Att förlora ett barn... Min son är död....

[GotAsecret]

Älskade bukefalister, utan er hade jag nog förlorat förståndet!!!

Då är vi 2...buke är bra på att hålla ihop, och hålla uppe, folk!

 

[Texaz]

En bild som jag älskar... Och samtidigt lider till... Så som Leo var, alltid på väg från oss, på väg någonannanstans...

 

[Texaz]

Jag har överlevt midsommar!!!

Känns så skönt att ha klarat av en av de jobbigaste helgerna.
Har idag kört järnet, klippt gräs och fixat i trädgården, och jo, jag har förståndet i behåll Känner mig dock enormt trött, mest psykiskt... Somnade i soffan igår kväll, vaknade halv sex av att hunden ville ut, hasade mig sen in till sängen och sov till halv tio!!!

Har inte hänt på evigheter! Hämtade hem sonen från festen och körde sen på, nu är jag HELT slut och kommer antagligen att somna tidigt ikväll....

Hela jag är utmattad, och ingen kraft finns kvar... Men jag klarade ju av midsommaren, tack och lov är den över!

Kan dock känna mig enormt ensam, ingen som bjöd in mig till firande i år heller . OK, hade nog antagligen tackat nej, men att aldrig bli bjuden känns så tungt! Har ju ett antal år haft midsommarfester, med lekar och allt som hör till, men sen jag slutat med det blir jag aldrig inbjuden till andras fester

 

[TinyWiny]

Så ledsen jag blir av att ingen bjöd dig Verkligen så himla tråkigt. Jag undrar hur de själva hade velat bli bemötta om något liknande hade hänt dem? Det spelar ingen roll om du hade tackat nej för du borde haft möjligheten att välja. Men det räcker att man som jag blir sjuk så slutar folk att höra av sig. Vi hade också alltid midsommarfirande och bjöd hem folk förr men nu var det jag och sambon. Visserligen skönt men jag undrar hur mina forna vänner tänker? Min sambos son och hans sambo kom en stund på kvällen och det var precis lagom och vad jag orkade med.

Vad skönt att du ändå fick sova ordentligt inatt. Du behövde nog verkligen få vila ut. Skönt att helgen är över nu. Du klarade den.

Jag förstår att du är helt slut efter en sådan dag. Hoppas att du får sova lika bra inatt med. Sömn är ju läkande och du behöver verkligen få återhämta dig.

Så fin Leo var. Jag förstår att du älskar bilden men så märkligt att du alltid känt att han var påväg någon annanstans.

Det låter som en bra plan att ta kontakt med diakonissan på måndag. Det tror jag blir bra och skulle det inte kännas bra så får du söka dig vidare helt enkelt. Jag stå här i bakgrunden och hejar på.

Du ska absolut inte känna dig som någon glädjedödare. Du har all rätt att sörja och skriva av dig. Jag tycker att det är bra att du skriver av dig och ger oss en chans att försöka stötta dig så gott det går såhär på avstånd.

Många varma kramar.

 

[Lejonelle]

Hela jag är utmattad, och ingen kraft finns kvar... Men jag klarade ju av midsommaren, tack och lov är den över!

Bra gjort. Folk är sådär missriktat hänsynsfulla ibland och tror att det vore ofint att bjuda in någon som drabbats av sorg. De är rädda att det blir obekvämt. De menar inget illa men...

 

[Texaz]

Just nu blir det bara värre och värre... Gråter så snart jag ser en bild av honom, hör en låt som förknippas med honom, hans skor, verktyg, ALLT gör att jag gråter Att åka till graven är otroligt smärtsamt, och ändå VILL jag ju dit!!

Har nyss pratat med jobbet, och de börjar ju lite förlora tålamodet, jag (eller min arbetsuppgift) behövs ju såväl, vore nog annorlunda om det var en underordnad anställd, men jag ska ju ha hand om personalen och de måste ju veta om jag kan komma tillbaka inom rimlig tid.... Provanställningen går ju ut om sex veckor och de har ju egentligen ingen annan som kan ta den biten (mitt i semestrar och allt!) Måste lämna besked rätt snabbt, annars kan jag inte komma tillbaka.... Jag har full förståelse för det, de är vänliga och stöttande människor men har ju också en verksamhet som måste fungera.

Försöker sysselsätta mig, men får vila ofta. Har idag möblerat om en del, bl a tagit in Leos säng, vilket säkert många kan tycka är makabert, det var ju den han dog i! Men jag ser det inte så, jag ser det som att jag får sova nära honom, och visst, han somnade in för alltid i den, men han led inte. DET kan vara en stor tröst för mig.

