Att leva med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning

[Raderad medlem 6459]

Brusreducerande lurar?
Det använder en kompis, hon älskar dem.

@grodan21 Vill du ha tips på bra sådana så hojta! Jag är extremt ljudkänslig men vill inte lyssna på musik så för mig är det perfekt med mina tysta hörlurar. De reducerar ljud helt fantastiskt bra och gör att jag kan slappna av ordentligt. Jag använder dem på flyg, ibland på jobbet och ibland på bussen hem. Ovärdeliga.

 

[grodan21]

@grodan21 Vill du ha tips på bra sådana så hojta! Jag är extremt ljudkänslig men vill inte lyssna på musik så för mig är det perfekt med mina tysta hörlurar. De reducerar ljud helt fantastiskt bra och gör att jag kan slappna av ordentligt. Jag använder dem på flyg, ibland på jobbet och ibland på bussen hem. Ovärdeliga.

Du får gärna pm mig

 

[Killaloe]

Men jag måste hålla med @Grazing när det gäller att acceptera sin diagnos. Min diagnos gör att jag inte kan leva på det sätt JAG vill leva mitt liv. Jag vill ha ett intressant jobb inom min utbildning där jag utvecklas och ha en häst som jag kan träna och tävla med. Samt träna, då min kropp kräver det.

Alltså, jag tänker såhär att det är jättebra att vilja grejer - men ibland får en backa och liksom gilla läget om grejerna en vill inte gör livet festligare utan blir ett hinder från att må bra.

tex så kanske att berätta för att få anpassning på arbetsplatsen och acceptera dina svårigheter, som ljudkänslighet exempelvis, skulle göra att du får mer energi över till häst och träning eftersom jobbet kanske skulle sluka mindre energi.

Alltså, jag fattar att en vill göra saker och livet är skit när ens diagnoser/egenskaper hindrar en från att göra saker så som en tänkt sig, men att banka huvudet i väggen och liksom leva mot sina förutsättningar blir sällan bättre. Jag lever med viss problematik som gör att jag måste anpassa tillvaron. Tidigare vägrade jag att acceptera att jag har dipar när jag är rätt lågfungerande så istället sprang jag rakt in i väggen varenda gång för jag ville ju inte vara begränsad. Nu är jag fortfarande lågfungerande i perioder men har en helt annan balans för att jag har accepterat att jag tex inte kan ha ett kontorsjobb på heltid. Jag har istället en helt annan typ av jobb och ska äntligen börja jobba 75% och är stabilare än någonsin, mycket för att jag har anpassat mitt liv till vem jag är istället för att anpassa mig själv till livet jag vill ha. Jag säger inte att det alltid är så himla kul eller svårt eller bittert men jag mår så mycket bättre och trivs helt okej. Och okej är liksom tillräckligt för mig så som det är nu. Jag orkar med mig själv, jag klarar typ av mitt jobb och jag orkar med min hund - det är vad jag prioriterar och det som får plats i mitt liv. Ibland gör jag andra saker som att vara social och ex träffar folk, men det kräver lite planering och kompensering av aktiviteter dagarna runt. Men utan att acceptera att jag är som jag är med mina svårigheter så kan jag göra det och vara lite förutseende, hade jag inte accepterat och anpassat hade jag fortsatt tänka att jag vill vara något jag inte är och fortsatt köra över mig själv tills jag kraschar.

 

[Araminta]

@grodan21 Vill du ha tips på bra sådana så hojta! Jag är extremt ljudkänslig men vill inte lyssna på musik så för mig är det perfekt med mina tysta hörlurar. De reducerar ljud helt fantastiskt bra och gör att jag kan slappna av ordentligt. Jag använder dem på flyg, ibland på jobbet och ibland på bussen hem. Ovärdeliga.

Skulle du vilja skicka ett pm till mig också?

 

[Raderad medlem 6459]

Skulle du vilja skicka ett pm till mig också?

Absolut!

