Autism och hög intelligens

vinkelina

Trådstartare
Antar att jag skulle behöva någon att bolla med.

Gossen är 4 år och vi misstänker att han har adhd, men jag har även funderat om han kan finnas på nått annat spektra också. Tex han kan inte ta instruktioner, kan inte leka med andra barn. Talar inte om känslor. Kan inte förklara vad som är fel. Allt måste göras på exakt samma sätt som man alltid gjort (godis på lördag, baka på söndag, osv) mm mm mm

Saken är dock den att detta är i princip saker som vi bara ser hemma. Lite smått har det kommit från förskolan men där är det mest att han är ju yngst i sin åldersgrupp, decemberbarn, så uppfattar att man inte lägger så stor vikt på det. Samma sak när jag försökt ta upp det med bvc, de tycker att det fungerar ju bra. För han uppför sig inte som ett typiskt barn med autism. Han är en stjärna på att "kamouflera " sig och härma situationer.

Både jag och hans far är högintelligenta. Maken har blivit antagen till Mensa och jag låg strax under men tog testet som ung och utan medicin mot min adhd så orkade inte koncentrat mig till slutet.

Men vi misstänker alltså att han även har en väldigt hög intelligens och på så sätt kan kamouflera "problemen". Jag fick min adhd diagnos som 31 åring och maken fick add vid 32 års ålder, dvs väldigt sent i livet. Ingen av oss är "typiska" för våra diagnoser.

Frågan är väl kanske hur vi skall få vården på vår sida. Känner mig ibland som en sådan där förälder som bara hittar på en massa diagnoser för sina barn för att få uppmärksamhet. Hela vår vardag kretsar kring honom för att få vardagen att fungera och det drar väldigt mycket energi
 
Är det ni som har svårigheter i situationen eller är det barnet? Vad är det för hjälp ni tänker er att ni behöver? Är det era eller barnets eventuella diagnoser som skapar svårigheter här? Jag tänker att föräldrastöd vore en bra början.
 
Kolla upp möjligheten att söka till psykolog eller logoped (avseende de upplevda kommunikationssvårigheterna) i er region. Jag vet att åtminstone flertalet logopedmottagningar är öppna för anhöriga/patienter att söka själva. Psykologin har jag mindre koll på men här (skåne) tar mödra-barnhälsovårdens psykologer emot egna vårdbegäran.

Jag må vara cynisk men det jag ser i min kliniska verklighet är att bvc och förskolor ibland är sena på att ta föräldrars oro på allvar. Som i all vård så tar vi mycket hellre in ett besök "i onödan" än att hjälp försenas. Du beskriver problem hemma och då ska ni söka. Om och vilken diagnos det eventuellt landar i är egentligen sekundärt.

/Logoped
 
Antar att jag skulle behöva någon att bolla med.

Gossen är 4 år och vi misstänker att han har adhd, men jag har även funderat om han kan finnas på nått annat spektra också. Tex han kan inte ta instruktioner, kan inte leka med andra barn. Talar inte om känslor. Kan inte förklara vad som är fel. Allt måste göras på exakt samma sätt som man alltid gjort (godis på lördag, baka på söndag, osv) mm mm mm

Saken är dock den att detta är i princip saker som vi bara ser hemma. Lite smått har det kommit från förskolan men där är det mest att han är ju yngst i sin åldersgrupp, decemberbarn, så uppfattar att man inte lägger så stor vikt på det. Samma sak när jag försökt ta upp det med bvc, de tycker att det fungerar ju bra. För han uppför sig inte som ett typiskt barn med autism. Han är en stjärna på att "kamouflera " sig och härma situationer.

Både jag och hans far är högintelligenta. Maken har blivit antagen till Mensa och jag låg strax under men tog testet som ung och utan medicin mot min adhd så orkade inte koncentrat mig till slutet.