I morgon kommer xsvärmor, så de kommande dagarna får jag en del hjälp och även chans att prata ut lite, hon är väldigt enkel att prata med. Har ju även hon haft en så nära relation till Leo och även insatt i missbruksproblematiken. Det blir skönt, dessutom kanske hon kan nå fram till sonen på ett sätt som inte jag kan.

Allt känns som för mycket just nu, och jag går som i en bubbla, utan ork och kraft att ta tag i något vettigt....

I morgon ska jag både på samtal hos behandlaren och till läkaren, får se vad hon kan komma fram till. Tagit lugnande idag, för att låta kroppen få lite ro, och blir nog en tablett att sova på med. Förhoppningsvis kan det vända snabbt, men just att jag känner mig pressad att bli "frisk" får snarare en motsatt effekt....

 

[Kilauea]

Att jobbet inte klarar sig är inte ditt problem, även om jag känner igen känslan av att få dåligt samvete. Dessutom får de inte diskriminera sjukskrivning så har de tyckt du varit bra innan detta hände så bör de inte räkna med en sån här sak.

Jag fick höra av min chef (dåvarande, har ju sagt upp mig och börjar nytt i augusti) att det var så mycket de inte kunnat göra när jag saknats. När man ska komma tillbaka efter en längre sjukskrivning och jobba några timmar i veckan vill man inte höra att "när du kommer så bokar vi in det här och det där på dig, för det har vi inte hunnit med".
Det (och lite annat) gjorde att jag inte kom tillbaka. Jag behövde ju komma tillbaka och bara flyta med liksom, inte höra hur mycket de skulle boka på mig.

Idag har jag själv också en riktigt nere-dag. Har varit med mamma över midsommar och alltid när jag kommer från henne är jag så slut. Det ska inte missuppfattas, jag älskar att vara hos min mamma och vi har haft en jättetrevlig midsommar med släkten, men när jag kommer hem är orken slut. Helt och totalt borta. Och då känns smärtan i saknaden efter pappa värre än annars.

 

[Texaz]

Att jobbet inte klarar sig är inte ditt problem, även om jag känner igen känslan av att få dåligt samvete. Dessutom får de inte diskriminera sjukskrivning så har de tyckt du varit bra innan detta hände så bör de inte räkna med en sån här sak.

Jag fick höra av min chef (dåvarande, har ju sagt upp mig och börjar nytt i augusti) att det var så mycket de inte kunnat göra när jag saknats. När man ska komma tillbaka efter en längre sjukskrivning och jobba några timmar i veckan vill man inte höra att "när du kommer så bokar vi in det här och det där på dig, för det har vi inte hunnit med".
Det (och lite annat) gjorde att jag inte kom tillbaka. Jag behövde ju komma tillbaka och bara flyta med liksom, inte höra hur mycket de skulle boka på mig.

Idag har jag själv också en riktigt nere-dag. Har varit med mamma över midsommar och alltid när jag kommer från henne är jag så slut. Det ska inte missuppfattas, jag älskar att vara hos min mamma och vi har haft en jättetrevlig midsommar med släkten, men när jag kommer hem är orken slut. Helt och totalt borta. Och då känns smärtan i saknaden efter pappa värre än annars.

Problemet är ju som sagt att jag endast har en provanställning, och ju bara hann med ca 2,5 månad av upplärningen.... Det tar tid att sätta sig in i det, och jag hade kommit kanske halvvägs i det. Är ju bara en dryg månad tills provanställningen löper ut och då ska vi vara överens om hur det ska bli.
Det är inte ett jobb där jag kan "softa runt" utan det är fullt ös som gäller! Är rädd för att om jag går tillbaka för tidigt att allt ska rasa ihop helt....
Håller dock tummarna för att det snart vänder, på alla sätt! Det här jobbet var ju världens chans, mycket bättre än jag vågat drömma om att kunna få

 

[Kilauea]

Det var det jag menade. Sjukskrivning bör inte vara ett skäl för uppsägning av en provanställning, utan snarare om man missköter sitt jobb.

 

[Texaz]

Det var det jag menade. Sjukskrivning bör inte vara ett skäl för uppsägning av en provanställning, utan snarare om man missköter sitt jobb.

Nej förvisso, men jag förstår ju om de inte kan ha mig kvar (då jag ju inte är där!). Hur ska vi kunna bedöma om anställningen ska övergå i en tillsvidareanställning, om vi inte kan se hur det går? Och jag tror inte att de VILL att jag ska sluta, då skulle de säga det. Men om jag inte kommit tillbaka när provanställningen löper ut så lär det ju inte bli någon fortsättning... Hoppas dock komma på fötter igen snart.
Får se vad läkaren säger i morgon, kanske bedömer hon det som att jag bör gå tillbaka, och då får jag göra det.

