Att inte få ut något särskilt av parförhållande?

[Raderad medlem 68338]

Nej absolut inte!
Jag kan absolut tänka mig att ha ett förhållande, men absolut inte med ngn klängig typ.
BoR gör vi på varsitt håll. Vi kan ses ett par, tre ggr i veckan men det måste ske spontant. Skulle bli knäpp om minsta sekund skulle planeras. Jag uppskattar att han är självständig men egna intressen och vänner. Jag har mina.

Min kompis flyttade ifrån sin snubbe sen 15 år tillbaka, köpte en lägenhet i stan (granne med mig ) och träffar honom vid behov typ. De har ett jättebra förhållande!

Hade dött om jag blivit tvingad till ständigt fredagsmys i soffan och Dobbidoo eller nån annat hjärnslött program

 

[Ramona]

Det finns personer jag älskar här i världen, men jag skulle inte för mitt liv vilja dela vardagen med någon av dem. Somliga av oss funkar helt enkelt inte i parrelationer tror jag, inte på ett sätt som hör hemma i 'normen' i alla fall.

Det finns flera personer jag älskar som jag heller aldrig hade delat någon typ av vardag med och framför allt inte haft ett kärleksförhållande med.

Men min erfarenhet säger mig att när man blir kär och när man älskar en person så vill man spendera tid med den personen. Hur du fick in barn i denna diskussionen övergår mitt förstånd, det är ju inte alls samma sak och du kan inte jämföra äpplen och päron. Det finns heller inga förmaningar från min sida, vilket du påskinar.

 

[Ramona]

men du nämner ju standardfraserna är man kär vill man vara med personen hela tiden,nej inte JAG , jag pallar inte hur mkt jag en älskar killen och de jag haft har inte varit några påhäng , bara vanliga förhållandetyper som dig, antar jag

Jag har inte någonstans skrivit att man vill spendera tid med en person hela tiden, sluta lägga ord i min mun. Jag säger att om man är kär så vill man spendera tid.

Hur du fick mig till att bli en vanlig förhållandetyp vet jag inte heller, eftersom jag bor själv sedan snart 3 år tillbaka och trivs skitbra med det.

 

[escodobe]

Är man ett miffo då?
Jag har haft flera förhållanden och det är alltid samma visa,i början är det mysigt, massa sängtid. Sen efter ett tag känner jag mig bara begränsad.
Känns som jag måste underhålla och roa min karl. Även om han är av typen som följer med på hundpromenad och till och med rider med mig så kommer alltid den känslan smygande.
Känner att jag måste träffa killen några gånger i veckan,måste prata i telen och ja finnas till hands.
Ofta är jag ute i stallet eller med hundarna en helgdag sedan har jag lite andra intressen utöver det, aldrig känt att jag får ut något särskilt i en man och kvinna relation. Någon som känner igen sig? Mina vänner lever de flesta i relationer och verkar vara otänkbart på annat vis för många människor.

Jag, som dock själv är hyfsat seriemonogam, skulle verkligen uppskatta om världen var mindre "parinriktad". Jag tror att fler skulle vara mycket lyckligare om det blev vanligare och mer accepterat med relationer som inte enbart bygger på att man bara är två monogama personer som helst ska vi ihop och älska varandra tills man dör.

Det fungerar ju uppenbarligen ändå inte så väl i praktiken med tanke på otrohet och sånt.

 

[Problematisk]

Jag, som dock själv är hyfsat seriemonogam, skulle verkligen uppskatta om världen var mindre "parinriktad". Jag tror att fler skulle vara mycket lyckligare om det blev vanligare och mer accepterat med relationer som inte enbart bygger på att man bara är två monogama personer som helst ska vi ihop och älska varandra tills man dör.

Det fungerar ju uppenbarligen ändå inte så väl i praktiken med tanke på otrohet och sånt.

Vad innebär det att vara seriemonogam?

Ontopic så tror jag inte det är speciellt konstigt eller ovanligt alls. Jag tröttnar snabbt på en ny (potentiell) partner oavsett hur mycket känslor jag har för personen. Tröttnar dessutom skitfort på att "bara hänga" med en person och har inget stort behov av närhet egentligen.
Tänker rätt ofta att det ideala för mig vore ett polygamt förhållande. Inte ett öppet förhållande med tillfälliga partners osv då, utan ett fast förhållande mellan mig och två personer till. Känns som det skulle vara typ enda förhållandetypen som skulle fungera för mig i någon längre tid.

