt av det. Inget våldsamt hade skett. Bara att hon inte såg hans första nästan osynliga fråga ”är det farligt/panik”. Då blev det panik. I vanliga fall brukade det räcka med att jag kom dit så lugnade han sig. Men nu hade det fått spinna i väg så långt. Rädslorna tränades bort.
Men en kväll när han var30 år väntade jag på en stallkompis så låg jag baklänges på ponnyn i boxen. Han var van vid det och cool. Men så plötsligt fick han panik och nästan satte sig i boxen när han kände mig på ryggen. Bara jag pratade hon han i håg att jag var där och dök ner i höet.
Han återfick lite av sina rädslor i den åldern och jag kunde känna igen beteenden från 20 år sedan då han mådde skit. Jag upplevde att han fick lite som demens och klickade bort någon sek ibland. Så det var det främsta skälet till avlivning då. Jag vägrade utsätta honom för att ev bli dement och väldigt rädd/aggressiv.

Fly är ändå en naturlig instinkt hos ett flyktdjur, även om det skulle vara extremt förstärkt i vissa individer.

Just sånt som Wall Street Banker eller hästen jag jobbade med är inte naturligt för en häst. Inte bara en förstärkning. Det är sådana extrema attacker ur noll provokation.
Tack och lov slipper de flesta, även de som är heltidsyrkesverksamma, stöta på sådana individer under sina hästliv.

 

[skiesabove]

Min första häst drabbades också av "panik från ingenstans"-attacker.

Han visade sig ha PSSM, panikattackerna försvann helt när vi hade smärtan under kontroll och han hunnit landa hos mig. Jag blev varken arg eller rädd för han, och då vågade han krypa ut ur sitt skal. Det andra läst som en brötig och jobbig häst, som fick omotiverade utbrott, som stack vid uppsittning och tacklade hovslagare i väggen, var en rädd, ängslig, och otroligt omtänksam häst som blev förtvivlad varje gång han råkade skrämma människor. Han hade jätteont, och kunde inte hjälpa att han fick starka reaktioner när det nöp till.

Och jag hade han uppstallad hos en uppfödare och ridskola första tiden. Två generationer av proffs, mycket duktiga på att hantera häst - men även proffs kan missa smärta. Hästar kan dölja det mycket väl.

Att jag som nybörjare på hästägande upptäckte det var för att jag hängde på nätet och googlade och frågade min veterinär noga och googlade lite till (veterinären kunde identifiera att det var muskulärt men kände inte till PSSM, det här var en del år sen). Och sen skickade jag in DNA-test.

 

[Dentaku]

Just sånt som Wall Street Banker eller hästen jag jobbade med är inte naturligt för en häst. Inte bara en förstärkning. Det är sådana extrema attacker ur noll provokation.
Tack och lov slipper de flesta, även de som är heltidsyrkesverksamma, stöta på sådana individer under sina hästliv.

Jag har läst lite om fullblod som setts som farliga och skadat folk illa. Kollar man lite närmare urskiljer sig två huvudsakliga kategorier. Dels hingstar som hållts för avel, ofta på ett sätt som varit uppenbart stressande med mycket tid i box och massor med andra hingstar omkring sig, och allvarliga attacker skett när de skulle betäcka. Dels hingstar, men även valacker och ston, som varit helt opålitliga och attackerat helt utan synbar anledning - ofta redan som mycket unga.
Den första kategorin är helt klart störst, men den andra existerar.

 

[BornAgain]

Sett från ett mentalbeskrivarperspektiv från hundsidan så är det ju jättespännande med påståendet att hästar inte KAN ha lynnesfel. För hundar händer det då och då, helt utan traumatiska upplevelser eller smärta, att de är helt bänga i huvudet. Det kan vara ett så stort mått av rädsla att det inte är försvarbart av djurskyddsskäl att hålla liv i dem, eller ett aggressionspaket som är obalanserat och gör hunden farlig. De här hundarna avlivas oftast. Varför skulle det vara annorlunda för hästar?

