Att sätta gränser för svårt sjukt barn

[Lupin]

Blir nog lite spinoff på ett par andra trådar med liknande ämnen, men det här är något jag tycker är jättesvårt bitvis.

Jag har en son på snart 5½ som fick diagnos på en svår och obotlig hud-bindvävssjukdom för 8 månader sedan. Jag tänker inte gå in på den akuta krisen och sorgen jag känner, för det är fortfarande så färskt att jag inte vill prata om det alltför närgånget och eftersom jag har fått bita ihop och tränga tillbaka så har jag nog inte heller bearbetat det på rätt sätt eller ens tillräckligt mycket. Men nog om den biten.

Man brukar ju säga "små barn, små bekymmer - stora barn, stora bekymmer" och det stämmer. Min äldste har helt nyligen uppgraderats från småbarn till lilla puberteten....med allt vad det innebär i sig själv och för vår del tämligen intensivt just nu. Inte hela tiden tack och lov, men när utbrotten kommer är de i nivå med ilsken vulkan!

Mitt bekymmer, för att göra det lite kortare, är att jag tycker det är skitsvårt att hålla samma nivå på gränser och krav etc som förr, före diagnosen. Jag märker att jag dels låter honom komma undan med ganska mycket och inte heller alltid klarar av att hålla på gränserna med samma envishet som förr och dels gör precis tvärtom och blir för hård och ställer för höga krav som en slags överkompensation. Och jag vill verkligen inte bli släpphänt och få honom att tro att man kan komma undan med allt och skylla på sjukdom! A la "det är synd om mig, så jag behöver inte uppföra mig" och inte heller tvärtom "han är sjuk så han ska inte tro att han får några fribiljetter eller specialbehandling". Någon som förstår vad jag menar och vad mitt bekymmer är?

Jag vill ju att allt ska vara som vanligt! Men det är det inte längre och det tär på mammahjärtat att se hur han förändras utseendemässigt. Nu är det inte bara huden i ansiktet som ser annorlunda ut, det senaste är att huvudet har sjunkit ihop på ett område framtill ovanpå och det syns. Det är svårt att inte tänka på hur det kan bli, jag funderar mycket på hans framtid (om han ens har någon med tanke på hur snabbt det här fortfarande verkar utvecklas), tex att han förmodligen blir steril pga cellgifterna, hur vanställd kommer han att bli och hur många operationer kommer det att krävas? Har redan haft möte med plastikkirurg som ska följa honom och sjukdomens utveckling utseendemässigt. Det är många svåra och tunga tankar som dyker upp och jag hatar det!!!

Jag har nyss blivit beviljad någon slags föräldrastöd via BUP/BHV/soc och ska på planeringsmöte nästa vecka, vilket jag ser fram emot.

 

[nevin]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Usch vad jobbigt det måste vara. Jag vet egentligen inte alls hur man gör i din situation, då jag barmhärtigt nog inte behövt sätta mig in i den.

Men, jag tror som du att det är bra att behålla någon slags "normalitet", inget barn mår ju bra av varken släpphänhet eller diktatorstuk. En lagom levnads"box" som man så småningom tar sig ur är väl det ultimata, men jag förstår att det är supertufft. Du kanske kan få en egen samtalskontakt på BUP eller soc, som kan hjälpa dig med strategier för er vardag framöver?

Hur mycket hjälp har du fått sedan diagnosen, om du inte vill svara är det bara att du säger till mig att vara tyst och bry mig om mitt eget, men en sån chock ger väl rätt rejäla verkningar som också påverkar hur du tänker nu? Jag har bara erfarenhet av stökig tonåring som mådde helkass, med ganska allvarliga kriminalitet och galenskap som följd, det var jobbigt nog att hantera den pojken på ett någorlunda "normalt" vis...
Man tänker så annorlunda när det normala byts ut till något som inte alls kan liknas vid normalt, jag blev stenhård och iskall... Visserligen hjälpte det då, men i dag är jag nog mer kompenserande inför sonen, då jag ibland har otroligt dåligt samvete för hur vi har behandlat honom och hans uppväxt. Inte helt optimalt, men jag har svårt att göra annorlunda, dessutom märker jag en helt annan attityd mot mina minsta barn, där jag ibland säkert kan uppfattas som en ganska hård mamma.

