Att leva med fobi?

[Crossline]

zer ni någon ålderzzkillnad på dom med zprutfobi? Tror många zom jag blev zkrämda av tandläkaren på hedenhöztiden

Det är ganska blandat faktiskt. En del barn/unga som inte klarar av att ta sina vaccinationer eller blodprover av olika slag, vars föräldrar nu inser att det inte bara kommer växa bort. Resten är vuxna i blandade åldrar som har bestämt sig för att ta tag i det en gång för alla

 

[Kaching]

Sprutfobi. Uppstod i samband med en komplicerad UVI när jag var typ... Fyra-fem kanske? Och skulle göra kontraströntgen och blev stucken mycket under utredning och behandling.

Upp till 18 års ålder fick jag panikattacker när jag behövde vaccineras eller ta stick i fingret.

Som 19-åring blev jag allvarligt sjuk i halsfluss och låg inlagd på sjukhus 2 dagar. Jag kom in JÄTTEDÅLIG och kombinationen lugnande + väldigt nedsatt allmäntillstånd gjorde att jag kunde genomgå ryggmärgsprov (!!!) och få antibiotika intravenöst. Det var startskottet på min resa mot att bota min nålfobi.

Jag utsattes för vaccinering och blodprov då och då (TBE, graviditet, och under pandemin covid), och mitt slutmål var alltid att ge blod. Det lyckades jag med för ett par år sedan

I vuxen ålder har jag alltid velat bli av med fobin, så det har gått bra att utsätta mig för nålstick och gradvis hantera det bättre och bättre. Tycker fortfarande det är obehagligt, och jag äcklas och skräms av att se nålstick på TV, men är väldigt stolt att jag numera kan kalla mig själv blodgivare Att kontinuerligt utsätta mig för nålstick hjälper mig med min rädsla.

Edit: Skulle säga att min fobi övergick till rädsla i och med sjukhusvistelsen som 19-åring. Innan dess blev jag nästintill okontaktbar vid vaccination för att hjärnan gick in i panikläge

 

[Angel]

Jag ogillar starkt att flyga. Vet inte om det är riktigt så illa som en fobi eftersom jag kan tänka mig att göra det ibland om jag måste men det är enormt obehagligt och jag är helt säker på att jag kommer dö varje gång. Inte själva flygplanet eller flygandet i sig utan tror mer det är den totala bristen på kontroll man har som passagerare. Går helt enkelt inte att kontrollera att planet är servat, piloten nykter osv. Har börjat sprida sig lite till att jag även gått till att inte gilla att åka tåg efter alla urspårningar och tror det är av samma anledning. Landar i varje gång att jag måste acceptera att det inte går att påverka och dör jag så dör jag går inte att undvika allt som är en potentiell olycksrisk och det kommer garanterat bli värre om jag inte utsätter mig för det regelbundet.

 

[pepp]

Höjder, främst på ostadigt underlag.
Har tagit mig igenom en höghöjdsbana, men det var med panik och jag hade sjuka blåmärken pga klamrat mig fast i repen. Kommer aldrig göra om det.

Det begränsar mig när jag ska fara och vandra, jag kan ta mig över, men jag får verkligen dödsångest, det är som att kroppen slutar fungera.

 

[MissFideli]

Insekter och hål. Samt viss social fobi. Men olika från dag till dag.
Den sociala fobin hindrar såklar mest, men trypofobi ska inte underskattas.

 

[Tonto]

Jag har haft fobi/extrem rädsla vid blodprov/sprutor. Svimmade alltid med krampanfall, kräktes, fick alltid åka till akuten osv. efter. Jag kände mig aldrig speciellt rädd för sprutor dock, men det finns ingen vettig förklaring till att min kropp reagerade så fruktansvärt än att det måste varit någon typ av fobi/rädsla. Nu har det gått över på nivån att lyssnar jag på ljudbok eller musik under tiden så är det inga problem.

 

[Lillgrådis]

Jag hade fobi för sprutor och kanyler under skoltiden och rädslan byggdes upp varje gång det närmade sig sådana besök hos skolsystern. Eller jag skulle hålla en häst och bara titta när veterinären sprutade den. Båda delarna orsakade alltid obehagliga blodtrycksfall så världen försvann i kallsvettning och ett kraftigt susande i öronen typ nästan svimning.

