Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag tänkte på TS alltså.

 

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

förminskar kvinnors liknande livserfarenheter som något konstruerat och inte riktigt verklighetsförankrat.

Det jag försöker diskutera är nog snarare varför tex TS ska engagera sig i det där konstruerandet. Att närma sig något med yttersta försiktighet, är ju att understryka att det är och bör vara synnerligen besvärligt. Till mig signalerar det att jag bör vara minst så ledsen som jag är, gärna ledsnare (om det är jag som blir bemött på det viset).

Sen kan jag inte undvika att tycka att det är lite intressant att du nämner kvinnors känslor. Män blir inte barnlösa alternativt lider inte av det på likartade vis, alltså? (Trots att barnlöshet ungefär lika ofta lär bero på något hos mannen, om jag inte är helt felinformerad.)

 

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Fast om du inte tycker att andras föräldraskap är intressant, hur kommer det sig då att du ändå lägger så pass mycket tid på det här forumet som du gör? Det som diskuteras här är ju just barn och föräldraskap ...

Barn och föräldraskap, och hur man tänker kring det är intressant. Däremot är jag rätt ointresserad av om Anna, Lena eller Stina vill ha barn eller inte eller om någon av dem är gravid. Jag går aldrig runt och nyfiket undrar för mig själv om den eller den inte ska få barn snart (och det har hänt att folk har berättat att de är gravida och jag har hunnit glömma det innan ungen kommit).

 

[ako]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Okej, jag är med . Jag tänker heller inte så, men många, många gör o frågan ställs ofta; många som frågade oss om det inte var dags snart innan vi fick L t ex, ( vi var 33 resp 40 år då o hade varit tillsammans i sådär 8 år men inte försökt tidigare) mig gjorde det inget förutom att det var tjatigt men om vi faktiskt hade försökt oc försökt hade det nog känts annorlunda. Och därför tänker jag mig för även om det någon gång är så att jag faktiskt ÄR nyfiken på om någon planerar barn.

 

[ako]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Det jag försöker diskutera är nog snarare varför tex TS ska engagera sig i det där konstruerandet. Att närma sig något med yttersta försiktighet, är ju att understryka att det är och bör vara synnerligen besvärligt. Till mig signalerar det att jag bör vara minst så ledsen som jag är, gärna ledsnare (om det är jag som blir bemött på det viset).

Sen kan jag inte undvika att tycka att det är lite intressant att du nämner kvinnors känslor. Män blir inte barnlösa alternativt lider inte av det på likartade vis, alltså? (Trots att barnlöshet ungefär lika ofta lär bero på något hos mannen, om jag inte är helt felinformerad.)

Nu var ju inte frågan till mig, men jag tror att det är precis lika jobbigt för ofrivilligt barnlösa män!

 

[mino]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Aha. Du menade alltså att det är TS/omgivningen som ska förhålla sig jordnära och sansat till det hela, snarare än att den ofrivilligt barnlösa borde göra det? Då förstår jag hur du tänkte, den spontana tolkningen var att du menade att den barnlösa borde skärpa sig och förhålla sig mindre känslosamt. Jag håller för övrigt med dig om att det mest rimliga är att vara neutral som omgivning för att inte förstärka några eventuella känslor av utsatthet.

Ja, jag skrev kvinnor. Det spelar förstås roll för hur man tolkar ett fenomen. Du skrev ganska kritiskt om kvinnors bloggande som en genre med bestämda mönster i den här frågan och jag antog att detta var ett ytterligare steg i den riktningen.

 

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Aha. Du menade alltså att det är TS/omgivningen som ska förhålla sig jordnära och sansat till det hela, snarare än att den ofrivilligt barnlösa borde göra det?

Ja.

Ja, jag skrev kvinnor. Det spelar förstås roll för hur man tolkar ett fenomen. Du skrev ganska kritiskt om kvinnors bloggande som en genre med bestämda mönster i den här frågan och jag antog att detta var ett ytterligare steg i den riktningen.

Känslor och känslouttryck normeras ju hela tiden, vi ingår i det vare sig vi vill eller inte. Jag uppfattar ofrivillig barnlöshet som ett väldigt tydligt exempel på det, där vissa uttryck landar väldigt annorlunda än andra uttryck - trots att själva fenomenet är detsamma och utan att man kan veta vem som "lider mest".

