Att vilja vara hästmänniska och ha fibromyalgi.

[zuper]

Jodå, jag har läst men jag förstår dej inte.

Du kan (eller vill) inte förstå mej och jag kan inte förstå dej. För mej känns dina inlägg som pekpinnar och jag saknar empati och ödmjukhet i dem. (Bara min åsikt, se inte "rött" för det.) Vad du tycker om mina inlägg struntar jag i.

Låt oss vara ense om att vi är oense och inte förstår varandra och sätter punkt nu för denna diskussion. Den leder inte nån vart och känns meningslös eftersom vi så tydligt pratar helt olika språk.

 

[sissu]

Finns det någon möjlighet för dig att byta till ett annat stall där antingen allt ingår eller där det är kortare sträckor och mindre antal djur, alternativt en liten lösdrift där allt ingår?

Tycker i första hand att du och din dotter behöver ändra stallrutinerna, för det märks tydligt att du inte alls känner dig bekväm och säker och det i sig spär ju bara på smärtan man redan bär på. Ju mer vi tänker och funderar i psyket desto sämre mår vi fysiskt.

Jag har inte diagnostiserad fibro, men det finns inget annat kvar att välja på. Jag har hittils mått sämst framåt sensommaren/hösten. Detta p.g.a. att jag under sommaren inte har ridit så mkt. som jag gör under vintern och jag har inte mockat, bärt vatten och hö med samma frekvens. Så när man sedan skall igång så är det ett halvt helvete i smärtor, men jag forsätter för jag har lärt mig att ju mer jag arbetar kontinuerligt med min kropp fysiskt desto mindre ont får jag.
Sedan så gick jag över till Akademisk ridning för ca två år sedan och det har gjort smärtan ur ridsynpunkt mycket mindre, jag hade då kände jag att välja på att sluta rida eller byta inriktning, det kunde lika gärna ha blivit western men jag fann AR.

Så arbete och stå ut samt ändrad ridinriktning har hjälpt mig samt att jag har lärt mig att slå näven i bordet och säga nej till andra som ibland behöver min hjälp, jag har lärt mig bli lite mer egoistisk för att må bra utan att för den skull vara dum och ha dåligt samvete. Även släppt på alla krav och blivit lite latare överlag för att må bättre psykiskt.

MVH/

 

[linneaa]

Wow - vad jag blir imponerad av dig! Du verkar vara jätteduktig och verkligen kämpa! Det är ju visst så, att vi fibromyalgiker måste lära oss att begränsa oss.. Tråkigt men sant. Hoppas du kan hitta en lösning!

Jag har fibro, från och med igår igår, kan man väl säga. :smirk: Själv har jag vetat det några månader nu (när jag läste om det första gången började jag gråta, allt stämde så skrämmande väl och det var så skönt efter år av ovisshet), men igår satte en läkare "diagnos" på mig. Enormt skönt.

Sedan september har jag inte ridit, eller ens varit i närheten av hästar. Och det gör ont i mig, men jag har helt enkelt inte orkat. Till stor del pga fibron, men även pga skolarbete och andra bollar i luften. Jag ska dock börja snart, har kanske en medryttarhäst på gång. Och nu när jag läser här kommer jag att tänka på att det finns en ridlärare som utövar akademisk ridkonst här i närheten, kanske något värt att kolla upp..? För jag längtar verkligen efter hästarna!

När jag läser vad Rikkan säger, förstår jag tillv viss del vad du menar, men jag vill gärna att du också tänker på att en människa som mår dåligt, måste få ventilera sina känslor ibland. Få beröm, alla människor behöver positiv respons. Att bara gå runt i det tysta gör en vansinnig, och dessutom gör det en ännu mer vansinnig när ingen i omgivningen förstår varför man inte orkar saker. Man behöver berätta för omgivningen att man är sjuk. Och man behöver positiv respons.
Dessutom brukar man säga att fibro-människor är de som har varit duktiga och ambitiösa, de älskar att ha bollar i luften. Att inte orka göra allt man vill och har gjort, gör en fruktansvärt frustrerad och ledsen.

 

[tuaphua]

Det kan absolut vara värt att kolla upp!

Jag har själv Fibromyalgi (och en del annat) och har även jag bytt från vanlig dressyr till Akademisk dressyr. Det har gjort under för mig. Jag mår så otroligt mkt bättre i kroppen.
Så kolla du!

 

[Alsterfeldt]

Jag tror att många gånger så är forum och listor den sjuka eller skadade människans end autlopp för att få förståelse,både fråna dra och sig själv,ochatt kunan få andras erfaenheter.
Som ett naturöligt led i detta ligger sorgen övera tt bli sjuk/skadad,och jisses,då kan man bli gnällig.Dte är först när dte här tillståndet inte upphör,när maninet nyorienterar sig och accepterar en ny identitet,som problemen är av den art att man bör söka hjälp.

jag har varit på mnga olika listor pga multidiagnoser och jaghar inte sett mer gnällisar på fibrolistan(nej,jag hade inet fms visade det sig sedan) än på whiplashlistan el ngn anna lista.Nya brukar vara förvirrade och arga.Vi gamlingar är antingen i en fas av acceptans och har gått vidare,ellerfast i offerrollen...Så jag tycker inet man kan tillskriva emn sjukdomsgrupp ett beteende,ävenom jag faktiskt sett samma sak som Rikkan...