Hoppas du får ett bra planeringsmöte nu, och att du kan få ordentlig hjälp att hantera det du funderar på!

Och så vill jag skicka dig en rejäl hög styrkekramar!

 

[Lupin]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Du kanske kan få en egen samtalskontakt på BUP eller soc, som kan hjälpa dig med strategier för er vardag framöver?

Jo, det är det jag blivit beviljad nu via BUP/BHV/soc och förhoppningsvis blir det ett bra möte nästa vecka.

Jag blev faktisk inte erbjuden något alls när sonen fick sin diagnos på Hud i vintras. Jag grät flera gånger varje dag den första månaden, andra månaden var det kanske varannan dag... BUP och soc blev också informerade då, men alla har hänvisat till någon annan och jag (och sonen) hamnade mellan stolarna på alla sätt, fram till nu när de äntligen fått tummarna loss och lyckats komma överens om vem som ska göra vad.

Tyvärr blev jag tvungen att köra över vår sochandläggare, som ansåg att det som hände/händer i Mitt och Barnens liv var Mitt Ansvar och inget jag kunde lägga över på dem, svaret jag fick när jag desperat sökte hjälp före sommaren! Hjälp jag i praktiken bett om de senaste två åren pga div händelser... Efter sommaruppehållet gick jag via chefen för BUP, som i sin tur kontaktade chefen för soc och jag hoppas sochandläggaren kan svälja det sura i att bli "tvingad" till handling.

Sonen har också äntligen blivit beviljad stöd (av samma sochandläggare, som visade sig ha "glömt" att kommunicera sin utredning och beslut om stöd hela sommaren fram till förra veckan...), har varit på det planeringsmötet redan och han ska gå en gång i månaden - helt och hållet på Hans premisser.

Normalitet låter bra, det är vad jag strävar efter. Balans i tillvaron för både mig och barnen, försöka hitta vår egen balans med tanke på alla berg- och dalbanor. Jag har lärt mig att "gilla läget" och blir bättre och bättre på det, försöker även utveckla min sk gåsmentalitet där jag låter vissa saker rinna av mig istället för att älta och oroa mig.

Jag minns så väl din kamp med och för din pojke och jag hoppas både han, du och hela er familj mår bra nu. Kram tillbaka!

 

[TinyWiny]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Mina barns sjukdomar har tack och lov inte ens varit i närheten av din sons men min son hade stora problem med sina öron under hela sin uppväxt och det är klart att det har påverkat. Min dotter föddes med ett mindre hjärtfel och det har ju också påverkat. För att hålla mej själv "normal" så kände jag mej tvungen att omge oss med "trygga väggar" även om läkarbesök occh operationer avlöste varandra så försökte vi ha en normal vardag hemma. På sjukhuset fick de lite mer än hemma, glass istället för mat när inget smakade osv. som jag tror att de flesta barn får när de är sjuka. Men hur man ska uppföra sig var alltid det samma.
Jag tror att det viktigaste för ett barn är att känna att så mycket som möjligt är normalt. Att inte bli särbehandlad mot sina syskon utan att det är lika för alla. Det är svårt och jag vet att jag var för "snäll", dvs. jag accepterade beteenden jag egentligen inte borde ha gjort ibland men man är ju bara människa.
Du kan ju bara försöka att hålla samma regler så mycket som det går. Om han sedan får en glass mer än lillebror efter en tuff provtagning tror inte jag spelar så stor roll.

Hoppas att du får stöd så att du får lov att sörja också.
Många varma kramar

 

[lillsmurfagirl]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

nu är inte jag förälder och jag vet inte om du har fler barn?(kanske läste slarvigt, i så fall ber jag om ursäkt), men tjag är syskon till en som har en helt annan sjukdom än ditt barn. Men jag tänkte jag kunde ge min synvinkel på min uppväxt (detta är individuellt hur man upplever när man är syskon, men vet att många av dom som haft syskon med samma sjukdom som mitt har ungefärliga känslor som jag). För det första; tillåt dig själv att vara ledsen! du måste på nåt sätt försöka bearbeta allt, dock eftersom det verkar som om det är en sjukdom som blir sämre, måste du ha hjälp att bearbeta alla steg som kommer i din väg. Sedan, har du barn, kan även dom behöva hjälp och stöd, syskon glöms ofta bort.

