Då är vi 2...buke är bra på att hålla ihop, och hålla uppe, folk!Älskade bukefalister, utan er hade jag nog förlorat förståndet!!!
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Då är vi 2...buke är bra på att hålla ihop, och hålla uppe, folk!Älskade bukefalister, utan er hade jag nog förlorat förståndet!!!
Hela jag är utmattad, och ingen kraft finns kvar... Men jag klarade ju av midsommaren, tack och lov är den över!
Att jobbet inte klarar sig är inte ditt problem, även om jag känner igen känslan av att få dåligt samvete. Dessutom får de inte diskriminera sjukskrivning så har de tyckt du varit bra innan detta hände så bör de inte räkna med en sån här sak.
Jag fick höra av min chef (dåvarande, har ju sagt upp mig och börjar nytt i augusti) att det var så mycket de inte kunnat göra när jag saknats. När man ska komma tillbaka efter en längre sjukskrivning och jobba några timmar i veckan vill man inte höra att "när du kommer så bokar vi in det här och det där på dig, för det har vi inte hunnit med".
Det (och lite annat) gjorde att jag inte kom tillbaka. Jag behövde ju komma tillbaka och bara flyta med liksom, inte höra hur mycket de skulle boka på mig.
Idag har jag själv också en riktigt nere-dag. Har varit med mamma över midsommar och alltid när jag kommer från henne är jag så slut. Det ska inte missuppfattas, jag älskar att vara hos min mamma och vi har haft en jättetrevlig midsommar med släkten, men när jag kommer hem är orken slut. Helt och totalt borta. Och då känns smärtan i saknaden efter pappa värre än annars.
Nej förvisso, men jag förstår ju om de inte kan ha mig kvar (då jag ju inte är där!). Hur ska vi kunna bedöma om anställningen ska övergå i en tillsvidareanställning, om vi inte kan se hur det går? Och jag tror inte att de VILL att jag ska sluta, då skulle de säga det. Men om jag inte kommit tillbaka när provanställningen löper ut så lär det ju inte bli någon fortsättning... Hoppas dock komma på fötter igen snart.Det var det jag menade. Sjukskrivning bör inte vara ett skäl för uppsägning av en provanställning, utan snarare om man missköter sitt jobb.
Det var det jag menade. Sjukskrivning bör inte vara ett skäl för uppsägning av en provanställning, utan snarare om man missköter sitt jobb.
Nej jag tror inte att jag kan ordna ett nytt jobb så särskilt enkelt, har ju sökt en hel del innan jag fick det här
Jo en deltid kan jag nog få, men det handlar om få timmar i veckan och lär ju inte bli långvarigt eftersom stämpeldagarna ryker efter 75 deltidsdagar...
Så ja, jobbet är skapligt viktigt för mig! Nu vet jag iofs inte alls hur de tycker att jag skött mitt jobb, känner ju själv att det inte varit så bra som jag hade velat, men där låg mycket av ångesten för Leos missbruk i botten. Visste det inte själv då, men har känt efteråt att den oron hela tiden har funnits i mig....
Trivs dessutom bra, både med jobbet i sig och med kollegorna Så jag vill ju gärna tillbaka så snart det går, men inte om jag riskerar att klappa ihop helt....
Försöker sysselsätta mig, men får vila ofta. Har idag möblerat om en del, bl a tagit in Leos säng, vilket säkert många kan tycka är makabert, det var ju den han dog i! Men jag ser det inte så, jag ser det som att jag får sova nära honom, och visst, han somnade in för alltid i den, men han led inte. DET kan vara en stor tröst för mig.
Vad tror du om att försöka på 25 procent? Jobbet _kan_ innebära en trygghet i en kaotiskt tillvaro. Jag antar att du måste träffa eller prata med läkare per telefon i alla fall eftersom du inte går tillbaka som tänkt idag. Du kanske kan föreslå 25 procent?
Jag försöker tänka långsiktigt. Om du blir av med jobbet blir det besvärligt sen när du ska jobba igen.
Ja det känns som ett sätt att trots allt ha honom näraJag förstår dig till fullo. Är helt säker på att jag hade gjort likadant, för det är ett sätt att få vara så nära det går. Du behöver det, du behöver få göra precis som du vill utan att ens tänka tanken att någon annan ska tycka si eller så. Vi har alla vår individuella sorg och den måste vi få ta hand om på vårt eget sätt. Hur ska vi annars orka i svåra stunder, när det är illa ändå?
Tänker på dig!