Att kämpa för jämställdhet

[MiniLi]

Det som varit lättast för oss är strikt uppdelning, tex att vi bestämt att diska och laga mat varannan dag. Skulle behöva få in det i fler uppgifter men de där behovet varierar är svårare.

Ett annat tips jag läste som jag är sugen på att testa är att ha ansvarsområden för tex två veckor i taget. Att en alltid har ansvar för tvätt och den andra dammsugning (tex) tycker jag lätt blir ojämnt ändå.

Att vara överrens om att göra lika mycket är ju lätt, men svårare att få till i praktiken med personlighet, olika syn på hur saker behöver göras/vara osv.

Jag vet inte om det egentligen är så mkt personlighet? Mer inpräntade normer och så känns det lite lättare att tänka personlighet.
Annars vore det ju väldigt konstigt om typ majoriteten av alla kvinnor bara råkat få en personlighet som gör att de tar ansvar och håller ordning hemma när männens personlighet råkar göra dem fullt kapabla i arbetslivet men helt oorganiserade hemma?

 

[TeamLundVer]

Vi har det inte alls så jämställt som jag skulle önska och det är just projektledning och administration det faller på.

Jag tvättar, mannen diskar, vi lagar mat 50/50, en hämtar på föris och en lämnar, mannen städar mer, jag handlar och stänger dörrar, släcker lampor osv (stänga dörrar och släcka lampor kan tydligen ingen i hans familj).

Men:
Jag håller koll på födelsedagar, läkarbesök, middsagsbjudningar osv.
Jag sköter ekonomin
Jag fixar med bilen
Jag skriver packlistor och packar nästan allt om vi ska iväg, inklusive en stor del av hans kläder
Jag köper kläder till barnen
Jag sätter förskoleschemat
Jag bokar fritidsaktiviteter till barnen
Osv osv

Jag hade önskat att vi delade mer på detta men jag har försökt att släppa på vissa delar och han klarar inre av att ro iland det.

Packar jag inte strumpor åt honom så missar han det och tar mina istället.
Vi har fått stanna och akutköpa skor åt sonen då mannen helt glömt dessa (bar ut honom i bilen)
Osv osv
Listan kan göras lång...

Det intressanta är att han i sitt jobb arbetar som en typ av projektledare, väldigt framgångsrikt dessutom

Tror det är en brist på intresse helt enkelt. Är det inte roligt glöms det bort. Och jag är lite av en perfektionist.

 

[Badger]

Med risk för att det här blir den mest förvirrade trådstarten någonsin...

Jag tycker att trådar om jämställdhet och rutiner i hemmet ofta hamnar i att antingen är mannen en idiot som tycker kvinnan ska göra allt och hon blir uppmuntrad att avsluta förhållandet, och/eller en massa svar ang hur extremt jämställda andra är i sina egna förhållanden. Men jag antar att vi är många med vettiga grundförhållanden där man ändå stöter på svårigheter som leder till ojämn arbets-/ansvarsfördelning, halkar in i klassiska könsroller osv.
Vad stöter ni på för svårigheter? Någon med ett bra system för hushållssysslor? Någon som lyckas slutat projektleda trots sån personlighet?

Jag tror egentligen att ett hem sannolikt inte behöver en projektledare utan att det kan lösa sig av sig självt. Så vi kör så. (Ingen håller reda på kalas, middagar, läkarbesök osv)

Vår stötesten är sannolikt diskmaskinen och trädgården där jag vill ha varannan gräsklippning men får 2/3 och vill att diskmaskinen ska bli i och urplockad utan min inblandning oftare.

(Jag tvättar, han lagar mat och handlar för det mesta. Och jag är ganska nöjd med den fördelningen så vi gör onekligen olika och verkar inte vilja åtgärda det. Bilen är inte ett hushållsarbete alls eftersom verkstaden tar hand om den helt själv och jag har hand om kontakterna med verkstaden, det tar ca 120 minuter per år med väntning medan de byter däck inkluderat. Den som är på stan och hittar ngt köper kläder till barnet.)

En kusin till mig hade en jätteintressant fråga faktiskt som hon kunde ställa sina väninnor.

-Kan inte du packa bilen och din man packa väskorna den här gången?

Standardsvar var -absolut inte! det går inte, han klarar inte av det, han kommer att göra fel.
(Kusinen + man kan byta rakt av).

(Btw, vi packar såhär normalt, På utresan- jag packar mitt, han packar sitt och varannan person barnets grejor. Vi packar sannolikt olika saker till barnet men det spelar ju ingen roll, både sällskapsspel och ritblock är ju kul. På tillbakaresan -han packar alla väskor och bilen. Barnet och jag sticker till stranden, sedan städar vi.)