Sen, försök ha det så normalt som möjligt, men det är ingen som kommer titta snett på dig om det inte blir normalt hela tiden. Jag var/är medveten om mitt syskons sjukdom, visste alltid vad det innebar och jag fick ofta stå tillbaka pga h*ns skull. Dock visste jag varför och jag tror aldrig jag blivit arg/besviken för att det blev så, jag hade stor förståelse att den sjuka behövde mer uppmärksamet. Sen har h*n fått mer saker än jag fick när jag var lika gammal som h*n, men jag visste också att h*n inte kunde göra andra saker som jag gjorde som h*n egentligen ville hänga med på.. Men detta är individuellt.

Dock ska man inte glömma syskonen utan också hitta på saker med dom på deras villkor. Sen finns det saker som hela familjen kan göra med lite fantasi.

Glöm inte bort dig själv!!låter bra att du har fått stöd, för då får du tid att återhämta dig lite.

Sen ett litet tips!(om ni inte redan vet det) Vet inte hur det ser ut med möjlighet åka utomlands? har ni chansen, ÅK! man kan söka stipendier för att få barnets resa betald. (vissa landsting har såna, även mer privata, kanske ditt barns läkare vet något?)

var lite tankar jag hade bara, hoppas allt ordnar sig för dig och jag ger dig massa styrkekramar

 

[ameo]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

I min ena dotters klass finns en flicka med ett allvarligt medfött fysiskt handikapp och jag tycker att hennes föräldrar hanterar detta vettigt (de vi som utomstående ser). De försöker se till att livet blir så normalt som möjligt för den här tjejen, i den mån det går med hennes handikapp.
Jag tror att det är viktigt att man inte kompenserar sjukdom mot slapphänt uppfostran, för oavsett om barnet är friskt eller inte så behöver det lära sig att bete sig som folk. Ett dåligt beteende kan inte ursäktas med att man har en hudsjukdom...
Man måste nog skilja på sjukdomen och uppfostran, helt. Uppfostra som om han vore vilket fiskt barn som helst. Om det är saker han inte kan göra pga sin sjukdom, kompensera det med något annat som (förhoppningsvis) är lika kul. Men inte genom att flytta på gränserna, så att han blir odräglig att umgås med... (milt överdrivet, men jag tror du förstår vad jag menar)

 

[Lupin]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Tack för fina och inkännande svar.

Slapphänt uppfostran är det inte tal om här. Även om min lille plutt än så länge inte är medveten om vare sig sin sjukdom eller sin ev annorlunda framtid, så kommer jag aldrig att acceptera dåligt uppförande pga sjukdomen. Man ÄR inte sin sjukdom för den delen heller och det kommer sonen att förstå vartefter.

På sätt och vis är jag tacksam för att han är så liten och därför inte har några referenser och kanske blir det lättare för mig med, eftersom det därmed inte finns något "före" eller "efter". Bara Här och Nu hela tiden.

Det här låter nog väldigt konstigt och "high strung" men ända sedan han föddes har jag känt att han är annorlunda och att det är något annorlunda eller fel och att han är speciell. Kan man verkligen känna sånt på sig? Jag har aldrig vågat säga det till någon och nu sedan han fick sin hemska diagnos vågar jag nästan inte ens tänka på hur jag känt och mina tankar under åren som gått. Jag VET iofs att jag har en väldigt väl utvecklad intuitionl, även om jag inte alltid har velat känna eller erkänna det ens för mig själv. Men ändå???
´
Hans lillebror, 3 år yngre, har alltid känts "normal" eller hur jag ska säga. Storebror hade "tecken" redan som väldigt liten, föddes tex med vänsterbenet uppvikt mot underbenet och var oerhört torr, så torr att hans hud flagnade. Första vintern var han jämt knallröd på kinderna på ett lite annorlunda sätt. Fick "prickar" som senare har visat sig vara köldurtikaria (köldallergi, får urtikaria = nässelutslag och även ödem vid minsta lilla nedkylning av huden, även när det är varmt ute som på senaste somrarna) + kraftig kvalsterallergi + kraftig nickelallergi. Som väldigt liten kaskadspydde han av vanlig träbark (stoppade bark från veden till braskaminen i munnen ett par gånger) och blev röd runt munnen av kanel. Sclerodermin går så snabbt fram (utför) att jag oroar mig enormt för att han inte ska finnas kvar särskilt länge.

