Att bestämma sig när det känns omöjligt?

[Trissa]

Men om du bestämmer dig för att du vill göra operationen, och sedan fb säger nej, hur skulle det kännas?

 

[Forest Autumn]

inget lätt val...
Det kommer att vara värt 12 månaders boxvila den dag din häst är igång igen, den dag du ser honom galoppera iväg i hagen eller ni gör något roligt tillsammans. Men jag antar att du vet det redan. Om den dagen aldrig kommer så fick han i alla fall en chans. På vilket sätt klarar han inte en boxvila (har för mig att du skriver det någonstans? Egentligen så undrar jag om det betyder något för dem hur lång en boxvila är.

Om han hade fått välja själv så hade han kanske inte kunnat det. I naturen fungerar det annorlunda och många djur är nog sjuka/skadade ganska länge om de lyckas klara sig undan från rovdjur/hitta mat.

Frågan är kanske om du orkar med det själv. Precis så som du skriver så kan bara du veta det. Jag bestämde för flera år sedan mig för att om min häst blir sjuk igen och måste stå på ännu en lång boxvila så kommer det inte att bli så. Men tiden har gått och vi har vuxit ihop ännu mer. Jag vet inte hur jag skulle tänka idag, är inte säker på att jag skulle släppa taget om min lilla häst.

Det blev inget bra svar alls. Egentligen så hade jag nog väntat med att fatta beslutet tills jag fick veta om försäkringsbolaget kommer att betala.

 

[mackan]

allmänt så förstår jag helt fullt ut Alexandras motiveringar att FB inte styr vad hon egentligen vill och känner. Och inte borde göra det heller.....

att alla skulle tycka det var värt det till varje pris OM hästen om ngt år verkligen är frisk osv, är för mig en utopi. Det är ju inte det TS skriver om eller försöker förmedla öht i sin tråd utan långt mer komplext och väldigt mycket mer genomarbetat resonerings och psykologiskt på alla sätt.

Det är i min erf och värld INTE värt allt till varje pris för att något FÖRHOPPNINGSVIS ska ske i framtiden. Inte heller när det ffa gäller ett djur och dess liv utöver människans egna värderingar eller kärlek till djuret eller brist på ork osv osv. I just Alexandras fall så har ju hästen i princip dessutom sällan varit frisk långvarigt ens öht i sitt unga liv med alla möjliga sjukdomar och diagnoser osv se min tidigare reflektion. Jag hade utifrån det inte på ngt sätt tyckt att det ska vara värt allt till varje pris för en hästägare att djuret ngnstans förhoppningsvis om ngt år kommer tänka att allt var värt det. Det är ju inte direkt så med djur att allt löser sig och de sen aldrig mer kommer vara sjuka eller skadade eller dö/måstas tas bort på initiativ av ägaren pga hälsa.

 

[Alexandra_W]

@WhoIsItAgain Ja den långa konvalescensen och om det är rätt att utsätta honom för en till sådan - även om han klarat det fint innan är ju något jag funderat mycket på. Där önskar man de både kunde förstå och tala

Men om du bestämmer dig för att du vill göra operationen, och sedan fb säger nej, hur skulle det kännas?

Säkert kan jag ju inte svara förrän man i så fall upplevt det. Men som det känns nu så skulle jag kunna ta det. Antagligen just för jag var så klar innan det här upptäcktes, och kände att jag gjort allt men det går inte. Om jag känner att jag vill op, men fbolaget nekar så det är ju inget jag isf kunde påverka, jag har fortfarande gjort allt jag kan.

I andra fall där det varit fråga om op eller ta bort och jag velat op har det varit nagelbitarväntan på fbolagets besked och en stress och skräck inför om de säger nej och konsekvenserna. Så känner jag inte nu. Om det är självbedrägeri, eller om jag bara känner så nu för jag inte vet vad jag vill (dvs det skulle ändras om jag känner jag vill op och sen står där med ett bolag som säger glöm det) är ju svårt säga. Men här och nu, och under den här veckans funderande så känns det oerhört angeläget att komma fram till vad jag vill, och närmast underordnat vad bolaget sen kommer att svara. Det är utanför min kontroll typ? Vilket är en mycket skum känsla för en kontrollfanatiker. Lika konstig som att jag inte bara är ohejdat optimistisk och kör det ända in i kaklet innan jag ger upp.

