Att vilja vara hästmänniska och ha fibromyalgi.

[zuper]

Har läst på tidigare trådar att det finns en hel del av er här som har diagnosen fibromyalgi. Det har jag också sen flera år tillbaka och har länge mått bra, upp och ner, lite sämre, lite bättre.
Men... nu har jag ont överallt, kan inte sova, har hjärtklappning, varit sjukskriven ett tag och mår urdåligt.
Har ridit på ridskola i 3 terminer ihop med min dotter, sista tiden 2 ggr i veckan men har nu köpt ponny till dottern. Ponnyn har vi i ett kollektivstall där det finns mycket trevliga människor men där vi alla ska, naturligtvis, hjälpas åt med fodringar och utsläpp.
Jag har funderat så mycket på hur jag ska fixa allt detta, barn häst jobb, osv. En av de saker jag känner mest ångest över just nu är utsläppen. Har satt upp mig på 4 st denna månad och 3 av dem känns okej då de är tillsammans med en kompis och jag dessutom har med min dotter och hennes kusin. Men ett av dem är jag själv, visserligen med "bara" halva stallet, men ensam. Jag känner inte hästarna, man ska ta täcke av, täcke på och gå till hagen. Den hagen som ligger längst bort ta nästan en kvart att gå till. Sen tillbaka, nästa häst osv ca 10 ggr. Jag känner att jag inte fixar det och från en del håll får jag stor förståelse får detta men sen finns ju några till..."ta inte du utsläpp ska inte jag", "jag gör inte mer än hon/han" osv. När jag får sådana kommentarer känner jag att jag måste försöka i alla fall, sen kommer jag hem och ligger hela natten med ångest över att jag inte fixar det, och när ångesten ändå är där så slår den lite till "du fixar inte att ha en ponny, hur ska du fixa att ha en till?"
HUR fixar alla ni andra det? Snälla, hjälp för jag mår så dåligt

 

[unki]

Kan du inte komma överens med dom andra i stallet på nå sätt. Kanske du kan betala en lite högre stallhyra och på så sätt inte behöva hjälpa till lika mycket.

 

[diny]

Ditt problem är nog långt ifrån ovanligt. Har själv fibro och känner igen att man vill göra mer än man vet att kroppen tål. Håller med om att försöka betala lite mer och slippa den gången.

Eller kanske prata med någon så ni är fler som hjälps åt vid tex utsläppet.

 

[zuper]

Hej!

Att betala mer kan jag inte och de flesta gånger har jag lyckats fixa så jag har utsläpp tillsammans med någon starkare och säkrare vän. Men sen kommer alltid det dåliga samvetet, "försök lite till" "gnäll inte så mycket" osv Jag vet att jag måste acceptera mina brister och sänka mina krav och för det mesta gör jag det men ibland blir jag så.... Har du själv fibro tror jag du vet hur jag menar. sen är det ju lite upp och ner, man mår bättre man mår sämre. Just nu är det mest sämre men det blir väl bättre bara det blir lite varmare
Vore intressant att höra lite om hur du och andra med fibro fixar allt, hur ni rider och tränar osv. Själv slutade jag ridskolan i julas pga att det alltid skulle hoppas och galoppera på volterna och min kropp har lite svårt att fixa det. Men så var jag på kurs i Akademisk Ridkonst som fotfolk och kände att det här passar mej! Letar nu efter en lugn och fin foderhäst till mej så jag kan sätta igång.
Då kommer vi också att ta hem ponnyn (och byggt om fårhuset!) och då kommer jag att ha 20 m till stallet! Det blir nog lite lättare att släppa ut 2 hästar istället för 20!

Mvh Mia

 

[diny]

Har haft problem med övervikt och fibron sedan tonåren. Har arbetat med mest travhästar sådana som andra gett upp med. Det är 5 år sedan jag tvingades sluta pga fibron.

När fibron blev värre och jag fick svårare att röra mig så gick jag knappast ner i vikt utan upp. Men nu i december gjorde jag en överviktsoperation och har redan tappat 20kg.

Går allt som det ska så tänkte jag börja på ridskola (för första gången)till hösten. Men tyvärr verkar det vara så att ridklubben där jag bor inte inte direkt tillmötes gående när man har någon form av handikapp.

Deras variant av handikappridning är är visst att leda runt någon några varv i ridhuset. Nä nu var jag elak . Hörde det av en tjej med rematism som åker till grannkomunen istället.

Har under åren haft ett ställe med nordsvenskar, tinkers och shire där jag kan komma när jag orkar och göra det jag känner för. Men det blir tyvärr allt för sällan då det känns så dumt att göra det roliga och lätta jobbet och lämna det andra till dom som arbetar där.

Det måste vara underbart att få hem hästen. Är det en snäll rackare eller?