Lillebror har än så länge inte varit det minsta röd om kinderna. Någonsin. Inga tecken på kvalsterallergi eller nickel eller något annat alls. Och jag är så glad och lättad!

Storebror är så brådmogen och snudd på överintelligent. Frågade mig förra sommaren vad halsbränna är för något, när vi var på apoteket. Visade sig att han läst på nån anti-halsbränna-medicin-förpackning och jag svarade. Sen undrade han varför man ville ha halsbränna i 12 timmar, han missförstod informationen på förpackningen, medicinen skulle alltså hjälpa i 12 h mot halsbränna...vilket jag såklart förklarade. Han var då lite drygt 4 år gammal. Folk som träffar honom brukar haja till och liksom lägga märke till att han är speciell på något sätt.

Varför? Är det mitt fel? Är han sjuk pga att jag åt stark penicillin pga sårinfektion efter operation i början av graviditeten innan jag ens visste? Han är så liten men ändå så stor på något sätt, jag är så tacksam för att jag envisades med att vara hemma med honom tills han var nästan 3 år gammal, ett par, tre månader innan lillebror föddes. Jag älskar dem båda över allt annat och min största skräck just nu är att något ska hända med lillebror med. Jag tackar gud nästan varje dag för att de finns, jag finns, att jag får vara deras mamma.

 

[nevin]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Du ställer en fråga som jag ställer mig nästan dagligen angående min största son - Är det mitt fel?


Nej. Det är inte ditt fel. Saker vi gör kan påverka våra barn, och kanske kan vi ha gjort en del saker annorlunda - MEN, kom ihåg att allt du gör, gör du utifrån de erfarenheter du har just då, vad du vet just då. Den du är just nu är den som tar beslut och gör saker, inte den du senare kommer att bli och som kanske också vet bättre.


Du gör ett kanonjobb med dina barn, jag känner inte dig alls, men tycker mig se en mamma som gör det bästa hon kan utifrån den hon är idag! Och jag tycker du gör så rätt i att vara tacksam för varje dag, och verkligen se dina barn för den gåva de är!

För övrigt tror jag att vi, precis som djuren, har en känsla mer eller mindre utvecklad. Känslan för våran omgivning och då också våra barn, kan djuren i övrigt känna på sig att något inte stämmer kan nog vi det med. Sen är det nog mer "bortavlat" på oss människor, men den finns, den känslan.

Ha en bra dag nu!

 

[TinyWiny]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Nej det är verkligen inte ditt fel.
Det finns ett talesätt som jag tycker mycket om "speciella barn hamnar hos speciella föräldrar". Din son har haft tur. Han har en mamma som är en riktig tiger.

Kram

 

[Sar]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Nä, det är inte ditt fel. Själv både bytte jag plomber och vaccinerade mig mot svininfluensan innan jag visste att jag var gravid (hade inte gjort någondera om jag hade haft vetskap om graviditeten). Sonen verkar dock inte ha tagit någon skada.

Jag har ju följt dig i dina trådar och tycker att du gör ett toppenjobb. Bara det att vara ensamstående med barn är ju tufft nog, att vara förälder till ett sjukt barn måste vara otroligt tufft!
Men man har ju inget annat val än att gilla läget och göra så gott man bara kan och det är precis det som du verkar göra!

Du har fått goda råd ang. att behålla "normaliteten". Våra tjejer hade en jobbig period som 5,5-åringar men den verkar som bortblåst sedan de blev 6 år.
Jag önskar dig och sönerna all lycka och skickar en stor styrkekram!

 

[Lupin]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Tack för svar. Jag har läst alla, mer än en gång, men inte kommit mig för att svara eftersom det är så jobbigt. Men är det inte så att det man värjer sig för starkast är det man behöver ta itu med mest?

Bara att formulera mig i text, istället för bara tänka och älta för mig själv, har gjort en hel del. Era svar har gjort att jag kunnat slappna av och lita på mig själv och mina beslut på ett bättre sätt, tex strunt samma om sonen får glass på kvällarna när lillebror lagt sig eller att han får vara uppe lite för länge ibland för att vi sitter och myser i soffan (med sonen i knäet) eller något liknande.

