Att känna ett svagt hat mot partnerns familj..

[Cydonia]

Rubriken känns så fel, men samtidigt oerhört rätt..
Det här är ingen "buhu det är så synd om mig"-tråd, utan mer en chans för mig att få utomstående hjälp och åsikter angående mina känslor.

För snart fem år sedan så blev jag och pojkvännen ett par.
Det har varit många dalar och berg, som i alla relationer, men det här är den man som jag vill tillbringa resten av mitt liv med.

Mitt "problem" är mig själv, och mina känslor gentemot hans familj..

Våra uppväxter skiljer sig rejält, han kommer från en striktare familj medan jag kommer från en familj mer åt det kaos-artade men friare hållet (kortfattat, för att inte behöva skriva en allt för lång novell ).
Den första gången som jag träffade hans föräldrar så gick vi i högstadiet, några år innan vi blev tillsammans. Dom var strama, stela och för mig som vanligen kom väl överens med vänners föräldrar så var det här en vändpunkt. Dessa "tråkmånsar" gillade jag inte alls..

När sedan jag och pv blev ett par så började vi självklart vara mer hos varandra, men sova övandet blev fortfarande förpassat till helger då han egentligen aldrig sovit borta mycket, medan jag nog sovit borta större delen av min uppväxt. Detta varade ungefär ett år tills jag skaffade eget boende under tredje året i gymnasiet och han då sover hos mig på helger och vid enstaka vardagstillfällen.
Att sova hos mig fler än två nätter korsades även den sommaren, men en tripp hem för att "checka av" behövdes från pojkvännens håll.
Vi har aldrig varit hos honom mer än vad som behövts, då det ofta blivit gnäll och sura miner från antingen hans föräldrar eller storasystern om att vi var högljudda när vi spelade/kikade på film och andra saker som hör tonåren till.
I mitt familjehem fanns aldrig detta problem, dock alkoholism och andra tråkigheter som gjorde att man inte alltid kunde vara där..

Jag har verkligen försökt att få en bra kontakt med hans föräldrar, speciellt i början då jag som sagt tyckte om att ha en bra relation med folks, och i detta fall min pojkväns, föräldrar.
Men dom var så olika från de vuxna som redan fanns i mitt liv..det klickade liksom aldrig.
Alla middagar kändes som frågeförhör hos polisen.
Till slut gav jag upp.. det blev som att jag stängde av när vi var hemma hos pv, hälsade på föräldrarna men inget mer, och så har det ungefär varit sedan dess.

Under en åttamånadersperiod 2012-2013 så jobbade och bodde jag på annan ort, och kom bara "hem" för att träffa pv max en gång i veckan.
Detta blev då hemma hos honom, hans föräldrar, av uppenbara anledningar.
I slutet av denna period, strax innan jag skulle flytta tillbaka till hemstaden, så hade pv's föräldrar tagit sig "en pratstund" med honom.
Där menade dom på att dom tyckte att det var jobbigt att jag var där varje vecka, kortfattat, samt att dom ville försäkra sig om att jag inte skulle flytta in hos dom när jag flyttade tillbaka.. jag blev helt ställd när jag fick höra detta av pv.
Efter allt som jag har gjort för deras son, efter alla nätter som spenderats hos mig just för att dom ska få ha lägenheten i fred..
Sedan dess så har jag inte varit hemma hos honom när föräldrarna varit där, jag känner mig ovälkommen och vill inte råka hamna i en dispyt med någon.

Puh, det här blev långt, ursäktar på förhand.
Slutsatsen är att i nuläget så blir jag irriterad bara pojkvännen pratar i mobilen med någon ur sin familj, jag blir irriterad när jag tänker på deras trångsynthet, jag känner ett svagt hat mot hela deras syn på livet.
Men så här vill jag inte känna, det här är inte jag..

Jag bor med min pappa i nuläget tills jag hittat eget boende igen (lättare sagt än gjort), vilket då kommer delas med pv.
Självklart ska hans familj få komma på besök, men som jag känner nu så vill jag bara slänga dörren i ansiktet på dom..

Det som irriterar mig mest, och som alltid irriterat mig gällande dem är deras familjesyn. Den lyder ungefär att vuxna vet bättre än barn.
En självklarhet oftast, visst, men i min familj är vi uppväxta med att man diskuterar och kommer fram till saker tillsammans.
Speciellt nu när alla är vuxna, men hans familj behandlar honom fortfarande som "lillebror", och varje liten pratstund är mer som ett förhör.

