Så en liten uppdatering här ifrån. I november när vi valde att ställa in festen och enbart planera en liten vigsel med närmsta familjen (som på grund av skilda föräldrar, nya respektive och många syskon ändå blir 17 personer) så var jag dum nog att tro att detta var i hamn nu. Att vi vidtagit så mycket försiktighetsåtgärder och planerat någonting så litet och diskret att sannolikheten att det inte skulle kunna bli av var nästintill obefintlig. Vaccineringen skulle ju komma igång kring jul, våren skulle komma och släppa på våra trånga inomhusmiljöer, det var ett halvår kvar och vi skulle ju bara vara de allra närmsta.
Nu är det mars och det känns som att det bara blir värre och värre. 100% ökning i Stockholm just nu, munskydd överallt, allt nedstängt efter kl. 20.30, försenad vaccinationsplan. Jag känner mig inte längre hoppfull, och jag är rädd att vi kommer behöva blåsa av allt. Jag har inga fler ess i rockärmen, inga fler plan E, F, G.. Rent objektivt så förstår jag att det är ett lyxproblem i jämförelse med vad andra tampas med i den här pandemin, men vi har varit inställda på att gifta oss den här våren i 1,5 år nu och planerat om så många gånger att jag tänker tillåta mig att vara ledsen. Klänningen hänger på spegeln i sovrummet, skorna står under, ringen är på väg, fotograf och vigselförrättare bokade och min energi att börja om från början är absolut noll. Jag vill verkligen inte, jag orkar inte planera om allting en gång till. Samtidigt känns det så himla trist att göra det här helt ensamma utan vår familj där.
Så satans jävla trist allting just nu, och även om jag aldrig varit en person som drömt om ett prinsessbröllop så hade jag ändå hoppas på att det inte skulle blir såhär. Att den dagen jag väl gifte mig skulle vara lycklig och inte ensam, strulig, stressig.