Sedan ökade och triggades själva rädslan för få blodtrycksfall eller svimma mer och mer, så det räckte att vi t ex var på ambulansstationen när de skulle prata om sitt jobb och olika situationer för att dra igång lika kraftiga blodtrycksfall. Som en fobi för själva fobin nästan. Men sedan gick det flera år när jag inte behövde uppleva några sprutor själv. Mitt största obehag var då (och är också nu) dessa jäkla närbilder och klipp på injektioner som media ibland envisas med att dra upp i ansiktet. De är fortfarande obehagliga men kommer ju oftast upp mer plötsligt, så jag hinner inte bygga upp rädslan till lika stark effekt som ett blodtrycksfall.

Först i vuxnare ålder har jag lärt mig att säga till direkt när jag hamnar i en situation hos läkare eller veterinär att jag tycker det är obehagligt, och kan jag få sitta ner någonstans ifall jag mår dåligt och förklarar att jag tittar bort när de ska sticka. Bara att få berätta om rädslan i förväg och bli lyssnad på har bit för bit minskat den där enorma stressen som drog igång blodtrycksfall, så det har inte hänt på många år nu.

Det var ändå läskigt när det var dags för covid-sprutorna och att det var mer löpande band-hantering, så jag tänkte att det är inte så mycket tid för särbehandling av en fegis som mig - men det gick förvånansvärt lätt och bra. Och när veterinären förra året skulle ha mig att ge en av hästarna penicillin intramuskulärt flera dagar lyckades jag hitta hjälp med det så jag slapp göra det själv, men kunde i alla fall titta på när han visade och förklarade. Till nöds så hade jag nog fixat det själv också. Så för min del är nivån mer spruträdd än sprutfobi numera.

 

[escodobe]

jag har kräkfobi, den har blivit såpass bra att jag faktiskt klarar av att utsätta mig för en ganska stor risk att må illa eller kräkas av sjösjuka några dagar om året. Men det är inte utan rätt mycket ångest och jag klarar inte att se/höra/veta att andra kräks eller om det finns risk för magsjuka. En person har kräkts av magsjuka i ett rum på jobbet, och jag planerar att inte gå in där på minst en vecka. Helst aldrig, men jag vill ju inte få sparken... Jag vet inte var i rummet kräkset har skett och jag slåss med mig själv om jag ska ta reda på det så att jag kan undvika det stället eller om jag ska försöka att hantera att hela rummet för mig är kontraminerat. Jag vet inte vad som kommer vara värst att sitta på möten och tänka att "det har funnits kräks där den personen just ställde ned sin väska" eller om det kommer vara värre att inte veta.
Jag blir lite kallsvettig bara av att skriva om kräks. Men jag kommer tillbringa 6x8 timmar på en båt vecka 29. Jag vågar dock inte anmäla mig till något som innebär att jag inte kan kliva av båten vid slutet på dagen eller vägra kliva på den på morgon om vädret är för dåligt.
Till saken hör att jag är EXTREMT sjösjuk, jag kan bli sjösjuk av att titta på en brygga så min rädsla för sjösjuka är välgrundad.

Jag lyckades faktiskt att jobba inom vården i flera år även om vinterkräksjukeperioden var hemsk trots detta - min skräck för att inte kunna försörja mig trumfar ändå fobin.

 

[Iamia]

Jag har en ruskig social fobi, inklusive telefonskräck. Borde kanske göra något åt det, men fixar det inte pga… tada…social fobi.

Sedan har jag andra rädslor också som inte är fobier. Gillar tex inte att flyga (att man har noll kontroll).

Tycker också det är sjukt obehagligt med stora saker som är i vatten, speciellt om delar sticker upp… Inte valar och stenar lika mycket som tillverkade objekt som tex stora båtar - hade hellre drunknat än räddats av att ett containerskepp kommit nära för att plocka upp mig om jag flöt runt på en flotte i havet. Åka båt/paddla under broar är inte heller någon hit. Att åka över dem funkar bra dock. Att vara ombord på en stor båt är också lugnt. Det är tydligen perspektivet som gör det.