 

[Rikkan]

Att vilja vara hästmänniska och att vara en hästmänniska är en stor skillnad, som jag ser det.
Skillnaden ligger i att man tar ett beslut. Livet består av val och ansvar.
Antingen är man hästmänniska och strävar efter att utveckla sin kommunikation och kunskap gentemot hästen. Detta genom att acceptera dom dom fel och brister som man har, utvärderar dessa och ser hur detta påverkar hästen. Utvecklar sig själv mot ett helare hälsotillstånd eller låter sjukdomar och andra hinder stå ivägen för en utveckling. Självransakan är nyckelordet innom Akademisk Ridning.
Visserligen så kan det vara mycket krävande som ett slag i ansiktet eller en spark i magen, men när man väl accepterar och kan ändra på fysiska eller mentala blockeringar så resulterar detta i positiva resultat som man inte vill vara utan.
Är man inte beredd på att syna sig själv i sömmarna och ta tag i det man ser och dom tankar man snubblar över så uteblir en friktionsfri utveckling tillsammans med hästen eftersom hästen refleterar människans brister både på ett fysiskt och ett mentalt plan.

Lev i nuet!, istället för att grubbla på saker som kan hända.

Jag skulle bli tokig ifall jag låt oron ta över mitt tänkande.
Jag vet att mina hästar mår mentalt uselt ifall jag själv är deprimerad eller mår dårligt. Det skulle driva mig till sjukdom. Jag skulle inte orka hålla på med hästarna överhuvudtaget eftersom jag ser hur jag påverkar dom indirekt.

Hästen kan ge oss en inblick till frihet, och den fantastiska känslan att liksom djuren kunna ta vara på stunden. Att dela sin tid med hästen är något dyrbart som framkallar ett välbehag, en hälsa som är svår att bryta ner. En hälsa som jag antar att många av oss behöver för att bygga och upprätthålla en harmoniskt tillvaro i dag.
Låt hästarna få en chans att visa dig sina fantastiska egenskaper som ger oss glädje och harmoni, istället för att låta dina bekymmer dränka dig.

Och av detta svar så slår det mig att jag inte länger funderar på hur hästen påverkar mig, eller på ifall jag vill vara en hästmänniska. Ja är, är en hästmänniska, jag kan inte tänka mig ett annat sätt att leva eftersom det medför så mycket positivt. Jag kan inte förstå hur andra kan undgå detta?

Visst kan du, precis som alla andra, säga vad du vill och tala om för andra var dina gränser går. Känner du att du tagit på dig för mycket, så kan du väl alltid ändra ditt beslut? Just Do It.

 

[diny]

Glömde som vanligt att skriva allt *ler*. Stallet ligger nämligen 6 km bort och jag har ingen bil så det blir en lång promenad. Men nu när jag börjar att piggna i efter operationen ska jag börja gå igen. Länktar verkligen.

Tyvärr blev det förra meddelandet väldigt negativt. Behövde skriva av mig.

 

[zuper]

Känner igen mej i mycket du skriver och förstår om du behöver skriva av dej. Det var ju det jag också gjorde!

Har också lyckats gå ner ca 14 kg Hurra för oss!

Tyvärr är det nog så på flera ridskolor att det inte finns flera alternativ av handikapps-ridning. Tänk om det kunde finnas olika grader av lektioner i handikapp-ridning? Där du kunde rida utifrån de förutsättningar du har, och just idag. Vi som har fibro vet ju att det kan växla rätt mycket dag för dag.

Hästen som vi kommer att få hem är dotterns lilla ponny, söt, kelen, pigg, mycket motor. Hoppas på att hitta en snäll foderhäst till mej själv.
Kram på dej!

Mvh Mia

 

[zuper]

Hej!

Har läst ditt svar ett par gånger och håller med i mycket av det du skriver, även om jag inte riktigt förstår allt.

Men min första tanke när jag läste det var att "Aha, ytterligare en människa som inte har en aning om hur det är att ha ständig värk och att allt går att lösa bara man sluta gnälla"

Riktigt så enkelt är det inte, livet är inte svart-vitt, utan en massa olika gråskalor och förhoppningvis även i färg.
Att umgås med hästar, att lära mej mer om dem och att med deras hjälp bli starkare, fysikt och mental är de klaraste färgerna, de bästa stunderna i mitt liv och utan dem skulle mitt liv vara tråkgrått!

Även om jag, pga min klena lekamen, är rädd och osäker inför hästar jag inte känner så är det mest andra människor runt omkring hästarna som jag känner mej ångest inför. Människor som inte har någon som helst empati och förståelse för att andra kanske inte har de förutsättningar som de själva har, människors fördomar och uttalen som "Klarar hon inte av att släppa ut 20 hästar ska hon inte ha häst" "Fixar hon inta hoppa bana får hon sluta rida i vår grupp, hon kan väl skritta runt på handikapp-lektionerna" Och jo, sådana kommentarer har jag fått och vissa ännu mer elaka och personliga så småsinta människor finns det överallt.

