Jag har ormfobi och prata-inför-människor-fobi (typ scenskräck, antar jag).
Ormfobin är inget jag bekymrar mig speciellt över. Det är ju inget som jag behöver hantera i mitt dagliga liv. Jag klarar att vistas i skog och mark. Men jag märker absolut att fobin aktiveras om jag ser en orm (det räcker med en kopparödla som ju liknar en orm) och sedan ser jag ormar "överallt" i flera veckor efteråt. Men - tack och lov - bor vi ju inte i ett ormtätt land så det är en fobi som går att leva med utan att göra så mycket med den. Men hade den t.ex. börjat begränsa skogspromenader och dylikt så hade jag absolut sökt hjälp! Min värsta ormupplevelse var när maken inte var hemma och jag blev tvungen att få ut en snokbebis ur pannrummet på egen hand. Jag skrek, minns jag, MASSOR och grät säkert också. Men jag var TVUNGEN att få ut den!
Min prata-inför-människor-fobi är mer problematisk och hindrar mig till viss del i livet. Jag har vid tillfälle fått någon typ av panikångestattack när jag skulle prata inför ett rum fullt av kurskamrater. Det här är en fobi som jag "alltid" har haft med mig. Jag minns att muntliga redovisningar var en fasa för mig redan på mellanstadiet t.ex. Tack och lov har jag ett yrke där det väldigt sällan krävs att jag ställer mig upp och pratar inför andra, men det händer ibland att jag tvingas göra det. För det mesta går det ändå hyfsat, även om jag är rädd och nervös, och jag vet ärligt talat inte varför jag är så rädd för att göra det. Speciellt när det är vänligt sinnade arbetskamrater?? Jag önskar dock att det inte hade varit så svårt för mig, för det hade varit roligt att kunna hålla lite fler föredrag kring mina böcker t.ex...