Att söka perfektion...

[evis]

Att söka perfektion men inte se skogen för alla träden...

Där hamnar jag ofta...Rent rationellt vet jag ju att det perfekta inte existerar. Ändå söker jag det hela tiden. Och helst vill jag HA det hela tiden också och blir ruskigt besviken när jag inte har det. Trots att jag själv vet hur galet det låter och är
Jag tar död på all glädje både hos mej själv men framförallt hos Hästen; när matte aldrig är nöjd så blir det väldigt märkbart för hästarna, som lever på att få "credit" för att de försöker

Hur kommer man ur den låsta frustrerande tanken?
Vill man det? Är det "bra" att söka perfektion?
Kan man få balans i sökandet efter perfektion och tillfredsställelsen i det man faktiskt kan och "gör bra"?
Eller är det andra saker man bör få balans i för att finna skolandet på banan givande OCH roligt på både fysiskt, mental & psykisk nivå? för kropp, knopp & själ?

En bekant menade när jag sa att det perfekta inte existerar...att varje sekund ÄR perfekt. ( :smirk: till Dej, om du läser det här) Jag kan inte ens tacklas med idén eller tanken på ett vettigt sätt.
Logist ja visst - i varje strävsam minut kan vi ju vara ett, hitta en bra känsla och utvecklas ur det. Men praktiskt - nä, då hamnar jag i läget "Det här kunde vara så himla mycket bättre"...

Ja, när jag befinner mej i skogen kan jag känna att allt är perfekt ibland, när man känner sej ett med allt. Då existerar ju inte "korrekt" eller "felaktig", allt bara Är - även ridningen. Man är "ett med hästen".

Men så fort jag är på ridbanan försvinner den där upplevelsen. Att "bara vara" existerar inte. AnnA_s diskussion kring höger och vänster hjärnhalva är intressant...jag tror det ligger nycklar i det; men jag vet inte hur jag hittar ut ur träsket av Herr Kritik som sitter över axeln och påtalar allt som blir FEL (även fast jag inte är så säker på vad som egentligen är fel - man kan ju se det ur olika synvinklar).

BLÄK! URGH!

Jag tror jag sadlar om...eller selar om, och gör hästen till körhäst istället. Men det är väl kanske inte så mycket lättare att Köra än att Rida...

 

[tuaphua]

Sv: Att söka perfektion...

Jag är själv en person som alltid ställer väldigt höga krav på mig själv. Jag hade en period då jag var väldigt missnöjd med mig och min häst. Jag försökte att inte visa det för någon. Allra minst hästen. Jag berömde och pratade med trevlig röst, som vanligt. Men i mitt hjärta kände jag inte att jag var nöjd. Och min häst snappade upp det. Han blev väldigt upprörd och började sura och bråka.

Min ridlärare märkte hur det låg till och sa åt mig att backa av, omvärdera allt och försöka hitta glädjen igen. Hon sa att det var ingen ide att hålla på om jag kände som jag gjorde.
Jag insåg hur rätt hon hade och började fundera över hur jag såg på allt.

Nu är jag supernöjd med hur allt ser ut. Jag älskar min häst och vi har skitkul ihop. Både på ridbanan och i skogen. Jag är jättestolt över de framsteg vi gjort. Jag försöker se vad vi lärt oss istället för vad vi inte kan. Jag tror fortfarande på att utvecklas och lära sig nytt. Jag rider ofta lite på gränsen till det som inte går för att utvecklas. Så jag har inte stangerat i utvecklingen på något sätt sen jag släppte all negativitet.

Ja - både jag och min häst har många, många fel. Men fasen vad roligt vi har. Och hästen är frisk, pigg och glad trots sina 24 år. Han gnäggar alltid när han ser mig och vill gosa mycket. Han tycker det är jättekul att rida inne och dressyra och han tycker om bus i skogen. Det måste ju vara ett bra kvitto. Att han tycker saker är så kul och att han kämpar.

Man kan ju inte göra mer än försöka. Om man har en positiv inställning innan så tycker jag skallen rensas så att man kan komma ihåg mer saker och koncentrera sig bättre. Hästen blir stolt över vad den kan och vågar/vill försöka mer.