Men vi misstänker alltså att han även har en väldigt hög intelligens och på så sätt kan kamouflera "problemen". Jag fick min adhd diagnos som 31 åring och maken fick add vid 32 års ålder, dvs väldigt sent i livet. Ingen av oss är "typiska" för våra diagnoser.

Frågan är väl kanske hur vi skall få vården på vår sida. Känner mig ibland som en sådan där förälder som bara hittar på en massa diagnoser för sina barn för att få uppmärksamhet. Hela vår vardag kretsar kring honom för att få vardagen att fungera och det drar väldigt mycket energi
Prova kommunens föräldrautbildning att bolla med? De brukar ha kurser. De kanske kan lyssna in om det låter ovanligt på en kurs, de är ju väldigt erfarna och kan ge perspektiv åt alla håll? Även ev mot vården? Och de ska enligt forskning vara väldigt bra på att finna lösningar på hur man interagerar i hemmet så att det håller i många år och det kanske kan fungera som extra hjälp även om barnet har ADHD.
 
Antar att jag skulle behöva någon att bolla med.

Gossen är 4 år och vi misstänker att han har adhd, men jag har även funderat om han kan finnas på nått annat spektra också. Tex han kan inte ta instruktioner, kan inte leka med andra barn. Talar inte om känslor. Kan inte förklara vad som är fel. Allt måste göras på exakt samma sätt som man alltid gjort (godis på lördag, baka på söndag, osv) mm mm mm

Saken är dock den att detta är i princip saker som vi bara ser hemma. Lite smått har det kommit från förskolan men där är det mest att han är ju yngst i sin åldersgrupp, decemberbarn, så uppfattar att man inte lägger så stor vikt på det. Samma sak när jag försökt ta upp det med bvc, de tycker att det fungerar ju bra. För han uppför sig inte som ett typiskt barn med autism. Han är en stjärna på att "kamouflera " sig och härma situationer.

Både jag och hans far är högintelligenta. Maken har blivit antagen till Mensa och jag låg strax under men tog testet som ung och utan medicin mot min adhd så orkade inte koncentrat mig till slutet.

Men vi misstänker alltså att han även har en väldigt hög intelligens och på så sätt kan kamouflera "problemen". Jag fick min adhd diagnos som 31 åring och maken fick add vid 32 års ålder, dvs väldigt sent i livet. Ingen av oss är "typiska" för våra diagnoser.

Frågan är väl kanske hur vi skall få vården på vår sida. Känner mig ibland som en sådan där förälder som bara hittar på en massa diagnoser för sina barn för att få uppmärksamhet. Hela vår vardag kretsar kring honom för att få vardagen att fungera och det drar väldigt mycket energi
Kanske kontakta bup själva och be om utredning? Jag tänker att det kan vara bra att ha med sig en eventuell diagnos när man börjar skolan, särbegåvade barn blir ju snabbt uttråkade och behöver mer utmanande uppgifter. Min dotter med adhd brände tyvärr ut sig i femman och hade med facit i hand behövt anpassad skolgång innan, tex sitta lite avskilt, ha hörlurar, få uppgifter med tydligare ställda frågor osv.
 
I alla fall i min region tar BUP inte emot egenremiss för utredning utan det krävs en basutredning från barnhälsovårdens psykolog för att komma dit. Kanske är det annorlunda i Finland? Ligg på BVC skulle jag säga. Kan ni ringa och be om extra besök och skriva ner på ett papper olika situationer som blir svåra?
 
Bor som sagt i Finland och här måste man gå via BVC. Om du inte råkar vara rik och ta det privat då. Vi verkar inte heller ha stödgrupper i min kommun. En bekant vars son fick ahdh diagnos fick besöks av två pers från socialen som talade med dem i 30 min. De var allt. Överlag uppfattar jag att stödet för personer med npf är väldigt litet här i landet.
 