Som exempel: Vi hade en liten dispyt några veckor innan "Varför är din flickvän här så ofta"-pratet med pv.
Jag och pv duschade och tramsade oss med diverse skratt och tjut, hemma hos honom, dagtid.
Istället för att knacka på badrumsdörren och säga något i stil med "kan ni dämpa er lite hörrni!" så bankades det högt två gånger följt av ett argt ropande av pv's namn, innan han hunnit svara så bankades det igen.
Han flög ur duschen, klädde på sig snabbt, och ut till föräldrarna. Smått chockad stod jag kvar, städade upp lite i badrummet och gick sen ut iförd handduk.
Hans föräldrar stod (pappan satt i soffan) och skällde bryskt ut pv för att vi hållit på med "embarrassing" saker i duschen.
Då small det för mig, jag tappar aldrig humöret helt, men jag ställde mig framför dom och sa högt och tydligt att vi inte träffas så ofta och ursäktade om vi varit högljudda i duschen. Men vi gjorde inte Det.
Då reser sig han farsa smått hotfullt upp och blänger på mig, jag sa samma sak igen, fortfarande lugn, men avslutade med att ska det vara så här så behöver jag inte duscha hos dom, det gör inget.
Sedan avlägsnade jag mig in på pv's rum för att klä på mig.
I efterhand fick jag höra av pv att hans pappa tydligen hade "kokat av ilska" och att vi hade bettet oss uppkäftigt.
Uppkäftiga! För att få säga sin mening!? Ska väl tillägga att både jag och pv pratade med lugn och sansad ton.

Huvvaligen, nej nu har jag fått skriva av mig lite..
Funderingar? Om...något? ._.
Hur "lagar" man en aldrig existerande relation med partnerns föräldrar?

 

[TinyWiny]

Sv: Att känna ett svagt hat mot partnerns familj..

Oj! Oj vilka otroligt korkade, själviska, maktgalna och bajsnödiga små människor

Min dotter var i tonåren ihop med en kille som hade liknande föräldrar och hon kunde komma hem och vara så arg, så ledsen och så besviken på hur det betedde sig enbart med hänvisningen till att de var vuxna och de bestämde så jag kan förstå hur du känner dig. Jag förstår frustrationen över att de är så elaka både mot dig och mot din pv.

Min dotter är inte heller van att vuxna beter sig så men det är tyvärr jag. Det är därför jag alltid har diskuterat allt som överhuvudtaget går att diskutera med mina barn (men jag har ju självklart alltid tagit vuxenansvaret.) T. ex så går det ju inte att diskutera huruvida man måste ta vaccinationer, däremot har de fått ha synpunkter på när det ska ske, vem som ska ge dem sprutan och vem som ska vara med dem så snart de har kunnat uttrycka sin åsikt. Däremot har vi diskuterat nästan allting annat och de har fått prova utan att jag har sagt -vad var det jag sa, när testet har gått fel. Allt så länge det inte handlade om rent farliga saker och de har alltid kunnat lita på att ett JA och har varit ett ja och ett NEJ har varit ett nej. Jag tror nämligen att människor som känner att deras åsikt spelar roll, att alla vet vad som gäller och att man räknas, mår bättre.

I mitt föräldrahem kunde nästan exakt samma scen utspelas som den hos er i duschen. Det kunde vara att man satt på rummet med kompisar och brast ut i gapskratt. Då kom en hård knackning på dörren följt av ett vrål av ens namn och sedan en hård knackning till. Då visste man att man skulle få en utskällning och ibland mer därtill. Jag minns att jag ofta försökte hyscha mina kompisar men de fattade ju inte utan blev bara mer högljudda för de var ju inte vana vid sådana konstiga regler som existerade i mitt föräldrahem.

Min lösning blev att inte umgås med mina föräldrar. Jag träffar dem så lite som möjligt och då jag träffar dem är det vanligtvis bara av praktiska skäl och emellanåt har jag brutit med dem helt.
De fattar fortfarande inte trots att jag snart fyller 41 att det inte är deras åsikt och vilja som ska gå först alltid och även om jag har förklarat aldrig så noga så brakar de rätt över och gör som de själva vill och tycker iallafall. Jag har gett upp hoppet om att kunna ha en normal relation med dem.

Det du kan göra är att stötta din pv i det här och göra honom uppmärksam på att det som hans föräldrar gör är högst onormalt. Det är ett elakt maktspel och de gör det för att de känner sig små och har ett behov av att sätta sig på andra människor.

Var uppmärksam på så att han inte börjar göra samma sak. Då måste du säga ifrån till honom genast och förklara för honom att på det sättet kan man aldrig ha en kärleksfull relation. Påminn honom om hur hemskt det var att stå där och bli förhörd.

Ha inte dåligt samvete för att du känner lite hat men försök omvänd hatet till likgiltighet. Det har jag till slut gjort och det var så skönt att sluta hata. Hat tar en massa energi. Använd den energin till att bygga upp ert liv tillsammans istället.