 

[Grazing]

Alltså, jag tänker såhär att det är jättebra att vilja grejer - men ibland får en backa och liksom gilla läget om grejerna en vill inte gör livet festligare utan blir ett hinder från att må bra.

tex så kanske att berätta för att få anpassning på arbetsplatsen och acceptera dina svårigheter, som ljudkänslighet exempelvis, skulle göra att du får mer energi över till häst och träning eftersom jobbet kanske skulle sluka mindre energi.

Alltså, jag fattar att en vill göra saker och livet är skit när ens diagnoser/egenskaper hindrar en från att göra saker så som en tänkt sig, men att banka huvudet i väggen och liksom leva mot sina förutsättningar blir sällan bättre. Jag lever med viss problematik som gör att jag måste anpassa tillvaron. Tidigare vägrade jag att acceptera att jag har dipar när jag är rätt lågfungerande så istället sprang jag rakt in i väggen varenda gång för jag ville ju inte vara begränsad. Nu är jag fortfarande lågfungerande i perioder men har en helt annan balans för att jag har accepterat att jag tex inte kan ha ett kontorsjobb på heltid. Jag har istället en helt annan typ av jobb och ska äntligen börja jobba 75% och är stabilare än någonsin, mycket för att jag har anpassat mitt liv till vem jag är istället för att anpassa mig själv till livet jag vill ha. Jag säger inte att det alltid är så himla kul eller svårt eller bittert men jag mår så mycket bättre och trivs helt okej. Och okej är liksom tillräckligt för mig så som det är nu. Jag orkar med mig själv, jag klarar typ av mitt jobb och jag orkar med min hund - det är vad jag prioriterar och det som får plats i mitt liv. Ibland gör jag andra saker som att vara social och ex träffar folk, men det kräver lite planering och kompensering av aktiviteter dagarna runt. Men utan att acceptera att jag är som jag är med mina svårigheter så kan jag göra det och vara lite förutseende, hade jag inte accepterat och anpassat hade jag fortsatt tänka att jag vill vara något jag inte är och fortsatt köra över mig själv tills jag kraschar.

Att acceptera något kan faktiskt också göra att man slutar att utvecklas och slutar att försöka. Dom perioder jag helt accepterat att mitt liv kommer vara otroligt svårt och att ingen hjälp finns direkt för mig, det är dom gånger jag stannat upp helt och sjunkit ner i depressioner istället. För det är för hopplöst att acceptera att tillvaron alltid kommer vara såhär svår. Accepterar jag inte att det ska vara såhär svårt så har jag ändå en vilja att faktiskt komma lite framåt och få ut nåt av livet ändå, komma över svårigheterna.

Det är pga att jag inte accepterar mina problem som jag kan ha hund tex och kunde ha häst. Det är jättejobbigt men det ger mig mycket mera i livet än att bara sitta isolerad och inte komma någonstans alls. Visst hade livet varit enklare utan krav, utan någonting men då är det heller ingen större mening med att leva heller.

 

[Killaloe]

Att acceptera något kan faktiskt också göra att man slutar att utvecklas och slutar att försöka. Dom perioder jag helt accepterat att mitt liv kommer vara otroligt svårt och att ingen hjälp finns direkt för mig, det är dom gånger jag stannat upp helt och sjunkit ner i depressioner istället. För det är för hopplöst att acceptera att tillvaron alltid kommer vara såhär svår. Accepterar jag inte att det ska vara såhär svårt så har jag ändå en vilja att faktiskt komma lite framåt och få ut nåt av livet ändå, komma över svårigheterna. Det är pga att jag inte accepterar mina problem som jag kan ha hund tex och kunde ha häst. Det är jättejobbigt men det ger mig mycket mera i livet än att bara sitta isolerad och inte komma någonstans alls. Jag tar iallafall hellre dom ev lite djupare dipparna som kan komma för att kunna leva ett liv som ger mig en mening.