Frågan är väl kanske hur vi skall få vården på vår sida. Känner mig ibland som en sådan där förälder som bara hittar på en massa diagnoser för sina barn för att få uppmärksamhet. Hela vår vardag kretsar kring honom för att få vardagen att fungera och det drar väldigt mycket energi

Lite liknande gosse här, blir 4 till sommaren. Ingen utredning och inga gigantiska ”svårigheter” men tillräckligt för att ge oss föräldrar en utmaning. Han är duracellkanin från morgon till kväll. 😅 Han är smart, pratar svenska och engelska men hoppigt och obegripligt ibland, kan enklare matematik och alfabetet, leker bra med få barn men blir härdsmälta i stor grupp, måste motiveras för att följa instruktioner, exempelvis påklädning flyter inte på av sig självt utan steg för steg när vi står bredvid, vi upprepar frågor många gånger innan vi får svar, saker behöver göras på ”rätt” sätt annars måste det göras om (eller förstöras). Mycket som är vanligt för åldern såklart, barn är barn, men att ta hjälp av strategier som funkar för npf har varit guld värt även om vi inte startat någon utredning (än).

Förstår att det kan vara annorlunda i Finland, men mina funderingar har alltid tagits på allvar av vården och framförallt förskolan. Vid 2,5 år ville förskolläraren inkludera specialpedagog i utvecklingssamtalet i samband med överskolning till storabarnsavd. Personalen kör bildschema sedan dess (särskilt vid påklädning) och stöttar upp vid konflikter. De tar sig alltid tid att prata med oss om dagen när vi hämtar, vilka situationer som varit svåra, vi jublar tillsammans över att de lyckats lägga upp mos OCH fisk på tallriken, ofta visar de lite filmklipp från lek med en annan kompis etc. och lyfter alla små framsteg i hans sociala utveckling. Jag jobbar själv inom förskola och är så tacksam att han har så duktiga och engagerade pedagoger. I vår kommun är förskolan snabba på att snappa upp att ”det är något där” och koppla in specialpedagog, något som säkerligen blivit bättre senaste åren med ökad kunskap.

På 2,5-årskontrollen på BVC blev vi erbjudna remiss till psykolog ”om vi vill”, men det är inget jag känt att jag vill dra igång än. BVC märker inte av något alls vid våra besök, han samspelar fint med vuxna, men de är noga att visa sitt stöd för vår upplevelse. Det viktigaste steget var att få förskolans stöd, då de samverkar med BVC.

Jag skulle nog bytt vårdkontakt och även förskola, om vi inte hade fått bra bemötande hela vägen. Den jag måste kriga mot är sambon, men det gör jag med en lejonmorsas bestämdhet. :angel:
 
Vad skulle ni vinna på en diagnos? Är det inte bättre att fokusera på få stöd i er föräldraroll istället för vinna över vården på ”er sida” och få dem att undersöka er son?
 
Lite liknande gosse här, blir 4 till sommaren. Ingen utredning och inga gigantiska ”svårigheter” men tillräckligt för att ge oss föräldrar en utmaning. Han är duracellkanin från morgon till kväll. 😅 Han är smart, pratar svenska och engelska men hoppigt och obegripligt ibland, kan enklare matematik och alfabetet, leker bra med få barn men blir härdsmälta i stor grupp, måste motiveras för att följa instruktioner, exempelvis påklädning flyter inte på av sig självt utan steg för steg när vi står bredvid, vi upprepar frågor många gånger innan vi får svar, saker behöver göras på ”rätt” sätt annars måste det göras om (eller förstöras). Mycket som är vanligt för åldern såklart, barn är barn, men att ta hjälp av strategier som funkar för npf har varit guld värt även om vi inte startat någon utredning (än).

