Att trappa ner - djur

[Tuvstarr]

Intressant fråga. Jag har inte haft hästar på över 10 år, har bara några smådjur som inte kräver något enormt jobb.
Men jag får väldigt ofta frågan, varför har du inte häst? Min dotter rider lite då och då, och jag själv också någon gång eller två om året. Och varje människa vi träffar i de sammanhangen förundrar sig över varför jag inte köper en egen, du har nog råd, det finns ju stallplats, dottern skulle kunna utvecklas och rida så mycket aktivare, ni kunde dela på en häst att ha tilsammans, du är ju erfaren, du kan nog.

Men jag vet med mig att jag inte orkar. Det skulle bli stress och press och ett måste, och jag skulle oroa mig hela tiden, ha dåligt samvete, bli (ännu mer)utmattad och ha enorma problem att t.ex. hitta någon som kan hjälpa mig om vi vill åka bort. Jag är inte heller alls sugen på att samarbeta och umgås med alla möjliga människor i stallet, jag vill helst vara hemma i lugn och ro.
Så därför håller vi oss till att rida lite sporadiskt på ridskola eller turridning eller hos bekanta, enligt hur tillfälle ges, och är nöjda med det.

 

[Mia_R]

Jag är rädd att den här sommaren blir dödsstöten när det gäller hästarna. Förra vintern var tuff och den här ser inte ut att bli bättre, jag har inte fått tag på foder så jag klarar mig och ser ingen ljusning då alla är desperata. Skulle behöva rusta upp lösdriften, stängsla om en hage och redan nu börjar fodra då det växer så dåligt i hagarna. Jag har inte råd med dieselräkningar på över 5000 kr/månad att hämta dyrt foder var jag nu kan hitta det. Min ork äts upp.

Även hundarna kommer få stryka på foten. Varulven är 11,5 år och har artros så hans dagar är räknade även om han mår bra för närvarande. Fåntratt är bara sex år, men jag har tänkt på om de får följas åt när det är så dags, jag är osäker på om han fixar att vara ensamhund och jag kommer inte att skaffa fler som det känns nu. Planen är att vi isf åker till fjällen, de avlivas och begravs tillsammans med våra andra djur där, men ska jag göra det i år måste det göras innan det blir tjäle och annars hålla tummarna att varulven hänger med även till nästa år om det skulle vara genomförbart. Jag vill inte begrava honom här om jag inte måste då jag kommer flytta och lämna dem hos veterinären är inget alternativ.

Hönsen kommer säljas någon gång i framtiden, det har varit tungt även med dem pga rovfågel i år och jag kan inte ha dem ute i trädgården som jag brukar. Jag får se om de är kvar tills jag säljer huset eller om de säljs före.

Katterna stannar, så mycket lättare att ta med mig om jag åker bort och de är ett älskat sällskap. Helt utan katt kan kan jag inte leva.

 

[Malibu_Stacy]

Hundarna blir kvar, men jag har gått från 4 marsvin till 0 på ett halvår.
Jag funderade länge om jag skulle fortsätta med marsvin när jag bara hade 1 kvar. Valet stod mellan att köpa 1-2 nya kompisar till henne eller att omplacera.
Det blev omplacering till slut.

Känner mig dock lite tom. Funderar på ett annat djur så som kaniner eller fåglar men min partner är väl sådär förtjust.
Har även lekt med tanken att köpa egen häst. Aldrig ägt häst förut! Men jag tror att det skulle begränsa och stressa mig för mycket just nu.

 

[kolblakkur]

Jag har alltid -i hela mitt liv- definierat mig som en djurmänniska , det har alltid funnits eller skapats plats för fler.

Men nu vill jag bara ha färre. Någon skrev om utbränd på djur, och det är verkligen så det känns.
Jag är trött på sjuka djur, jag är trött på speciallösningar. Jag är trött på att så mycket pengar försvinner och jag är trött på att krångla.
Någonstans på vägen försvann glädjen och nu vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare..

Såhär gjorde jag:
Var krass och satte mig ner en dag och gjorde en prioritetsordning på djuren. Vilka vill jag absolut ha kvar? Vilka djur hamnar längst ner på listan? Inte nödvändigtvis i djurslag då utan även i individer. Sedan var det dags att titta på alternativ. Unghästarna såldes. Sjuka katter avlivades. En häst togs bort akut (skulle lånats ut på foder annars), den andra hästen lånades ut på foder. Det är en process som tagit lång tid så jag känner aldrig att jag gjort något förhastat.

Hur många djur har du idag? Hur många djur känner du hade varit mer hanterbart?

