Avboka vårt bröllop (behöver pandemivägledning)

[Sleepy]

Inser alltså att jag inte låter så lösningsorienterad just nu men det är just för att det inte finns någon lösning som inte känns mer eller mindre skit. Så vi kommer såklart välja en utav skitlösningarna tillslut, som förhoppningsvis känns minst skit. Så det är väl det jag sörjer lite just nu, att det skulle behöva bli så med något som jag sett fram emot mer eller mindre hela mitt liv.

Då förstår jag att det känns tufft nu, om det är hur du ser på det. Hela uppstyrningen med bröllop och hela proceduren först och barn sen osv. Att ha förväntningar om att kunna planera så. Kanske även förväntningar ifrån andra?

Själv är jag raka motsatsen till "sett fram emot hela mitt liv"; jag har barn men har aldrig varit gift eller förlovad. Har inte sett något behov av det.

 

[Thera]

Dyrt är det dock inte, eftersom vi inte har ett stort bröllop.

Därför fattar jag inte riktigt hur planeringen har kunnat bli så påfrestande?

Sen kan man ju faktiskt gifta sig efter man fått barn också. Eller bara gå till rådhuset nu och ta festen efter Corona?
Känns som det blivit väldigt uppförstorat allting.

 

[Voeux]

Då förstår jag att det känns tufft nu, om det är hur du ser på det. Hela uppstyrningen med bröllop och hela proceduren först och barn sen osv. Att ha förväntningar om att kunna planera så. Kanske även förväntningar ifrån andra?

Själv är jag raka motsatsen till "sett fram emot hela mitt liv"; jag har barn men har aldrig varit gift eller förlovad. Har inte sett något behov av det.

Jag upplever inga förväntningar från andra som tur är. Jag drömde mycket om bröllop när jag var yngre, ritade klänningar på förskolan och kunde ha lite sådär drömmiga framtidsplaneringar tillsammans med vänner när jag var kring 20-års åldern. Det var en stor grej, det trodde nog vi alla då. Varför det senare i livet blev lite en krock när jag inte alls upplevde det som lustfyllt, men det är svårt att skaka av sig 30 år av förväntningar lite såhär på sluttampen. Det är en stark norm att göra upp med på kort tid upplever jag, varför det varit så komplicerade och svåra känslor kring det. Pandemin är alltså enbart en del i varför det varit så betungande, men listan på anledningar är lång.

Idag handlar det mest om att vi inte vill ha det framför oss. Vi vill ha barn, köpa hus och helt enkelt kunna fokusera på annat i livet. Lägga pengar på annat. Jag misstänker att vi kommer att ha en del händelserika år framför oss både i privatlivet och i arbetslivet, och att få till någon form av bröllopsfirande i allt det där känns stressigt. Jag misstänker att om vi inte får till det nu, så kommer vi bara fortsätta att skjuta det framför oss. Något annat år som passar längre fram, men det kommer nog inte bli en naturlig lucka på många år, och det juridiska skyddet vill vi gärna ha.

 

[Voeux]

Därför fattar jag inte riktigt hur planeringen har kunnat bli så påfrestande?

Sen kan man ju faktiskt gifta sig efter man fått barn också. Eller bara gå till rådhuset nu och ta festen efter Corona?
Känns som det blivit väldigt uppförstorat allting.

Jaha, men vad skönt att du sa det. Tack, nu vet jag att man kan gifta sig efter barn och att man kan ha en fest senare. Tack

 

[Zinfernia]

Därför fattar jag inte riktigt hur planeringen har kunnat bli så påfrestande?

Sen kan man ju faktiskt gifta sig efter man fått barn också. Eller bara gå till rådhuset nu och ta festen efter Corona?
Känns som det blivit väldigt uppförstorat allting.

Men kan du inte ens läsa tråden innan du hoppar in med frågor och påståenden som @Voeux redan svarat på och förklarat? Himla kul för henne att läsa dina inlägg när hon redan är i en skitjobbig sits med massor av tankar som snurrar, hjälpsamt värre.

 

[Thera]

Men kan du inte ens läsa tråden innan du hoppar in med frågor och påståenden som @Voeux redan svarat på och förklarat? Himla kul för henne att läsa dina inlägg när hon redan är i en skitjobbig sits med massor av tankar som snurrar, hjälpsamt värre.

Jo tack, vi har följt denna storyn ganska länge nu, och det känns bara som att det blivit en alldeles för stor sak av allting.

 

[Voeux]

Jo tack, vi har följt denna storyn ganska länge nu, och det känns bara som att det blivit en alldeles för stor sak av allting.

Tack för din mycket värdefulla input, har aldrig tänkt den tanken men nu när du säger det så känns ju allting plötsligt mycket enklare.

Tänk att livet kunde vara så enkelt bara man tänker till.