Jag har ju funderat mycket på hur många tänk om jag skulle känna om jag inte op. En kompis frågade hur jag känt innan i sådana lägen och jag fick inse att svaret blir "jag vet inte, det har aldrig hänt, jag har alltid försökt ända tills det inte finns något val kvar". Så mycket ovant för mig situationen och känslorna just nu. De är så "inte jag" egentligen...

 

[mackan]

@Alexandra_W eller så är det faktist du att du har landat i ngt enligt dina hästerfarenheter och vad du vill ha ut av eller orkar som hästägare. Faktiskt är det isåfall inget konstigt, många som eller de flesta skulle jag säga, ändrar sin syn genom åren.

 

[Alexandra_W]

@Alexandra_W eller så är det faktist du att du har landat i ngt enligt dina hästerfarenheter och vad du vill ha ut av eller orkar som hästägare. Faktiskt är det isåfall inget konstigt, många som eller de flesta skulle jag säga, ändrar sin syn genom åren.

Absolut kan det vara så, och alldeles oavsett spelar det helt klart in i någon mån. Att jag helt enkelt haft det såhär för länge, både med den här och andra. Att jag kört det ända in i kaklet flera gånger innan och utan att fått någon högvinst av det. Och att jag vill rida - inte ha ont i magen, släpa runt en häst (som är lika ickeroad av det som mig) i snöre och blöda pengar i veterinärräkningar.

Jag har väldigt tyst inför mig själv funderat på om något skulle ändras om jag t ex vann 100 000 kr på triss imorgon. Att jag alltså hade pengar att köpa en ny vettig ridhäst om jag ville. Jag vet inte, för jag skäms bara av att tänka tanken. Men snuddat vid tanken på om saker skulle ändras av att det stod mellan att avsluta det här och byta det mot att kunna riiiiida (en annan häst). Jämför med nu, när det står mellan att försöka det här (och om op en chans att kunna riiiida på sikt) eller ge upp det här och inte ha (saker kan ändras men som det ser ut nu) något vettigt att rida på de närmsta typ fem åren i alla fall.. (Som sagt, han är lågt försäkrad och det blir inte ens en projekthäst för de pengarna. Och är det nåt jag inte vill ha är det för övrigt en projekthäst..)

 

[Alexandra_W]

På vilket sätt klarar han inte en boxvila (har för mig att du skriver det någonstans? Egentligen så undrar jag om det betyder något för dem hur lång en boxvila är.

Han klarar boxvila, jag tror du blandat ihop eller läst för fort kanske? =) Eller ja, han har klarat lång boxvila förr. Vi har ju provat på det, som längst 5 månader på box som fyraåring (ligamentskador). Med en häst som INTE fixat boxvila så bra skulle jag inte ens fundera på det, då skulle jag ta bort. Men om herrn inte ändrats, eller att det spelar in på nåt negativt vis att han gått på lösdrift i 1½ år, så på box är han ett litet lamm. Lugn och tålmodig, och (viktigt) håller humöret uppe vecka ut och vecka in, månad ut och månad in. Sen påverkar det ju honom såklart ändå, det går ju inte att komma ifrån att det är en mental påfrestning för dem även om den inte märks.

Däremot klarar han inte att stå i boxhage/sjukruta. Då brallar och skuttar han, exploderar på stället osv. Så är det viktigt att de inte fnattar, då finns bara valet box. Och det tills att de FÅR bralla, att skadan eller vad de nu står för tål det.