 

[ameo]

Är det möjligt för dig att gå tillbaka till jobb på deltid? Att du inte orkar jobba heltid är fullkomligt begripligt, men är det möjligt att du klarar typ halvtid eller nåt och sen successivt öka upp det? Det måste ju inte vara allt eller inget, liksom...

 

[TinyWiny]

@Texaz på samma gång som jag fullt ut förstår att det är jättejobbigt med ditt arbete så är det ändå bra att du gråter. Att få gråta hejdlöst kan vara din väg till läkning. Du skriver att det känns som att du är fast i en bubbla men jag tycker ändå att det känns som att du kommer framåt. Du har kunnat börja ta beslut om vad du vill göra med endel av Leos saker och att du gråter för allt som påminner om honom ser jag snarare som sunt än som något konstigt även om det självklart är jättejobbigt att vara mitt i det.

Jag förstår din rädsla för att förlora jobbet men det är ju inte så att du har misskött dig. Du har ju verkligen en giltig anledning till varför du är hemma. Precis som hemlig skriver så ska de göra bedömningen på det du har presterat för det har du ju gjort innan Leo dog och du kommer kunna prestera igen när du har kommit en bit i din sorg.

Glöm nu inte att ringa diakonissan i morgon så att ni kan boka in samtal också. Skönt att din xsvärmor kommer också så att ni får prata i lugn och ro. Jag hoppas att det kommer göra dig gott.

Många varma kramar.

 

[Texaz]

Tanken var ju att börja på halvtid idag, men t o m det känns övermäktigt just nu
Kanske vore det bra att börja igen, men inte om jag riskerar att rasa ihop helt! Måste få ta mig igenom den här fasen först, och få tillbaka lite mer av min kraft. Det är iaf vad jag själv tror, får se vad läkaren säger!
Den tidigare bedömningen gjordes för tre veckor sen, då var jag fortfarande skapligt stark (dvs hade inte börjat gråta konstant), nu brakar jag för minsta lilla!
Få se om jag hinner ringa diakonissan idag, är fullt upp från morgon till sen eftermiddag, men vill gärna boka in en tid i slutet av veckan (har ju xsvärmor här tre dagar), såvida inte vc kan erbjuda en snabb tid (är ju privata och kända för att vara snabba )
Nu ska jag sätta fart, och hoppas att allt känns bättre i slutet av dan

 

[Sissa]

Det var det jag menade. Sjukskrivning bör inte vara ett skäl för uppsägning av en provanställning, utan snarare om man missköter sitt jobb.

Vid provanställning behöver inte skäl för uppsägning anges.

@Texaz , hur viktigt kommer ditt jobb vara den dag du kan jobba? Fixar du lätt ett nytt jobb?

 

[Texaz]

Nej jag tror inte att jag kan ordna ett nytt jobb så särskilt enkelt, har ju sökt en hel del innan jag fick det här
Jo en deltid kan jag nog få, men det handlar om få timmar i veckan och lär ju inte bli långvarigt eftersom stämpeldagarna ryker efter 75 deltidsdagar...

Så ja, jobbet är skapligt viktigt för mig! Nu vet jag iofs inte alls hur de tycker att jag skött mitt jobb, känner ju själv att det inte varit så bra som jag hade velat, men där låg mycket av ångesten för Leos missbruk i botten. Visste det inte själv då, men har känt efteråt att den oron hela tiden har funnits i mig....

Trivs dessutom bra, både med jobbet i sig och med kollegorna Så jag vill ju gärna tillbaka så snart det går, men inte om jag riskerar att klappa ihop helt....

 

[Sissa]

Nej jag tror inte att jag kan ordna ett nytt jobb så särskilt enkelt, har ju sökt en hel del innan jag fick det här
Jo en deltid kan jag nog få, men det handlar om få timmar i veckan och lär ju inte bli långvarigt eftersom stämpeldagarna ryker efter 75 deltidsdagar...

Så ja, jobbet är skapligt viktigt för mig! Nu vet jag iofs inte alls hur de tycker att jag skött mitt jobb, känner ju själv att det inte varit så bra som jag hade velat, men där låg mycket av ångesten för Leos missbruk i botten. Visste det inte själv då, men har känt efteråt att den oron hela tiden har funnits i mig....

Trivs dessutom bra, både med jobbet i sig och med kollegorna Så jag vill ju gärna tillbaka så snart det går, men inte om jag riskerar att klappa ihop helt....

Vad tror du om att försöka på 25 procent? Jobbet _kan_ innebära en trygghet i en kaotiskt tillvaro. Jag antar att du måste träffa eller prata med läkare per telefon i alla fall eftersom du inte går tillbaka som tänkt idag. Du kanske kan föreslå 25 procent?