 

[DarkInNight]

Såhär gjorde jag:
Var krass och satte mig ner en dag och gjorde en prioritetsordning på djuren. Vilka vill jag absolut ha kvar? Vilka djur hamnar längst ner på listan? Inte nödvändigtvis i djurslag då utan även i individer. Sedan var det dags att titta på alternativ. Unghästarna såldes. Sjuka katter avlivades. En häst togs bort akut (skulle lånats ut på foder annars), den andra hästen lånades ut på foder. Det är en process som tagit lång tid så jag känner aldrig att jag gjort något förhastat.

Hur många djur har du idag? Hur många djur känner du hade varit mer hanterbart?

Håller på och minskar ner, det kommer inte tillkomma några.

För några veckor sedan tog jag bort tre åldriga kaniner, de mådde bra men började få lite krämpor som behövdes ta hänsyn till för att de skulle fortsätta må bra. Det var ett tufft beslut som gav mig dåligt samvete eftersom de kunde ha levt längre. Men jag städade ur och flyttade om resterande djur så det skulle bli mer lättskött.
En dag efter de försvunnit blev yngsta kaninen dålig, visade sig vara parasit som satt sig på hjärnan. Livshotande. Inget jag kunnat påverka.
Som nu behövde jag göra om igen, sjukbur och medicinering. Krångel och anpassning. Om hon överlever kommer jag få börja om med ihopsättningen mellan henne och systern som jag lagt flera år och pengar på att acceptera varandra så att de ska kunna bo ihop.

Längtar efter flyt och okomplicerad tillvaro.
Är mest trött och frustrerad.

Sliten är nog rätt ord.

 

[snorp]

Jag skalade ner för massa år sen. Djur som folk inte ville ha kvar hamnade hos mig så till slut hade jag rätt många. Hade marsvin, sköldpaddor, katter, hundar och flera olika sorters fåglar. Idag har jag bara hundar, har precis fått hem en valp så nu har jag 3 hundar. Har dock bytt från bruksras till sällskapsraser. Det är så skönt och jag är så nöjd med beslutet att börja säga nej när jag blev erbjuden fler djur och skala ner allt eftersom deras tid var kommen.

 

[Hazel]

Ja jag känner mig rätt utbränd just nu. Min hund är extremt knepig med folk så jag kan bara lämna honom till min mamma, det betyder att jag och mamma aldrig kan göra något ihop om inte hunden kan vara med och det känns ärligt talat skitjobbigt, hade velat att hon och jag kunde åka iväg på nån övernattning eller spa och sådär men det går inte.

Katten verkar ha nåt nytt problem hela tiden och jag oroar mig KONSTANT.

Har höns med och det känns inte heller speciellt roligt längre men det är iaf ingen källa till oro

 

[Sofie.S]

I mitt huvud snurrar också många tankar kring djur.
Jag sålde min häst 2017 och köpte en hund.
Efter en tid köpte jag en tik av samma ras, som visade sig ha en kronisk sjukdom.
Därefter köpte jag en tik som vid 1,5 års ålder skadade sig allvarligt, hon fick bestående men av traumat och kunde inte bo kvar med hänsyn till mina barn.
Därefter köpte jag en valp av annan ras - efter sju dagar fick valpen buköppnas och det man hitta var inte positivt och i samband med (såhär i efterhand förstod jag det) utmattning hos mig blev det för mycket att hantera.
Den första hunden som jag köpte fick avlivas akut nyligen pga sjukdom.
Mellan de här åren har vi fått tagit bort en av våra katter också.

För ett par dagar sedan fick vi hem en ny kattunge och jag är glad och tillfreds med det MEN jag känner mig lite bränd av alla sjuka djur och har ofta en klump i magen. Är någon av katterna lös i magen så nojjar jag över det.
För att inte tala om hästen! Varje gång jag kommer upp till stallet kollar jag så hon inte haltar i hagen eller har några svullnader eller sår.

Nu ska jag inte köpa någon ny hund, på obestämd tid.
Jag ska bara ha två katter.
Och hästen.

Men det är lite sorgligt att mina beslut om att hålla djurantalet nere beror på rädsla för sjuka djur.