Jag vet att där ni befinner er just nu i livet så betyder fortfarande föräldrarna en hel del men snart kommer ni kunna klara er själva och då kommer mycket av frustrationen och hatet att släppa automatiskt.

Tyvärr får du nog räkna med att din pv är mer eller mindre skadad av detta. Han kan ha svårt att ta konflikter eller ha svårt för att veta hur man överhuvudtaget löser konflikter för i hans referensramar så handlar det om förhör och skälla ut och då har han kanske också lärt sig att det är bättre att skylla ifrån sig och försöka smita undan. Prata om det här nu innan det blir skarpt läge. Kom fram till hur ni vill ha det och hur ni vill leva era liv så att det slipper bli onödigt tjafs. Förklara för honom att du kommer inte skälla ut och förhöra honom som de gjorde och att du kommer inte acceptera att han skäller ut och förhör dig som de gjorde. Ni får hitta en väg som ni gillar. Läs böcker, lyssna på hur kompisar och deras föräldrar gör, gå på föreläsningar, plocka russinen ur kakan helt enkelt. Gör vad som helst bara ni hittar hur ni vill leva ert liv ihop.

Det är svårt och kan ta tid att hitta sitt egenvärde när man har blivit utsatt som din pv har blivit och det är inte din uppgift att ge honom det. Det måste han hitta själv men du kan stötta honom på vägen

Bryt med hans föräldrar ett tag om det är vad som behövs för att ni ska få lugn och ro och få bygga upp ert liv tillsammans. Förklara noga men ödmjukt för dem när ni har flyttat att nu är det ingen ide att de kommer med sina utskällningar och förhör mer utan vill de umgås med er så får de bli ödmjuka och se att andra än de har behov. Jag tror att det är viktigt att göra klart det genast så att de förstår vad som gäller och stå på er sedan. Stäng dörren, avsluta samtalet och be dem gå eller lägg på luren när de faller tillbaka i gamla spår och inte kan uppföra sig normalt och återuppta inte kontakten förren de har bett om ursäkt och lovat att ändra sig.

Hoppas att de inser att du är bra för deras son och att tiden då de härskade är över.

Lycka till!

 

[Blueberry]

Sv: Att känna ett svagt hat mot partnerns familj..

Jag förstår att det är jobbigt och frustrerande, och du har rätt att känna som du gör - MEN, de kommer inte att ändra på sig själva eller sin idé om hur saker och ting borde fungera. Det gör i sin tur att de har rätt att känna som de gör, eftersom det ur deras perspektiv är rätt att (över)reagera över... ja, det allra mesta.

Det bästa du kan göra för att det inte ska bli krig är att:
1) Veta om att de inte kommer att ändra sig
2) Förhålla dig till det och agera utifrån det

Alltså, tänk lite att "Deras hem - deras regler", men att det bara gäller när du och de är där samtidigt. Spela deras spel på deras villkor, eller förbered dig på att alltid behöva kämpa mot dem. Tänk på att all annan tid i världen är det egna regler som gäller.
Och jag tror att ingen tjej i världen är god nog åt deras son, så det är ingen idé att ta det personligt. De hade antagligen behandlat vilken tjej som helst på samma sätt.


Nicka och le, knyt näven i fickan och räkna till 10 är mina tips.

 

[Misiaczek]

Sv: Att känna ett svagt hat mot partnerns familj..

Låter lite som min situation med mitt ex.
Träffarna/middagarna med hans familj var det stelaste jag varit med om. Min familj är högljudd, pratsam och okomplicerad. Hans familj var raka motsatsen. Skulle lägga sig i ALLT vi gjorde, trots att både jag och exet var 20+ OCH bodde tillsammans. Dom hade synpunkter på allt...på hur jag fostrade min hund, på hur jag skötte hemmet, på mitt jobb, på hur vi delade upp räkningarna osv osv. Allt detta började dock redan innan vi flyttade ihop och jag hängde mycket hos honom.
Eftersom jag märkte att exet tog deras parti ofta eller bara var tyst så började mina känslor för honom svalna sakta men säkert.. Till sist orkade jag inte mer och tog mitt pick o pack och stack!
Vi hade väl våra tjafs och bråk vi med precis som i de flesta förhållanden, men det avgörande beslutet var faktiskt pga föräldrarna som jag gav upp.

Så av min erfarenhet så blir det inte bättre... Utan att man antingen får stå ut, eller dra... :/

Hoppas dock du hittar något sätt att försonas med din pv:s föräldrar och lyckas hålla relationen på en "neutral" nivå, så att det inte går ut över dig och din pv:s förhållande.
Önskar dig lycka till!

 

[Cydonia]

Sv: Att känna ett svagt hat mot partnerns familj..

kl

Tackar för kloka svar och råd!

