Att kunna trösta

[Lumos_Nox]

Är ni bra på att trösta personer? Tröstar ni med ord och/eller handlingar? Kan man öva på att bli bättre på det?

Anledningen till mina funderingar är att min bästa vän går igenom en tuff period just nu och jag försöker finnas där så mycket jag bara kan men jag famlar lite i blindo.
Vi bor en bit ifrån varandra så vi pratar mycket över telefon/meddelanden och träffas kanske bara varannan månad och jag jobbar på att komma med feedback som inte bara är tomma standard fraser. När jag hälsar på umgås vi och pratar om viktiga och oviktiga saker och jag hjälper hen med lite hushållssysslor eller andra grejer så det blir några mindre måsten.

Det är svårt, jag har svårt med det sociala och hen känner mig väl och accepterar hur jag är men jag vill ändå kunna hjälpa henom mer och känner mig otillräcklig som vän .

Jag låter min vän prata och ventilera utan att döma och hen säger att det hjälper. Hen vet att jag aldrig skulle döma henom för saker som sägs i frustration över det "normala" sättet att leva.
Men jag vill hjälpa mer! Blir frustrerad över mig själv som är så otroligt dålig på att vara en stöttande vän.
Bara en som enkel sak som att kunna erbjuda en kram när jag känner att hen vill ha det och behöver ha en. Min nivå på fysisk kontakt ligger på Sheldon Cooper nivå med *there there* och klapp på huvudet eller som att krama en skyltdocka.

Någon som känner igen sig? Finns det sätt att bli bättre på att stötta så man inte känner sig som en otillräcklig vän? Mitt hjärta värker när min vän har det så här tufft och jag vill göra mer, hjälpa mer!

 

[Snö]

Jag tror att man måste få vara som man är och inte skämmas för det. Alla är inte bekväma med att trösta andra. Det kan tex vara så att man inte har så mkt erfarenhet av det. Eller så är man undermedvetet lite osäker på hur det kommer att tas emot eller vad som är naturligt och inte. Jag är en sån som inte tycker att saker är så märkvärdiga, lite "det löser sig" snudd på likgiltig kan tyckas, varpå det förr kunde bli svårt att plötsligt vara djup och "oja" sig - även om jag förstod att det var en stor sak var jag inte bekväm med att reagera så för det var olikt mig. Men med tiden så. Det viktiga är nog inte HUR man gör det utan ATT man gör det. Att man frågar hur det är, att man visar att man förstår, att man lyssnar, att man hör av sig, att man signalerar att det går bra att höra av sig. Kanske är det just ditt sätt att vara på som din vän behöver. Var dig själv och hör av dig. Det räcker!

 

[TinyWiny]

Att låta någon prata utan att döma är det finaste som finns. Det är det som behövs just där och då, inte en massa "när jag..." orelevanta grejer eller att man förminskar eller förstorar det hen upplever. Det är som det är och det är personen som behöver trösten som ska få ventilera det just hen behöver utan nyfikenhet från andra eller någon känsla av att behöva lägga band på sig eller att anpassa sig till den hen pratar med. Det är väldigt viktigt särskilt om det är en relation någon är ledsen över, att inte gå på och säga elaka saker om personen hen är arg/ledsen/frustrerad på. Om hen det berör säger saker så kan man humma med men inte driva på eller säga sådant själv, det blir bara fel.
Man behöver inte vara fysisk om det inte känns bra för någon av parterna men visst kan man ibland känna att det kan behövas en kram och då får man ju fråga om det är okej.

Jag tror inte att någon med sunda vätskor tycker att de gör tillräckligt när någon hen bryr sig om mår skit oavsett vad hen gör. Det ligger i sakens natur men att finnas där, kravlöst och utan att ge det man själv har lust med utan istället ge det personen behöver är det finaste man kan göra för någon. Sedan kan man gå hem och gråta själv av frustration över att man inte kan göra mer men det är så det är, ingen kan, ska eller bör fixa någon annan.

 

[TheRedLightning]

Någon som känner igen sig? Finns det sätt att bli bättre på att stötta så man inte känner sig som en otillräcklig vän? Mitt hjärta värker när min vän har det så här tufft och jag vill göra mer, hjälpa mer!