 

[Lyan]

Jag har bara två hundar och fyra marsvin kvar. Från början var jag Lyan med alla marsvinen och sedan blev jag Lyan med alla hundarna. Nu vet jag inte vem jag är och jag vet inte ens om jag vill ha djur alls längre och vem är jag då?! Ett enda stort ingenting! Men jag klarar varken oron eller det ekonomiska längre. Det är ständiga veterinärbesök och annat som är svindyrt och ständig ångest för att något ska hända, eller att något redan är fel och jag har missat det.
Det var en bra uppfödare som hade ett riktigt drömmarsvin till salu tidigare i sommar och hon blev inte såld på länge trots att hon var så fin. Jag hade transport till henne om jag skulle köpt henne (hon fanns 50mil bort) men jag lyckades stå emot och det är jag glad för nu för det hade blivit för mycket. Och då är det bara ETT marsvin när jag tidigare har haft över 25 utan problem. Nu är fyra mitt absoluta tak.
Med hundarna så känner jag ena dagen att jag borde ta bort eller omplacera den ”besvärliga” och bara ha en hund och nästa dag sitter jag och kollar på valpar.

Jag hoppas att allt ska ordna sig på något sätt, men det är nog att hoppas på för mycket

 

[Stereo]

Jag är ännu en som helt brände ut sig på hästar, för ca 15 år sen i mitt fall. Hade "bara" en egen men jobbade i stall och hade aldrig varken tid eller pengar att göra något annat utöver hästen. När han fick tas bort red jag lite på några kompisars hästar lite då och då, men inom ett par år hade jag sagt upp mig och började plugga.

Det slutade med att jag var helt utan hästkontakt i 6-7 år, innan jag köpte en av mina nuvarande. Min filosofi var hela tiden att OM jag köper häst igen vill jag ha helt andra förutsättningar, jag vill ställa hästen någonstans där jag inte behöver åka ut varje dag och jag vill ha ett jobb som betalar så pass bra att jag inte behöver ha ångest för ekonomin hela tiden.

Denna vända av hästägande har varit helt annorlunda, långt i från lika jobbigt, känns lite som att jag lyckats plocka russinen ur kakan! Även om jag nu har tre hästar och känner väl att egentligen, om jag ska vara helt ärlig, vore det nog skönt att bara ha en häst ett tag...

 

[Habina]

Jag sällar mig till gänget... Har haft egen häst sen 1993 (med uppehåll några år när jag pluggade) och räknade nyss ut att jag haft fler än en häst sedan 2010. Det är tretton år med 2-4 hästar. Nu när jag inte hyr gård längre, utan står inackorderad, är det verkligen vansinnigt mycket pengar ut varje månad. Inte heller har det hjälpt att vi fått flytta från ett stall med allt sämre stämning och service, till ett stall med fruktansvärd psykisk terror (samt för lite foder till hästarna så alla magrade av). Nu äntligen har jag hittat ett bra stall, men flytta tre hästar + två vagnar är ett omständligt företag.

Jag har inte längre råd (bensinkostnader...) att åka ut till hästarna varje dag och jag skäms lite över hur jag njuter av mina hästfria dagar. Likaså att inte ha några fodringspass, inte packa några jäkla höpåsar (mina tennisarmbågar är nu friska) eller mocka sex kärror varje dag (nackdel flera hästar - mer arbetsuppgifter).

Jag drömmer om att ha en häst uppstallad vid ridhus och med fullservice. Har ställt mig i kö på ett par ställen, men får jag plats vet jag inte hur jag löser det ekonomiskt. Har nästan aldrig haft tid/ork att rida och nu känns det som att det är det jag vill göra. Rida och rida ännu mer. Lite ironiskt då att jag har en ridhäst som inte ska ridas mer än tre dagar/vecka, en körponny och en unghäst. Det har gått så långt att jag börjat rida på ridskola för att få rida mer.

Samtidigt älskar jag mina hästar och det skär i hjärtat vid tanken på att inte ha dem kvar i mitt liv.

 

[skiesabove]

Är absolut lite utbränd på att ha häst. Har av olika anledningar fått trappa ner senaste åren och siktet har med självklarhet varit att studsa tillbaka till den tidigare nivån med träningar, tävlingar och alla veterinärbesök. Men... det har med tiden börjat kännas mindre och mindre självklart? Jag tror dels att jag har förändrats och fått lite perspektiv (t ex att det är skönt med att ha både mer tid och pengar ) men även andra faktorer gör att jag tvekar. T ex miljöfrågan som blir mer och mer påtaglig (det är mycket slit och släng med utrustning, många mil som körs med mera) men även den etiska sidan av hur vi tränar våra hästar osv.

Men vem är jag då, om jag inte längre håller på med hästar? Det har varit en del av min identitet så länge att jag inte vet hur jag ska hantera det.

Du måste inte tävla eller träna oetiskt för att ha häst .

Mina hästars främsta jobb är att bajsa så jag får jord till mina odlingar .