Men "medfödd-bäng i huvudet" har många problem ur försäkringshänseende.

Det medfött - dvs hästen måste ha varit oavbrutet försäkrad hela livet för att felet inte ska ha förelegat vid försäkringens tecknande. Det är svår diagnostiserat - dvs öppnar för bedrägerier typ "det blev inte en svårklasshäst värd miljoner utan en vanlig Pålle för 100 000, så den är bäng och bör utförsäkras". Precis hur "bäng" måste hästen vara för att det ska vara ett "fel" - för bäng för nuvarande ryttare? för bäng för "normalryttaren"? för bäng för någon ryttare? Hur gör FB med de ryttare som får flera bänga hästar på raken?

 

[Lobelia]

Det där har jag också spekulerat i. Alla andra djur anses kunna ha mentala medfödda fel. Men inte hästar.

Men är det verkligen någon som påstått att hästar inte kan vara födda med mentala fel?

Frågan ligger väl snarare i definitionen av vad som är ett mentalt fel och att försäkringsbolagen gjort undantag för "knäppa hästar"

Det rör sig ofta om helt andra belopp när man försäkrar hästar jämfört med hundar vilket förmodligen spelar roll för vad man accepterar som utdömning och sen uppstår många "mentala" problem med hästar i samband med ridning men inte utan belastning, något son knappast förekommer med hundar.

Det blir inte jämförbart.

 

[Unhappy]

Men är det verkligen någon som påstått att hästar inte kan vara födda med mentala fel?

Frågan ligger väl snarare i definitionen av vad som är ett mentalt fel och att försäkringsbolagen gjort undantag för "knäppa hästar"

Det rör sig ofta om helt andra belopp när man försäkrar hästar jämfört med hundar vilket förmodligen spelar roll för vad man accepterar som utdömning och sen uppstår många "mentala" problem med hästar i samband med ridning men inte utan belastning, något son knappast förekommer med hundar.

Det blir inte jämförbart.

Fanns en hel hög som ansåg att det inte fanns. Bara smärta och såna saker.

 

[Lobelia]

Fanns en hel hög som ansåg att det inte fanns. Bara smärta och såna saker.

Var? Jag har sett dig påstå att andra sagt det. I inläggen jag läst så har det handlat om att det är ovanligt, att det ofta går att hitta orsaker som smärta eller att hästen är för svår, kanske för reaktiv, för ägaren, att försäkringsbolag inte godkänner diagnosen. Ingen har vad jag minns uteslutit att det kan finnas hästar med mentala problem.

 

[skiesabove]

Var? Jag har sett dig påstå att andra sagt det. I inläggen jag läst så har det handlat om att det är ovanligt, att det ofta går att hitta orsaker som smärta eller att hästen är för svår, kanske för reaktiv, för ägaren, att försäkringsbolag inte godkänner diagnosen. Ingen har vad jag minns uteslutit att det kan finnas hästar med mentala problem.

Mja det är väl jag som påstår att det är så extremt, extremt sällsynt med rena mentala problem som inte har antingen en fysisk anledning (smärta, tumör, nervskador) eller är orsakat av miljön (dvs trauman, felaktig hantering etc)... Så sällsynt att vi i princip kan utesluta det, vilket försäkringsbolagen också gör.

"Rena" medfödda mentala problem anser jag främst är variationer inom arten, precis som hos människor. Det är inte fel, ur biologiskt perspektiv, inte ett fel för arten som sådan. Genetiska variationer inom arterna är viktigt, det är diversitet. En del hästar och en del människor har dock svårt att hitta sin plats i sammanhanget dom föds in i (det nutida mänskliga samhället / människans förväntingar).