Jag tror man utvecklas snabbare om man kan sluta trycka ner sig själv.

Du har en underbar häst. Och av vad jag läst av det du skrivit verkar du både kunnig, logisk och känslig för hur din häst är. Det är många saker att glädjas över. Det finns alltid de som är bättre. Det är bara att acceptera det. Och se dem som inspiration istället för någon att tävla mot/jämföra sig med.
Tänk på dem som du är bättre än istället.

 

[sweet_knorven]

Sv: Att söka perfektion...

Tänk på dem som du är bättre än istället.

Jag håller inte med om att det vore en särskilt bra idé. Då föder man bara tävlingsinstinkten och viljan om att vara bättre än alla andra ännu mer. Jag tror att det är bättre att våga släppa kraven och bara ha lite kul ibland. Att jämföra med hur det var förut när man red. Även om tex slutorna inte går bättre nu än förr så finns där alltid något som är bättre, kanske har man blivit bättre på att hinna korrigera hästen/en själv innan allt blivit till en katastrof. Kanske har man bara blivit mer medveten om sig själv och sin kropp, mer ödmjuk mot hästen eller lärt sig något teoretiskt?

Något som jag tror funkar (har precis börjat pröva det själv) är att skriva i träningsdagbok och efter varje ridtillfälle eller varje träningstillfälle skriva vad man gjorde och hur det gick. Och sen allra sist ska man skriva 3-5 saker som man gjorde bra under lektionen. Jag tenderar iaf att skriva allt negativt som jag kan komma på att jag gjorde under lektionen när jag ska skriva hur det gick därför är det bra att ha det positiva sist. Då kommer man dessutom ihåg det mest dels för att man ksrev det sist och dels för att man (antagligen) behövde tänka ett tag för att komma på vad man gjorde bra.

*ursäkta svamligt inlägg, hoppas att någon kan få ut något vettigt ur det *

 

[tuaphua]

Sv: Att söka perfektion...

Det kan hjälpa dem som är övertygade om att de inte är värda skit och är sämst i världen på allt, trots att de har en hel del kunskaper. Det brukar räcka med att man en gång inser att man faktiskt inte är sämst. Och man tycker ju antagligen inte att andra är värdelösa/bör sluta rida även om de inte är mästare.

Har man insett det och tänker på hur högt man värderar de som faktiskt har mindre kunskaper än man själv så kan man kanske så småning om bli stolt över sig själv. Ens människovärde sitter inte i hur bra man gör vissa saker, tex rida. Både andra och ens djur älskar en oavsett om man är på GP-nivå eller luffar i skogen.

Knepet används av psykologer/terapeuter. Så det kan nog vara värt att testa för dem som är riktigt låga.
Alla har vi olika problem och alla fungerar inte samma lösningar för.
Ett litet mått av tävlan behöver för övrigt inte vara dåligt. Det kan sporra en till utveckling som man mår bra av, både häst och ryttare.

 

[cristobal]

Sv: Att söka perfektion...

Hej!
Jag kan inte låta bli att relatera till mig själv, och tankar på bekräftelse.
Vad är det jag söker bekräftelse i?
Då jag rider så vet jag ju att jag är gammal och nybörjare = dåliga odds för att bli bäst... Men jag har inget emot att dribbla i division fem, bara jag känner att vi utvecklas och har kul
Då jag var ung tog jag ett beslut att se hur långt jag kunde gå, i en idrottsgren, med bra resultat, och ändå blev jag inte nöjd...
Då jag jobbar KAN jag inte vara fokuserad på att erhålla bekräftelse, för då gör jag saker efter vad jag tror att andra tycker är bra - och då blir det aldrig riktigt bra, även om många skulle säga att jag är "duktig" då.
Har tänkt på fenomenet många gånger i samband med mitt musicerande också; vill jag att folk ska tycka att jag är skicklig/duktig, eller vill jag få ut ngt av kommunikationen med de andra i bandet? Jag kan spela fort och komplicerat för att imponera, men det lämnar en tom, fadd smak efter sig - jag säger inget med det, och inte blir det bättre musik heller.
Svamlet fyyler kanske ngn funktion, för jag tycker din frågeställning är både intressant och den gäler mig med.
Jag tycker alltid att det är givande att läsa det du skriver, det finns ofta sådan glädje i det. En glädje som du delar med dina hästar.