 

[Tonto]

Jag har inte haft häst på hur länge som helst! Tycker det är väldigt skönt. Har två hundar hemma och omplacerat en som inte går ihop med andra hundar till mina föräldrar. Skulle gärna äga får i framtiden dock.

 

[Otherside]

När hunden somnade in, 13 år gammal, skulle jag inte ha fler djur. Dels kunde ingen ta hans plats, dels ville jag vara "fri". Han var speciell och vi hade lovat honom att aldrig mer hundhotell etc de sista 7 åren. Så vi var väldigt låsta.

När han gick bort ... flyttade snabbt en katt in. Grannens. Den VÄGRADE lämna huset, hur ofta grannen än hämtade hem honom. Mannen smalt. Sen dök nästa katt upp - en eländig okastrerad hemlös stackare ... och en till gjorde ju ingen skillnad så han fick flytta in. Så blev han påkörd (en fasansfull upplevelse...) och fick somna in. Då flyttar grannens andra katt in i hans ställe. Så nu har vi 2 igen. De är unga och jag lär inte blir "fri" förrän jag fyllt 80, ungefär. Känns det som.

Jag ÄLSKAR dem men längtar efter frihet. Kunna dra iväg över vintern...men det går ju inte. Nu måste vi turas om att åka iväg. Eller be grannen (...) om hjälp, men de blir ju ändå ensamma i huset mesta tiden. Och jag skulle oroa mig nonstop.

Suck.

 

[gul_zebra]

Jag hade mängder av smågnagare förr. Främst rörde det sig om råttor, har haft en sisådär 80 st totalt (utspritt på ett antal år, samt korta livstider - många var omplaceringar som jag bara fick typ ett år med). Jag skaffade till slut en katt som sedan blev en till, i samma veva som smågnagarna blev allt färre och till slut inte fanns hos mig längre. Det var så jävla skönt men samtidigt hörde jag rossel från hallen. Det var ju inbillat men det blev så tydligt att det jag hör när de är borta är sjukdomarna. Det var all sjuklighet som fick mig att tröttna i slutändan, bland annat. Det och att jag fått andra prioriteringar och det inte var så kul att försöka dejta när folk förutsatte att det kommer lukta illa hos mig bara för att jag hade råttor.

Efter 5 år skaffade jag råttor igen, en liten flock på tre bara. Märkte efter ett tag att nä... Råttorna är underbara, men de gör det liksom inte för mig längre? Jag hade "vuxit ur de" kändes det som. Tyvärr dog två av de ganska tidigt med korta mellanrum, de fick hjärnblödningar och fick tas bort. Den sista omplacerades till ett hem med ny kompis. Idag suktar jag återigen efter råttor men det får stanna där. De två katterna är kvar och jag går typ runt och väntar på att bli djurfri. Samtidigt har den ena gjort flertalet akuta veterinärbesök på några månader och behandlas för artros med månatliga sprutor. Att han (eller den andra) trillar ner och dör eller tas bort är rena mardrömsscenariot. Det är kluvet det där.

För mig spelar min asperger in också. Djur har varit mitt specialintresse hela livet. För några år sen kunde jag konstatera att så inte är fallet längre. Och när det blev så så, ptja... Djuren slutade ge energi på samma sätt som förut. Glädjen blev till måsten och begränsningar istället. Jag älskar djur än men jag har inte samma behov av att ha egna djur. Dessutom har jag blivit sambo och djuren behövs inte av ensamhetsskäl längre heller.

 

[Fetaost]

Från det jag var 9 år tills jag var 36 så var hästar hela mitt universum. Och på det så hade jag hund, katter och kaniner. Jag hade även haft fiskar, fåglar, ormar, chinchilla och en hamster.
Men så blev det motigt. All tid och pengar gick till hästen.
Jag var nyfiken på livet utanför stallet. Jag ville resa, ha sovmorgon, lägga 2000 på kläder till mig själv isf hästen, fixa mitt eget yttre med att sitta hos frissan ist för att ge hovis alla pengar. Unna mig nått extra restaurangbesök eller konsert. Jag var less på att jaga hö och sen frakta hem, less på krångla med olika stallkamrater.
Att åka till stallet kändes bara som en plikt.

Vid 38 års ålder satte jag ut hästen på foder. Det blev superlyckat och ett halvår senare skrev jag över stoet på fodervärden.
Alla sa att jag skulle få hästsug igen. Typ alla erbjöd sig att låna ut sin häst. Jag tom blev medryttare på en kompis häst ”när jag kände för”.
Jag kände noll glädje.

Det är nu 12 år sen och jag har ridit 6 ggr sen dess. Jag har kommit fram till att jag faktiskt är helt klar med just hästarna.
Har haft en liknande resa med hund. Träffade en snubbe som hade kennel och engagerade mig i massor. Gick uppfödarutbildning, grottade i linjer, var med i varenda Facebookgrupp för rasen, importerade avelstikar, hängde på klubbar och tävlingar, hemmet anpassades för hundar, all planering var runt hundarna. Och plötsligt var jag lika låst och pank igen.
Efter skilsmässan var jag skittrött på hundar. Tog bara med min lilla sällskapshund och den gamla katten.

I dag har jag och sambon bara två små sällskapshundar och det räcker gott. Jag har noll krav på mig eller hundarna. Vi gör det vi känner för, går en kurs om vi får ett ryck, myser mest.

Nu kan jag resa, spontant säga ja till saker och ha både tid och råd och unna mig annat.

Det som var, var verkligen roligt och jag har älskat alla djuren djupt. Lärt känna så många vänner, lärt mig massor. Men jag saknar det inte ett dugg.

 

[cirkus]

Vet inte om det räknas som nedtrappning, men på sätt och vis och för mig är det det iaf.

Jag har efter nära 30 år -pga trasig kropp och allmän hälsa- efter mycket vånda och funderande tagit beslutet att avsluta jakthundsdelen av livet och när nuvarande katt går ur tiden så blir det pga att kattallergin blir jobbigare och jobbigare inte heller någon fler katt.

Däremot lär väl terrierskaran växa till en terrierskock så antalet krymper ju inte.

Om jag nån gång ska ha en annan hund kommer jag köpa just en sån terrier. Jäklars vad jag saknar min Dagmar

 

[Otherside]

Ett av mina motton/mantran/livsfilosofier är: -Allt har sin tid!

 

[QueenLilith]

Har två hästar och en katt. Ena hästen är unghäst och har verkligen ingen energi till att fortsätta med honom tyvärr. När han krånglat med vanliga unghäst saker så blir jag så less på honom vilket inte är fair för han är så snäll och kommer fram I hagen direkt han ser mig. Så känner mig som världens mest elaka människa som vill sälja honom. Han förtjänar verkligen den uppskattning och kärlek som min andra häst får, men orkar inte. Hon är mitt hjärteshäst. Marknaden verkar totalt död och endast massa folk som hör av sig för att chatta verkar det som men inte ens någon som kommer och tittar. Är säker på han hade charmat in sig direkt. Så känner mig lite halvdeppig över marknaden med. Han kostar mig bara massa pengar varje månad som inte ger mig något riktigt. Bara utgifter för en häst jag inte har lust att ha kvar, känner jag i min naivitet och spontant köpte på mig en häst till och nu känns det som världens dummaste beslut ever. Det är inget fel på hästen alls, som sagt hur gosig som helst, lite känslig och mycket energi. Men orkar inte med. Så min ridhäst får al energi. Det är ärlig talat en väldigt tråkig situation.

 

[Habina]

Har två hästar och en katt. Ena hästen är unghäst och har verkligen ingen energi till att fortsätta med honom tyvärr. När han krånglat med vanliga unghäst saker så blir jag så less på honom vilket inte är fair för han är så snäll och kommer fram I hagen direkt han ser mig. Så känner mig som världens mest elaka människa som vill sälja honom. Han förtjänar verkligen den uppskattning och kärlek som min andra häst får, men orkar inte. Hon är mitt hjärteshäst. Marknaden verkar totalt död och endast massa folk som hör av sig för att chatta verkar det som men inte ens någon som kommer och tittar. Är säker på han hade charmat in sig direkt. Så känner mig lite halvdeppig över marknaden med. Han kostar mig bara massa pengar varje månad som inte ger mig något riktigt. Bara utgifter för en häst jag inte har lust att ha kvar, känner jag i min naivitet och spontant köpte på mig en häst till och nu känns det som världens dummaste beslut ever. Det är inget fel på hästen alls, som sagt hur gosig som helst, lite känslig och mycket energi. Men orkar inte med. Så min ridhäst får al energi. Det är ärlig talat en väldigt tråkig situation.

Stor igenkänning! Jag älskar verkligen min unghäst, men hade jag vetat 2020 vad jag vet idag hade jag inte betäckt mitt sto. Förlorade tre års ridning och inser nu att jag är less på att alltid ha unghäst (haft föl 2008, 2013, 2016 och 2022).

Värst är ändå att tre hästar 2019 kostade vad två hästar kostar nu.

Samtidigt som jag säkert kommer ångra mig ifall jag (mot förmodan) får unghästen såld. Ibland tänker jag hemska tankar om kolik eller benbrott. Det skulle underlätta beslutet.