Det är jobbigt, jag tror man blir bättre och bättre på att stötta med tiden. Räcker jag tittar på mig själv, har alltid mer eller mindre varit en stöttande person, förr väldigt dålig på att stötta, nu lite bättre. Svårt att säga vad man ska göra och inte göra, jag tror man känner av det på respektive situation, då olika personer behöver olika sorts stöd osv.

 

[Lumos_Nox]

Jag tror att man måste få vara som man är och inte skämmas för det. Alla är inte bekväma med att trösta andra. Det kan tex vara så att man inte har så mkt erfarenhet av det. Eller så är man undermedvetet lite osäker på hur det kommer att tas emot eller vad som är naturligt och inte. Jag är en sån som inte tycker att saker är så märkvärdiga, lite "det löser sig" snudd på likgiltig kan tyckas, varpå det förr kunde bli svårt att plötsligt vara djup och "oja" sig - även om jag förstod att det var en stor sak var jag inte bekväm med att reagera så för det var olikt mig. Men med tiden så. Det viktiga är nog inte HUR man gör det utan ATT man gör det. Att man frågar hur det är, att man visar att man förstår, att man lyssnar, att man hör av sig, att man signalerar att det går bra att höra av sig. Kanske är det just ditt sätt att vara på som din vän behöver. Var dig själv och hör av dig. Det räcker!

Det är det som är då härligt ned min vän, hen vet hur jag är och dömer mig inte så jag tror inte hen reagerar direkt på när jag inte vet vad som ska sägas eller inte. Jag är väldigt privat av mig själv och har svårt att prata och ventilera, något hen hjälper/hjälpt mig mycket att jobba bort. Hen vill hjälpa mig och vill vara där för mig och därför känns det extra tråkigt att jag inte kan finnas där bättre när hen har det svårt.

 

[Amha]

Jag är urdålig på att trösta. Jag kan nog trösta man och barn men när någon annan skickar meddelande eller nåt, jag är ju attans praktiskt lagd så jag försöker tänka ut lösningar när någon är ledsen för något försöker lyssna om denne vill berätta dock. Det kommer inte naturligt några tröstande ord för mig.

 

[TinyWiny]

Jag är urdålig på att trösta. Jag kan nog trösta man och barn men när någon annan skickar meddelande eller nåt, jag är ju attans praktiskt lagd så jag försöker tänka ut lösningar när någon är ledsen för något försöker lyssna om denne vill berätta dock. Det kommer inte naturligt för mig.

Nu ljuger du. Det du sa till mig senast var exakt precis det jag behövde höra Du visade att du finns där. Du hörde av dig. Du är inte alls urdålig på att trösta oavsett om det kommer naturligt eller inte.

 

[Lumos_Nox]

Att låta någon prata utan att döma är det finaste som finns. Det är det som behövs just där och då, inte en massa "när jag..." orelevanta grejer eller att man förminskar eller förstorar det hen upplever. Det är som det är och det är personen som behöver trösten som ska få ventilera det just hen behöver utan nyfikenhet från andra eller någon känsla av att behöva lägga band på sig eller att anpassa sig till den hen pratar med. Det är väldigt viktigt särskilt om det är en relation någon är ledsen över, att inte gå på och säga elaka saker om personen hen är arg/ledsen/frustrerad på. Om hen det berör säger saker så kan man humma med men inte driva på eller säga sådant själv, det blir bara fel.
Man behöver inte vara fysisk om det inte känns bra för någon av parterna men visst kan man ibland känna att det kan behövas en kram och då får man ju fråga om det är okej.

Jag tror inte att någon med sunda vätskor tycker att de gör tillräckligt när någon hen bryr sig om mår skit oavsett vad hen gör. Det ligger i sakens natur men att finnas där, kravlöst och utan att ge det man själv har lust med utan istället ge det personen behöver är det finaste man kan göra för någon. Sedan kan man gå hem och gråta själv av frustration över att man inte kan göra mer men det är så det är, ingen kan, ska eller bör fixa någon annan.

Just känslan av vara så hjälplös och vetskapen om att jag borde göra det bättre för hen själv är väldigt tröstande och vårdande. Att hen förtjänar bättre än jag kan ge. Hen har flera gånger sagt att hen är otroligt glad att hen har mig och att jag är den som känns bäst att prata med, svårt att få in det i huvudet bara. Jag trivs att lyssna och är öppensinnad och tycker att man får prata om vad man vill mellan oss utan att jag ska döma henom.
Ang att vara fysisk är det jag som jag problem med och jag vet att min vän är väldigt fysisk av sig och uppskattar en kram eller sitta nära osv. Där brister jag och vet inte riktigt hur jag ska komma förbi det. Hen "tvingar" sig på inget sätt på mig och är väldigt medveten om mina svårigheter men jag får känslan av att hen skulle bli glad om jag tog nån fysisk kontakt.