Så för att anknyta till trådstart: försäkringsbolagen dömer inte ut för lynnesfel längre, antingen får man leta fysisk anledning eller göra valet att avliva ändå. För visst förekommer det fysiskt friska hästar som ändå har för stora risker för lidande vid vidareförsäljning och för små chanser för att rehabbas till lugna och trygga individer, på grund av deras beteenden.

Jag går bara inte med på att man kallar det problematiska beteendet för lynnesfel .

 

[Lobelia]

Mja det är väl jag som påstår att det är så extremt, extremt sällsynt med rena mentala problem som inte har antingen en fysisk anledning (smärta, tumör, nervskador) eller är orsakat av miljön (dvs trauman, felaktig hantering etc)... Så sällsynt att vi i princip kan utesluta det, vilket försäkringsbolagen också gör.

"Rena" medfödda mentala problem anser jag främst är variationer inom arten, precis som hos människor. Det är inte fel, ur biologiskt perspektiv, inte ett fel för arten som sådan. Genetiska variationer inom arterna är viktigt, det är diversitet. En del hästar och en del människor har dock svårt att hitta sin plats i sammanhanget dom föds in i (det nutida mänskliga samhället / människans förväntingar).

Så för att anknyta till trådstart: försäkringsbolagen dömer inte ut för lynnesfel längre, antingen får man leta fysisk anledning eller göra valet att avliva ändå. För visst förekommer det fysiskt friska hästar som ändå har för stora risker för lidande vid vidareförsäljning och för små chanser för att rehabbas till lugna och trygga individer, på grund av deras beteenden.

Jag går bara inte med på att man kallar det problematiska beteendet för lynnesfel .

Jag tolkar inte det som att du utesluter mentala problem, mer att du anser det som en defenitionsfråga vad som är mentala problem.

Lynnesfel är ett märkligt begrepp. Det lynne som är Pefekt för Peder, Malin eller Roine kanske en normalbegåvad nybörjare bör hålla behörigt avstånd till.

 

[skiesabove]

Jag tolkar inte det som att du utesluter mentala problem, mer att du anser det som en defenitionsfråga vad som är mentala problem.

Lynnesfel är ett märkligt begrepp. Det lynne som är Pefekt för Peder, Malin eller Roine kanske en normalbegåvad nybörjare bör hålla behörigt avstånd till.

Precis !

 

[TinyWiny]

Vi har ju betydligt högre krav på hur väl integrerade i samhället hundar ska vara. De ska klara fler situationer än hästar och klara dem bättre. Alla hundar bör ju klara ungefär det som en polishäst klarar i fråga om miljö, medan väldigt få hästar förväntas klara det. Så vi tillåter ju hästen som art betydligt mer utrymme att reagera som man förväntar sig av ett bytesdjur. Medan hos hundar har vi försökt avla bort t.ex de rädslor som en varg skulle uppvisa om den tvingades vandra runt i ett koppel inne i stan.

Så jag tror att det landar i att vi har en mycket snävare ram för vad som är acceptabelt lynne för en tamhund (delvis för att vi har förändrat dem mer än vi har förändrat hästar, delvis för att vi lever närmare dem) och utanför det kallar vi det fel.