 

[escodobe]

Är man ett miffo då?
Jag har haft flera förhållanden och det är alltid samma visa,i början är det mysigt, massa sängtid. Sen efter ett tag känner jag mig bara begränsad.
Känns som jag måste underhålla och roa min karl. Även om han är av typen som följer med på hundpromenad och till och med rider med mig så kommer alltid den känslan smygande.
Känner att jag måste träffa killen några gånger i veckan,måste prata i telen och ja finnas till hands.
Ofta är jag ute i stallet eller med hundarna en helgdag sedan har jag lite andra intressen utöver det, aldrig känt att jag får ut något särskilt i en man och kvinna relation. Någon som känner igen sig? Mina vänner lever de flesta i relationer och verkar vara otänkbart på annat vis för många människor.

För mig är det viktigt att vi i en relation har egna liv och att man klarar sig utmärkt på egen hand. Jag föredrar till exempelvis egentligen att vara särbo även om jag sen några år tillbaka är sambo ( av praktiska skäl)
Jag gillar att umgås med min sambo för att han är en av de roligaste och intressanta personer jag vet. Ungefär som en bra vän, som jag även tänder på - fast liksom ännu MER än en kk.
Jag skulle få spader om jag kände att jag behövde underhålla honom "eller finnas till hands" det får mig snarare att tänka på ett barn eller något.

 

[Sel]

Det finns flera personer jag älskar som jag heller aldrig hade delat någon typ av vardag med och framför allt inte haft ett kärleksförhållande med.

Men min erfarenhet säger mig att när man blir kär och när man älskar en person så vill man spendera tid med den personen. Hur du fick in barn i denna diskussionen övergår mitt förstånd, det är ju inte alls samma sak och du kan inte jämföra äpplen och päron. Det finns heller inga förmaningar från min sida, vilket du påskinar.

Jag kände bara att hela den där idén om att man nödvändigtvis vill spendera tid med en person man är kär i/älskar är lite jämförbar med att folk tycker det är självklart att man älskar sina barn bara man får dem. Jag tror inte att det stämmer.
Jag tror inte heller att man absolut Vill spendera en massa tid med en människa bara för att man är kär. Kärlek kan frodas på avstånd och jag känner absolut att jag kan vara förälskad utan att för den skull vilja ha ett förhållande.
I mitt huvud lät som att du påstod att jag tror så bara för att jag inte varit kär på riktigt, och jag tycker inte att det stämmer heller.
Men det är lite sent och jag är rörig, och jag kan ha fel förstås. ^^

 

[Sar]

Är man ett miffo då?
Jag har haft flera förhållanden och det är alltid samma visa,i början är det mysigt, massa sängtid. Sen efter ett tag känner jag mig bara begränsad.
Känns som jag måste underhålla och roa min karl. Även om han är av typen som följer med på hundpromenad och till och med rider med mig så kommer alltid den känslan smygande.
Känner att jag måste träffa killen några gånger i veckan,måste prata i telen och ja finnas till hands.
Ofta är jag ute i stallet eller med hundarna en helgdag sedan har jag lite andra intressen utöver det, aldrig känt att jag får ut något särskilt i en man och kvinna relation. Någon som känner igen sig? Mina vänner lever de flesta i relationer och verkar vara otänkbart på annat vis för många människor.

Jag tänker nog att du helt enkelt inte träffar den rätta/ rätte.
Jag har alltid tyckt att det varit en klyscha att man väljer sin partner om och om igen men jag inser att det nog är så för mig. Jag slås dagligen över att min sambo är så klok/sexig/snäll/rolig etc. Och det är ju därför samboskapet ger mig mer än ensamheten och den frihet som kommer till. Den förlust av frihet som jag ibland kan uppleva är inte kopplad till samboskapet utan till min föräldraroll där det helt enkelt är viktigt för mig att vara delaktig. Och den rollen minskar i praktisk betydelse ju äldre barnen ( och jag!) blir...