Eftersom det är en sån konstig sjukdom han har, ovanlig och man vet egentligen inte så mycket om vad som ligger bakom, hur den triggas, varför etc så är det svårt att inte grubbla över om det är något jag gjort, tex ätit eller druckit under graviditeten. Jag menar, varför får en 4½-åring (som han var för ett år sedan när det först dök upp i mungipan och sen bredde ut sig snabbt) en sjukdom som inte brukar bryta ut förrän i min egen ålder (42) eller äldre och oftast hos kvinnor!

Det är en stor lättnad att vi (sonen) får ett fantastiskt bemötande av vården (bortsett från Klantskallen på Hud på grannorten....GRRRR), jag har t.o.m. kommit oanmäld till barnkliniken helt apropå och de petade snabbt in oss och alla var så snälla och tillmötesgående. Och jag bara älskar inställningen man har nuförtiden med att fråga Barnet om man får titta eller peta här eller där och väntar tills han svarar.

För tre veckor sedan upptäckte jag att hans huvud såg annorlunda ut ovanpå, framtill, strax till vänster om medellinjen. Insjunket. Det blev rakt in på röntgen och CT-skalle och svaret att det troligtvis är sjukdomen som påverkat underhudsvävnaden/fettet, för allt såg ok ut annars med skallbenet. Samtidigt har han börjat klaga mer och mer på ont i magen och ont i brösten under de här senaste tre veckorna och senaste veckan har jag märkt av en ökad trötthet, matthet, och troligtvis smärtor någon stans för jag kan se det i hans ögon, på blicken! För någon vecka sedan ringde jag till hans behandlande läkare i Lund, för att få komma till lite tidigare än planerat och vi ska dit på måndag. Försöker att inte oroa mig, men det är skitsvårt.

Det finns mer jag vill skriva, kommentera enskilda inlägg, men det får jag ta en annan dag. Tack för att ni finns!

 

[Lupin]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Glömde berätta...jag ska på planeringsmöte i eftermiddag, med BUP och soc, för att försöka ta reda på vad jag kan behöva för slags stöd. Dvs jag som förälder. Håll gärna tummarna att det blir ett bra möte!

 

[ameo]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Hoppas det blir bra, så bra det nu kan bli. Man får ju lära sig att leva med det, helt enkelt...

har du kontakt med någon annan som har samma diagnos? Jag har en gammal vän som fick den diagnosen redan i högstadiet, så för mig var det ingen "okänd diagnos" = jag visste inte att den är så ovanlig. Men ofta kan det hjälpa att hitta likasinnade.
(synd att reumatikerförbundet lade ner sitt diskussionsforum )

 

[nevin]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Håller alla turtummar för dig idag!

 

[TinyWiny]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Jag ska tänka på dej idag och jag håller tummarna för att du får det stöd och den hjälp du behöver.

Kram

 

[MamaJustify]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Finns det ingen föräldraförening eller dylikt så du kan komma i kontakt med föräldrar i liknande situation. Att prata med folk som verkligen förstår kan nog vara skönt tror jag.
Förövrigt hoppas jag att allt går bra för er

 

[MamaJustify]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Undrar varför vi mammor alltid vill hitta en orsak att klandra oss själva? Tror det är jättevanligt. Det jag ser i inläggen är att din son kan vara glad att ha dig som mamma, en mamma som älskar honom och gör allt för honom, jag tror inte alls att du är orsak på något sätt till hans sjukdom. Men ta upp det med en läkare om du inte kan släppa.
Hoppas det går bra på måndag!!!

 

[Korven]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Du är en tigermamma, kram

 

[Lupin]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

nu är inte jag förälder och jag vet inte om du har fler barn?(kanske läste slarvigt, i så fall ber jag om ursäkt), men tjag är syskon till en som har en helt annan sjukdom än ditt barn. Men jag tänkte jag kunde ge min synvinkel på min uppväxt (detta är individuellt hur man upplever när man är syskon, men vet att många av dom som haft syskon med samma sjukdom som mitt har ungefärliga känslor som jag). För det första; tillåt dig själv att vara ledsen! du måste på nåt sätt försöka bearbeta allt, dock eftersom det verkar som om det är en sjukdom som blir sämre, måste du ha hjälp att bearbeta alla steg som kommer i din väg. Sedan, har du barn, kan även dom behöva hjälp och stöd, syskon glöms ofta bort.