 

[Jenka]

Jag vet inte om det egentligen är så mkt personlighet? Mer inpräntade normer och så känns det lite lättare att tänka personlighet.
Annars vore det ju väldigt konstigt om typ majoriteten av alla kvinnor bara råkat få en personlighet som gör att de tar ansvar och håller ordning hemma när männens personlighet råkar göra dem fullt kapabla i arbetslivet men helt oorganiserade hemma?

Jag håller med, men det är svårt att skilja de åt ibland. Kanske känner jag större ansvar pga normer men det får mig inte att må bättre om inte kontrollbehovet uppfylls.

 

[Seabaz]

Med risk för att det här blir den mest förvirrade trådstarten någonsin...

Jag tycker att trådar om jämställdhet och rutiner i hemmet ofta hamnar i att antingen är mannen en idiot som tycker kvinnan ska göra allt och hon blir uppmuntrad att avsluta förhållandet, och/eller en massa svar ang hur extremt jämställda andra är i sina egna förhållanden. Men jag antar att vi är många med vettiga grundförhållanden där man ändå stöter på svårigheter som leder till ojämn arbets-/ansvarsfördelning, halkar in i klassiska könsroller osv.
Vad stöter ni på för svårigheter? Någon med ett bra system för hushållssysslor? Någon som lyckas slutat projektleda trots sån personlighet?

Äh, här är det den som känner för det som gör det. Det kommer ju en punkt där man till slut måste diska eller tvätta eller dammsuga tex... den som når gränsen först av mig och sambo är den som gör det.

Om vi båda är lediga kan vi ibland säga "ok, lets do 30 minutes house work before we can go and do something else" och då hugger vi båda in.

Men tex just nu ligger det tvätt i tvättmaskinen som borde hängas. Och en hög med löv som borde flyttas till soptunnan.

Can't just be bothered to do any sippar på mitt vin och tänder en cigg

 

[MiniLi]

Jag håller med, men det är svårt att skilja de åt ibland. Kanske känner jag större ansvar pga normer men det får mig inte att må bättre om inte kontrollbehovet uppfylls.

Jag mår bättre när jag kan lugna mitt kontrollbehov, men då behöver jag vissa saker från min partner. Jag behöver veta att han tar tag i saker, annars blir det väldigt svårt. Handlar väl om tillit.

Jag är likadan på jobbet. Om jag tappar tillit till mina kollegor blir jag asjobbig och kontrollig. Börjar lägga mig i och styr och ställer överallt. Men om jag har förtroende för kollegor och chef så kan jag vara jättelugn.

 

[Jenka]

Äh, här är det den som känner för det som gör det. Det kommer ju en punkt där man till slut måste diska eller tvätta eller dammsuga tex... den som når gränsen först av mig och sambo är den som gör det.

Om vi båda är lediga kan vi ibland säga "ok, lets do 30 minutes house work before we can go and do something else" och då hugger vi båda in.

Men tex just nu ligger det tvätt i tvättmaskinen som borde hängas. Och en hög med löv som borde flyttas till soptunnan.

Can't just be bothered to do any sippar på mitt vin och tänder en cigg

Men når ni gränsen lika ofta?

 

[Badger]

Jag tror egentligen att ett hem sannolikt inte behöver en projektledare utan att det kan lösa sig av sig självt. Så vi kör så. (Ingen håller reda på kalas, middagar, läkarbesök osv)

Vår stötesten är sannolikt diskmaskinen och trädgården där jag vill ha varannan gräsklippning men får 2/3 och vill att diskmaskinen ska bli i och urplockad utan min inblandning oftare.

(Jag tvättar, han lagar mat och handlar för det mesta. Och jag är ganska nöjd med den fördelningen så vi gör onekligen olika och verkar inte vilja åtgärda det. Bilen är inte ett hushållsarbete alls eftersom verkstaden tar hand om den helt själv och jag har hand om kontakterna med verkstaden, det tar ca 120 minuter per år med väntning medan de byter däck inkluderat. Den som är på stan och hittar ngt köper kläder till barnet.)

En kusin till mig hade en jätteintressant fråga faktiskt som hon kunde ställa sina väninnor.

-Kan inte du packa bilen och din man packa väskorna den här gången?

Standardsvar var -absolut inte! det går inte, han klarar inte av det, han kommer att göra fel.
(Kusinen + man kan byta rakt av).

(Btw, vi packar såhär normalt, På utresan- jag packar mitt, han packar sitt och varannan person barnets grejor. Vi packar sannolikt olika saker till barnet men det spelar ju ingen roll, både sällskapsspel och ritblock är ju kul. På tillbakaresan -han packar alla väskor och bilen. Barnet och jag sticker till stranden, sedan städar vi.)

Jo en sak stör mig på riktigt och det är läxor, det känns som att jag är den enda som bryr mig om just det, får se om det kan ändra sig.