 

[Zinfernia]

Jo tack, vi har följt denna storyn ganska länge nu, och det känns bara som att det blivit en alldeles för stor sak av allting.

Fast uppenbarligen är det ett rejält bekymmer för @Voeux som orsakar henne massor av stress så om du inte tänker göra annat än att återigen dra upp samma förslag som hon redan förklarat inte är ett alternativ så kanske det är läge att stänga igen brödluckan.

 

[athena_arabians]

Jag upplever inga förväntningar från andra som tur är. Jag drömde mycket om bröllop när jag var yngre, ritade klänningar på förskolan och kunde ha lite sådär drömmiga framtidsplaneringar tillsammans med vänner när jag var kring 20-års åldern. Det var en stor grej, det trodde nog vi alla då. Varför det senare i livet blev lite en krock när jag inte alls upplevde det som lustfyllt, men det är svårt att skaka av sig 30 år av förväntningar lite såhär på sluttampen. Det är en stark norm att göra upp med på kort tid upplever jag, varför det varit så komplicerade och svåra känslor kring det. Pandemin är alltså enbart en del i varför det varit så betungande, men listan på anledningar är lång.

Idag handlar det mest om att vi inte vill ha det framför oss. Vi vill ha barn, köpa hus och helt enkelt kunna fokusera på annat i livet. Lägga pengar på annat. Jag misstänker att vi kommer att ha en del händelserika år framför oss både i privatlivet och i arbetslivet, och att få till någon form av bröllopsfirande i allt det där känns stressigt. Jag misstänker att om vi inte får till det nu, så kommer vi bara fortsätta att skjuta det framför oss. Något annat år som passar längre fram, men det kommer nog inte bli en naturlig lucka på många år, och det juridiska skyddet vill vi gärna ha.

Jag förstår verkligen att allt känns jobbigt, speciellt med tanke på att det ni ska göra är ju något glädjefyllt Klart som korvspad att det blir "fel" sas pga coronaskiten!

 

[Voeux]

Den här blev mörk snabbt

 

[Zinfernia]

Tack för din mycket värdefulla input, har aldrig tänkt den tanken men nu när du säger det så känns ju allting plötsligt mycket enklare.

Tänk att livet kunde vara så enkelt bara man tänker till.

Ja precis, ryck upp dig bara!

Skämt å sido. Jag tycker inte alls att det är ett "lyxproblem", det är ju en viktig dag både för er och era familjer och det är klart att man vill dela den med sina närmaste. Hoppas innerligt att det går att lösa på bästa sätt

 

[Voeux]

Ja precis, ryck upp dig bara!

Skämt å sido. Jag tycker inte alls att det är ett "lyxproblem", det är ju en viktig dag både för er och era familjer och det är klart att man vill dela den med sina närmaste. Hoppas innerligt att det går att lösa på bästa sätt

Verkligen! Storebror fick ställa in sin sons dop i december och vi konstaterade att vi i alla fall är väldigt lyckligt lottade som planerar bröllop och dop, och inte begravning. Det ger en perspektiv. Men med det sagt så kan det ju fortfarande vara hemskt påfrestande och man vill ju minnas sin vigsel med glädje.

 

[Happimess]

Det suger att det har blivit som det har blivit, och jag förstår om tankarna snurrar. De tenderar ju att göra det när man fastnar i att försöka lösa en situation på ett tillfredsställande sätt som helt enkelt inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt. Så jag funderar på var du är i acceptansen? Alltså, i verkligen all välmening - försöker du fortfarande lösa situationen eller har du börjat acceptera att det inte kommer gå? Det skapar ju lätt bara mer stress, ångest och besvikelse att fastna i ett problemlösarmode.
Jag menar såklart inte att du bara ska skaka av dig allt och gå vidare, men att det kan vara mer konstruktivt att på riktigt börja sörja att det blev som det blev istället för att vända och vrida på tusen möjligheter en gång till. (Eller så har du redan börjat göra det, och isf ber jag om ursäkt om jag har läst slarvigt).

 

[Voeux]

Det suger att det har blivit som det har blivit, och jag förstår om tankarna snurrar. De tenderar ju att göra det när man fastnar i att försöka lösa en situation på ett tillfredsställande sätt som helt enkelt inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt. Så jag funderar på var du är i acceptansen? Alltså, i verkligen all välmening - försöker du fortfarande lösa situationen eller har du börjat acceptera att det inte kommer gå? Det skapar ju lätt bara mer stress, ångest och besvikelse att fastna i ett problemlösarmode.
Jag menar såklart inte att du bara ska skaka av dig allt och gå vidare, men att det kan vara mer konstruktivt att på riktigt börja sörja att det blev som det blev istället för att vända och vrida på tusen möjligheter en gång till. (Eller så har du redan börjat göra det, och isf ber jag om ursäkt om jag har läst slarvigt).