Jag associerar det nog ganska mycket till den hängivna normering av känslor som överlag pågår kring graviditeter, amning och bebias, där inte minst mvc-personal och liknande är starka aktörer (upplever jag).

 

[Mabuse]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

En skillnad mellan upplevelsen av barnlöshet för kvinnor och män kan ju vara att mannen sörjer att inte ha fåttbarn, kvinnan att inte ha fått barn, inte fått vara gravid, inte fått föda barn, aldrig ammat. En man har rimligtvis inte räknat med att uppleva en graviditet, men det har förmodligen en kvinna som tänkt sig att få barn. Dedär fysiska delarna av att få barn kan ju ha varit något som man sett fram emot, eller varit nyfiken på att uppleva, och då kan det ju vara en sorg om det aldrig händer, som gör att upplevelsen av barnlöshet blir lite olika beroende på kön. Säkert är det inte viktigt för alla kvinnor, men det kan vara det, och i så fall kan det bli skillnad.

Ofrivillig barnlöshet är ofta rätt smärtsamt, jo. Nånting som man sett fram emot och hoppats på, som aldrig kommer hända. Inte så kul. För många är ändå detta med att få barn en stor grej, av många skäl.

 

[Hiddeous]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

En skillnad mellan upplevelsen av barnlöshet för kvinnor och män kan ju vara att mannen sörjer att inte ha fåttbarn, kvinnan att inte ha fått barn, inte fått vara gravid, inte fått föda barn, aldrig ammat.

Den senaste artikeln som jag läste om detta visade att män upplever ofrivillig barnlöshet som en större sorg än kvinnor. http://www.dailymail.co.uk/health/article-2302954/Men-children-depressed-sad-childless-women.html

Sahlgrenska har också gjort studier från 2010 som visat att mäns psykiska hälsa vid barnlöshet är värre än man tidigare antagit.

 

[Mabuse]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Fast studien baserar sig på 27 män, kanske lite litet urval för att göra generella antaganden. I vilket fall var min poäng att barnlöshetssorg kan te sig lite olika för kvinnor och män, vilket även studien du refererar stöder.

 

[Hiddeous]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Fast studien baserar sig på 27 män, kanske lite litet urval för att göra generella antaganden. I vilket fall var min poäng att barnlöshetssorg kan te sig lite olika för kvinnor och män, vilket även studien du refererar stöder.

Ja, jag emotsäger inte det. Jag ville inflika att den sorg som förknippas hårdast med kvinnor (typ alltid förknippas med kvinnor) även drabbar män hårt.

 

[mino]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Intressant, undrar om ett sådant resultat rakt av går att översätta till svensk kultur? Spontant och högst ovetenskapligt så känns barnafödande och barnfamiljer mer framlyft i Sverige än i Storbritannien. Det finns en tydligare självständig vuxenkultur i England som inte förutsätter barn och föräldraskap i samma grad som i Sverige, upplever jag. Utifrån sett så för engelska kvinnor (tänker särskilt på kvinnor som vill göra karriär) känns det inte lika stort att avstå från barn som det gör i Sverige. Om man ändå håller på att gissa så är min gissning att det är mer traumatiskt i Danmark än i Sverige att inte kunna få barn, där är familjen ännu mer i centrum än i Sverige, är min erfarenhet.

 

[Hiddeous]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Intressant, undrar om ett sådant resultat rakt av går att översätta till svensk kultur? Spontant och högst ovetenskapligt så känns barnafödande och barnfamiljer mer framlyft i Sverige än i Storbritannien. Det finns en tydligare självständig vuxenkultur i England som inte förutsätter barn och föräldraskap i samma grad som i Sverige, upplever jag. Utifrån sett så för engelska kvinnor (tänker särskilt på kvinnor som vill göra karriär) känns det inte lika stort att avstå från barn som det gör i Sverige. Om man ändå håller på att gissa så är min gissning att det är mer traumatiskt i Danmark än i Sverige att inte kunna få barn, där är familjen ännu mer i centrum än i Sverige, är min erfarenhet.

