Radar är mitt bästa vapenFörlåt! bränna huzet har jag med funderat på men billigare o zpruta tex radar på dom då kan man ztår på avztånd, zmå zpindlar tar jag med zmällaren men källarzpindlarna är GIGANTIZKA i mina ögon o znabb o man hör när dom kommer klampande över golvet, hua!!
Inte bara tandläkaren, typ alla blodprov och liknande var väldigt våldsamma upplever jag. Sänka och stick i fingret.
Ja zticket i fingret hade jag glömt, där dom måttade 1,2,3 och där rykte man znabbt åt zig fingret zå dom ztack zig zjälva i benet
Jag har inte läst andras svar. Vill bara berätta att för ca 20 år sedan gick jag på ett föredrag om hypnos. Det hölls av en erfaren gammal terapeut på St Lukas stiftelsen i Karlstad som jag hade gått i samtalsterapi hos. Han berättade att han botat väldigt många som hade fobier genom att hypnos. Han ledde dom till detta tillstånd och talade om det som personen ifråga var rädd för. Var det att flyga så talade han om flygplatsen och allt steg för steg och allt gick bra, såklartDet här dyker upp med jämna mellanrum på forumet. Vi är flera som har eller har haft fobier, både vanliga och ovanliga.
Så, har du en fobi eller flera? För vad? Har du fått hjälp med att överkomma dem, påverkas du i vardagen? Vet du hur/när den uppstod?
Jag lider själv av extrem sprutfobi och specifik blodfobi (alltså bara i särskilda situationer och framför allt mitt eget blod), jag har även haft svår/specifik social fobi. Jag använder mina egna termer, har ingen aning om hur man skulle benämna dem vetenskapligt.
Jag har blivit erbjuden terapi för sprutfobin men tackat nej, det är så himla sällan det händer att en blir utsatt för sprutor att jag inte tycker det är mödan värt. Blodfobin tycker jag också att jag kan hantera på egen hand för det mesta, och dör jag så dör jag.
Den sociala fobin blev gradvis bättre när jag fick rätt verktyg. Jag har fortfarande jätteproblem runt främlingar i mitt eget hem, men så länge jag känner mig trygg med att jag får veta långt i förväg när de ska komma och vad de ska göra fungerar det nuförtiden. Telefonsamtal är svårt som privatperson, i en yrkesroll går det bra.
. För övrigt så varnade han för oseriösa hypnotisörer och hypnos på TV och sånt. Tur det, för när jag låg inne på sjukhus en månad förra året var jag inte så rädd när sköterskorna kom med blodförtunnande (Innohep) som gavs i bukfettet dagligen. Den sved vid injektionsstället men var överkomlig.
Jag var en snäll onge, men absolut livrädd så mina fingrar blev vita och skrynkliga. Jag minns fortfrande hur de höll i fingret och pressade ut blodet som om jag var en extra snål citron, såret sprack upp och det gjorde vansinnigt ont.
Amen!Hitta en spindeljagande katt? Vissa katter är fantastiska på att döda (och äta upp) spindlar. Man måste bara klara av att det säger kraskraskras och att det kommer en katt och vill gosa efteråt och gärna nosa/slicka i ansiktet
Jag har haft ett gäng fobier. Men har blivit av med dem.Det här dyker upp med jämna mellanrum på forumet. Vi är flera som har eller har haft fobier, både vanliga och ovanliga.
Så, har du en fobi eller flera? För vad? Har du fått hjälp med att överkomma dem, påverkas du i vardagen? Vet du hur/när den uppstod?
Jag lider själv av extrem sprutfobi och specifik blodfobi (alltså bara i särskilda situationer och framför allt mitt eget blod), jag har även haft svår/specifik social fobi. Jag använder mina egna termer, har ingen aning om hur man skulle benämna dem vetenskapligt.
Jag har blivit erbjuden terapi för sprutfobin men tackat nej, det är så himla sällan det händer att en blir utsatt för sprutor att jag inte tycker det är mödan värt. Blodfobin tycker jag också att jag kan hantera på egen hand för det mesta, och dör jag så dör jag.
Den sociala fobin blev gradvis bättre när jag fick rätt verktyg. Jag har fortfarande jätteproblem runt främlingar i mitt eget hem, men så länge jag känner mig trygg med att jag får veta långt i förväg när de ska komma och vad de ska göra fungerar det nuförtiden. Telefonsamtal är svårt som privatperson, i en yrkesroll går det bra.
Jag tror det är rätt vanligt att folk som inte har/haft fobi innan tror att det är trams och någonting man har kontroll över. Så är det ju inte alltid. Min mamma som följt med någon gång när jag behövt ta en spruta brukar bli så förbannad varje gång någon ifrågasätter, för de VET ju inte.Jag har haft ett gäng fobier. Men har blivit av med dem.
Jag hade fobi för sprutor, blodprov, stickas med nålar etc. Men jag blev som rätt ung skadad och sjuk. Så jag blev tvungen att genomföra sådant regelbundet. Det var kaos i början. Men numer bryr jag mig noll.
Jag hade också tandläkarfobi efter hemska tandläkar-upplevelser hos Folktandvården som gjorde att de flesta i min skola som gick där som minst var rädda för tandläkare.
Idag har jag inte fobi. Men tycker det är rejält obehagligt.
Jag har haft social fobi någon period som ung då jag mådde mkt dåligt öht. Men har inga sådana problem längre tack vare mkt bra terapeut och bearbetning av flera stora trauman som skedde i unga år.
Även haft fobi för ormar och daggmaskar. Nu är det väl mer bara ett STARKT obehag.
Jag är väldigt sådan numer att om jag känner obehag(alltså inte ren fobi.. det är ju olika och tack och lov inget jag har mer) inför något så ska jag bara göra det iom att jag inte vill bli styrd av negativa känslor.
Men höjder funkar det inte att bara pressa igenom. Jag får svindel och kroppen sviker mig liksom. Min sambo som tycker jag är så orädd/obrydd skrattade ihjäl sig första gången vi var på ställe med ca 100 m stup under en bro. Jag kunde bara inte gå ut på kanten och kolla ner. Benen höll på att vika sig och jag blev helt vit i ansiktet. Det var inget han hade trott innan.
Det går bättre, absolut, men det händer att jag kräks av den direkt efteråt vilket jag tror är på grund av anspänningen.Mamma har gnagarfobi, räcker att jag berättar om att Wilma tagit någon så ryser hon även om hon är 50 mil bort. Är hon på besök så skriks det högt om jag hittar en död mus.
Hade hemsk rampfeber förr. Inte så jag fått panikångest men starkt påslag av obehag och stress, vilket förstås påverkat prestationen. Den känslan uppstod redan när man i en okänd grupp går laget runt och ska presentera sig lite kort.
Har samma problem. Redan att gå laget runt och säga namn, arbetsplats och något annat litet är jättejobbigt för mig.
! Men sedan kommer problemet med att hålla igång övningen också. Det ges ju inte alltid tillfällen till det... Och då är, i alla fall jag, tillbaka på ruta 1 igen... 