Jag håller inte alls med. Som exempel kan många hundar inte gå i koppel utan att dra trots enorma mängder träning. Jag har ännu inte träffat en häst som inte klarar det efter lite träning. Det brukar vara en bagatell att lära in precis som det brukar vara en bagatell att lära hästen att respekterar människans space. Hos häst brukar det snarare vara så att den viktiga delen glöms bort och den missen upptäcks först när hästen skadar sig och inte kan gå i grimma och grimskaft och det ses tyvärr som normalt av endel att hästar springer över en i hagen.
Visst kräver endel människor orimligheter av hundar men så är det tack och lov inte för alla. En hel del hundar får faktiskt vara hundar och det hundar används till är i normalfallet det de tycker är roligt. En häst tycker inte alltid att det är så himla kul att gå varv på varv i ridhuset, det går emot allt i deras natur. Få hundar behöver bli hanterade av många olika människor med lika många olika regler varje dag. Något som ofta krävs att en häst ska klara i större stall. Hästar ska dessutom klara att gå i en hage med häst(ar) de inte trivs med, som de blir jagade av och som är så elaka mot dem att de varken får äta eller dricka ifred för att människan tycker att de ska gå med den/de hästar(na) utan någon som helst tanke på hästens trivsel och behov av social stimulans. Det finns inga lagar som säger att en häst måste få gå i hage x-antal timmar med sällskap de får social stimulans ifrån, bara att de ska kunna röra sig i sina naturliga gångarter vilket innebär att de kan släppas i ett ridhus i tio minuter och det räcker. För en hund finns helt andra regler, de ska till och med få komma ut och rastas utanför eventuell hundgård och de får inte lämnas ensamma hur länge som helst men med hästar finns inget krav på att de ska ha socialt utbyte av annan häst, bara att de kan se en annan häst.

 

[TinyWiny]

Fast föds hundar verkligen med ett beteende som gör dom onormala för arten hund?

Eller bara dåligt anpassade till ett liv inuti människans hus?

De medfödda "fel" som vi pratar om hos både hund och häst är ju egentligen att de hae lägre genetisk potential för att bli så domesticerade som vi människor föredrar.

Men det är ju inget egentligt fel, ur ett häst- eller hundperspektiv. På många sätt så är det mer "rätt". Dom är mer hundiga hundar, mer hästiga hästar.

Det verkar ha blivit poppis att importera Konik Polski som barnponny - men det kanske inte är så smart, vilket nu syns på Hästnet. Många säljs vidare som svåra, brötiga, envisa, ointresserade av ridbana osv. Det är inte för att det är något fel på dom. Det är för att dom är rätt så nära de utrotade vildhästarna. Dom används bland annat i naturreservat för att bibehålla landskapet, och är den rasen som rekommenderas för betesrestuarering i norra Europa.

Detsamma gäller den polska huculen. En helt fantastisk ras men det är inte en häst man kör över och gör hur som helst med. Med ömsesidig respekt däremot får man en helt fantastisk vän för livet som gör precis allt för en.

 

[Linda_A]

Jag håller inte alls med. Som exempel kan många hundar inte gå i koppel utan att dra trots enorma mängder träning. Jag har ännu inte träffat en häst som inte klarar det efter lite träning. Det brukar vara en bagatell att lära in precis som det brukar vara en bagatell att lära hästen att respekterar människans space.

Dra i koppel eller ej handlar ju inte om att hantera miljö. Och där blir det ju en äpple-päron jämförelse, för en häst har inte alls samma driv att undersöka sin omgivning som en hund har. Att lära en häst att inte dra iväg när den leds går inte emot någon grundläggande instinkt hos hästen. Däremot kan vi lära långt fler hundar än hästar (procentuellt sätt) att hantera en stressig stadsmiljö.

 

[MiniLi]

Mja det är väl jag som påstår att det är så extremt, extremt sällsynt med rena mentala problem som inte har antingen en fysisk anledning (smärta, tumör, nervskador) eller är orsakat av miljön (dvs trauman, felaktig hantering etc)... Så sällsynt att vi i princip kan utesluta det, vilket försäkringsbolagen också gör.

"Rena" medfödda mentala problem anser jag främst är variationer inom arten, precis som hos människor. Det är inte fel, ur biologiskt perspektiv, inte ett fel för arten som sådan. Genetiska variationer inom arterna är viktigt, det är diversitet. En del hästar och en del människor har dock svårt att hitta sin plats i sammanhanget dom föds in i (det nutida mänskliga samhället / människans förväntingar).

Så för att anknyta till trådstart: försäkringsbolagen dömer inte ut för lynnesfel längre, antingen får man leta fysisk anledning eller göra valet att avliva ändå. För visst förekommer det fysiskt friska hästar som ändå har för stora risker för lidande vid vidareförsäljning och för små chanser för att rehabbas till lugna och trygga individer, på grund av deras beteenden.