Personligen tror jag mer att det har med (stympad) maskulinitet och manlighet att göra, känslor av misslyckande, och inte så mycket med nationalitet. Den här avhandlingen är gjord i Sverige. Den är lite annorlunda gjord, men ändå intressant tycker jag:
http://www.sahlgrenska.gu.se/aktuel...ivillig-barnloshet-an-tidigare-kant.cid942302

 

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

En skillnad mellan upplevelsen av barnlöshet för kvinnor och män kan ju vara att mannen sörjer att inte ha fåttbarn, kvinnan att inte ha fått barn, inte fått vara gravid, inte fått föda barn, aldrig ammat.

Jag vet inte om det är skillnad för män och kvinnor och i så fall vilken skillnad det kan vara fråga om. Om en man sörjer att inte ha fått uppleva att amma, tex, hjälper det ju inte hur många barn han än skaffar sig, så det skulle ju kunna vara ett ännu större problem - olösligt redan på förhand.

Det jag reagerade på var att mino explicit nämnde kvinnor, mot bakgrund så klart av att jag nog tycker att man hör väldigt mycket mer om kvinnors lidande i sammanhanget, än om mäns. Vilket iofs stämmer med hur ansvaret för barn tenderar att vara fördelat, att få barn tycks ju påverka kvinnors liv mer än mäns.

En del saker är ju också lika för män och kvinnor, som att få barn som är lik en själv till utseendet och sådant, som verkar vara en vanlig anledning till att heller välja medicinska lösningar än adoption.

 

[mino]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Samtidigt kan man inte blunda för hur verkligheten ser ut och de liknande erfarenheter grupper av människor - som exempelvis ofrivilligt barnlösa kvinnor - uttrycker i nån rädsla för att vara normerande i sitt uttryck. I så fall är vi väl samtliga på helt fel forum: i stort sett uteslutande kvinnor på ett ryttarforum som diskuterar föräldraskap. Om man är rädd för att bidra till könsnormer så känns inte detta riktigt som rätt ställe att hänga på under de förutsättningarna.

Som jag ser det är normer en viktig del av socialt liv, det finns inget självändamål med att gå emot det som majoriteten tycker är rimligt. Däremot är det problematiskt om normerna skapar en maktordning och en exkluderande kultur. Jag kan inte tycka att de ofrivilligt barnlösas bloggar uppfyller detta. Jag tror att det mest statusfyllda är att ta livet med en klackspark och klara motgångar med en axelryckning. Jag kan inte se att det ger någon som helst status att jämföra sin sorg och krisa på bloggar. Att sorgen sen är kopplad till den status föräldraskap och barn har i samhället är en annan sak, om man tycker det är problematiskt så måste man försöka förändra samhället på övergripande politisk nivå, inte genom att pådyvla individer ansvaret för att hålla igen med sina känslor för att inte vara normativa för kollektivet.

 

[Mabuse]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Skillnaden är väl att en kvinna, som tänkt sig att få barn någon gång, då också ofta tänkt sig att hon kommer uppleva att vara gravid, att föda barn, att amma, osv. Det har ju rimligtvis sällan en man tänkt sig, eftersom män i allmänhet saknar de organ och kroppsdelar varmed man är gravid, föder barn och ammar. Som man har man således troligen inte förväntat sig att bli gravid, och sörjer således inte heller att inte ha upplevt det. Både män och kvinnor kan självklart vara lika ledsna över att inte ha fått de barn de önskat sig.

Ledsnaden över barnlöshet är ju till stor del, tror jag, sorgen över att något man hade trott sig kunna få uppleva i sitt liv inte händer. Och dit kan ju t ex en graviditet höra, eller en förlossning.

Jag vet inte om detta med att barnen ska vara lika en är en så vanlig anledning att inte välja adoption, jag kan tänka mig massor av andra anledningar. T ex att det är snudd på omöjligt att adoptera idag, det tar åratal och kostar massor, om det alls går.

 

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Som jag ser det är normer en viktig del av socialt liv, det finns inget självändamål med att gå emot det som majoriteten tycker är rimligt. Däremot är det problematiskt om normerna skapar en maktordning och en exkluderande kultur. Jag kan inte tycka att de ofrivilligt barnlösas bloggar uppfyller detta.

om man tycker det är problematiskt så måste man försöka förändra samhället på övergripande politisk nivå, inte genom att pådyvla individer ansvaret för att hålla igen med sina känslor för att inte vara normativa för kollektivet.