 

[Catsu]

Hitta en spindeljagande katt? Vissa katter är fantastiska på att döda (och äta upp) spindlar. Man måste bara klara av att det säger kraskraskras och att det kommer en katt och vill gosa efteråt och gärna nosa/slicka i ansiktet

Har redan katt och den jag har nu bara leker med dom vilket är ännu värre
Ingen av mina katter genom åren har tagit källarspindlar. De har snarare undvikit dom?

 

[sthu]

Har redan katt och den jag har nu bara leker med dom vilket är ännu värre
Ingen av mina katter genom åren har tagit källarspindlar. De har snarare undvikit dom?

Vår mellersta katt verkar vara kompis med spindeln som bor under vårt badkar. Hon brukar sitta och kika in i luckan vid avloppet och jama lite lågt emellanåt.

 

[sjoberga]

Jag tror personligen att våra fobier påverkas stort av media, samt en oförmåga att kunna läsa och förutsäga hur till exempel djur fungerar och reagerar. Alla människor med hästrädsla jag har mött har till exempel kallat dem framför allt oförutsägbara och oberäkneliga.

Jag tänker också att mycket av fobier utvecklas ur okunskap/låg grad av kunskap i ämnet. Sen när fobin väl är på plats, kanske det inte är så lätt att tillägna sig kunskap heller. Kanske ofta något som hänt i tidig ålder och sen håller man ifrån sig kunskapen snarare än att bejaka den som skulle ge bättre förutsättningar att hantera.

Det är sällan något som man kan utan och innan genererar det osäkerhetspåslag som ofta en fobi har som en viktig komponent.

Känner att det är synd att ha de tankarna om våra medvarelser här som spindlar, sniglar, ormar och möss - som är viktiga medlemmar i det system vi lever i. Fantastiska djur. (Även om de också såklart kan skapa skador och obalanser om de blir för många lokalt.)

Jag kan själv få obehagskänslor kring höjder där jag fortfarande har kontakt med marken. Därifrån till fobi anar jag att det är milslångt.

 

[Whoever]

Jag är rädd för djupt vatten. Speciellt när jag inte ser botten. Jag vet att det dök upp när jag simmade in i en lång remsa toapapper (tror jag att det var?). Jag var runt fyra så jag kommer inte ihåg riktigt om det hände något mer eller om det var nåt annat. Det var lång och vitt iaf. Typisk situation att man lämnas med för stora känslor själv i relation till mognad. För jag hade tom. problem med pooler när vi hade simskola i skolan sen. Jag tycker åxå filmer med djupt vatten är jätteäckliga.

Det är så pass bra idag att pooler inte är nåt problem knappt alls och jag kan agera nödsatt när min brandmanskompis övar inför simprovet. Och jag kan slappna av helt när hon lotsar omkring på mig som en utter. Jag kan åxå bada där det är bra botten men jag behöver bli lotsad i av nån. Som kan kolla och varna om "äckelpäckel" även om jag tycker fiskar och snäckor är rätt intressant. Jag kan åxå simma litegrann "över en kant" där jag inte ser botten men helst inte och jag vill helst ha nån bredvid mig i vattnet. Men alla våra vänner är jättesnälla och ställer upp så jag kan vara med på mina egna villkor och det blir sakta men säkert bättre och bättre för varje sommar. Min sambos kompis gav mig faktiskt ett cyklop för nåt år sen så att jag skulle kunna titta under vattnet och på så sätt få mer kontroll på potentiella "äckelpäckel" som vi kallar det.

 

[Sonic76]

Har fobi för åska
Den har blivit bättre iom att jag kan sitta inne och titta på ovädret.
Men att gå ut i det är nästan omöjligt.
Får panikattack och klarar det inte
Hittills har jag dock inte missat en dag på jobbet pga det.
Har också social fobi/ångest. Att träffa en massa okända är asjobbigt.
Dock i mitt yrke går det bra därför att jag känner mig säker.