Det är ju såklart olika hur en hanterar sin diagnos och sina svårigheter (och vi lägger väl in olika värderingar i ordet acceptans), men att acceptera att en har svårigheter och jobba med dem istället för mot dem brukar ju oftast vara en bra grej. Givetvis inte för alla (!) men att hela tiden tänka på vad en borde och vill men som en inte kan av olika anledning kan likaväl det innebära ett dåligt mående.

Och givetvis gör en som en själv vill, men om något inte visar sig fungera särskilt bra (vilket jag tex tolkar @grodan21 inlägg som - jag kan ju ha missuppfattat helt) då kan det vara värt att testa ett annat sätt att förhålla sig till sin problematik

 

[moster]

Jag har aldrig haft problem med att få jobb, snarare att jag blir uttråkad och byter typ var 6:e månad. På min arbetsplats är ända stället jag inte har sagt att jag har Adhd förutom på en.
Jag jobbar 100% + övertid, har häst och sitter i olika styrelser.
Jag aktiverar mig för att slippa känna och tänka. Sen krachar jag och bli säng liggande... Jag har jobbat med allt från att sitta på kontor till fysiskt krävande jobb.

Om man känner att man behöver hjälp med att utforma arbetsplatsen så skulle jag rekommendera arbetsförmedlingen . Dom har störst möjligheter att hitta anpassade arbetsplatser eller praktiker

- Vad jag tillförde till diskussionen vet jag inte... Skyller på att jag var bra trött... Eller nått

Fast det sa dom faktiskt när jag gick på BNK att autism tex kunde växa bort. Det var ändå specialistläkare som påstod det. Då var det ändå diagnos satt när jag var runt 16 och som vi lite överklagade sedan när jag var runt 19. Nu blev jag inte av med min diagnos ändå som tur var då jag fått mycket hjälp pga av den men det var hennes förklaring till varför det hade blivit mycket bättre.

Växer bort har jag förstått det som att det inte kan göra, däremot har man som vuxna har lärt sig sina metoder för vad som fungerar och inte fungerar och på så vis inte har samma typ av problem. Som vuxen kan du också styra ditt liv lite mera, som barn får du bara gilla läget att sitta stil i en skolbänk medans man som vuxen har möjligheten att välja ett yrke som passar än bättre.

 

[Fossing]

Jag har aldrig haft problem med att få jobb, snarare att jag blir uttråkad och byter typ var 6:e månad. På min arbetsplats är ända stället jag inte har sagt att jag har Adhd förutom på en.
Jag jobbar 100% + övertid, har häst och sitter i olika styrelser.
Jag aktiverar mig för att slippa känna och tänka. Sen krachar jag och bli säng liggande... Jag har jobbat med allt från att sitta på kontor till fysiskt krävande jobb.

Om man känner att man behöver hjälp med att utforma arbetsplatsen så skulle jag rekommendera arbetsförmedlingen . Dom har störst möjligheter att hitta anpassade arbetsplatser eller praktiker

Jag har ju den härliga kombon Adhd&asd vilket gör att en del av mig är som du och en annan del är totala motsatsen och de motarbetar varandra...
Jag har också haft hundra jobb som jag slutat på för att jag tröttnat eller för att jag inte orkat. Nu är jag i en arbetsmarknadsåtgärd på arbetsförmedlingen och tanken är att det ska leda till ett anpassat jobb som jag klarar av i mer än ett halvår... Så jag får hjälp! Men jag tycker också om att söka information på annat håll och få inspiration, därav min fråga om ditt jobb Arbetslivsresurs går så långsamt och jag vill ju ha en arbetsträning NU NU NU! Tusen tack för ditt svar förresten!

