Att kunna uttrycka känslor?

[millen]

Gör nån sorts spin off på @strawberrysylt 's tråd...

Hur ska man göra för att vara bekväm med att visa känslor? Det är något jag har otroliga problem med. Låter väldigt sällan någon se mig ledsen, berättar i stort sett aldrig om jag mår dåligt eller om jag tycker om något/någon. Mina föräldrar, min syster eller mina absolut bästa vänner vet ingenting om mina mentala problem eller mina funderingar om det mesta faktiskt. Har aldrig sagt till nån att jag älskar h*n, inte ens mina djur. Jag vet inte vad det är, det bara går inte.

Det leder såklart till att jag känner mig väldigt ensam och isolerad. Kan man göra något för att det ska bli lättare?

 

[Gimlan]

Våga göra det, våga prata om att du har svårt att visa känslor kan vara ett steg i rätt riktning.

 

[Squie]

Har du lättare för att skriva eller på något annat sätt få uttryck för dem?

 

[millen]

Våga göra det, våga prata om att du har svårt att visa känslor kan vara ett steg i rätt riktning.

Ja det hade ju klart varit det bästa men man ska ju komma dit med att det går..

 

[millen]

Har du lättare för att skriva eller på något annat sätt få uttryck för dem?

Jo jag antar att det är lättare via musiken? sjunger mycket och har vissa favoritband som jag kan relatera till

 

[Aionee]

Vet du själv hur du ska kunna beskriva dina känslor? Alltså kan du beskriva de för dig själv i ord?

Om du lär dig det först så brukar det vara lättare att öppna upp inför någon annan.

 

[Squie]

En klassisk KBT-fråga är "Vad är det värsta som kan hända om du visar känslor?"

 

[starcraft]

träna, träna och träna. Ta ett steg i taget. Börja med att säga något litet och känn efter hur det kändes och hur det togs emot och jobba lite därifrån. Prata med någon professionellt kan också hjälpa att få prata i en trygg miljö och få tips om hur du ska komma vidare.

 

[MiniLi]

Min erfarenhet är att det kan vara ganska svårt att göra på egen hand, men det finns god hjälp att få om man vill gå i terapi.

 

[millen]

Min ena hund ska avlivas imorn så idag bröt jag totalt ihop inför min syster, och mamma fick väl lite 'efterskalv'. Men min mamma har aldrig varit den tröstande typen, utan det har mest varit 'äsch skärp dig'. Jag har aldrig riktigt fått må dåligt över nått, iallafall i tonåren och uppåt. Vet inte om det kan spela in?

 

[Squie]

Min ena hund ska avlivas imorn så idag bröt jag totalt ihop inför min syster, och mamma fick väl lite 'efterskalv'. Men min mamma har aldrig varit den tröstande typen, utan det har mest varit 'äsch skärp dig'. Jag har aldrig riktigt fått må dåligt över nått, iallafall i tonåren och uppåt. Vet inte om det kan spela in?

Vad tror du själv?

 

[bellatrix_lestrange]

Här känner jag absolut igen mig. Jag har känslan av att jag inte vill belasta andra med mina känslor, eller ja, helst inte över huvud taget. Har byggt upp en fasad som jag för det mesta lyckas upprätthålla fastän jag vet att det bara är destruktivt. Jag ser liksom ingen utväg. Jag vill inte berätta för mina föräldrar för jag vill inte att de ska skuldbelägga sig själva. Jag har i och för sig inget emot att skolan vet, men jag kan inte berätta något där medan jag är minderårig eftersom risken att någon berättar för föräldrarna är för stor.
Har nyligen också bytt nick till det här som är anonymt av samma anledning.

Nej, jag förstår att det här inte hjälper dig och jag förstår inte varför jag skickar det här. Det kanske hjälper. Kanske inte.

 

[ekra]

Jag hade också jättesvårt att visa eller prata om känslor förut. Det har blivit jättemycket bättre! Min vändpunkt var när jag för första gången i mitt liv blev riktigt deprimerad. (Snart 15år sedan)

Jag var glad och normal på dagarna men grät mig till sömns varenda natt.

En sen kväll skickade jag ett sms till en nära vän och sa att jag mår piss, jag gråter varje kväll och vet inte vad jag ska ta mig till!!! Hon var väldigt stöttande och vi sågs dagen efter och pratade om hur jag kände mig. Det var en vändpunkt för mig. Jag var ovan att prata känslor på djupet och kände precis som du att jag inte ska besvära andra med mina problem.

Nu begriper jag att man absolut inte uppfattas som besvärlig om man öppnar sig. Snarare mänsklig. Du har allt att vinna på att våga öppna dig.

 

[Mirre]

Känner igen mig i det du skriver.
Är precis likadan, har extremt svårt att prata om mig själv överhuvudtaget. Oavsett om det gäller riktigt djupa saker eller rent ytliga. Känner mig gnällig och får för mig att folk ska tro att jag ljuger eller överdriver om jag säger något. Vet inte varför det är så, finns mycket jag nog skulle behöva bearbeta egentligen och en del av mig vill bara få ut allt. Men nej usch och fy