 

[Piaff]

Djupt vatten klarar jag inte av. Vill alltid kunna känna botten. Om det så bara är med tårna, annars får jag lätt panik.
Känns dock bättre om jag är "själv" än om det befinner sig något annan person i direkt närhet. Då kan jag vara ute liite djupare en stund.
Tycker även det känns obehagligt att åka över broar när det är vatten under utifall bilen skulle ramla i. Så själva fallet är inte problemet utan just att hamna i vattnet och inte komma ur. Var extra spännande när jag skulle åka över Höga Kusten bron första gången. Då jag körde hade jag inget annat val än att fokusera på vägen framåt. Men något skakigt kändes det allt

Annars har jag en del social fobi. Spec. med att ringa samtal. Svara går bra oavsett vem som ringer/okänt nr men när jag själv ska ringa går det sämre. Så mycket som skulle behövas göra blir inte gjort/skjuts på lite för länge ibland. Kan vissa dagar inte ens ringa till pappa utan obehag.
Går dock något lättare ringa i jobbsammanhang än privat, då jag då har en yrkesroll bakom.

Daggmaskar är också obehagliga. Går rysningar bara genom att se en på bild eller andra pratar om dom. Lite problematiskt när man håller på med plantering och jord. Ormar är lite obehagliga men hellre det än maskar.

Det här inlägget hade jag kunnat skriva känns det som!

 

[bettysmatte]

Har fobi för åska
Den har blivit bättre iom att jag kan sitta inne och titta på ovädret.
Men att gå ut i det är nästan omöjligt.
Får panikattack och klarar det inte

Åh, ja. Jag glömde min åskfobi. Det är väl för att det är "fel" årstid. Min har också blivit bättre, och jag tror att det är för att jag har tvingats uppträda lugnt inför barnen jag arbetar med. Men om åskan är nära ligger jag under ett täcke och håller för öronen. Jag klarar verkligen inte av att se blixtarna. Det är så fruktansvärt otäckt! När vi bodde i nordöstra USA med riktigt kraftiga åskväder satt jag i ett förvarningsrum utan fönster när det åskade som värst... Nej, utomhus när det åskar klarar jag inte heller av att vara.

 

[Sonic76]

Åh, ja. Jag glömde min åskfobi. Det är väl för att det är "fel" årstid. Min har också blivit bättre, och jag tror att det är för att jag har tvingats uppträda lugnt inför barnen jag arbetar med. Men om åskan är nära ligger jag under ett täcke och håller för öronen. Jag klarar verkligen inte av att se blixtarna. Det är så fruktansvärt otäckt! När vi bodde i nordöstra USA med riktigt kraftiga åskväder satt jag i ett förvarningsrum utan fönster när det åskade som värst... Nej, utomhus när det åskar klarar jag inte heller av att vara.

Ja det är inte kul
Då låter jag faktiskt eleverna vara inne på rasten med om det är nära.

 

[Görel]

Har haft väldigt många som har begränsat min tillvaro. Men jag orkade inte med den begränsade tillvaron det gav, jag krympte min värld mer och mer och mina tankar förstörde för mig. Så jag började försiktigt ta mig an dem en efter en och det gick till slut eftersom jag vägrade att låta tvångstankar styra mig. Har några kvar, och en kommer jag nog aldrig ta tag i eftersom den inte begränsar mitt liv.

 

[Grazing]

Spindlar och människor.

Jag lider av det förstnämnda, till den grad att jag inte ens kan skriva det och knappt ens läsa det. Dock så har det blivit hanterbart i stall tex för stall kommer tyvärr med dessa..hemma däremot är det katastrof. Jag har när jag dammsugit upp en varit tvungen att slänga hela dammsugaren, jag vet inte hur många jag köpt under åren för att jag inte kunnat ha kvar dammsugaren i lägenheten.

Jag borde verkligen ta tag i det där egentligen..

 

[MJLee]

Jag vet inte om det räknas som en fobi egentligen, men jag har fruktansvärd svindel. Att stå på en köksstege är vidrigt. Jag klarar inte ens att se det på tv. När jag åker lokaltrafik och vi måste över broar så blundar jag krampaktigt. Samma när jag tvingades upp i en skidlift - alltså ingen man sitter i utan en liten kabin som tuffar upp - och stod mitt i liften med ögonen stängda, andades djupt, och höll hårt i stången.