Vad försäkringsbolagen anser är väl att en sjukdom eller skada ska vara lätt att definiera. Lynnesfel är svårt och kan dessutom bero på flera olika anledningar varav bara några är vad försäkringsbolag normalt ersätter. Jämför t ex med höftledsdysplasi hos hund där den genetiska faktorn är största anledningen men långt ifrån den enda. Det är nog svårt att veta på rak arm för ett försäkringsbolag, och därför har man ganska mycket regler kring ersättning för en sådan defekt.
Lynnesfel är inte detsamma som psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Lynnesfel är en uppsättning oönskade mentala egenskaper. Inom hund är det som sagt välkänt att det förekommer och det finns system för att hantera det som fördjupade samtal på mentalbeskrivningar och rapporteringskod A för de som beter sig riktigt illa. På hundsidan säger man att en normal hund ska tåla att man gör lite fel. Är den så känslig att den exploderar och skadar folk för att det inte blev helt rätt, då är det ett lynnesfel. För att ta ett exempel så är det helt normalt att en hund blir arg om man hotar den. Men vad hunden ska uppleva som hot har vi bestämt. Det är således okej att hunden blir arg om det kommer en person gående rakt mot med spänd kropp, stirrande blick och kanske hög röst. Men om hunden svarar med samma beteende för att någon tilltalar den vänligt eller bara passerar rakt förbi så har den inte uppfattat situationen korrekt. Hunden kanske känner sig hotad, svarar adekvat på graden av hot, men har helt missbedömt situationen. Sådana hundar är det fel på, och vi kan inte ha dem i samhället. Visst kan en duktig ägare maskera felet och träna bort det till viss del, men det gör ju inte att hunden är normal egentligen.
På samma sätt skulle jag tro att det är med hästar, men att kulturen kring hästeriet säger att normen är att människan ska vara så duktig att man kan maskera/träna bort beteendet. Och kan den här extremt duktiga människan fixa hästen, så har den inte längre ett lynnesfel. OM det är så (jag har varit borta från hästeriet för länge) så anser jag att det är en rejäl tankevurpa. Rimligare vore att en normal häst kan hanteras av normalt folk. Fast är man riktigt duktig kan man även hantera hästar som har lynnesfel.
Jag är inte insatt i hundvärlden, men hundar är betydligt mer domesticerade än hästar.
Hästar bor med sin flock (i bästa fall, i värsta fall ensam), inte med människan inne i huset. Det gör enorm skillnad.
Det är också en tidsmässig skillnad i hur länge hästar har varit domesticerade, tidigaste spåren av hästar med DOM1-genen är från Botai, 3500bce. Men dagens tamhästar härstammar inte från dom, utan från en senare linje som bara är från 2000bce. 4000 år alltså. Källa på det: https://www.nature.com/articles/s41586-021-04018-9
Hästar är "mer vilda" än hundar. Och ärligt talat så är det en fördel!
Hästar som inte gått i flock som unga och lärt sig hästspråk ordentligt är nämligen de som blir "farligare". De reagerar inte på samma signaler, de kryper upp i knäet, de gör inte skillnad på människor och hästar.
Det funkar inte att ett djur på 500kg beter sig så, speciellt inte eftersom de ändå brukar ha kvar flyktinstinkten. Det blir jättefarligt även om dom är vänligt inställda. Med ett djur på 5-50kg, som dessutom inte är ett flyktdjur, är det en helt annan sak.
Att en häst beter sig som en häst är INTE ett lynnesfel. Det är något bra.
För att anknyta till något som togs upp tidigare i tråden, Wall Street Banker som visade starkt rovdjursbeteende. Det kan jag gå med på att man kallar för lynnesfel, det är inte en normal hästreaktion.
TS har fortfarande inte beskrivit exakt vad det är som händer, så vi kan egentligen inte säga varken bu eller bä om det. Men eftersom det är så enormt ovanligt med att hästar faktiskt reagerar "fel", och förra ägaren sålde hästen som projekt och inte själv valde att avliva, så låter det ju mer som rädslereaktioner. Och det är inget fel.