Förstår att det kan vara annorlunda i Finland, men mina funderingar har alltid tagits på allvar av vården och framförallt förskolan. Vid 2,5 år ville förskolläraren inkludera specialpedagog i utvecklingssamtalet i samband med överskolning till storabarnsavd. Personalen kör bildschema sedan dess (särskilt vid påklädning) och stöttar upp vid konflikter. De tar sig alltid tid att prata med oss om dagen när vi hämtar, vilka situationer som varit svåra, vi jublar tillsammans över att de lyckats lägga upp mos OCH fisk på tallriken, ofta visar de lite filmklipp från lek med en annan kompis etc. och lyfter alla små framsteg i hans sociala utveckling. Jag jobbar själv inom förskola och är så tacksam att han har så duktiga och engagerade pedagoger. I vår kommun är förskolan snabba på att snappa upp att ”det är något där” och koppla in specialpedagog, något som säkerligen blivit bättre senaste åren med ökad kunskap.

På 2,5-årskontrollen på BVC blev vi erbjudna remiss till psykolog ”om vi vill”, men det är inget jag känt att jag vill dra igång än. BVC märker inte av något alls vid våra besök, han samspelar fint med vuxna, men de är noga att visa sitt stöd för vår upplevelse. Det viktigaste steget var att få förskolans stöd, då de samverkar med BVC.

Jag skulle nog bytt vårdkontakt och även förskola, om vi inte hade fått bra bemötande hela vägen. Den jag måste kriga mot är sambon, men det gör jag med en lejonmorsas bestämdhet. :angel:
De låter som vår pojke. Gör man ”fel” blir det kortslutning och vi måste börja om från början tex (ex lagt tröja före byxor så måste alla kläder av och börja om)
 
Min dotter är lite liknande, hon är ju lika gammal som din son ungefär (född i november). Otroligt begåvad på språk och matematik med mera, men socialt lite knepig. Ogillar när det blir för mycket barn på förskolan, svarar inte på vardagsfrågor, blir extremt disträ/hyperfokuserar på saker och svårt att byta aktivitet även med förberedelser. Vi kommer dock inte utreda nu då det inte är några direkta problem i vardagen för tillfället. Vi får se hur det går när skoltvånget träder in.

Twice exceptional kids kan man googla på om man vill läsa mer.

Svårt att få med vården. Man får väl påpeka alla svårigheter som dyker upp och trycka på att det är problem även om han är normal-/högintelligent.
 
Antar att jag skulle behöva någon att bolla med.

Gossen är 4 år och vi misstänker att han har adhd, men jag har även funderat om han kan finnas på nått annat spektra också. Tex han kan inte ta instruktioner, kan inte leka med andra barn. Talar inte om känslor. Kan inte förklara vad som är fel. Allt måste göras på exakt samma sätt som man alltid gjort (godis på lördag, baka på söndag, osv) mm mm mm

Saken är dock den att detta är i princip saker som vi bara ser hemma. Lite smått har det kommit från förskolan men där är det mest att han är ju yngst i sin åldersgrupp, decemberbarn, så uppfattar att man inte lägger så stor vikt på det. Samma sak när jag försökt ta upp det med bvc, de tycker att det fungerar ju bra. För han uppför sig inte som ett typiskt barn med autism. Han är en stjärna på att "kamouflera " sig och härma situationer.

Både jag och hans far är högintelligenta. Maken har blivit antagen till Mensa och jag låg strax under men tog testet som ung och utan medicin mot min adhd så orkade inte koncentrat mig till slutet.

Men vi misstänker alltså att han även har en väldigt hög intelligens och på så sätt kan kamouflera "problemen". Jag fick min adhd diagnos som 31 åring och maken fick add vid 32 års ålder, dvs väldigt sent i livet. Ingen av oss är "typiska" för våra diagnoser.

Frågan är väl kanske hur vi skall få vården på vår sida. Känner mig ibland som en sådan där förälder som bara hittar på en massa diagnoser för sina barn för att få uppmärksamhet. Hela vår vardag kretsar kring honom för att få vardagen att fungera och det drar väldigt mycket energi

Jag förstår inte riktigt varför det är viktigt att få en diagnos?

