Att hitta kraft..

[Dalakhay]

De som minns mig från förr tror nog att mitt liv alltid är så här miserabelt, men jag har allra mest tid att hänga här när jag är deprimerad och inte orkar göra annat.
Jag jobbade och slet hela förra året för att kunna fly iväg nu i vinter. Denna gången skulle jag bara resa, inga jobb, leva livet, fara runt och njuta av solen.
Men först dör min pappa oväntat och bara ett tag därefter tar det slut mellan mig och min älskade pojkvän. Han blev så otroligt arg på mig och jag höll på att dö inombords. Trodde att allt skulle kännas bättre bara jag kom iväg. Min plan var att först åka ner till min andra hemstad Barcelona och efter två veckor där så hade jag en flygbiljett till Uruguay.
Jag trodde att jag skulle må bättre bara jag kom iväg, fly från problemen. Som jag alltid gjort.
Men den här gången. Åkte ner till Barcelona, men klarade inte av ens en vecka. Orkade inte vara ensam mer (jag som alltid klarat mig själv överallt), orkade inte äta, inte andas. Så efter lite övervägande åkte jag hem igen.
Känns som ett nederlag.

Ligger på min mammas soffa, där jag legat sen jag kom hem igen. Min egen lägenhet har jag uthyrd och väntar på att få den tillbaka.
Har ingen kraft till någonting. Orkar inte gå ut, inte äta, inte prata med någon. Inte många vet att jag är hemma igen. Hur ska jag förklara? Att jag var för svag för att resa iväg? Jag som alltid varit så stark.
Hur ska jag hitta kraft att komma upp härifrån?
Pengar är inget problem just nu, eftersom jag sparade så mycket att resa för. Så jag har ingen panik över att börja jobba snart igen.
Men bara att komma ur lägenheten känns som värsta projektet..
Kanske bara är att ligga här och vänta ut det värsta. Men det känns som att jag aldrig någonsin igen kommer att ha energi.

Kära bukare. Vad hade ni gjort?
Tack till er som orkat läsa allt.

 

[Angua]

Sv: Att hitta kraft..

Tycker det låter som du behöver få hjälp, någon att prata med. Det har hänt mycket för dig med din pappas bortgång, förhållandet och resedrömmarna som sprack. Inte konstigt du känner dig tom och snarare deprimerad. Börja med att ringa vc och berätta, så kan de hjälpa dig vidare.
Drömresan finns kvar, den kan du göra när du har hittat benen igen. Så kanske du hittar sällskap för den också.

 

[Meggan]

Sv: Att hitta kraft..

Låter som du behöver läkarhjälp? När allt känns svart så är det ju sällan det man klarar bara inte att se bortom mörkret.
Kram

 

[Lovisaleonora]

Sv: Att hitta kraft..

Ring din bästa vän och berätta att du är hemma. Säg som det är: det funkade inte att vara iväg. Ta det därifrån.

Håller med om att du i alla fall bör överväga att söka samtalskontakt, prata med någon som står utanför ditt eget. Det behöver inte vara mer komplicerat än att höra när närmsta kyrka har en samtalstid med en diakon. Kyrkan är duktiga på att ta hand om människor i sorg och kris, och jag tycker det verkar som din sorg har kommit ikapp dig.

 

[mino]

Sv: Att hitta kraft..

Du ska lyssna på kroppen och du ska inte pusha dig förrän det känns bättre. Att gå emot kroppen och försöka "skärpa sig" är ingen bra idé när man gått igenom jobbiga saker. Vila och gör sånt du mår bra av, är mitt tips.

 

[Dalakhay]

Sv: Att hitta kraft..

Tack för alla era svar. Tanken har slagit mig att jag kanske borde prata med någon, eftersom det alltid är det rådet man får när man mår dåligt. Jag förstår för det första bara inte HUR det skulle hjälpa, eller hur jag ens ska få ork till att ta tag i det.
Låter dagarna gå här på soffan, tillsammans med hunden, medan livet pågår för alla andra runtomkring mig där ute.

 

[Blueberry]

Sv: Att hitta kraft..

Har du bearbetat sorgen efter din pappa på något sätt, eller har du bara "svalt" den? Jag tänker att du kanske ska börja i den änden. Du kan göra det själv, men just sorg är något som är bra att dela med någon.

Det är okej att må dåligt. Det är okej att ligga nere i en grop och inte ta sig upp. Gör det en stund, men stöt inte bort det roliga och ljusa och positiva som dyker upp, för det gör det. Och om du tänker efter så är några månader eller ett halvår väldigt kort tid, ur ett livsperspektiv. Det är värt att trycka på paus en stund ibland.

