Jag tror faktiskt inte att ungdomar har mindre förståelse för din sorg
@Texaz. Jag tror att de kan relatera till att förlora en älskad familjemedlem även om de inte har barn själva ännu. Iallafall får jag den känslan när jag pratar med unga människor och jag hade definitivt förstått det själv när jag var ung.
Om du skulle kunna arbetsträna på ditt ordinarie jobb och göra det du orkar så tror jag att det hade varit en bra lösning. Iallafall om någon vecka. Kanske inte just nu när du är i den fasen att du gråter nästan hela tiden men den kommer ju också att gå över. Du får prova dig fram och helt enkelt ta en dag i taget.
Hoppas att ni kan komma fram till något vettigt i morgon.
Många varma kramar.
Tack fina du!!!
HUR kan du vara så klok, och ha så rätt???
Besöket hos läkaren var URJOBBIGT, grät mig igenom det och hon sjukskrev mig en månad till, med rekommendationen att besöka jobbet OFTA, och om jag kände att jag ville börja tidigare skulle jag bara höra av mig så skulle de ändra sjukskrivningsgraden i den mån jag orkar!
Var helt slut efter det, men kändes som en tyngd lyftes från mina axlar...
Åkte sen till jobbet för att lämna in sjukintyg och prata. Så himla underbara människor jag jobbar hos
Jag får komma hur ofta jag vill och tanken är att jag från nästa vecka ska försöka vistas där någon/några timmar om dagen och känna efter. Göra det jag kan och vill helt enkelt. Blir det att bara fika så är det ok, vill jag göra något mer så får jag det, men måste inte!
Kan inte tänka mig något som skulle kunna hjälpa mig tillbaka snabbare än just den kravlösheten.
I slutet av samtalet kom två av mina unga kollegor in och kramade om mig och sa att de saknade mig mycket
Det gjorde mig så otroligt glad och jag känner att jag faktiskt saknar jobbet!!! Kändes till och med ok att sitta och gråta en stund.
Fylldes av enorm energi och önskan om att kunna orka komma tillbaka snart, även om jag var som en urvriden disktrasa när jag kom hem
Har även klarat av en del samtal idag, som jag skjutit upp, men jag "lyder" Leos behandlare, och ja, det känns skönt att få saker gjorda, även om det tär enormt på krafterna! Får lägga mig stup i kvarten, men det är det värt!
Har många samtal kvar, men vet att jag fixar det, även om jag måste storgråta emellan
Sonen är nu borta två dygn på lantbruksmässa, men jag kommer att ha att göra (har sett till att "fylla" kalendern lagom!). Känns på ett sätt skönt att få vara ensam en lite längre tid, och jag är ju inte helt ensam, har ju hunden och hästarna!!!
Tack än en gång för ert stöd, tror ibland att jag ska värka sönder av sorg, men att skriva här hjälper så enormt!!