Eftersom han uppenbarligen funkar bra på förskolan är det ju bättre ni får stöd i hemmet, till exempel brukar det ju finnas bra föräldrakurser via BVC, vet inte om det finns i Finland.

Ibland tror jag vi gör barnen en otjänst när vi förutsätter att det finns en diagnos och handlar därefter.
 
Ibland tror jag vi gör barnen en otjänst när vi förutsätter att det finns en diagnos och handlar därefter.
Jag tror inte man ska försöka få en diagnos till sitt barn för att det-kan-vara-bra-ha utan en diagnos bör vara en sista utväg. Med en diagnos öppnas en del dörrar, men andra stängs.

Om jag har förstått saken rätt kan man aldrig t.ex. bli polis i Sverige om man en gång har blivit diagnostiserad med ADHD. Många ungdomar och unga vuxna försöker bli av med sina diagnoser för de känner att de har blivit feldiagnoserade som barn. Alla vet ju hur svårt det är att få tid för få en diagnos, tänk då hur svårt det måste vara för att få tid för att bli av med en.
 
Bor som sagt i Finland och här måste man gå via BVC. Om du inte råkar vara rik och ta det privat då. Vi verkar inte heller ha stödgrupper i min kommun. En bekant vars son fick ahdh diagnos fick besöks av två pers från socialen som talade med dem i 30 min. De var allt. Överlag uppfattar jag att stödet för personer med npf är väldigt litet här i landet.
Jag jobbar med just det här. Du ska be dagis att ordna möte med spec.lärare, ni och gruppens lärare samt föreståndare. Uttryck din oro och begär att de från dagis sida gör ett utlåtande och kontaktar rådgivning. Troligtvis blir det nepsycoach och ergo först.

Synd att han inte är förskolebarn, då har de tillgång till psykolog direkt.

Det är ett himla långt projekt, och de krävs att man står på sig och begär att ärendet behandlas brådskande.

Pm om du vill veta mer
 
Bor som sagt i Finland och här måste man gå via BVC. Om du inte råkar vara rik och ta det privat då. Vi verkar inte heller ha stödgrupper i min kommun. En bekant vars son fick ahdh diagnos fick besöks av två pers från socialen som talade med dem i 30 min. De var allt. Överlag uppfattar jag att stödet för personer med npf är väldigt litet här i landet.

Wow 😱 Är den diagnosen liksom ”officiellt giltig”?
 
Jag tror inte man ska försöka få en diagnos till sitt barn för att det-kan-vara-bra-ha utan en diagnos bör vara en sista utväg. Med en diagnos öppnas en del dörrar, men andra stängs.

Om jag har förstått saken rätt kan man aldrig t.ex. bli polis i Sverige om man en gång har blivit diagnostiserad med ADHD. Många ungdomar och unga vuxna försöker bli av med sina diagnoser för de känner att de har blivit feldiagnoserade som barn. Alla vet ju hur svårt det är att få tid för få en diagnos, tänk då hur svårt det måste vara för att få tid för att bli av med en.
Polis och militär är anmälda till DO på grund av den 'policyn'. Och hur ska vi bli av med dessa onödiga spärrar om inte personer får lov att ha sina funktionsvariationer och diagnoser synliga? Att ha ADHD är inget annat än en variation i hur en fungerar, varken bättre eller sämre än någon annan, men om vi inte ens vågar söka stöd (som förälder eller vuxen) hur ska vi någon gång få till ett samhälle där allas styrkor tas till vara?

Jag personligen är mycket glad för att jag har ADHD. Det är min superkraft. Med rätt förståelse och stöd från omgivningen hade jag aldrig upplevt något negativt på grund av min diagnos - och hade jag fått diagnos som barn hade jag säkert haft fler öppna dörrar än stängda. De stängda dörrarna ligger på samhället, inte oss med ADHD, och därför ska samhället förändras, inte vi.