 

[psychogrrl]

Sv: Att söka perfektion...

"Ju mer man vet desto mer inser man att man inte kan"

Ju mer känsla du får, ju mer inkännande du blir mot både dig själv och din häst desto mer vet du att det finns att utforska. Och det är ju något BRA! Man har ju så mycket mer att utvecklas, så många fler vägar att prova och se var de leder. Man är inte vid målet utan har en lång väg framför sig! För tänk vad tråkigt det skulle vara att inte ha något att utveckla Se, istället för allt negativt, de positiva vägar du tagit, hur du utvecklats, vad som hänt i dig och runt dig.

Dina hästar går inte sönder av din ridning, det är bara att inse evis Även om du skulle göra tvärfel för att vara du finns det inte en möjlighet att det skulle vara så skadligt att de blir trasiga.

Lyssna inte på vad alla andra säger att du ska göra, gå på din KÄNSLA! Rid inte programridningen som du provade utan gör något utan ett mål, utan en färdig bild över hur det ska se ut. Lägg ribban lågt, gör saker du VET att ni kan, om det så bara är skritt på fyrkanten Låt både DIG och han glänsa och låt glädjen och leken komma fram. Ingen är perfekt och alla är perfekta... Du vet redan från början att du kommer misslyckas (det gör vi ju alla med mycket) så förlika dig med tanken och se varje framsteg som något stort och positivt Prova något HELT nytt för både dig och honom, då har du inga förväntningar och då finns det inget att känna prestationskrav inför.

Istället för att förvänta dig att dina ben varje morgon ska bära dig ur sängen, bli glad för att de än en dag faktiskt finns där för att stötta hela dig.

 

[noprogress]

Sv: Att söka perfektion...

"Where there is mastery there is no mystery"

Tänk vad tråkigt det hade varit

 

[svea]

Sv: Att söka perfektion...

Fördelen med att vara tant med livserfarenhet är:

a) Att man vet ens egen uppfattning om vad som är perfektion ändras hela tiden och att man blir mer kräsen ju mer man lär sig, alltså kan man slå sig till ro med faktumet att idealet är ouppnåeligt. Jag tror inte alls att varje sekund är perfekt, utan jag tror att perfektion är en idé, något som aldrig kan existera i sinnevärlden. Det är en medfödd drift att vilja ha mer.

b) Att man vet att man alltid, i det stora hela, faktiskt tar sig framåt om man är något så när målmedveten. Dalarna och platåerna blir mindre läskiga ju fler man har varit med om, för man kommer faktiskt alltid ur dem - stärkt.

c) Att man vet att jorden inte går under för att man lämnar sin stig för ett par minuter, eller ens en hel dag. Det är helheten som räknas i längden. De minuter som du släpper på de tekniska finesserna och bara leker med hästen till en bra låt läggs också till din positiva rid-karma och tar dig framåt på vägen. Man får leka!

Kanske blir det lättare för dig om du försöker sluta tänka så svart/vitt (icke perfekt/perfekt) och fokuserar mer på att lära dig känna igen (och belöna) skillnader till det bättre? Utebliven perfektion är något man får vänja sig att leva med, enligt mitt sätt att se det. Det man måste kämpa emot är stagnation.

Sen tycker jag att du ska byta ordval. Sparka ut Mr Kritik och ersätt honom med Mr Professor. Mr Kritik värderar dig genom att säga "fel" hela tiden, det är fullkomligt ointressant och destruktivt för din ridning. Mr Professor är mycket bättre att ha på axeln. Han presenterar i stället stimulerande problem för dig, som du ska lösa.

Sen en grej till. Du är en ryttare som tänker väldigt mycket, och det är bra. En sak som du förmodligen skulle ha nytta av är att rida för någon som ger dig order om vad du ska göra hela tiden och inte tillåter dig att tänka för mycket. Det är förstås lurigt att hitta någon som man litar tillräckligt på för att låta göra det, men det kan vara ett jäkligt bra sätt att koppla loss sina egna tankar och bara rida. Bara lyssna - göra.