På promenaderna så efter X tid blir han hemskt taggad på dem, och kan explodera och fnatta där med. Han fick drogas under promenaderna på den fem månader långa boxvilan. Jag minns inte exakt när vi fick börja droga, men gissningvis efter kanske 2,5 - 3 månader. Och i takt med tillvänjningen fick dosen ökas mer och mer. I början var han nästan för lullig på 1 mått, på slutet var han mer i luften än på marken även med 6 mått. Så jag ska inte alls utmåla en lång boxvila som helt oproblematiskt ens med honom. Ska man verkligen ta med alla aspekter så tycker han innan det börjar pysa ur öronen på honom att promenader i snöre är skiiiiittråkigt med. Antagligen en kombo av att han gjort ett antal sådana, och att det i 9 fall av 10 blir längs samma tråkiga väg.

Så, om inget radikalt förändrats så han kommer mentalt att klara en lång boxvila fint, men visst kommer han att påverkas av den. Kroppsligt har han inte haft problem av sina långa boxvilor tidigare, men då har han varit yngre. Det vi kunnat se nu är att han inte mår bra av att bli stående när han är knackig (och behandlingen inte tar) i alla fall. Hur han rent kroppsligt kommer att ta en lång boxvila nu vet man inte, men funderingen har lyfts, både från veterinären och mig.

Men mycket av det där är ju tyvärr sånt som man inte vet förrän man har facit (dvs det ev är "försent"). Det om hur kroppen kommer reagera, om alla problem beror på vb som vi tror, om ditt och om datt - enda sättet att veta är att prova. Samtidigt så är det med i diskussionen och ffa i mina funderingar då det känns "dumt" att bara ignorera det.

 

[Lavinia]

Hej!

Shit vad jobbigt för dig! Jag vet ju precis hur det känns att hoppas och önska och vilja och sen vara beredd på något riktigt dåligt och så får man något annat besked. Att ställa om och om och om...

Jag vet ju precis hur envis du är (vi är ju lite lika på det viset) och jag misstänker att du alltid skulle fundera på "om" om du inte gav honom chansen. Han är ju ändå en sån häst du verkligen trivs med. Jag hade opererat om det var min, men jag förstår precis ditt dilemma.

Kanske kan du sätta dig ner med papper och penna och skriva ner för och nackdelar ur olika synvinklar, både känslomässiga, pengamässiga och mer praktiska/logiska. Det brukar jag göra vid svåra beslut och oftast inser jag vad det faktiskt är jag vill göra.

Lycka till oavsett vad du väljer!

/Lavinia

 

[Bufera]

Jag tycker det känns som du innerst inne egentligen har bestämt dig?
Personligen skulle jag lutat mer åt ta bort än operation.

 

[Mia_R]

Tufft beslut, är ju där själv just nu och vet hur svårt det är att fatta vad som är "rätt". Hur du än väljer så är jag övertygad om att du fattar rätt beslut utifrån vad som är bäst för dig, ditt mående och hästen.

 

[Alexandra_W]

@Lavinia + @Bufera Listorna blir exakt lika långa, det blir exakt lika många plus som minus... Jag är helt säker på att det är "medvetet på ett undermedvetet sätt" att det blir så. Jag vet verkligen inte vad jag vill, eller jag vill både och. Så nej, inte ens innerst inne har jag bestämt mig. Jag tror jag har det, men det kan ha ändrats till nästa timme eller nästa dag. Ena stunden känner jag "nej, jag vill inte", nästa "jo, operera".

Märker ambivalensen när jag skiter i att tänka på det och låter hjärnan processa i det tysta med. Kan gå ut i hagen och komma på mig med att tänka "om jag slår en stolp där och där så kan jag göra en labyrinthage, då kan han gå kvar på lösdriften men inte springa". Två timmar senare kan jag tänka "undrar om de skickat paketet från ridsportsbutiken, en död häst behöver verkligen inte två nya schabrak".