 

[escodobe]

Vad innebär det att vara seriemonogam?

Ontopic så tror jag inte det är speciellt konstigt eller ovanligt alls. Jag tröttnar snabbt på en ny (potentiell) partner oavsett hur mycket känslor jag har för personen. Tröttnar dessutom skitfort på att "bara hänga" med en person och har inget stort behov av närhet egentligen.
Tänker rätt ofta att det ideala för mig vore ett polygamt förhållande. Inte ett öppet förhållande med tillfälliga partners osv då, utan ett fast förhållande mellan mig och två personer till. Känns som det skulle vara typ enda förhållandetypen som skulle fungera för mig i någon längre tid.

Seriemonogam är att jag är hyfsat monogam mot samma person. Fast personen kan variera. Jag är nu inne på det tredje förhållandet som varat i cirka 7 år. Förmodligen kommer detta vara betydligt längre, men det är inget mål i sig.

Jag tror exempelvis inte att "tills döden skiljer oss åt" är någonting eftersträvansvärt i sig. Blir vi lyckliga i alla våra år är det kanon. Men jag är hellre singel eller byter partner än att fortsätta i ett förhållande som inte ger mig något.

 

[Problematisk]

Seriemonogam är att jag är hyfsat monogam mot samma person. Fast personen kan variera. Jag är nu inne på det tredje förhållandet som varat i cirka 7 år. Förmodligen kommer detta vara betydligt längre, men det är inget mål i sig.

Jag tror exempelvis inte att "tills döden skiljer oss åt" är någonting eftersträvansvärt i sig. Blir vi lyckliga i alla våra år är det kanon. Men jag är hellre singel eller byter partner än att fortsätta i ett förhållande som inte ger mig något.

Då är jag med! Det låter väldigt sunt kan jag tycka, istället för någon slags norm att man "ska" hålla ihop no matter what nästan.

 

[escodobe]

Är man ett miffo då?
Jag har haft flera förhållanden och det är alltid samma visa,i början är det mysigt, massa sängtid. Sen efter ett tag känner jag mig bara begränsad.
Känns som jag måste underhålla och roa min karl. Även om han är av typen som följer med på hundpromenad och till och med rider med mig så kommer alltid den känslan smygande.
Känner att jag måste träffa killen några gånger i veckan,måste prata i telen och ja finnas till hands.
Ofta är jag ute i stallet eller med hundarna en helgdag sedan har jag lite andra intressen utöver det, aldrig känt att jag får ut något särskilt i en man och kvinna relation. Någon som känner igen sig? Mina vänner lever de flesta i relationer och verkar vara otänkbart på annat vis för många människor.

Har du provat något annat än män? Eller provat en annan typ av män eller annan typ av relationer ? Det låter rent plågsamt att känna att man är tvungen att umgås och ens frihet blir begränsad. Då är ju något fel!
Du kanske skulle prova en Kk? Eller någon person som känner ungefär som dig?
Eller ingen alls?

 

[Amha]

Jag har ju tröttnat på de flesta jag har haft kontakt med/dejtat efter en helg typ. Känner mig låst och det kliar liksom i kroppen av att ha en person runt mig hela tiden. Det hände aldrig med min nuvarande. Jag minns att jag pratade med en kompis om det. Att det var så konstigt att jag tröttnar på alla andra så fort och hatar när de byter plats på något i mitt hem osv men det händer inte med **** som jag då inte hade ett förhållande med. Hon förklarade som det mest självklara i världen att det är ju för att han är just ****. Hon insåg nog långt före mig att det var min nuvarande make jag skulle leva med. Jag tyckte att han var för rörig och det kom aldrig någon sån där stor nykärlek där man bara faller pladask. Det har snarare varit självklart på något sätt. Det ska helt enkelt bara vara så avsaknad av magpirr. Jag älskar min partner och han är enkel att leva med för han klänger inte på mig och han har sitt liv. Allt det där som jag inte klarade hos alla andra är aldrig några problem med honom.

Men för att återgå till TS. Vill du inte leva med någon utan får dina behov tillfredsställda ändå så ser jag ingen poäng med att du ska försöka leva med någon. Skapa en egen livsstil utan att bry dig om vad andra tycker!