Nej du har inte läst slarvigt alls, och du har rätt i att det är en situation som inte går att lösa på ett tillfredsställande sätt. Jag har inte tänkt på det här sen vi ställde om i november så det är först igår som polletten trillade ner att det här håller ju på att gå åt skogen helt. Därav ny frustration, och uppgivenhet just idag. Jag får snacka ihop mig med fästmannen, men min acceptans ligger väl någonstans just nu i att vi får gifta oss ensamma han och jag, och fira med familjen på det sätt som fungerar under sommaren. För min del är det det bästa alternativet just nu, så får jag väl se om fästmannen håller med.

 

[Thera]

Det suger att det har blivit som det har blivit, och jag förstår om tankarna snurrar. De tenderar ju att göra det när man fastnar i att försöka lösa en situation på ett tillfredsställande sätt som helt enkelt inte kan lösas på ett tillfredsställande sätt. Så jag funderar på var du är i acceptansen? Alltså, i verkligen all välmening - försöker du fortfarande lösa situationen eller har du börjat acceptera att det inte kommer gå? Det skapar ju lätt bara mer stress, ångest och besvikelse att fastna i ett problemlösarmode.
Jag menar såklart inte att du bara ska skaka av dig allt och gå vidare, men att det kan vara mer konstruktivt att på riktigt börja sörja att det blev som det blev istället för att vända och vrida på tusen möjligheter en gång till. (Eller så har du redan börjat göra det, och isf ber jag om ursäkt om jag har läst slarvigt).

Exakt det jag menar. Inget alternativ är ju bra.

Man vill inte skjuta upp, man vill inte gifta sig utan släkt, man vill inte planera om men man vill inte heller behöva göra för stora anpassningar på grund av covid. Då finns det ju inga alternativ kvar?

Besviken kan man absolut vara, men man behöver inte gå under själv.

(Man behöver inte heller vara otrevlig @Zinfernia)

 

[Voeux]

Exakt det jag menar. Inget alternativ är ju bra.

Man vill inte skjuta upp, man vill inte gifta sig utan släkt, man vill inte planera om men man vill inte heller behöva göra för stora anpassningar på grund av covid. Då finns det ju inga alternativ kvar?

Besviken kan man absolut vara, men man behöver inte gå under själv.

(Man behöver inte heller vara otrevlig @Zinfernia)

Åter igen, tack för uppdateringen på läget.

 

[Asko]

Nej du har inte läst slarvigt alls, och du har rätt i att det är en situation som inte går att lösa på ett tillfredsställande sätt. Jag har inte tänkt på det här sen vi ställde om i november så det är först igår som polletten trillade ner att det här håller ju på att gå åt skogen helt. Därav ny frustration, och uppgivenhet just idag. Jag får snacka ihop mig med fästmannen, men min acceptans ligger väl någonstans just nu i att vi får gifta oss ensamma han och jag, och fira med familjen på det sätt som fungerar under sommaren. För min del är det det bästa alternativet just nu, så får jag väl se om fästmannen håller med.

Sommar och utomhus borde vara det bästa för att få ihop så många som möjligt. Då kan man ju gifta sig rätt fint ute också.
Om ni känner för att skjuta upp bröllopet ännu en gång till förstås, men kanske lättare om man vet att det är bara för en eller två månader istället för flera månader. Kanske ni har någon utemiljö som ni tycker om som brukar vara extra fin på sommaren? Så att man kan se fram emot det

 

[Pilot]

Jag har inte så mycket att tillägga, mer än att jag också hade blivit väldigt besviken om jag var du.

Grotta ner dig och tyckt synd om varandra, mys i soffan och ät något gott.

Det brukar ju lösa sig och bli bra, förr eller senare.

 

[tuaphua]

Jag säger samma som de flesta. Vilken jäkla skit att det är som det är. Jag förstår fullt att du blir besviken, ledsen och slut.
Även om jag inte drömt om bröllop etc så skulle jag ju iaf vilja ha våra närmsta med om vi gifter oss. Så jag förstår dig. Det gör nog de flesta.
Kram till er!

 

[julgrisen]

Jag förstår dig verkligen, så himla trist att det aldrig tar slut! Tycker inte heller det är ett lyxproblem, det är klart att man ska vara glad att det inte är begravning man planerar osv men man måste ju ändå kunna få vara besviken och ledsen över att en så stor dag inte blir av. Jag förstår precis vad du menar med att man inte orkar planera och bli besviken igen, jag tycker det är jobbigt nog att jag om och om igen försökt planera in att träffa vänner sedan i julas men att det alltid ställs in pga att nån träffat nån som eventuellt har covid osv. Tillåt dig att sörja!