Att förlora ett barn

För några dagar sedan skapade jag en tråd i det "allmäna" forumet, om en plötslig och oväntad längtan efter ett till barn, som dykt upp hos mig. Den tråden kom till viss del att handla om min första dotter, och i och med det har jag haft fler tankar kring henne. Sådant som jag känner är mer lämpat för en dagbokstråd, där jag "bara vill dela med mig", än i en ren diskussionstråd. Kanske kan det vara till hjälp för någon annan, som gått eller går genom något liknande? Jag vet i alla fall att jag skulle ha uppskattat att kunna läsa andras erfarenheter, när jag själv förlorade ett barn.

I min andra tråd kring barnlängtan, blev jag lite illa berörd av vad jag uppfattade som att min första dotter inte räknades, inte var ett riktigt barn, därför att hon aldrig hann börja leva. Givetvis har alla olika känslor i liknande situationer, och det finns inga rätt eller fel. För mig, och för resten av min familj, är det dock självklart att min första dotter är mitt barn, som jag förlorat, och inte "bara" en graviditet. Därför vill jag dela med mig av vår historia.

Det gick ganska snabbt för mig att bli gravid. Sedan följde en bitvis tuff graviditet, men med ett fantastiskt mål i sikte: vi skulle få vårt första barn! Det målet gjorde att jag trots allt tog mig igenom graviditeten utan allt för stora sammanbrott.

Vi längtade efter vårt barn redan innan hon blivit till, och vår glädje och stolthet visste inga gränser när vi runt tretton veckor in berättade för nära och kära. Vi var väl relativt unga, men så redo att bli föräldrar! När min syster dessutom blev gravid med sin första några månader efter mig, kändes allt helt perfekt. Våra barn skulle vara nästan jämngamla, och vi skulle kunna följas åt under hela deras uppväxt. Våra barn skulle kanske till och med gå i samma klass i skolan när de blev så stora! Och så alla gemensamma resor och upplevelser vi planerade!

Min man och jag förberedde oss så mycket vi kunde. Läste alla böcker, jämförde barnvagnar och bilstolar, planerade barnrummet. Vi valde noga ut vad vårt barn skulle ha. Vi valde ett tema till rummet, och när vi visste att vi skulle få en flicka började vi att köpa kläder och leta namn. Maja, skulle hon heta, ett namn som funnits länge i min släkt. Linnéa i andranamn, från mannens sida. Hon var inte "bara" en graviditet eller ens "bara" ett barn - hon var vår dotter Maja. Vi tyckte att vi började lära känna vår Maja. Skojade om att hon gillade samma musik som sin pappa, att de skulle få gå på rockkonsert tillsammans. Vi fick klart hennes rum, barnvagnen stod redo, väskan var packad, allt var klart. Det enda som saknades var vår dotter.

En tidig vårdag var det så dags att äntligen få träffa henne. Förväntansfulla och oerhört nervösa åkte vi in till förlossningen. Der var tufft, det gjorde ont, jag var rädd - men samtidigt så oerhört glad över att det äntligen var dags!

Allt gick bra, tills det plötsligt inte alls gjorde det. Från glädje och förväntan, till bottenlös sorg. Vår älskade efterlängtade dotter, vår lilla Maja, fick aldrig en chans att börja leva. Vi fick inte åka hem med den vackraste bebisen någonsin, som alla andra glada och stolta föräldrar gjorde.

Vi fick åka hem med en fruktansvärt tom bil. Vi fick komma hem till en alldeles onödig barnvagn, ett rum som aldrig skulle bli Majas, kläder hon aldrig skulle växa i, blöjor hon inte skulle behöva.

Tack och lov hade vi människor i vår närhet, som stöttade och förstod. Människor som erkände Maja som en del av vår familj, människor som intygade att vi för alltid kommer att vara mamma och pappa. Att livet är orättvist, men vi var precis lika mycket föräldrar som de andra mammorna och papporna. Skillnaden var bara att vi inte fick behålla vår dotter hos oss.

Maja har alltid varit en del av vår familj. Hon är vår andra dotters storasyster, som är i himlen, hon är inte "bara" barnet som inte blev.

