Jaha, jag hade börjat fundera på om det var en väg för en medelmåttig (om ens det
) överårig ryttare utan tävlingsambitioner som trots det vill utveckla sin ridning. Nu "vet" jag ju att även om det KANSKE finns tränare med den inruktningen som skulle ta sig an mig så "bör" jag avhålla mig eftersom jag annars ger den inriktningen dåligt rykte...
Eftersom jag dessutom läste på ett annat ställe om överviktiga ryttare inser jag dessutom att jag överhuvudtaget inte bör rida, inte ens, (eller var det tom framför allt inte) som motion. Annars riskerar nämligen hela ridsporten att få stämpel på sig som inte seriös tävlingsidrott. Jistanes alltså, får genast meddela min sådär 70-åriga bekant som fortfarande rider lektion att hon genast måste lägga ridstövlarna på hyllan! Hon bör nog inte ens cykla till stallet, cykelsporten kan ju också råka illa ut...
När jag hade häst tränade jag faktiskt för några dressyrryttare på OS-nivå. Eftersom min häst var sådär 6-7 på gångarter var det ganska tydligt att de gjorde det för pengar, vi var inget framtida tävlingsekipage. Okunnig är jag då rakt inte, jag har plöjt litteratur många år, men inte 17 hjälper det att veta vad man borde göra när man inte får till det... Det räcker liksom inte att kunna tangosteg om man har 0 rytmkänsla blir det inte bra i alla fall. Jag inbillade mig att lite av grejen med AR, klassiskt osv var att göra bästa möjliga av det som fanns till hands, både ryttare och hästar, men det bästa är tydligen inte bra nog om slutresultatet inte blir på elitnivå.
Andemeningen i de här båda skrifterna är helt annorlunda. Det är nästan så att man läser mellan raderna att bara begåvningarna som ska få hålla på.
Fy
Undrar hu mycket jag förstör för svensk ridsoprt om jag låser dörrarna till ridhuset och bara rider när ingen ser??? Eller ska jag stolt axla min nya nyckelroll och trots allt rida ut i dagsljus? Fet kärring på 17-årig kallblodstravare, OS-biljetterns för ridsporten måste vara i fara!