Jag går bara inte med på att man kallar det problematiska beteendet för lynnesfel .

Fast försäkringsbolagen utesluter inte att ”lynnesfel” finns. De väljer bara att inte lämna ersättning om hästen tas bort av den anledningen. Precis som att de har andra åkommor som inte ersätts.

 

[Milosari]

Mja det är väl jag som påstår att det är så extremt, extremt sällsynt med rena mentala problem som inte har antingen en fysisk anledning (smärta, tumör, nervskador) eller är orsakat av miljön (dvs trauman, felaktig hantering etc)... Så sällsynt att vi i princip kan utesluta det, vilket försäkringsbolagen också gör.

"Rena" medfödda mentala problem anser jag främst är variationer inom arten, precis som hos människor. Det är inte fel, ur biologiskt perspektiv, inte ett fel för arten som sådan. Genetiska variationer inom arterna är viktigt, det är diversitet. En del hästar och en del människor har dock svårt att hitta sin plats i sammanhanget dom föds in i (det nutida mänskliga samhället / människans förväntingar).

Så för att anknyta till trådstart: försäkringsbolagen dömer inte ut för lynnesfel längre, antingen får man leta fysisk anledning eller göra valet att avliva ändå. För visst förekommer det fysiskt friska hästar som ändå har för stora risker för lidande vid vidareförsäljning och för små chanser för att rehabbas till lugna och trygga individer, på grund av deras beteenden.

Jag går bara inte med på att man kallar det problematiska beteendet för lynnesfel .

Vad försäkringsbolagen anser är väl att en sjukdom eller skada ska vara lätt att definiera. Lynnesfel är svårt och kan dessutom bero på flera olika anledningar varav bara några är vad försäkringsbolag normalt ersätter. Jämför t ex med höftledsdysplasi hos hund där den genetiska faktorn är största anledningen men långt ifrån den enda. Det är nog svårt att veta på rak arm för ett försäkringsbolag, och därför har man ganska mycket regler kring ersättning för en sådan defekt.

Lynnesfel är inte detsamma som psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Lynnesfel är en uppsättning oönskade mentala egenskaper. Inom hund är det som sagt välkänt att det förekommer och det finns system för att hantera det som fördjupade samtal på mentalbeskrivningar och rapporteringskod A för de som beter sig riktigt illa. På hundsidan säger man att en normal hund ska tåla att man gör lite fel. Är den så känslig att den exploderar och skadar folk för att det inte blev helt rätt, då är det ett lynnesfel. För att ta ett exempel så är det helt normalt att en hund blir arg om man hotar den. Men vad hunden ska uppleva som hot har vi bestämt. Det är således okej att hunden blir arg om det kommer en person gående rakt mot med spänd kropp, stirrande blick och kanske hög röst. Men om hunden svarar med samma beteende för att någon tilltalar den vänligt eller bara passerar rakt förbi så har den inte uppfattat situationen korrekt. Hunden kanske känner sig hotad, svarar adekvat på graden av hot, men har helt missbedömt situationen. Sådana hundar är det fel på, och vi kan inte ha dem i samhället. Visst kan en duktig ägare maskera felet och träna bort det till viss del, men det gör ju inte att hunden är normal egentligen.

På samma sätt skulle jag tro att det är med hästar, men att kulturen kring hästeriet säger att normen är att människan ska vara så duktig att man kan maskera/träna bort beteendet. Och kan den här extremt duktiga människan fixa hästen, så har den inte längre ett lynnesfel. OM det är så (jag har varit borta från hästeriet för länge) så anser jag att det är en rejäl tankevurpa. Rimligare vore att en normal häst kan hanteras av normalt folk. Fast är man riktigt duktig kan man även hantera hästar som har lynnesfel.