 

[Lusidor]

Sv: Att söka perfektion...

Åh vad mycket härliga inlägg! Det känns som många citat att skriva på stallväggen!!

Kan känna att då strävan efter perfektionen blir för stark, då kommer det upp en ridå framför sinnena som skymmer sikten, så man får svårt att upptäcka och känna in vad det eg är som blir fel.

Att släppa loss sig från prestationskraven och ta en massa kliv tillbaka och "låta gå" kan göra att insikterna ploppar upp i en faslig fart!

Tex, om den där jäkla övningen bara inte ger en bra känsla, hur man än fokuserar och kämpar. Då man lämnar det och släpper på ordningen och redan i ridningen, kanske problemet får sin lösning som av sig själv. Som då man plötsligt innan man ska sova bara inser hur allt hänger ihop! (sånt man grubblat på men lämnat)

Har själv gång på gång utmanats att släppa på kraven på mig själv. Då det lyckas att vara förlåtande mot sig själv för ev misstag, trots att de kan tänkas ha varit lite orättvisa mot hästen, då har lösningen ploppat upp, med hjälp av andra eller genom att själv ändra taktik, och allt tar plötsligt ett stort kliv framåt.

Men det där att släppa på de hårda kraven på sig själv, det är inte lätt! Kan behövas lite hypnos kanske!

Att lära sig rida är ju lika mycket personlig utveckling som det är en hobby eller sport! Ibland ganska jobbigt!

Är man dessutom en stor tjurskalle som prompt ska uppleva allt själv och inte bara nöjer sig med att någon säger att det är så, då kan man ju få hålla på och stånga sig blodig en stund innan man känner att saker ljusnar och blir självklara.
fast ibland känns det nödvändigt, för det sägs så mycket, och för att hitta en kärna av det som är riktigt rätt för sig själv, måste man nog låta sig undersöka terrängen innan man köper det hela.. och då måste man ju få prova och göra fel oxå!

 

[cristobal]

Sv: Att söka perfektion...

Glömde; Om man gör fel får man prova igen...
Hade en kompis på en konstskola som sa att man inte kan misslyckas - bara göra olika typer av erfarenheter.
Fast jag tror också att det är viktigt för en del mänskor att ha ngt slags Shang ri la att sträva mot, ett mål som är ouppnåeligt, eller som hela tiden flyttar sig. För om man hela tiden är realist, eller utilitarist, vad finns då kvar för fantasien?
Den dagen jag förstår min sambo, tror jag mystiken och utforskandet försvinner. Samma som med min häst. Jag hoppas på överraskningar (helst positiva då...).
Dagens svammel

 

[Fredrik_]

Sv: Att söka perfektion...

jag kan ju säga att efter en och annan duvning på ett visst internetforum, så förföljs man ju av fru kritik ( det är feminum i mitt fall) Ingen kan ju vara så elak mot en själv - som man själv

Och när man börjar tänka när man rider - så skiter det sig.

Jag håller schack på vänster hjärnhalva med musik.

Jag tror inte jag söker perfektion, jag tror jag letar efter glimtar av tillstånd.

Det är lättare om man är i ett visst sinnestillstånd av musik.

Tänk på Belasik - se det som meditation istället för att försöka uppnå något

Kan det funka för dig?


men jag kan absolut relatera till kraven på perfektion. Är man inte perfekt så gör man fel.

Tänker på mimus; Att möta utan minne och begär...

Att avstå från begär....


Med unghästen tycker jag allt går bättre när jag tänker att det inte är jag som skall 'utbilda' henne, jag får mer följa med på hennes resa....

Kan det va nåt ?


Har det senaste året insett att jag hör till kategorin som tänker alldeles för mycket för att det skall vara njutbart.

Det ger att tänka- men det är plågsamt också
Min vet. sa om min hund...
Man får det jobbigt om man är intelligent....

 

[MorvanMorr]

Sv: Att söka perfektion...