I början av vårt förhållande så ska jag väl erkänna att det blev fler än en situation då jag kände att "den här personen kan jag inte leva med".
Och allt hänvisade till hans uppfostran/uppväxt.
Han kunde vara snål, ouppmärksam, oromantisk/okänslig, och hade otroligt svårt i vissa sociala sammanhang.
Men jag märkte samtidigt att det här inte var "han", att det faktiskt fanns en finare person där under.
Och se på f*n, för det fanns det! Det krävdes ungefär 3-4år att gräva fram honom, men jag är verkligen glad för att vi försökte och inte bara gav upp!

Han kan fortfarande "ta sida" med sina föräldrar ibland, men när han fått tänka igenom situationen själv så kommer han oftast fram till en egen synpunkt på det hela. Han har utvecklats otroligt mycket som person, och han känner själv att utan vår relation så hade han troligtvis varit lika inåtvänd och "undergiven" nu som han var förr i tiden.
Han hade helt enkelt inte den sociala förmågan att ta ställning till många situationer.

Jag förstår att det måste vara svårt för honom eftersom han är uppväxt med allt det här, precis som att jag är uppväxt med min familjs rosor och törnar. Antingen så står man upp för sig själv och säger ifrån, eller så vänjer man sig helt enkelt.
Och det är väl just det sistnämnda som han gjort, men som han som sagt numera kan uppmärksamma själv.
Som att hans föräldrar "frågar ut" istället för att ömsesidigt diskutera, eller att dom kan ge pikar och tillsägelser som dom faktiskt inte har anledning till att ge.

Man får se vad framtiden har att visa antar jag, men som det är nu så tar jag avstånd från hans familj (i alla fall föräldrarna) tills dagen kommer då man kanske kan ta steget i en ny riktning.

 

[Ellyne]

Sv: Att känna ett svagt hat mot partnerns familj..

Hej! Har inte personlig erfarenhet av det här bekymret, men det jag tänker är dels att det inte är så konstigt om din pojkvän "tar sida" med föräldrarna; det är hans föräldrar. Vissa kanske skulle kunna bryta med sina föräldrar om de betedde sig för illa, men jag själv har i alla fall stark relation till mina föräldrar och tror mycket på att ha en familj så jag skulle försvara mina föräldrar ganska långt om min sambo hade svårt för dem.

Dessutom tänker jag att det är inte hans föräldrar du har en relation med! När möjlighet ges flytta ihop och skapa ert eget liv med egen bostad. Så behöver ni inte träffas så ofta. I alla fall kan det underlätta att man bara ses lite då och då under andra förhållanden, tex en middag, istället för att du kommer på besök hos honom och LEVER med hans föräldrar.

 

[Cydonia]

Sv: Att känna ett svagt hat mot partnerns familj..

Fast jag har aldrig levt med hans föräldrar, när vi är hos honom så är vi på hans rum. Jag äter aldrig middag med honom och hans föräldrar sedan 3-4 år tillbaka och jag följer aldrig med på "familjegrejer".
När man då ändå får höra, efter fem år, att det är jobbigt när jag sover där en dag i veckan, då blir man lite frustrerad.

Och självklart tar man sida med sina föräldrar, om man är väldigt ung, eller har exakt samma åsikter som dem.
Men eftersom alla individer är olika så känns det fel att hålla med en familjemedlem "bara för att". Det känns inte sunt öht.

 

[Ellyne]

Sv: Att känna ett svagt hat mot partnerns familj..

Jag menade med att "leva" att det är under andra premisser som du kommer dit och "bor" med din kille en dag i veckan, än om ni kommer tillsammans och hälsar på en kort sväng-ibland. Förhoppningsvis skulle det ge en skillnad för din relation med dem om du och din kille kunde flytta ihop så fort som möjligt.

Han är ju inte förpliktad att hålla med sina föräldrar, men han lever under deras tak och har varit i deras fostran under många år. Det betyder en del.

Hoppas oavsett att det löser sig för er alla.

 

[Got2Be]

Sv: Att känna ett svagt hat mot partnerns familj..

Vill bara säga BLÄÄ! Fy vad jobbigt! Förstår till 100 % att du känner som du gör!
Tappar orden, vet inte alls vad jag ska skriva för jag blir själv bara irriterad!

 

[Red_Chili]

Sv: Att känna ett svagt hat mot partnerns familj..

Jag tyckte att blueberrys svar var superbra, men tänkte också på en annan sak. Om du nu verkligen skulle vilja komma överens med föräldrarna, kanske du då kan gå till dem och säga just det, ungefär "Hej, nu är det så att jag råkar vilja leva med er son och därför vill jag komma överens med er också, så vi kan väl försöka?" typ. Om du får dem att förstå att du inte kommer kidnappa deras son och förstöra honom (vilket de kanske fått för sig ) så kanske de blir lite vänligare?