KL @vinkelina :

Om ni får diagnos så vill jag bara säga; var försiktiga med medicin. Det är ofta som vårdgivare och skola vill 'trolla bort' diagnosen med piller, men även om det kan hjälpa är det i min mening mycket som förloras med medicin också. Särskilt för barn som inte har samma möjligheter som vuxna att själva avgöra vad som känns rätt och fel.
 
Wow 😱 Är den diagnosen liksom ”officiellt giltig”?
Nej det där stämmer inte. Det går absolut inte så.

Först ska oro finnas, sen blir det nästan alltid ergoterapi med utredning, bedömning och utlåtande. Sen brukar nepsy kopplas in och de brukar coacha hemmet och dagvård. Sen ska både dagvård och hem skriva sin egen syn genom olika skattningsblanketter.

Sen ska en barnläkare /allmänläkare träffa barnet och skriva remiss till neuropsyk för att där då småningom få diagnos. Dessutom vill de undvika att sätta diagnos på barn under skolåldern, vilket jag faktiskt inte tycker är så himla bra alla gånger.
 
Senast ändrad:
Polis och militär är anmälda till DO på grund av den 'policyn'. Och hur ska vi bli av med dessa onödiga spärrar om inte personer får lov att ha sina funktionsvariationer och diagnoser synliga? Att ha ADHD är inget annat än en variation i hur en fungerar, varken bättre eller sämre än någon annan, men om vi inte ens vågar söka stöd (som förälder eller vuxen) hur ska vi någon gång få till ett samhälle där allas styrkor tas till vara?

Jag personligen är mycket glad för att jag har ADHD. Det är min superkraft. Med rätt förståelse och stöd från omgivningen hade jag aldrig upplevt något negativt på grund av min diagnos - och hade jag fått diagnos som barn hade jag säkert haft fler öppna dörrar än stängda. De stängda dörrarna ligger på samhället, inte oss med ADHD, och därför ska samhället förändras, inte vi.

KL @vinkelina :

Om ni får diagnos så vill jag bara säga; var försiktiga med medicin. Det är ofta som vårdgivare och skola vill 'trolla bort' diagnosen med piller, men även om det kan hjälpa är det i min mening mycket som förloras med medicin också. Särskilt för barn som inte har samma möjligheter som vuxna att själva avgöra vad som känns rätt och fel.
Jag säkert tvärtom. Barn med adhd (impulsiva och aktiva sådana) förstör ofta sina kompisrelationer och möjligheter till att komma in i gruppen och lärmiljön. Det är helt omöjligt att få medicinering mot adhd i onödan här. Man får kämpa och tjata.
 
I vårt fall ”fungerar” det på dagis. Stökigt där ibland och de kan hålla med om att jaaa. Kanske han inte riktigt är som de andra men vi övar på hur man gör.

problemet är att han maskerar hela dagarna och är totalt slut när vi kommer hem, med en massa utbrott som följd. Och då är han enbart 6h per dag. Så ja. För hans bästa behövs de utredas VAD ”problemet” är så att vi alla får stöd. Kanske en extra resurs i förskolan osv
 

Liknande trådar

Övr. Barn Mitt i en utredning med sonen. Skolan fungerar inte alls. Han är där och han ”sköter” sig, men det blir ingenting gjort. Läste just...
2 3
Svar
53
· Visningar
4 993
Senast: Araminta
·
Skola & Jobb Jag vet inte hur jag ska hantera den här situationen och behöver hjälp att tänka! Då barnet är vuxet känns det som om den här frågan...
9 10 11
Svar
210
· Visningar
16 557
Senast: Badger
·
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
6 303
Senast: Grazing
·
Övr. Barn Hejsan! Finns de fler föräldrar här till barn som misstänkts ha en npf diagnos?( adhd,add,autism mm) som känner att de vill ha någon...
Svar
10
· Visningar
1 485

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp