Miiikaela_
Trådstartare
Min sambo beslutade sig för att vi skulle gå skilda vägar. En vecka innan jul, kom som en käftsmäll. Jag trodde vi hade det jättebra. Den känslan var helt enkelt inte ömsesidig. Det här är alltså ett beslut som han tagit helt själv. Jag har varierat mellan att vara arg och ledsen, bönat och bett om en chans (eftersom alla saker han tagit upp som gjort att han fattat det här beslutet har varit praktiskta saker som jag lätt hade kunnat anpassa/ändra om jag vetat om det innan men han påstår att känslorna svalnat pga dessa saker och för att det varit långvarigt) men han säger tvärnej! Så det har jag nu efter ett par veckor accepterat och är mest arg.
Arg för att han öht inte verkar förstå att han betett sig illa. Han verkar haka upp sig på att han inte har känslor kvar vilket absolut inte är vad jag är arg för. Det kan man inte hjälpa men det här beslutet har han känt på i flera månader utan att inkludera mig, vilket gör mig ledsen. Han har helt i onödan förstört ett förhållande bara för att han inte kan öppna munnen? Det känns bara så onödigt. Jag är arg för att han ena veckan pratar om hus, visningar etc och gemensamma lån, bilar, resor, drömmar etc och nästa slår ett slag i magen och säger att det är över. Varför planerar man såna saker med någon som man inte på flera månader har sett någon framtid med? Det känns bara elakt och själviskt faktiskt. Vi var på g att köpa en häst ihop för så sent som 4 v sedan på hans initiativ. Men jag har ändå accepterat läget och hittat ett ställe jag kan bo på lite tillfälligt då det tar lite tid att få boende här. Lägenheten är hans så den fick jag glatt lämna. Så nu några veckor senare så känns det ändå helt okej. Jag är mest arg, vilket för mig är lättare så därför rider jag på den vågen.
Vad som är absolut svårast för mig är att på något sett kunna se våra 3,5 år som något bra. För mig känns de mest onödiga. Det här var mannen i mitt liv. Mannen jag såg mig själv uppleva allt med, blir gammal tillsammans med. Han var verkligen mannen i mitt liv. Nu känns allt mest falskt och konstigt. Jag vill kunna se tillbaka på våra år utan att få ångest, kommer det med tiden? Jag har gjort flera saker under de här åren som är bland det bästa jag gjort. Resan till Usa i våras var den bästa resan jag gjort. Det skulle ju vara fantastiskt att kunna titta på dem bilderna igen så småningom och se det fina med resan men är det ens möjligt? Blä, känner mig bara så sviken. Ville nog mest prata av mig. Jag förstår att det blir lättare med tiden och sådär men kan man någonsin minnas desamma som man gjorde innan? Kan minnena åter igen bli bland de bättre i livet? För vissa saker vill jag verkligen minnas, inte stoppa undan längst in i min hjärna!
Arg för att han öht inte verkar förstå att han betett sig illa. Han verkar haka upp sig på att han inte har känslor kvar vilket absolut inte är vad jag är arg för. Det kan man inte hjälpa men det här beslutet har han känt på i flera månader utan att inkludera mig, vilket gör mig ledsen. Han har helt i onödan förstört ett förhållande bara för att han inte kan öppna munnen? Det känns bara så onödigt. Jag är arg för att han ena veckan pratar om hus, visningar etc och gemensamma lån, bilar, resor, drömmar etc och nästa slår ett slag i magen och säger att det är över. Varför planerar man såna saker med någon som man inte på flera månader har sett någon framtid med? Det känns bara elakt och själviskt faktiskt. Vi var på g att köpa en häst ihop för så sent som 4 v sedan på hans initiativ. Men jag har ändå accepterat läget och hittat ett ställe jag kan bo på lite tillfälligt då det tar lite tid att få boende här. Lägenheten är hans så den fick jag glatt lämna. Så nu några veckor senare så känns det ändå helt okej. Jag är mest arg, vilket för mig är lättare så därför rider jag på den vågen.
Vad som är absolut svårast för mig är att på något sett kunna se våra 3,5 år som något bra. För mig känns de mest onödiga. Det här var mannen i mitt liv. Mannen jag såg mig själv uppleva allt med, blir gammal tillsammans med. Han var verkligen mannen i mitt liv. Nu känns allt mest falskt och konstigt. Jag vill kunna se tillbaka på våra år utan att få ångest, kommer det med tiden? Jag har gjort flera saker under de här åren som är bland det bästa jag gjort. Resan till Usa i våras var den bästa resan jag gjort. Det skulle ju vara fantastiskt att kunna titta på dem bilderna igen så småningom och se det fina med resan men är det ens möjligt? Blä, känner mig bara så sviken. Ville nog mest prata av mig. Jag förstår att det blir lättare med tiden och sådär men kan man någonsin minnas desamma som man gjorde innan? Kan minnena åter igen bli bland de bättre i livet? För vissa saker vill jag verkligen minnas, inte stoppa undan längst in i min hjärna!