 

[Lumos_Nox]

Det är jobbigt, jag tror man blir bättre och bättre på att stötta med tiden. Räcker jag tittar på mig själv, har alltid mer eller mindre varit en stöttande person, förr väldigt dålig på att stötta, nu lite bättre. Svårt att säga vad man ska göra och inte göra, jag tror man känner av det på respektive situation, då olika personer behöver olika sorts stöd osv.

Övning ger färdighet är ett lustigt uttryck i sammanhanget men det är väl kanske tyvärr så det är. Blir så medveten om mig själv i situationer som det här och hur dålig jag är i det sociala. Men min vän behöver mig så jag måste ju försöka.

 

[Lumos_Nox]

Jag är urdålig på att trösta. Jag kan nog trösta man och barn men när någon annan skickar meddelande eller nåt, jag är ju attans praktiskt lagd så jag försöker tänka ut lösningar när någon är ledsen för något försöker lyssna om denne vill berätta dock. Det kommer inte naturligt några tröstande ord för mig.

Det är ungefär så för mig med. I början vill jag typ göra upp en punktlista på saker vi kan göra för att förbättra situationen men inser sen att det nog inte är vad hen vill höra. De enda tröstande orden som då kommer upp är floskler och inte heller vad hen behöver höra.

 

[Amha]

Nu ljuger du. Det du sa till mig senast var exakt precis det jag behövde höra Du visade att du finns där. Du hörde av dig. Du är inte alls urdålig på att trösta oavsett om det kommer naturligt eller inte.

Vilken tur, jag känner mig verkligen inte hemma i sånt där som sagt, praktiska lösningar känns mer naturligt.

 

[mandalaki]

Finns det sätt att bli bättre på att stötta så man inte känner sig som en otillräcklig vän? Mitt hjärta värker när min vän har det så här tufft och jag vill göra mer, hjälpa mer!

Detta. Det bästa du kan göra för din vän tror jag är att släppa dina egna känslor, släppa det där med att inte känna dig som en otillräcklig vän. Folk som stöttar för att de vill känna sig som Goda Människor blir lätt olidligt beskäftiga, de hjälper för sin egen skull, inte för den andras. Släpp dina känslor om dig själv och var bara där för din vän. Och även om ditt hjärta värker, försök kontrollera smärtan och visa empati, bara.

 

[TinyWiny]

Just känslan av vara så hjälplös och vetskapen om att jag borde göra det bättre för hen själv är väldigt tröstande och vårdande. Att hen förtjänar bättre än jag kan ge. Hen har flera gånger sagt att hen är otroligt glad att hen har mig och att jag är den som känns bäst att prata med, svårt att få in det i huvudet bara. Jag trivs att lyssna och är öppensinnad och tycker att man får prata om vad man vill mellan oss utan att jag ska döma henom.
Ang att vara fysisk är det jag som jag problem med och jag vet att min vän är väldigt fysisk av sig och uppskattar en kram eller sitta nära osv. Där brister jag och vet inte riktigt hur jag ska komma förbi det. Hen "tvingar" sig på inget sätt på mig och är väldigt medveten om mina svårigheter men jag får känslan av att hen skulle bli glad om jag tog nån fysisk kontakt.

Fast du behöver inte göra det bättre. Du finns där, du lyssnar, du dömer inte och hen säger ju själv att hen är otroligt glad att du finns där. Tro på det! Det kvittar precis hur bra eller dålig någon annan än den det berör tycker att man är på något. Det är inte viktigt.
Det kommer inte naturligt för nästan någon och vi är olika bra på olika saker men lita på din vän, hen skulle ju inte ljuga för dig. Våga ge en snabb kram om det inte känns som om du gör våld på dig själv då, då ska du såklart inte göra det men känns det bara konstigt så testa iallafall. Det kanske kan bli bra?

Du är ju hens vän och du ska få vara hens vän. Ta inte på dig mer än du kan bära. Hen har valt dig som vän för att hen ser dig som vän. Inte pga dina tröstningsskills.