 

[em-pirre]

Jag tror att folk ofta lurar sig själva med att dra upp det där "vi städar varannan gång" eller "han dammsugar och jag tvättar".

Egentligen är det rätt små saker. Det är det där jäkla bakgrundsarbetet som tyvärr ofta faller på kvinnan. Födelsedagar, ansökningar, barnens matsäck till förskolan, gympapåsar, bjudningar, viktiga datum, kläder.

 

[Pontevecchio]

Jag tänker på det, ofta. Pratar med min sambo om det, ofta.

Hushållsarbetet har vi fördelat efter intresse, han diskar jag städar.
Allt annat, tex planering så får han ta allt ansvar när det gäller hans familj. Tex ska farföräldrar passa barn är det hans ansvar att det finns kläder packade osv. Är det mina föräldrar gäller detsamma för mig.

Till semester fördelar vi det efter vem som har tid. Ibland släpper jag saker bara för att.
Jag sköter kommunikation med dagis, i gengäld får han ha koll på när dagis är stängt/kortare öppettider och andra bokade tider med tex BVC.

Så det går hyfsat bra, särskilt med tanke på att jag är den som gärna leder arbetet.

 

[Seabaz]

Men når ni gränsen lika ofta?

Ja det gör vi nog. Det är iafl inget jag ligger sömnlös över på nätterna.

Jag gjorde definitivt mer innan hans ryggoperation men det är ju förståeligt. Jag brukade skämta om att "jag har minst 6 månader nu som jag kan ligga på soffan och pilla naveln när du väl blir bra". Men nu när han väl är bra (bättre) har det återgått till det normala igen. Vi för inget schema hemma liksom att jag diskade 3 tallrikar igår så nu får du svabba ur duschen...

 

[Omega]

Innan vi fick barn upplever jag att vi levde mycket jämställt. Det blev väldigt mycket enklare att falla in i olika roller när barnet kom. Första tiden var vi båda hemma tillsammans i ca 2,5 månad, då var det inga problem och vi hjälptes åt. Sedan började sambon arbeta igen och jag var föräldraledig, det var då skillnaderna började märkas. När sambon jobbar så jobbar han mer än heltid fem dagar i veckan och har även andra arbetsrelaterade projekt på kvällar och helger ibland och han har en oerhört hög arbetsmoral. På något sätt så var väl en jämn uppdelning av hushållsarbete så pass rotat i oss båda att han fortsatte att sköta minst "sin del" av det, men det med att ta ansvar över barnet föll mer på mig. Inte självklara saker som blöjbyten och mat, sånt gör han, men just det där extra som också behöver göras, typ se till så att barnet har kläder, handla annat som behövs, kontakt med BVC, packa skötväskan när vi ska iväg osv. Inte jättestora poster, men ändå. Det mest irriterande är dock att det ibland kan kännas som att jag behöver "be om lov" om jag vill åka iväg utan barnet nån kväll, medan han mest säger till att då och då så kommer han vara borta. Vet inte om det gör någon skillnad att det för mig handlar om rena nöjen, typ att jag vill gå på bio/träffa kompisar/rida medan hans saker i princip alltid är arbetsrelaterade, dock utanför ordinarie arbetstid.

En liten lista för att göra det tydligt (för mig själv om inte annat!):
Städning delar vi på, men han är slarvigare än mig (jag vill städa inför att vi får besök t ex, medan han tycker att det är att göra sig till ). Nu när jag är höggravid städar han.
Matlagning är det mest han som gör, han är utbildad kock och lagar så himla god mat jämt
Handlar gör jag mest.
Tvätt och disk delar vi nog ganska rakt av på. Även trädgårdsarbete delar vi på.
Övrigt pyssel i huset är det nog mest han som gör. Han fixar även mest med bilarna, men det har jag noll intresse av och har tidigare alltid lämnat in till verkstad, betalar gärna för den tjänsten så slipper jag göra det själv. Han tycker att detta är onödigt så då gör han det istället.
Och slutligen då, roddar det mesta kring barnet, definitivt jag. Ska bli spännande att se hur det blir nu när han ska vara föräldraledig i höst. Kommer vara jättesvårt för mig att släppa, men ska verkligen göra mitt bästa.

 

[inverterad]

Vi städar tillsammans, eftersom inget irriterar mig så mycket som att någon sitter och vilar medan en annan flänger runt och fixar (spelar ingen roll att den andre gjort sitt klart "innan").

Vi har olika ansvarsområden, men då vi har väldigt olika trösklar för vad som är acceptabelt stökigt så funkar det sådär i praktiken.

Partner tar i princip alla hämtningar och lämningar. Han handlar nästan jämt. Jag lagar oftare maten. Han diskar. Dammsugning, tvätt osv gör vi tillsammans. Jag gör oftare praktiska saker i huset. Han gör nästan allt i trädgården.