Jag har pratat med min bror om hur djupt hans minigrävare kan gräva (ie om den kan gräva en grav) och kollat upp vad som krävs för att begrava hemma. Jag har pratat med pappa om han kan hjälpa mig att flytta in utfodringssystemet till boxen.
Ena dagen tittar jag på hästen och känner "Nej hjärtat, det räcker nu, du ska slippa mer", andra dagen står jag med hans huvud i famnen och känner "Det är klart vi ska operera dig". Jag har varit på väg ut för att öppna upp till stor hage, känt "Det räcker, nu får du leva hästliv tills alla papper är klara". Vänt på halva vägen för "Nä, jag är inte säker, och vill jag operera är det idioti att släppa ut honom i stor hage så han springer sönder sig" (Han har en liten gaffelbandsskada, ny alltså, på ena fram. Den stör honom inte nämnvärt och är ingen fara att han går i sin lilla hage med sålänge han inte börjar försöka röja där, men behöver givetvis konvalescens för att läka, det kommer den per automatik att få om han opereras. Men att släppa ut honom i stor hage där han kör röj är ju helt idiotiskt om han ska opereras, då han då riskerar att slita upp den till något mycket värre som kan sätta punkt för precis allt om man har otur. Därav att den där stängda grinden är grymt symbolisk, öppnar jag upp mellan hagarna och släpper ihop dem har jag beslutat mig för att ge upp.)

Det är dött jävla lopp helt enkelt. När jag fick beskedet gick jag runt 45 minuter utanför kliniken och försökte fatta ett beslut. Misslyckades helt, å ena sidan, å andra sidan. Slutade med att jag gick in och sa att jag kan inte svara, vi gör inget mer idag, inga behandlingar eller något, och så åker jag hem. Och funderar. Så får vi höras av. Och som sagt då bad vet kolla hur bolaget initialt ställde sig, så att OM jag ville op skulle jag åtminstone inte behöva vänta på svar länge. (Det är semestertider och skit just nu)

Sen funderade jag febrilt, insåg jag kommer ingenstans, och lät bli att fundera, tänkte att hjärnan jobbar ju på, det kommer ett beslut när den är klar, något kommer tippa över det åt endera hållet. Men det tippar inte över, och ambivalensen är lika stor. Och jag är fortfarande än för ena än för andra beslutet.

 

[mackan]

undrar igen Alexandra vad exakt skadan som bedömts opererbar är?

@Lavinia säger till dig som till Alexandra: jag hade aldrig hållt på.... faktiskt.... oavsett hur mkt man älskar sin häst osv.... Bägge ni har hållt på i åratal nu, och aldrig haft en ridbar häst öht utan skador utan hela ert hästägande har gått ut på att lösa det för hästens konvalecens och skador och vad de behöver i de situationerna osv. Pengarna nämner jag inte öht, de spelar ofta mindre roll hos väldigt många och så verkar det vara även för er. men som sagt: ni har sällan haft roligt ens ett år i taget i hela ert hästhavande och uttrycker ångest deluxe över allt osv, och aldrig frisk häst utan mickel, mackel och ångest osv.
Nej säger jag - om hästarna verkligen är så rackliga oavsett orsak osv, så aldrig att jag hade orkat år in och år ut. Skäms faktiskt inte öht att vidhålla det.

 

[Alexandra_W]

Samtidigt, och hence trådstarten, så måste jag ju på något vis lyckas fatta ett beslut, vilket det än må bliva. Jag kan som sagt inte leva i den här limbon hur länge som helst - och även om hästen inte lider av att skrota runt i sin lilla hage medan jag funderar så är det ju inte sjysst mot honom att bara låta det bero hur länge som helst heller. Men det känns lite väl att slå tärning om ett sådant här beslut, även om jag i mina mer frustrerade stunder den här veckan övervägt det...

 

[Dressyrtjejen_97]

Nu har jag inte följt hela eran story, men läst hela tråden.
Jag tycker absolut avliva, den hästen har råkat ut för alldeles för mycket skador i mitt tycke.

Själv tycker jag generellt som följande om skador (visserligen har jag aldrig haft, och har ingen egen häst):
Får en häst antingen återkommande skador som kräver 2-4 veckors konvalescens, eller en "stor" som kräver mer än kanske 1,5-2 månaders så skulle jag avliva hästen på fläcken. Det kan låta brutalt, men jag anser det att får hästen mer än kanske någon liten sträckning a la "ta det lugnt i 4 dagar" så håller den inte, och ska inte ridas. Således avlivas.
(Tycker generellt inte att man ska behandla och behandla, inget illa ment mot dig, det är min personliga åsikt om jag hade haft en häst)

 

[Alexandra_W]

Nu har jag inte följt hela eran story, men läst hela tråden.
Jag tycker absolut avliva, den hästen har råkat ut för alldeles för mycket skador i mitt tycke.