Jag försöker tänka långsiktigt. Om du blir av med jobbet blir det besvärligt sen när du ska jobba igen.

 

[Lovisaleonora]

Kan du inte få till ett möte med arbetsplatsen där du får prata igenom det här och ge din syn på situationen? Då du får berätta att du har ångest över att inte svara upp till behovet just nu, att du är i dåligt skick och att du väldigt gärna vill tillbaka och göra ett ännu bättre jobb än innan Leo gick bort?

Det hade kanske gett en lugnare situation på jobbfronten i alla fall, för det är klart att det påverkar dig negativt, att vara orolig för jobbet.

 

[Fan of Bill]

Försöker sysselsätta mig, men får vila ofta. Har idag möblerat om en del, bl a tagit in Leos säng, vilket säkert många kan tycka är makabert, det var ju den han dog i! Men jag ser det inte så, jag ser det som att jag får sova nära honom, och visst, han somnade in för alltid i den, men han led inte. DET kan vara en stor tröst för mig.

Jag förstår dig till fullo. Är helt säker på att jag hade gjort likadant, för det är ett sätt att få vara så nära det går. Du behöver det, du behöver få göra precis som du vill utan att ens tänka tanken att någon annan ska tycka si eller så. Vi har alla vår individuella sorg och den måste vi få ta hand om på vårt eget sätt. Hur ska vi annars orka i svåra stunder, när det är illa ändå?

Tänker på dig!

 

[Texaz]

Vad tror du om att försöka på 25 procent? Jobbet _kan_ innebära en trygghet i en kaotiskt tillvaro. Jag antar att du måste träffa eller prata med läkare per telefon i alla fall eftersom du inte går tillbaka som tänkt idag. Du kanske kan föreslå 25 procent?

Jag försöker tänka långsiktigt. Om du blir av med jobbet blir det besvärligt sen när du ska jobba igen.

Jo 25 % kan nog vara mer överkomligt, såvida jag inte har press på mig att hinna alltför mycket på den tiden!
Tyvärr har mina chefer gått på semester, men ska ändå ringa dem.

Bröt ihop i morse när dom ringde från VC och meddelade att de inte kunde ta mitt "fall" pga att jag var inskriven hos psyk (som ju vill bli av med mig, eftersom jag mått så pass bra).
Grät i 1,5 timme men lyckades iaf få kontakt med psyk och ärendet skulle tas upp på deras morgonmöte. De ringde sen tillbaka på em och gav mig en tid i morgon.

Pratat med Leos behandlare, grät mest hela tiden, och åkte därifrån med en sprängande huvudvärk som inte vill ge sig, men så otroligt skönt det är att prata med henne Hon rekommenderade mig att kontakta en av sjukhusprästerna (den jag mötte den första natten när jag bröt ihop), då hon är speciellt utbildad i sorghantering, och har fått goda vitsord från fler håll! Ska ta tag i det i morgon...

Vi pratade även om ifall jag skulle kunna få arbetsträna på jobbet under sjukskrivningen, får ta det med läkaren i morgon. I så fall kan jag gå "vid sidan om" och göra det jag orkar, tror att det skulle kunna lätta pressen och göra att jag fortare kan komma tillbaka igen.

Pratat en stund med xsvärmor med, men kände mig helt tom efter samtalet med behandlaren Nu ska jag försöka vila bort huvudvärken och sen gå ut och ha lite terapi i trädgården.

 

[Texaz]

Jag förstår dig till fullo. Är helt säker på att jag hade gjort likadant, för det är ett sätt att få vara så nära det går. Du behöver det, du behöver få göra precis som du vill utan att ens tänka tanken att någon annan ska tycka si eller så. Vi har alla vår individuella sorg och den måste vi få ta hand om på vårt eget sätt. Hur ska vi annars orka i svåra stunder, när det är illa ändå?

Tänker på dig!

Ja det känns som ett sätt att trots allt ha honom nära
Försöker göra det som känns bäst just nu, och försöker tillåta mig sorgen, har ju sett de andra runt mig vara i just den här gråten, och inser att jag bara hamnat lite efter dem....
Tror att om jag bara släpper fram den, utan att fastna där (vilket behandlaren är bra på att hjälpa mig med! ) så kommer jag nog snart att vara på fötter igen.
VILL ju tillbaka till jobbet, och hoppas snart kunna vara där. Om jag får komma korta stunder så blir det nog uthärdligt att göra det ganska snart, kanske t o m denna vecka... Tråkigt bara att cheferna inte är där, det är ju annars mest ungdomar och de kanske har mindre förståelse för min sorg???