Jag försöker låta bli att projektleda. Det är svårt, men alternativet är att jag är irriterad hela tiden, och det är helt enkelt inte ett alternativ.

Min partner är bra på att säga åt mig att inte multitaska utan att faktiskt göra en sak i taget - enbart fokusera på dottern när jag kommer hem från jobbet, exempelvis.

Men jösses, det är ett ständigt jobb det här med jämställdheten.

 

[inverterad]

Ska tillägga. Jag har typ 80 % mer barnfri tid än han har på kvällar och helger. Ändå är det jag som planerar kläder, köper kläder, packar dotterns saker när vi ska iväg, osv osv. Grymt irriterande. Jag har provat att låta honom packa åt henne, men det slutade med att jag ändå plockade fram allt jag tyckte att han skulle packa med (why?!?!) så det var ju mitt eget fel att det blev så dumt.

 

[Klonim]

Vi har det inte alls så jämställt som jag skulle önska och det är just projektledning och administration det faller på.

Jag tvättar, mannen diskar, vi lagar mat 50/50, en hämtar på föris och en lämnar, mannen städar mer, jag handlar och stänger dörrar, släcker lampor osv (stänga dörrar och släcka lampor kan tydligen ingen i hans familj).

Men:
Jag håller koll på födelsedagar, läkarbesök, middsagsbjudningar osv.
Jag sköter ekonomin
Jag fixar med bilen
Jag skriver packlistor och packar nästan allt om vi ska iväg, inklusive en stor del av hans kläder
Jag köper kläder till barnen
Jag sätter förskoleschemat
Jag bokar fritidsaktiviteter till barnen
Osv osv

Jag hade önskat att vi delade mer på detta men jag har försökt att släppa på vissa delar och han klarar inre av att ro iland det.

Packar jag inte strumpor åt honom så missar han det och tar mina istället.
Vi har fått stanna och akutköpa skor åt sonen då mannen helt glömt dessa (bar ut honom i bilen)
Osv osv
Listan kan göras lång...

Det intressanta är att han i sitt jobb arbetar som en typ av projektledare, väldigt framgångsrikt dessutom

Tror det är en brist på intresse helt enkelt. Är det inte roligt glöms det bort. Och jag är lite av en perfektionist.

Eftersom du är perfektionist på hemmaplan låter han dig sköta det. Så oerhört tröttsamt när man packar som man, och sedan ska mamman ändå packa med massa grejer extra. Nästa gång struntar man i det eftersom det annars blir dubbelarbete.

Det en kvinna ska göra är att strunta i vissa sysslor och låta mannen sköta dessa. När allt är bådas ansvar blir lätt allt kvinnans ansvar eftersom hon överarbetar och har kontrollbehovet.

 

[Klonim]

Ska tillägga. Jag har typ 80 % mer barnfri tid än han har på kvällar och helger. Ändå är det jag som planerar kläder, köper kläder, packar dotterns saker när vi ska iväg, osv osv. Grymt irriterande. Jag har provat att låta honom packa åt henne, men det slutade med att jag ändå plockade fram allt jag tyckte att han skulle packa med (why?!?!) så det var ju mitt eget fel att det blev så dumt.

Precis, släpp på kontrollbehovet och låt mannen göra det på sitt sätt.

 

[Raderad medlem 6459]

Precis, släpp på kontrollbehovet och låt mannen göra det på sitt sätt.

Kan du inte sluta mansplaina alla andra hur de ska leva sitt liv?

 

[Tonto]

Min sambo sköter det mesta hemma just nu, han pluggar på distans och jag jobbar sjukt mycket just nu pga att jobbet har det körigt som tusan, så han försöker hjälpa till så att jag inte går in i väggen. Typ. Annars tycker jag att vi varit väldigt jämställda.

 

[Tonto]

Kan du inte sluta mansplaina alla andra hur de ska leva sitt liv?

Instämmer!

 

[julgrisen]

För mig har det hjälpt att skaffa en partner som är mer ordningsam än mig. På det sättet slipper jag ta initiativ till städning och det är också till största delen han som sköter städningen eftersom han ändå inte blir nöjd när jag städat. Det hjälper dock bara delvis jämställdheten, tycker ändå att jag måste arbeta konstant på att inte ta mer ansvar än honom i hemmet.
Som exempel tränar han nästan varje dag efter jobbet vilket gör att jag oftast lagar maten. Även om han då alltid tar hand om disken tycker jag inte att det motsvarar tiden det tar att laga mat och bestämma vad vi ska ha för mat. Jag har också jättelätt att ta på mig att göra saker som han redan sagt att han kan göra, vilket ju är helt idiotiskt. Ibland kommer jag på mig själv med att ta över en uppgift han redan håller på med för att det liksom tar emot att bara titta på. Jag försöker verkligen bli bättre på det här men det är så himla svårt!