Vi gav bort nästan alla Majas saker. Vi kunde helt enkelt inte med att spara allt till ett eventuellt syskon. Det var för orättvist, att syskonet skulle få använda allt det som Maja inte fick. Vi visste att vi ville försöka få ett syskon, men vi gjorde om rummet totalt. Det var otänkbart att låta Majas rum stå kvar och vänta. När vi sedan väntade vår andra dotter, var det därför en ny vagn, nya kläder, nya blöjpaket och ett nytt rum där vi bara sparat vissa möbler.

Genom hela dotterns liv har vi varit öppna med att storasyster är i himlen. Både vår sorg, och dotterns frågor, har gått i vågor. När dottern började fråga om syskon var det tufft. När hon började i skolan var det tufft. Och nu, när både dottern och min systers barn börjar bli stora, är det tufft. Tankar om vem Maja skulle ha varit. Hade hon och vår andra dotter haft en lika fin relation som mina systerdöttrar har? Vad skulle Maja ha haft för intressen? Skulle hon ha pojk- eller flickvän? Skulle hon ha börjat tänka på om hon ville ha egna barn någon gång? Skulle hon bo med oss här på vår gård, eller skulle hon bo i en storstad och vara en riktig stadstjej? Skulle hon ha gått på de där rockkonserterna med sin pappa?

Det är så självklart för mig, att Maja var och är en egen person. Att hon aldrig fick börja leva sitt liv, gör inte att hon inte är mitt barn. Jag är oändligt tacksam, glad och stolt över vår andra dotter! Men hon har inte, och ska heller inte, fylla igen tomrummet efter vår förstfödda. Tvärt om, kommer nog saknaden och tomrummet där vår första dotter "borde ha varit" följa med oss alla genom livet. Det är tufft i bland, det är smärtsamt i bland, men är inte det en del av livet? En del av priset att få älska någon så mycket - man kommer att få bära en sorg när man förlorar dem. Självklart är det en sorg jag önskar att jag inte behövt ha, men det är så här mitt liv ser ut och jag skulle inte vilja vara utan Majas tomrum. För mig är det ett bevis på att hon fanns, att hon räknades och är, och alltid kommer att vara, vår första dotter.

 

[moster_punk]

Vilken fin och stark berättelse !

 

[MML]

Något annat som dykt upp, och som jag funderat en del kring, är benämningen "spöksyster", och en upplevelse av att det döda syskonet liksom finns med som ett negativt laddat "spöke".

Ännu en gång vill jag poängtera att jag inte tror att det finns några rätt eller fel i sådant här. Alla familjer fungerar olika, alla barn har sina egna känslor och upplevelser av sin situation. Det finns alldeles säkert de som upplevt/upplever ett dött syskon som ett "spöke", som något som liksom funnits där som en tung, blöt filt.

Jag har dock aldrig tänkt på vår första dotter som ett "spöke" eller som något negativt som inte borde få något utrymme i vår familj. Tvärt om, för mig är hon något ljust och vackert och fyllt med kärlek, på precis samma sätt som vår andra dotter är i mina ögon. Jag gör en tydlig skillnad på vår dotter - Maja - och på sorgen och saknaden efter henne.

Maja är ett ljus. Jag är glad och stolt över att vara hennes mamma! Om Maja på något sätt "dyker upp" i vår familj, i ett samtal eller som en flyktig tanke, så är det förenat med ljus. När vår andra dotter var liten ville hon något år ordna födelsedagskalas för sin syster. Då gjorde vi det. Vi bjöd hem några nära, gjorde tårta och sjöng för Maja. Jag tror att sådana saker både hjälpte dottern att känna att hennes syster var en äkta och verklig person, att hon faktiskt har en syster, om än i himlen. Jag tror också att det hjälpt dottern att känna att det är något fint att ha en syster, och att man kan vara både glad och ledsen över något.

Sorgen över Majas öde är något annat, frikopplat från barnet Maja. Den kan i perioder vara nästan outhärdlig, även nu så här långt efteråt. I andra perioder känns det knappt av alls.

Jag tror att sådant här är väldigt mycket beroende av hur man är som person, hur man själv förhåller sig till sina känslor, hur man växt upp o. s. v. För mig är det inte alls något konstigt eller märkligt, att både glädjen och sorgen kan finnas parallellt med varandra. Jag tror också att det är därför som benämningen "spöksyster" både känns främmande och lite skavig för mig. Maja är ju inget spökbarn. Hon är mitt barn, som inte fick leva och som därför är i himlen. Varken mer eller mindre.