Folk som måste vara offer finsn i dagliga livet också,och man kan ju funder apå vad de får ut av det-för ngot är det..jag är ju så lite offer som möjligt,i likhet med Rikkan,och våra åsikter kan reta gallfeber på folk som hänger fast i den rollen eller inte kan se det som vi ser det.
Dte betyder inte att jag tror på andningsterapi som Rikkan,ochhon kanske inet tror på något jag tycker funkar(Dr Phil tex),men dte betyder bara att vi iakktagit vissa saker och funderat runt det...

Min rolli det hela anser jag vara att ge stöttning,säga att det går att gå vidare om man vill och vågar,och föröska ge hjälp på vägeni den mån jag kan(dvs se tillatt de söker den hjälp som finsn att få på olika sätt)

Dte är viktigt för "nyisar" att ha oss gamla veteraner,men dte kräver också av oss att vi kan se tillbaka på hur det kändes och förstå processen...

jag var tex aldrig arg för att jagvar sjuk,la inet ner end ag på att vara offer där,men jisses vad förbannad jag bev när jag upptäckte att Sverige inet var end emokrati och jag var inet skyddad mot diskriminering för att jag var funktionshindrad,jag kudne inet överklaga felaktigabeslut,kommunnen kudne göta som den ville etc..

Ur den islskan föddes en vilja att tala för dem somkommer efter och som inet kan .. Och jag harvari framgångsrik där,men dte har också kostat på.. Det var mn väg att hantera det som hände,jag vände alltihop till något mycket positivt för mig för andra...
Det var det enda jag kudne göra för att se någonmening i det hela....

Så mankan se dte här på olika sätt och välja olika vägar utifrån hur man är som människa och vad man lärt sig om livet och kärlek och trygghet tex.


Fortsätt skriv ni som är förvirrad eoch behöver stöttning och hjälp!
Men ta ibland att vi tycker annorlunda,att vi ser annorlund apåd et.Vi har passerat stadiet där ni är nu,förösk och tänk på det,och vi är kanske annorlund asom personligheter också.

Ni behöver ju inte -tycka-som oss,men vi blir hemskt glad aom ni kan tänka er att åtminstone reflektera ens mual över det inna ni förkastar det... hoppas på fler intressant mail framöver!

Thina
www.alsterfeldt.nu

 

[Gumman]

Nu när jag dessutom börjat jobba så är det ännu viktigare att jag lyssnar på min kropp. Jag får göra som du. Träna på att säga ifrån när kroppen säger stopp.

 

[linneaa]

Jag förstår inte riktigt hur du menar, om du invänder mot mina åsikter eller om du håller med.
Vad jag ville få fram var att jag upplevde Rikkans inlägg som en aning "aggressiva" (DOCK är det mycket lätt att missförstå på internet), och ville att hon skulle förstå hur jag trodde att zuper menade.
Jag håller med dig i mycket av det du skriver, och precis som du så känner jag mig inte arg över att jag är sjuk, jag vet inte ens om jag är ledsen. Det känns mest skönt att få veta vad man har, och nu vet jag vad jag kan göra åt det.
Ang folks gnällighet, ja, i början måste man nog få reflektera och "gnälla", men det får inte gå för långt. Man får inte gå ner sig helt i gnällighet, utan kämpa!

 

[Loriley]

Jag vet verkligen vad du talar om - ständig värk, men på olika nivå, sen över 20 år. Utöver en reumatisk sjukdom har jag åkt på en hel hög sekundärsjukdomar, samt att jag för att mer def ställa till det för mej missade källartrappen när jag skulle slänga ner tvätt för snart tre år sen och ramlade före tvätten ner på cementgolvet en våning längre ner. Mitt högra ben krossades och jag ska operera igen - tror det blir 4e el 5e gn nu, om en månad.

Nej det var inte gnäll, bara "varudeklaration". Jag och min man har 10 hästar idag, är bäst att säga för två små fölisar ska ut under Maj och då är dom 12 igen, och vi som skulle dra ner

Jag gör inte riktigt samma saker idag som innan jag blev sjuk, men vem gör samma sak 20 år i rad - hu så trist. Det jag gör i stallet och med hästarna har jag fått anpassa. Jag kan inte göra lika dant på ett ben som på två, men om man har fantasi och även accepterar att vissa dagar går det bara inte, så blir livet betydligt enklare.

Jag har omskolat mina ridhästar till HK-hästar och inte lufsar dom runt med mej i handtag och ledare för den skull, HK-ridning blir vad man gör den till, nåt som tyvärr många ridskolor inte har fattat.

Gör det du orkar och försök att få till ändrig i stallet kanske... man kan ju ändra så att man alltid är två som tar ut hästarna. Många "friska" kanske oxå känner att 20 är för mkt för en person och skulle uppskatta förslaget.

Hör gärna av dej om du vill maila etc.

/Lori