Det är väl med ridningen som med allt annat i livet - det handlar om vilken inställning man har..
Har en kompis som slutade helt med hästar för att de negativa känslorna av misslyckande, inte vara duktig nog, inte hinna med etc helt tog överhanden. TRist, men för en del tror jag det helt enkelt inte funkar för att kraven blir för stora eller bara fel.

Jag tycker ofta att det är skönt att ha en häst som är "halvpensionär". Jag har inga krav längre vad gäller utveckling och resultat. Det som betyder något är att hästen mår bra och att vi har kul ihop. Sen om det blir nån extra fin sluta är det bara bonus. Barbacka ströv i skogen är ju bara soft, speciellt när man har mycket annat "viktigt" att tänka på (jobb tex..).
Men, jag kan också sakna det där härliga i att träna koncentrerat inför något och känna att man faktiskt kommer framåt!
Glöm inte att ta vara på det, ni som har möjlighet!!

 

[Anna_]

Sv: Att söka perfektion...

Spinner vidare på MorvanMorrs svar.

Söka perfektion är inte riktigt rätt ord för mig och den svarte just nu, för det är väldigt långt dit :smirk: Det har gått sämre än vanligt ett tag och det är ju inte särskilt upplyftande. Vilket gör att det inte känns riktigt roligt och man tänker en massa negativa tankar - och så går det ännu sämre...

Men nu har jag precis tagit en ridtur på min betesfeta kbl-travare som har haft sommarlov ett tag. Och det var aldeles underbart Objektivt sett så såg det säkert förskräckligt ut, men hon var så pigg och glad och sidvärtsrörelserna och galoppfattningarna flöt hur bra som helst - jag bara satt och myste! Förmodligen kändes det så bra för att jag inte hade några krav eller förväntningar när jag klev upp och för att jag var så glad att jag äntligen kunde ta mig tid att rida henne.

Det gäller väl att hitta den inställningen och känslan inför varje ridpass...

 

[axel]

Sv: Att söka perfektion...

Tror att vi alla hamnar där- i Limbo emellanåt.

Sök inte efter det perfekta utan "bara" god ridning.

det behöver bara vara ngt per gång som är riktigt bra, som man kan sväva på moln för.
en bra tränare som puffar på en i rätt riktning o kanske rider till hästen lite- kan vara en euforisk upplevelse o sen får man hjälp att hitta tillbaka dit- mer ofta. Först då kan man komma vidare.

 

[cristobal]

Sv: Att söka perfektion...

Tror också på att vara inställd på att få till ngt specifikt varje gång; men flexibel beroende på dagsform. Ett helt pass som går bra???
Min tränare avslutar alltid med att fråga vad som var bra idag...

 

[via]

Sv: Att söka perfektion...

Men nu har jag precis tagit en ridtur på min betesfeta kbl-travare som har haft sommarlov ett tag. Och det var aldeles underbart Objektivt sett så såg det säkert förskräckligt ut, men hon var så pigg och glad och sidvärtsrörelserna och galoppfattningarna flöt hur bra som helst - jag bara satt och myste! Förmodligen kändes det så bra för att jag inte hade några krav eller förväntningar när jag klev upp och för att jag var så glad att jag äntligen kunde ta mig tid att rida henne.

Det gäller väl att hitta den inställningen och känslan inför varje ridpass...

Jag lärde mig den läxan för många år sedan, när jag gick på Flyinge. Skolhästarna skulle sättas igång efter betet, och vi i årskurs två började några veckor före ettorna, och hade då ett antal hästar per skalle att rida. En av de jag fick tilldelad mig var en häst som av den föregående årskursen hade dömts ut som fullkomligt oridbar och hopplös. Den tjej som hade fått honom tilldelad sig året innan (vuxen..) hade börjat gråta.
Jag satt upp på hästen och började lalla runt på halvlånga tyglar, helt utan krav. När halva passet hade gått började hästen plötsligt att gå alldeles fantastiskt bra, och instruktören var alldeles lyrisk. Inte pga av något jag gjorde, utan snarare pga allt jag INTE gjorde, som tidigare frustrerade ryttare hade gjort.
Den hästen blev en riktig favorit hos mig, och var jättetrevlig att rida.