Själv tycker jag generellt som följande om skador (visserligen har jag aldrig haft, och har ingen egen häst):
Får en häst antingen återkommande skador som kräver 2-4 veckors konvalescens, eller en "stor" som kräver mer än kanske 1,5-2 månaders så skulle jag avliva hästen på fläcken. Det kan låta brutalt, men jag anser det att får hästen mer än kanske någon liten sträckning a la "ta det lugnt i 4 dagar" så håller den inte, och ska inte ridas. Således avlivas.
(Tycker generellt inte att man ska behandla och behandla, inget illa ment mot dig, det är min personliga åsikt om jag hade haft en häst)

"Problemet", eller vad man ska kalla det, är att hur någon annan skulle gjort är inte till någon hjälp. Alltså alldeles oavsett om den andra personen tveklöst skulle opererat eller lika tveklöst skulle tagit bort. Och det inte av nonchalans eller elakhet, utan som jag skriver i trådstarten att det är ett beslut jag och bara jag måste ta. Frågeställningen är alltså inte varken hur skulle ni göra eller hur ska jag göra - utan hur i hela friden man ska kunna ta ett beslut, ett val mellan två alternativ, när det är helt "dött lopp" känslomässigt mellan de två. Jag kan ju som sagt inte gärna slå tärning om ett sådant här beslut.. Samtidigt kan jag varken fundera i all evighet, eller ens är säker på att en evighets betänketid hjälper. (Inte utefter att jag inte kommit egentligen någonstans alla på den här veckan som gått.)

Jag har provat listor, men det blir dött lopp där med, säkerligen för de omedvetet styrs av ambivalensen, att hjärnan lägger fram jämnt antal argument. Skulle jag luta lite åt något håll är jag övertygad om att den sidans lista "plötsligt" skulle få en punkt mer än den andra.
Jag har provat grubbla frenetiskt. Jag har provat att inte tänka på det utan bara låta det vara. Jag har provat försöka känna efter, både sådär rent allmänt och "känner jag inte längst därinne vad jag egentligen vill?". Men jag kommer ingenstans.. Men att inte välja är ju verkligen inte ett alternativ.

 

[Forest Autumn]

De enda eg frågetecken som finns ang klara boxvilan är hur resten av hans kropp ska ta det (han mår inte riktigt väl av att stå, och nu talar vi låång konv) )

Det var detta jag menade.

 

[Alexandra_W]

Det var detta jag menade.

Ah. Ja som jag skrev innan är det ju lite svårt att säkert säga vad som är just bli stående, och vad som är blir stående knackig. Men han blev stelare/sämre och fick dessutom spänningar i rygg/kropp som han inte hade innan nu när han stått 3 v i liten hage (och skött sig), jämfört med innan när han gått i större hage och rört sig mer (för mycket i ärlighetens namn, eftersom han travat och galopperat lite då också, inte bara skrittat även om han mest skrittat och över större yta/större del av dygnet)

Så helt klart har att bli mer stående - även om det inte var lika stående som på box - inte varit positivt för honom i det läge som var/är, dvs när han är knackig och av-/fel-/överbelastar.

Så en boxvila kan endera "slå" så att han blir stel, kantig och knackig för att han står stilla, och mer stilla än nu. Eller så blir han inte det eftersom stillheten först leder till att han inte fel-/överbelastar lika mycket i och med att han står still större delen av tiden, och att operationen på lite sikt (när det slutat göra ont) leder till att han inte felbelastar alls eftersom det grundonda är borta.

Ska jag gissa, så tror jag spontant att han kommer påverkas negativt i "resten av kroppen" i början, då det gör ont efter operationen. Men sedan så vet jag inte riktigt vad jag tror?

