Att våga prata "pappaspråk"

[mian1]

Min 4-åring är tvåspråkig, men hon talar bara ett språk. Iof pratar vi mest svenska hemma, men hon förstår pappas språk lika bra. När hon var yngre mixade hon språken och använde de ord som hon tyckte var lättast att uttala. Nu vet hon vilket språk som är vilket och hon vägrar att prata annat än svenska. Hon säger att hon blir blyg eller att det är läskigt med pappas språk. När hon varit på besök i pappas hemland leker hon med sina sysslingar. Hon förstår vad de säger, men svarar bara på svenska trots att hon vet att de inte förstår vad hon säger.

Kan man på något sätt hjälpa henne att våga prata? Det vore ju tråkigt om hon tappade sitt ena språk.

 

[Trani]

Sv: Att våga prata "pappaspråk"

Lär henne lekar, ramsor och sånger på pappaspråket!

 

[YorkWann]

Sv: Att våga prata "pappaspråk"

Min erfarenhet säger att det brukar komma Pressa henne inte, utan fortsätt som ni gör ni, dvs att hon får ta del av båda språken, utan att ni gör en stor grej av det.

 

[Djurjouren]

Sv: Att våga prata "pappaspråk"

Det gör de inte...tappar språket alltså... Jag bor i en mångkulturell by.... Här finns nån från typ alla jordens nationaliteter. Det blandas hej vilt av alla språk, men vid kris så pratar barnen sitt språk.
Mina barn talar efter en vecka här förutom svenska lite spanska, lite holländska, lite engelska..
att hon medvetet väljer ett av språken visar ju verkligen på att hon är MEDVETEN. Pressa henne inte, det kommer.

 

[cirkus]

Sv: Att våga prata "pappaspråk"

Min brors barn är tvåspråkiga, deras mamma är från Finland, hon pratar konsekvent finska med barnen, men det tog många år innan de svarade tillbaka på finska. De var nog 5-6 iallafall. Dessutom så försökte de alltid på svenska först med alla de mötte även sina finska släktingar.

Nu pratar de båda språken helt obehindrat. De bor i Sverige men de har gått/går i Sverige Finska skolan.

 

[TinyWiny]

Sv: Att våga prata "pappaspråk"

Min brors son var likadan, ett tag vägrade han prata svenska och ett tag vägrade han prata tyska och detta var faktiskt tydligast just i 4 års åldern.

De har gjort så att föräldrarna pratar bara på sitt språk med barnen, på vilket språk de svarar bryr de sig inte om.

Nu som snart sjuåring hoppar han enkelt mellan språken.

Jag tror inte att de tappar så länge de hör båda språken, det är värre om de inte hör det alls på några år, då tappar de ju.

 

[mimmipigg]

Sv: Att våga prata "pappaspråk"

Hon håller på att skapa sig en språklig identitet, ett inlärningsspråk kanske man kan kalla det.
Ett språk där hon har sin trygghet, sina tankar och sina drömmar.
När hon är trygg i sitt modersmål kommer det andra av sig själv.
Visst är det så att hennes pappas språk är ljudmässigt helt skilt från svenskan? (vet inte om jag blandar ihop dig med någon annan?)
Det påverkar ju också svårigheten att ha klara två paralella språk i så tidig ålder.
Det viktigaste är att hon hör båda språk sen kommer resten av sig själv. Prata med era respektive språk, läs böcker på era respektive språk, sjung barnsånger på båda språken.

 

[cewe]

Sv: Att våga prata "pappaspråk"

Det viktiga är att pappan konsekvent pratar på sitt språk till barnet, inte vilket språk hon svarar på.

 

[Petruska]

Sv: Att våga prata "pappaspråk"

Det kommer.

Jag pratar svenska med min pappa och ett annat språk med min mamma. Det har jag gjort utan att blanda sedan jag började prata alls, enligt vad de säger. När jag pratar med hela familjen på en gång pratar jag svenska om vi är i Sverige, det andra språket om vi är i det landet.

Min lillasyster pratade enbart svenska med alla, vare sig de förstod eller inte, tills hon på vår pappas femtioårsdag förvånade alla med att hålla ett tal på båda språken! Hon var väl 18-19 år då, och talade vår mammas språk felfritt utan att någonsin ha övat, så vitt vi vet.

Idag talar hon båda språken, men bor i Hongkong och pratar väl mest engelska där. Ingen av oss skulle säga att det ena språket är "mer" modersmål än det andra. Man kan uppenbarligen ha mer än ett "grundspråk".

 

[Petruska]

Sv: Att våga prata "pappaspråk"

Visst är det så att hennes pappas språk är ljudmässigt helt skilt från svenskan? (vet inte om jag blandar ihop dig med någon annan?)
Det påverkar ju också svårigheten att ha klara två paralella språk i så tidig ålder.

Det anses enklare då, enligt allt jag har läst i frågan. Om man har två likartade språk är risken för blandning mycket större. Att ha tex svenska och norska anses alltså svårare än att ha tex svenska och arabiska som modersmål, enligt allt jag har läst.

 

[mumrikan]

Sv: Att våga prata "pappaspråk"

Jag instämmer väl med många andra. Min son är 4,5 år och nästan trespråkig. Både jag och sambon var tvåspråkiga som barn, men det är bara var sitt av språken vi fokuserar på att lära vår son.
Fram tills för ett par månader sen hade han svenska hemma från oss båda och det andra språket överallt annars och han pratade då båda obehindrat. Började även lära sig tredje och fjärde litegrann.
Nu har vi bytt land och svenska får han från svenska skolan och från mig, men nu är pappa enda källan till andra språket. Det är svårt. På kort tid har sonen helt slutat prata det andra språket, men förstår det fortfarande. Han tittar på filmer, får höra sagor och sånger på det. Han förstår allt men svarar bara på svenska, pappa förstår ju svenska så varför anstränga sig.
Men jag är övertygad om att när vi åker och hälsar på farmor och farfar kommer dt bara bubbla ur honom för där har han ju inget alternativ.
Fortsätt uppmuntra båda språken så ska du se att din dotter pratar båda bra.
Den enda regel man bör följa enligt alla som lyckas är att en person pratar ett språk med barnet.