Sen, försök ha det så normalt som möjligt, men det är ingen som kommer titta snett på dig om det inte blir normalt hela tiden. Jag var/är medveten om mitt syskons sjukdom, visste alltid vad det innebar och jag fick ofta stå tillbaka pga h*ns skull. Dock visste jag varför och jag tror aldrig jag blivit arg/besviken för att det blev så, jag hade stor förståelse att den sjuka behövde mer uppmärksamet. Sen har h*n fått mer saker än jag fick när jag var lika gammal som h*n, men jag visste också att h*n inte kunde göra andra saker som jag gjorde som h*n egentligen ville hänga med på.. Men detta är individuellt.

Dock ska man inte glömma syskonen utan också hitta på saker med dom på deras villkor. Sen finns det saker som hela familjen kan göra med lite fantasi.

Glöm inte bort dig själv!!låter bra att du har fått stöd, för då får du tid att återhämta dig lite.

Sen ett litet tips!(om ni inte redan vet det) Vet inte hur det ser ut med möjlighet åka utomlands? har ni chansen, ÅK! man kan söka stipendier för att få barnets resa betald. (vissa landsting har såna, även mer privata, kanske ditt barns läkare vet något?)

var lite tankar jag hade bara, hoppas allt ordnar sig för dig och jag ger dig massa styrkekramar

Tack för ditt fina svar. Min sjuke pojke (som jag har så fruktansvärt svårt att tänka som sjuk!) är 5½ nu och hans lillebror är 2½, väldigt små båda två, så det här kommer de ju att växa in/upp med och inte minnas något annat. Jag har förstått vilken belastning det kan vara för syskon till sjuka barn, hur viktigt det är att de inte glöms bort och hur lätt det är att liksom glömma bort dem, hur hemskt det än låter.

Förra gången det var dags för (enbart) blodprover så fick vi en väldigt tidig morgontid, så vi åkte dit före dagis och lillebror följde med. Efteråt fick båda en leksak. Idag ska lillebror vara hos sin mormor medan jag och storebror åker ner till Lund (dagis stängt för utvecklingsdag eller nåt) och storebror kollade redan igår på leksaker för att se vilken han skulle välja efteråt. Lillebror var med men han sa inget alls vid leksakshyllorna och varken skrek eller protesterade när storebror i bilen hem förklarade för honom att han skulle få en leksak imorgon, men inte lillebror. Hur mycket fattar små 2½-åringar egentligen? Mer än man själv tror misstänker jag.

Jag försöker göra saker på egen hand med båda två lite då och då. Olika saker, har varit på Busfabriken med storebror själv i somras och så körde vi till Gekås nyligen bara han och jag. Med lillebror har det mest blivit att vi varit hemma och skrotat bara vi två, men det verkar räcka för hans del än så länge.

Tack för tipset med stipendierna! Har ingen aning om hur man letar upp sånt, men ska höra med läkarna idag.

 

[Lupin]

Sv: Att sätta gränser för svårt sjukt barn

Nej det är verkligen inte ditt fel.
Det finns ett talesätt som jag tycker mycket om "speciella barn hamnar hos speciella föräldrar". Din son har haft tur. Han har en mamma som är en riktig tiger.

Kram

Tack så mycket! Märkligt vilka tiger-egenskaper som växer fram när det behövs.

I lördags gjorde jag något jag aldrig hade gjort förut: vi var på kalas och en snubbe började högljutt ifrågasätta min store sons namn och hur det stavas och gapskrattade sen, mitt framför min son!, jag glodde surt och fräste ifrån att det är ett amerikanskt namn med amerikansk stavning och hur svårt är det egentligen? Jag menar, hur f-n tänker man när man gör så mitt framför inte bara mig som mamma och ett gäng andra vuxna, utan framför allt inför barnet i fråga??? Han var inte någon okänd heller, han har träffat både mig och barnen flera gånger förut och borde dessutom ha hört deras namn flera gånger tidigare. Han är nämligen bror till en av mina egna syskons partner och vi har råkat på varandra ett antal gånger senaste 10-11 åren.

Jag tog riktigt illa vid mig och har fortfarande svårt att släppa det, är jag överkänslig som blev så sur och krängd?