 

[Fossing]

Om att acceptera sin diagnos; det är ju stor skillnad på att "acceptera och ge upp" och att acceptera sina svårigheter och sedan försöka anpassa sitt liv så att man kan göra det man vill ändå!
Till exempel borde jag inte kunna ha egen häst. Men det kan jag, för jag har anpassat mitt hästeri. Jag hade egentligen velat ha en fin häst med kapacitet att träna och tävla med i ett fint stall. Men jag klarar inte av uppstallning vare sig ekonomiskt eller tidsmässigt, orkar inte träna och tävla och orkar inte rida varje dag så en "fin" häst i toppkondis som behöver ridas regelbundet fungerar inte. Tyvärr. Istället har jag en halvsmutsig, långhårig hobbyhäst på lösdrift där det mesta av skötseln ingår. Visst kommer vi inte tävla st george eller 120, men min häst kan vila i en vecka eller ridas varje dag eller åka på små tävlingar i alla grenar och må jättebra. Och vi hanterar min ångest tillsammans.
Jag ser det inte som att jag har gett upp och slutat utvecklas bara för att jag har anpassat mitt liv efter mina förutsättningar och backat på vissa områden. Tvärtom frigör de här anpassningarna energi till att göra det jag egentligen vill; ha en egen häst.

 

[Wellcraft]

Mitt liv funkar inte och jag börjar ge upp. Hatar diagnoser o hatar mig själv. Usch. Detta är inget liv.

 

[Grazing]

Någon som har något tips på hur man kan få ett boendestöd att fungera när man inte klarar av att släppa in dom eller prata med dom? Lösningen att ha någon jag känner med mig dom första gångerna är inte okej enligt dom för att boendestödet ska vara hos mig själv, annars är det ingen idé att det kommer någon hit.

Någon som fått det beviljat att ha någon som man känner med sig i början när boendestödet kommer första gångerna så man åtminstone kan bli lite okej med att personen sen kommer själv? Är det vanligt att dom är så negativa till idéer på att få det att fungera eller är det bara jag som har otur?

 

[Grazing]

En anledning till att jag har så svårt att acceptera mina diagnoser kan ju ha att göra med att mina föräldrar gjorde allt för att få bort dom och hävda att jag inte alls har några diagnoser egentligen. Kan ju vara en anledning till att jag känner såpass frustration över att inte klara av ett vanligt som typ alla andra klarar.

Självklart så bör man ju acceptera att man kanske behöver speciallösningar men det är fruktansvärt frustrerande och irriterande att jag har drabbats av detta som hindrar mig från att kunna ha saker i mitt liv som jag mår bra av och behöver. Det är svårt att acceptera och tycka det är okej. Speciellt när man inte heller passar in i hjälpen som kan erbjudas och dom inte är villiga att individanpassa hjälpen alls.

 

[Ninnurur]

Någon som har något tips på hur man kan få ett boendestöd att fungera när man inte klarar av att släppa in dom eller prata med dom? Lösningen att ha någon jag känner med mig dom första gångerna är inte okej enligt dom för att boendestödet ska vara hos mig själv, annars är det ingen idé att det kommer någon hit.

Någon som fått det beviljat att ha någon som man känner med sig i början när boendestödet kommer första gångerna så man åtminstone kan bli lite okej med att personen sen kommer själv? Är det vanligt att dom är så negativa till idéer på att få det att fungera eller är det bara jag som har otur?

Alltså, de har väl inte att göra med vem som är hemma hos dig när de kommer? Jag är inte alltid ensam när de kommer.

 

[Elo]

Någon som har något tips på hur man kan få ett boendestöd att fungera när man inte klarar av att släppa in dom eller prata med dom? Lösningen att ha någon jag känner med mig dom första gångerna är inte okej enligt dom för att boendestödet ska vara hos mig själv, annars är det ingen idé att det kommer någon hit.

Någon som fått det beviljat att ha någon som man känner med sig i början när boendestödet kommer första gångerna så man åtminstone kan bli lite okej med att personen sen kommer själv? Är det vanligt att dom är så negativa till idéer på att få det att fungera eller är det bara jag som har otur?

För mig var det så att boendestödet kom till min samtalskontakt (och mig) 3 ggr (första gången var iofs en utvärdering om jag 'behövde' hjälp eller inte men jag fick i alla fall träffat dem). Jag blev också erbjuden att träffa min huvudsakliga stödjare på annan plats (typ café, möteslokal el. dyl.).