 

[space_cowgirl]

Sv: Att söka perfektion...

Från och till känner nog alla så. När jag jobbar med hästarna sätter jag upp väldigt tydliga mål och sedan är det "bara" att berömma både hästen och sig själv vid varje litet steg i rätt riktining. Visst kan det hända att man fastnar och att det känns motigt, men jag har ju alltid någon att diskutera och bolla ideer med.

Ett tag i våras var jag dökritisk mot mig själv. Jag red för en instruktör som inte passade mitt temperament och som gjorde att jag blev helt låst och spänd (i alla fall på de lektionerna). Lösningen blev en ny tränare. Har idag två tränare som jag är supernöjd med. Jag tror att det är viktigt att känna att man utvecklas, men också att ha en objektiv person som får en att fokusera på rätt saker. "Dont worry about it" är ett av mina tränares favorit uttryck (amerikan). Det han menar är att när det går fel så skall man inte hetsa upp sig och överkorrigera utan bara rida på så löser det sig efter ett par steg... Och tänka sig, människan har rätt

Jag är helt för att öva upp sin känsla, kroppskontroll o.s.v. Men jag tror att det kan gå till överdrift också. Min andra tränare jobbar mycket med dessa små detaljer, och trots att det kan ha gått jättebra på hennes lektioner har jag ofta kommit på mig själv med att känna mig som en nybörjare, och kännt mig självkritisk efteråt. Trots det rider jag för henne, för hon är verkligen duktig och kunnig, men det får inte bli för ofta för då går jag och gräver ned mig.

Sedan måste jag verkligen vara på mig själv att inte vara en sån förbaskad perfektionist. Det är ingen som bryr sig om inte allting är perfekt putsat och rent varje dag o.s.v. Det kan ju ta kål på vilken glädje som helst om man alltid tycker att man borde gjort lite till, trots att jag jobbar från 07:30 till 21:30...

Hmmm...ja, vad var poängen? 1) Tydliga mål och mycket berömm. (alt. inga mål och inga recentioner). 2) Skaffa en tränare som inspirerar dig och får er att utvecklas. 3) Se till att ha kul och inse att ingen har nytta av att du kritiserar dig själv!

Mvh/Marie (oj, så smart jag känner mig idag )

 

[kulltorp]

Sv: Att söka perfektion...

Hur går det för dig?
Har du hittat någon väg bort från "träsket"
och "herr kritik"?

Jag hoppas att du har det.

Annika

 

[psychogrrl]

Sv: Att söka perfektion...

evis, och alla ni andra som hela tiden söker perfektion och blir frustrerade på er själva (jag hamnar där med ibland, vem gör inte det?)..

Härmed förbjuder jag er att läsa trådar inne på rid-forumen här på buke. :smirk:

Något bättre sätt att förstöra sin ridmotivation och glädje i ridningen finns nog inte. Något annat än perfekt räknas inte och inte att förglömma att de allra bästa läktarryttarna finns här...

Nej, jag har slutat läsa och ta till mig av trådar för länge sedan faktiskt. Första inlägget brukar vara bra, men sedan spårar det ur i "hur man ska rida perfekt, och gör man inte det är man sämst i världen och en djurplågare och är absolut inte värdig att ha med hästar att göra och absolut inte att yttra sina funderingar".

Skit i vad andra anser och ha kul med hästen, den dör inte om den inte rids perfekt hela tiden. Faktum är att den nog lever längre om den inte gör det...

 

[beezam]

Sv: Att söka perfektion...

Om man bara letar efter perfektion - hur går det då med känsla, öppenhet och utveckling? Vem avgör vad som är perfekt? Är det hästen när han ger mig respons på de budskap min kropp ger honom? Är det jag som avgör, med de förväntningar jag har på vår kommunikation? Och vad är egentligen perfekt? Jag tycker att det med ridning är som med allt som är nytt. Börjar jag löpträna - det blir ingen mara på länge. Styrketräning - inte blir jag bodybuilder direkt heller... Fråga efter det lilla - beröm ofta - vem vill annars fortsätta försöka?