Det är ju en balansgång. Han har so far, när han alltså har haft problem, mått bäst av "lagom" rörelse. Både för lite och för mycket (snarare för häftigt) har påverkat negativt. Vilket i sig inte alls är konstigt. Men att gissa sig till hur resten av kroppen kommer reagera på en lång boxvila är jättesvårt.

Samtidigt så om man kör på op, så alternativet att bryta boxvilan i förtid finns egentligen inte som vettigt alternativ. Inte om man inte ska kasta bort hela operationen och stå på noll eller till och med minus igen. Så om "resten av kroppen" far illa av lång boxvila har man pest, kolera eller ebola att välja på. Typ chansa och fortsätta och hoppas det inte blir alltför illa/fixar till sig/går att fixa till när konv är över. Att kasta in handduken och ta bort honom. Eller att sätta allt på ett kort, ta en sjujävla chansning och släppa ut istället och hoppas det går vägen (vilket det inte är så stor chans för i så fall).

Men utan att prova kan man bara gissa, och det blir verkligen inte mer än gissning.

 

[Forest Autumn]

Det är ett svårt beslut att bestämma sig för att avliva en häst. Om jag skulle bli tvungen till att fatta beslutet så hade jag nog först velat veta om jag hade haft en möjlighet att låta hästen genomgå operationen innan jag bestämde mig. Hur ska jag tex annars tänka om det nu inte går? Sedan förstår jag att du undrar ändå. Men här fungerar vi nog olika. Jag tror att jag hade haft svårt att bli tvungen att ta ställning till ett besked från försäkringsbolaget att de inte kommer att betala. Såvida man inte har bestämt sig för att betala operationen själv så är det ju ändå till sist fb som "bestämmer".

Det är påfrestande att utsätta en häst för en lång boxvila. Man hinner undra ganska många ggr om det verkligen är värt att göra det. Men om den blir bra igen så kommer ju de ögonblick när man känner att det verkligen var värt det. Därmed inte skrivet att man till varje pris ständigt ska hålla liv i ett djur bara för att det eventuellt kan bli bra i framtiden. Jag var kanske otydlig i mitt första inlägg då ngn annan kanske trodde att jag menade att man alltid ska hålla liv i varje djur till varje pris bara för att de ev kommer att bli bra i framtiden. Det tycker jag definitivt inte.

Nu har jag läst ditt senaste om boxvilan. På något sätt så tycker jag nog att det gör beslutet svårare att fatta. Om det är osäkert om han klarar boxvilan så blir ju osäkerheten större.
Har du diskuterat det med veterinären?

I vilket fall som så är det trist AW. Hoppas att du kommer fram till ett beslut som känns rätt.

 

[Lutan]

Oj vilket svårt beslut.. Hade det gällt min häst så hade jag nog opererat då jag vet att han klarar att stå på box. Jag hade nog inte kunnat släppa den där "tänk om jag hade opererat" känslan om jag valt att ta bort honom istället. Speciellt om jag kämpat så länge med skadorna innan..

Dock hade jag valt att få all information innan jag fattade ett beslut. Det vill säga antingen ett godkännande eller ett nej från försäkringsbolaget.

 

[kol]

Du behöver bryta ner dina känslor i sina beståndsdelar, klarar hästen boxvilan? vilket det verkar som.
Klarar jag boxvilan? och där är jag tveksam om du faktiskt vill köra en runda till? Du vet jobbet, med sederingar, promenader och allt det andra i ETT år? Min känsla är att du inte kan bestämma dig just för att du vill operera, men orkar inte året, kan det vara så?
Det är ok att faktiskt inte orka längre i ditt läge.
Väljer du att ta det året, så behöver du nog stänga av dina känslor redan nu och bestämma att det får gå som det vill, tar problemen när dom kommer och inte i förväg, du måste känslomässigt orka detta i ett år, och det kan vara låång tid, men det kan susa förbi om du lever resten av livet brevid och ta detta med boxvila ett steg i taget, och lite utanför känslomässigt. Hoppas du förstår mitt dravel