Väldigt praktiska tips:
Få i dig mineraler och vitaminer (på riktigt alltså, det är skitviktigt att vi nordbor gör det under vintern) och tanka solljus när du har möjlighet. Vintern kan göra vem som helst deprimerad, särskilt någon som är van vid Barcelonas soltimmar... Försök att inte fastna i pyjamasen hela dagarna, det är fruktansvärt. Duscha, klä på dig, borsta håret, gå och handla. Försvinn inte helt.

 

[Angua]

Sv: Att hitta kraft..

det hjälper förvånansvärt mycket att få prata om vad som hänt, hur man känner sig och få någon som kan hjälpa till att reda ut tåtarna och tankarna så att man kan bearbeta sorg och upplevelser. Om du har svårt att ringa själv kanske din mamma kan hjälpa dig? Jag antar hon märker att du inte är dig själv.
Försök äta och gå ut med hunden, även om det tar emot. Men du mår inte bättre utan mat och frisk luft och rörelse även om det inte är några långpromenader. Och som andra sagt, man får ha pauser i livet också.

 

[Dalakhay]

Sv: Att hitta kraft..

Blueberry!
Vad kul att se att du är kvar här, länge sedan jag var inne nu.
Tack för dina tips. Jag försöker mer och mer ta hand om mig, i den mån jag orkar.. Äta vitaminrikt när jag väl äter och gå ut med hunden. Ibland när jag känner mig lite lite starkare tvättar jag ansiktet och smörjer in mig. Men jag går fortfarande runt i samma kläder och är rätt apatisk.. Stänger in mig i mina hörlurar med musiken, röker på balkongen och tänker för mycket.
Saknar hästarna och tänker att när jag orkar, när jag har mer kraft..då ska jag ta mig ut. Men som sagt, den här årstiden gör sitt till och ser mig besegrad.
Känns som att jag väntar på något..

 

[Dalakhay]

Sv: Att hitta kraft..

Det sjuka är att just nu känner jag inte ens sorgen efter min pappa. Allt jag tänker på är mitt.. ex (det är svårt bara att skriva ex och inte pojkvän). Att jag har förlorat honom tar så på mitt inre att jag går i bitar. Jag saknar honom så otroligt mycket. Det går inte att förstå att det inte är vi två längre.
Jag grät inte ens på pappas begravning, jag kände mig bara helt tom. Att han har dött har nog inte ens gått in i mitt förstånd än. Jag gråter egentligen ingenting alls numera, jag som gråtit så mycket förr om åren för allt och ingenting. Det är som att det har tagit slut.
Allt jag tänker på är min älskade och ångesten dödar mig.

 

[Angua]

Sv: Att hitta kraft..

jag tror jag förstår hur du menar, det är som man gått förbi stadiet där man kan gråta och ångesten förlamar. Kan bara säga igen att söka hjälp, det spelar ingen roll att ditt ex inte är död, det är ett sorgearbete det också som inte blev mindre av att din pappa dog hastigt också. Du har förlorat två viktiga personer ur ditt liv trots allt. Även om man är stark så finns det gränser för vad man orkar.
Du kanske även behöver få något som hjälper lite ångesten så du får orken att reda ut dina känslor. Får du sova ordentligt? Vill du prova så finns valerianatabletter receptfritt på apoteket, Neurol, som är lätt ångestdämpande och man blir sömnig av. För mig fungerar de kanonbra, för andra gör de ingen större skillnad, men de är ofarliga att testa (antar du inte äter någon annan medicin för måendet) och inte beroendeframkallande. En paus från ångesten gör mycket.

 

[Got2Be]

Sv: Att hitta kraft..

Jag vill bara skicka en stor kram till dig!

 

[Blueberry]

Sv: Att hitta kraft..

Vi oldies måste ju hålla ihop

Jag vet hur mörkt det blir när varje dag bara är en evig väntan på att den ska ta slut så att man får gå och lägga sig igen. Men, med tanke på att du har skrivit här, så vill du ju något. Och att vilja något är det viktigaste.

Det låter som att uppbrottet med ditt ex var ganska dramatiskt, och det är aldrig trevligt att någon blir arg på en. Men nu är det slut, och relationen går antagligen inte att laga. DU däremot, du går att laga. Du har hundra bukesystrar här, vi backar upp och stöttar och tjatar och lappar och lagar.

 

[pulkaskurk]

Sv: Att hitta kraft..

Tack för alla era svar. Tanken har slagit mig att jag kanske borde prata med någon, eftersom det alltid är det rådet man får när man mår dåligt. Jag förstår för det första bara inte HUR det skulle hjälpa, eller hur jag ens ska få ork till att ta tag i det.
Låter dagarna gå här på soffan, tillsammans med hunden, medan livet pågår för alla andra runtomkring mig där ute.