Som tur är så är de inte så många, de empatiska och sympatiska är så många fler!

Mvh Mia

 

[diny]

Grattis till viktminskningen!!!!

Jag har ett litet motsatt problem än du verkar ha. Jag håller gärna på med hästar med problem då jag gillar utmaningar. Men tyvärr får man äta upp det efteråt, som alltid *ler*

Visst är de små ponnyerna härliga. Har alltid sagt att jag ska skaffa mig några shettisar i framtiden.

Har du någon foderhäst på gång?

 

[Rikkan]

Du är en fördomsfull rackare!

Livet är enkelt -om vi låter det vara så. Aldrig sagt att det ska vara svart eller vitt. Livet är blir komplicerat om vi låter oro, ångest och rädslor ta överhand speciellt ifall kroppen sliter med krämpor och blockeringar. Det kan vara trixit att acceptera oss själva mentalt och fysiskt, men jag vill påstå att det är värt mödan och resultatet blir att vi kan förbättra vår situation och bli tydligare mot oss själva i vad vi vill och vad vi kan och klarar av.

Det är väl därför vi lever, för att lära oss och utveckla oss mot något positivt?

Jag har svårt att förstå varför "fibro" människor väljer att leva på grubblerier om vad andra ska uppfatta?
Varför jämföra sig med andra? Varför leva efter andra människors spekulationer? Varför inte leva i nuet?

Min morsa har haft "fibro" och jag höll på att kvävas av alla emotionella kortslutningar som studsade omkring henne. Lyckligtvis så klarade hon att bli frisk, och hon ändrade sin tillvaro.

 

[diny]

Jag har svårt att förstå varför "fibro" människor väljer att leva på grubblerier om vad andra ska uppfatta?
Varför jämföra sig med andra? Varför leva efter andra människors spekulationer? Varför inte leva i nuet?

Det är inte något som bara fibro-människor gör!! Utan jag känner flera "friska" som tänker som du beskriver

 

[Rikkan]

Jag tvivlar inte på det,
men kan inte låta bli att tänka på hur sjuka dom "friska" då måste vara....
Inte dirket svårt att välja att spendera tiden med hästar istället för människor.

 

[zuper]

Hej!

Har svårt att se mej som en fördomsfull människa men den största fördomen av dem alla är ju att vi inte har några fördomar, så.... :smirk:. Därimot möts jag ständigt av fördomar mot dolda handikapp och mot fibro.

Håller helt med dej om att det är den därför vi lever; att utvecklas mot en positivare och helare liv, att lära oss mer. Jag tycker nog att jag i det stora perspektivet har kommit en liten bit på väg. För 4 år sen gick jag på kryckor t ex och jag tror att jag inte kunnat slänga kryckorna om inte min mentala utveckling också gått framåt.

Men...ibland drabbas man av bakslag och man trillar på ändan ett tag. Kan ta en stund innan man kan resa sig upp igen men det viktigaste när man ligger där är att se till att man inte trillar ner i "det stora djupa svarta Hålet". Ett sätt för mej är att få en chans att prata av mej och diskutera med andra hur jag ska gå vidare, hur andra gjort i liknande situationer. Det var bl a det jag trodde handikapp-forum var till för.

Jag har svårt att tror på att din mamma har blivit "frisk" från fibro då min läkare och även den forskning jag läst säger att helt frisk kan man (jag) inte räkna med att bli. Men kämpa på för att bli så bra som möjligt gör jag varje dag och jag tänker inte ge upp! Just nu har jag fått ta ett steg tillbaka även i min träning och fått börja om med min andning och få ner fokus och tyngdpunkt i magen. Det kanske kan låta som en barnlek för andra men är i dagsläget min prioritering nr 1 och svårt p gr av revbeninflammation.

Aj, Aj...ont!

Och det är möjligt att livet är enkelt men människor är komplicerade!

Mvh Mia

 

[zuper]

Tack!!

Dotterns ponny är en B-ponny av okänd härstamning och nej, ingen foderhäst på gång än. Letar för fullt, vet du någon?

 

[Rikkan]

Du var fördomsfull i ditt sätt att tänka om mig och du skrev det. Du trodde att jag inget förstod, nått i stil med att livet var svart och vitt.

Jag har försökt ge dig råd men du vill bara haka upp dig på detaljer som du inte gillar.

Andningen är det viktigaste av allt vi gör! och absolut ingen barnlek.
Jag har tränat andning och Yoga i flera år och det hjälper mig att vara harmonisk, stark, fokuserad och i balans.