 

[TheRedLightning]

Övning ger färdighet är ett lustigt uttryck i sammanhanget men det är väl kanske tyvärr så det är. Blir så medveten om mig själv i situationer som det här och hur dålig jag är i det sociala. Men min vän behöver mig så jag måste ju försöka.

Visst är det, men jag tror inte man kan bli fullärd någonsin. Jag vet att jag själv tagit hjälp från när jag behövt stöd och försöker vara den personen som jag själv skulle behöva när jag behöver stöd. Något luddigt kanske men men..

 

[Lumos_Nox]

Detta. Det bästa du kan göra för din vän tror jag är att släppa dina egna känslor, släppa det där med att inte känna dig som en otillräcklig vän. Folk som stöttar för att de vill känna sig som Goda Människor blir lätt olidligt beskäftiga, de hjälper för sin egen skull, inte för den andras. Släpp dina känslor om dig själv och var bara där för din vän. Och även om ditt hjärta värker, försök kontrollera smärtan och visa empati, bara.

Självklart har du rätt. Tänker fortsätta finnas här och stötta med det jag kan. Menade inte att det skulle handla om att jag skulle känna mig som en bättre människa och samla karma poäng, inte alls. När jag läser det jag skrivit inser jag hur det låter.

 

[mandalaki]

Självklart har du rätt. Tänker fortsätta finnas här och stötta med det jag kan. Menade inte att det skulle handla om att jag skulle känna mig som en bättre människa och samla karma poäng, inte alls. När jag läser det jag skrivit inser jag hur det låter.

Jag tror att du kan vara ett jättebra stöd för din vän bara genom att vara, och lyssna. Det räcker väldigt långt för de flesta och det verkar du ju redan göra.

 

[Lumos_Nox]

Jag tror att du kan vara ett jättebra stöd för din vän bara genom att vara, och lyssna. Det räcker väldigt långt för de flesta och det verkar du ju redan göra.

Tack!

 

[tuaphua]

Jag tror jag är det. Mina nära och kära brukar iaf vända sig till mig i såna lägen.
Men det jag säger och gör funkar väl inte för alla.
De jag känner vet jag ju hur de funkar och man kan jobba därefter sas.

För mig är väl det viktigaste att de känner att jag finns där, de kan ventilera och jag kan ta att de är ledsna/mår dåligt/är arga etc utan att själv gå ner mig sas.
De vet också att jag inte dömmer.
Och vill de inte prata och vill tänka på annat så är ju det så klart fint med.
Alla processar ju olika och man gör olika beroende på det känns för stunden/dagen etc.
sånt får man ju försöka känna in eller fråga rent ut om det känns ok.
Vad som är lämpligt beror ju så på mottagaren också.

Jag har själv mått dåligt förr och gått i terapi.
Jag är inte uppvuxen med att man pratar känslor etc. så jag har väl fått lära mig det på egen hand och i terapi.
Så visst går det att bli bättre sas på sånt. Övning ger ju också färdighet.

Men generellt att bara visa att man finns där och tänker på dem brukar ju vara en bra grund för de flesta.
Om det känns bra kan du ju fråga din vän om den vill att du gör ngt mer.
Men tror det viktigaste är att visa att man finns där.

 

[Viva]

Jag vet inte om jag är särskilt bra. Försöker också stötta en vän som har det svårt och som tyvärr haft det ett längre tag nu. Får också känslan ibland av att inte kunna göra tillräckligt, även om jag intalar mig själv att det inte är ett problem jag kan lösa. Försöker att bara finnas där om hon behöver, lyssna på det hon har att säga och balansera på en fin linje mellan att vara för fördömande (och riskera att hon väljer att inte berätta) samtidigt som jag vill understryka att situationen inte är okej (så hon inte tror att den är det).

Önskar också att jag åtminstone kunde ge henne en kram men vi bor i olika länder så tyvärr är det inte möjligt. Just nu är det extra jobbigt eftersom jag också går igenom en jobbig period och inte alltid kan ge henne allt mitt fokus.

Tillägg: Inser att jag kanske inte alltid försöker trösta lika mycket som jag försöker stötta, men ibland blir det nog lite av båda de gånger hon är väldigt ledsen.

 

[Skjøldur]

Jag uppskattar att få något fint i brevlådan - inte bara i datorn. Ett fint kort såklart, men kan också vara ett enkelt smycke, lite te, en hemvirkad grytlapp med ett hjärta på eller någon annan liten present.