Vet du vad? Man behöver inte förstå allting men det hjälper faktiskt att tala med proffs om man hittar en som man klickar med.
Dem kan trolla med knäna eller något, för funkar det gör det

Kan du inte tala med din mor, eller en vän som kan hjälpa dig att ta första steget och ringa efter en samtalskontakt åt dig?

 

[Dalakhay]

Sv: Att hitta kraft..

Vad ni är gulliga!
Jag ska försöka att göra morgondagen bättre.
Men att gå och prata med någon. Det känns som ett för stort steg..

Det som är, det är att jag och mitt ex har någon slags kontakt. Ibland messar vi lite och han verkar inte arg på mig. Men han har sagt att det inte kommer att bli vi två igen. Men jag lever på hoppet. Det lilla hoppet jag får när vi ändå har kontakt. Det är därför jag ligger här md känslan av att jag väntar på något. Hans förlåtelse, hans ord. Vad som helst från honom gör att jag fortfarande hoppas.
Mitt förstånd säger att jag inte borde haka upp mig själv på en annan människa så igen. Men så finns det känslor.
Dessa känslor..

Tack fina ni för att ni finns

 

[tanten]

Sv: Att hitta kraft..

Du, kanske borde du få lite hjälp i detta?

När jag mådde totalskit för en massa år sedan pratade jag med en läkare på vc när jag var där i annat ärende. Hon lyssnade på mig och sa sedan att det lät som jag hade en underbehandlad depression. Jag fick remiss till annan vård, och se där! Där började vägen uppåt.

Kanske behöver du piller, kanske är samtalskontakt grejen. Hur som haver. Du behöver stöttning i ditt mående. Du har gått igenom saker som kan knäcka den bäste. Man behöver inte orka göra allt själv.

Hade du haft värk i ett ben hade du sökt vården. Nu är det själen som inte orkar.

 

[Gimlan]

Sv: Att hitta kraft..

Lite proffhjälp är nog på sin plats Kanske lite prat, kanske lite piller. Båda eller något av de hjälper oftast. Hur konstigt det än kan låta. Ring vc eller be din mamma göra det om du inte pallar.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: Att hitta kraft..

Åh, jag följer din blogg och har undrat hur det är med dig. Gud så jag lider med dig i alla fall, kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att gå igenom saknaden av dem bägge samtidigt.

Jag tror som andra att du ska prata med VC och sen skulle jag, om jag vore som du, SMS:a min bästa vän i stan och förklara situationen. Sen när du känner dig redo kan du träffa vännen och få stöd och kärlek och pepp och prata. Det hjälper SÅ att ha stöd från sina vänner, även om det känns som ett jättesteg att be om det. Men så länge du ligger ensam hemma på soffan är det bara du och dina tankar och risken är stor att allt växer i ditt huvud.

Jag hoppas verkligen att det vänder för dig snart och att det löser sig med din pojkvän, vad som än har hänt. Och att du kan få sörja din pappa i lugn och ro. Jag har som sagt följt din blogg ett tag och du har alltid inspirerat mig att göra mer. Vet inte om du minns, men jag PM:ade dig och skrev det en gång - att jag bara vill ge mig i väg när jag läser vad du gjort. Och nu blir det så också, att jag åker, och det beror nog väldigt mycket på dig.

Stor kram från mig!

 

[Dalakhay]

Sv: Att hitta kraft..

Åh, jag minns när du skrev till mig Tack, tack. Du förstår inte vad det betyder för mig. Har jag inspirerat någon till någonting, så är kanske inte allt jag gjort i mitt liv helt bortkastat.. Alla år irrandes runt i världen. Jag hoppas du vågar ta steget, trots att ibland tvivlar man på sig själv.
Att någon läser min blogg.. Det var som sjutton, trodde jag skrev för mig själv numera. Jag önskar jag kunde ha skrivit denna vintern om spännande nya platser på andra sidan atlanten, som det var tänkt. Tyvärr är den bara fylld med självömkan just nu.
Jag hoppas att en dag blir den åter igen rolig och inspirerande att läsa, jag ska jobba på det.
Tack igen.

 

[Dalakhay]

Sv: Att hitta kraft..

Imorgon får jag äntligen flytta tillbaka till min egen lägenhet, så slipper jag nöta ner mammas soffa ännu mer.. Kommer dock att sakna hundens sällskap. Vet inte hur det kommer kännas ännu att vara helt, helt ensam. Har ju som sagt klarat mig så bra förr om åren, men det känns som att jag är en annan människa nu.
Ska för en gångs skull försöka att göra min lägenhet fin och trivsam. Har aldrig annars stannat i den så länge att jag brytt mig om att göra det. Blandade känslor i kroppen