Att det jag vet om fibro skiljer sig från det du vet är inte konstigt, men det jag har erfarit med dom människor som jag träffat som har fibro är att dom alla mår bra av att kunna rensa bort menatala hinder, som blockerar deras väg mot ett tillfrisknande.
Jag har inte svårt att tro att det var därför som sjukdomen för en tid sedan hette "gnällkärrings sjukan".
Eftersom många lever med ett omänsligt mentalt och fysiskt tryck på sin kropp och att dom ofta ventilerar detta i sin omgivning.

Att vara handikappad innebär inte att man uteslutande tycker synd om sig själv, så mycket vet jag.

Jag upplever att det förekommer eh hel del "tycka synd om mig" "jag är inte som dom andra" trådar här inne, istället för att konstruktivt utväxla en dialog.

 

[Gumman]

Det första du ska göra är att låta bli att ta på dig så mycket. Jag menar, först 6km promenad och sen utsläpp av halva stallet känns som mycket för dig just nu. Jag har stallet ca200m bort och hagen ytterligare ca 500m bort så det blir promenade varje dag morgon och kväll. Jag har räknat ut att dom dagarna jag går som mest går jag 4km/dag och jag orkar inte mer än så om hästarna ska ridas på det. Nu bor jag hemma hos mamma igen och har min dotter varannan helg, men han som äger stallet sköter om att bära vatten och morgonfodringen åt mig. Utan hans hjälp så skulle jag inte vara såpass pigg som jag är nu. Utan folk omkring som har förståelse för en fungerar det inte, men drar jag på mer än vad jag klarar av så blir jag liggandes. Det man ska göra är att lyssna på sin kropp och inte bry sig om vad andra säger.

 

[zuper]

Varför gå till angrepp mot en hel grupp av människor?

Återigen, ibland, så där 1 eller 2 gånger/år kan man behöva "gnälla av sej" och få lite positiv respons av andra i liknande situationer. Inget fel i det, tycker jag, bara man inte stannar där!! Det gäller ju att ta till sig goda råd och gå vidare. Återigen, få lite empati och förståelse, inte råd typ "sluta gnäll och ta dej i kragen, gnällkärring", det får vi så ofta ändå och det får bara negativa konsekvenser.

Det är ingen här som "tycker synd om" sig själv, vill bara ha en dialog om hur andra fixar allt.

Fibro har aldrig kallats "gnällkärrings-sjukan". Därimot har vissa fördomsfulla läkare kallat sina patienter för SVBK (Sveda Värk Bränn Kärring) och det är ofta dubbelarbetande, överambitiösa människor som drabbas av fibro och/eller trötthetssyndrom.

Jag är bara en för det mesta harmonisk, balanserad, positiv människa i en svag kropp som ibland tar i för mycket.

 

[zuper]

Tack för ditt svar!

Jag vet att jag inte ska ta på mej för mycket för då blir jag liggandes, precis som du. Men ibland har jag svårt att säga ifrån För träna lite på det!
Jag tror att det hela blir lite enklare när vi får hem ponnyn. Och de flesta är mycket förstående och hjälpsamma så utsläppen denna månad har löst sej!
"Lyssna på min kropp och inte bry mej om vad andra säger", så sant, så enkelt och så SVÅRT!

Mvh Mia

 

[Rikkan]

(Nu undrar jag om du verkligen har läst vad jag skrivit eller om du blockerar dig så gravt att du inte ser vad som står, eller är det så att du lägger till betydningar som min text inte innehåller?)

Vad tycker då en människa som gnäller -om inte synd om sig själv? Förklara, tack.

Jag hänger inte med i ditt resonemang.
Folk som gnäller får sällan positiv respons eller sann förståelse, ofta är det heller inte positivitet dom är ute efter -eftersom "gnäll" faktiskt är en negativ företeelse.

Det är bara du som kan ändra ditt liv, din kropp och din inställning.

Det är helt upp till dig hur du vill tolka inläggen och tydligen så väljer du att dra allt över en kam och se det som negativt. Att ställa frågor är inte det samma som att kritisera. I fall jag har en åsikt så behöver du inte ta den personligt, -om du inte vill.
Det kan i mina ögon verka som du väljer att ta allt det jag sagt som negativt, -ditt eget val.

Enligt min mor som hade "fibro" för många år sedan, när det saknades stödföreningar och "fibro" inte ansågs som en "riktig" sjukdom, så kallade det precis som jag skrev, gnällkärringsjukan. Varför skulle jag hitta på något sådant?

Å, visst har det varit gnäll, gråt och tandagnissel på denna sidan, flera gånger om. Det gör mig uppgiven eftersom det inte för till någon utveckling för någon.