Överlag har boendestödjarna, för mig, varit öppna för förslag och väldigt noga med att det skulle passa för mig. Min huvudsakliga stödjare blev gravid och var borta ett tag, den första ersättaren klickade jag inte alls med, och blev direkt erbjuden en annan när jag (extremt försiktigt) påpekade detta.

Jag tycker att det låter som en bra lösning om du har någon hemma du känner dig bekväm med när de kommer. De har ju inget med det att göra alls, och förhoppningsvis förstår de hur du känner det.

 

[Grazing]

Alltså, de har väl inte att göra med vem som är hemma hos dig när de kommer? Jag är inte alltid ensam när de kommer.

Jo, enligt dom får jag inte ha vänner hemma tex för då försvinner enligt dom meningen med att boendestödet kommer. Jag har nog haft otur med boendestödet här, fungerar olika i olika delar av landet kanske.

 

[Ninnurur]

Jo, enligt dom får jag inte ha vänner hemma tex för då försvinner enligt dom meningen med att boendestödet kommer.

Skit i det. Ha någon hemma utan att förvarna om det. Förklara för personen på plats. Denne förstår säkert betydligt mer än vad beslutsfattarna gör.

 

[Grazing]

Skit i det. Ha någon hemma utan att förvarna om det. Förklara för personen på plats. Denne förstår säkert betydligt mer än vad beslutsfattarna gör.

Jo får göra så i värsta fall. Psyk och lss ska ha ett möte nu snart så dom kan prata, min läkare kan säkert påverka mycket mera än vad jag kan göra. Psyk är iallafall på min sida, dom tycker också det är galet att det inte ska gå att få till boendestödet på ett vettigt sätt.

Så tråkigt och lite uppgivet att behöva kämpa så mycket för hjälpen som jag ska ha rätt till. Det gör ju att man lessnar lite.

 

[Ninnurur]

Jo får göra så i värsta fall. Psyk och lss ska ha ett möte nu snart så dom kan prata, min läkare kan säkert påverka mycket mera än vad jag kan göra. Psyk är iallafall på min sida, dom tycker också det är galet att det inte ska gå att få till boendestödet på ett vettigt sätt.

Så tråkigt och lite uppgivet att behöva kämpa så mycket för hjälpen som jag ska ha rätt till. Det gör ju att man lessnar lite.

Det förstår jag. Men min erfarenhet av de som jobbar ute hos kunderna är att de är betydligt mycket mer ödmjuka och trevligare än vad de högre upp i hierarkin är

 

[gul_zebra]

Någon som har något tips på hur man kan få ett boendestöd att fungera när man inte klarar av att släppa in dom eller prata med dom? Lösningen att ha någon jag känner med mig dom första gångerna är inte okej enligt dom för att boendestödet ska vara hos mig själv, annars är det ingen idé att det kommer någon hit.

Någon som fått det beviljat att ha någon som man känner med sig i början när boendestödet kommer första gångerna så man åtminstone kan bli lite okej med att personen sen kommer själv? Är det vanligt att dom är så negativa till idéer på att få det att fungera eller är det bara jag som har otur?

Boendestöd verkar skilja sig väldigt mycket från kommun till kommun. Känner flera i grannkommuner där det inte funkar alls.
Själv hade jag min ledsagare som boendestödjare via hemtjänsten först då boendestöd inte fanns här då, så första var inga problem. Efter att hon inte fick vara kvar (i en jävla karusell med skitdåliga beslutsfattare som satt och blåljög hit och dit...) så fick jag vanligt boendestöd och iom att jag var jävligt avig och negativt inställd till det hela så möttes vi på café ihop med ledsagaren, därefter var ledsagaren med första gången hos mig också har jag för mig. Det ska verkligen inte vara några problem, men vissa kommuner är verkligen Boendestödjaren i sig kan säkert vara bättre än kommunen/beslutsfattarna/vilka du nu haft kontakt med.