Ja, normer är väl typ en förutsättning för att vi ska funka tillsammans överhuvudtaget, i alla fall om vi vill slippa lägga all vår kraft på rena rutingrejer (hur vi ska sitta i bussen, tex).

Det är ju när normer skaver som de skaver, så att säga, och jag har nog genomgående haft problem med att jag antingen känner fel eller uttrycker vad jag känner fel, när det gäller typ allt som gäller barn och föräldraskap. Från första besöket på MVC, faktiskt, då jag inte såg fram mot att magen skulle bli synligt gravid.

Jag upplever många gånger varje år att jag är mindre rätt som kvinna pga felaktiga känslor/uttryck, och jag ser det som ett slags maktfaktor, jag står under en normering som skaver och det kostar mig lite mer än enbart själva skavet. Det skulle förvåna mig om ingen ofrivilligt barnlös har ens något av liknande känslor. (Även om jag så klart inte tycker att de där bloggarna är det största problemet på området, men jag litar tex inte med självklarhet på att man lika lätt får lika bra hjälp om man uttrycker sig "felaktigt". Det finns ju andra sjukdomstillstånd där vi vet att man får olika vård beroende på hur man beskriver sina problem.)

Jag skulle inte drömma om att pådyvla barnlösa individer att känna/uttrycka annorlunda än de gör, men jag skulle inte heller som TS anta att det är ett enormt problem för någon av dem om jag blir gravid.

Jag vet inte om detta med att barnen ska vara lika en är en så vanlig anledning att inte välja adoption, jag kan tänka mig massor av andra anledningar. T ex att det är snudd på omöjligt att adoptera idag, det tar åratal och kostar massor, om det alls går.

Fast om vi jämför med att inte kunna få barn på det traditionella viset, så faller ju adoption något mindre illa ut map jobbigt&dyrt, än om vi jämför med de som blir gravida snarare för lätt än för svårt.

Förutom just det där att det är svårt att adoptera - och blir svårare, vilket på många sätt väl samtidigt är bra - så är faktiskt det motargument jag tycker mig ha hört oftast just sådant som att barnet inte blir likt en själv. Det kan vara med avseende på lite olika saker som det ses som en nackdel.

 

[Mabuse]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Nej, IVF är både snabbt och billigt jämfört med adoption. Den längsta kön är 1,5 år, och det går på högkostnadsskyddet. Visst är det ingen garanti att det går, men det är det ju verkligen inte med adoption heller, som väl oftast är en otroligt mycket längre process, och med hårdare regler vad gäller t ex ålder än ivf. Och då är det dessutom troligen ett handikappat äldre barn med en hel del i bagaget man får, inte en frisk liten nyföding utan större krav på livet, vilket ställer mycket höga krav på de nyblivna föräldrarna.

Att adoptera idag verkar vara det absolut mest plågsamma, långdragna och kostsamma man kan ge sig på för att försöka få ett barn, hatten av för de föräldrar som orkar ta sig igenom en sån process. IVF är visserligen rätt påfrestande det också, men det vetkar ändå vara en västanfläkt jämfört med adoption.

 

[kentaurinnan]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Ja, tycker personen att det är smärtsamt, så får man ju förhålla sig till det på något sätt (om man vet om det).

Men jag blir ändå fundersam. Jag brukar inte tänka mig att någon som är arbetslös blir ledsen av att höra talas om mitt arbete, eller någon vars farmor är död blir nog oftast inte ledsen av att höra talas om någon annans farmor osv. En av mina närmaste ligger ju för döden, men jag blir inte ledsen av att höra talas om andras nära och kära som är friska och krya, jag blir mer ledsen om även andra står inför att mista någon de tycker om. Min pappa kan inte gå, men han blir inte ledsen av att andra obehindrat går omkring dagarna i ända osv.

Nu menar jag inte att andra borde känna som jag, jag funderar nog snarare på om/hur/varför just barnlöshet antas vara så extraordinärt laddat att man inte ens riktigt står ut med att höra talas om graviditeter, jämfört med andra stora kriser eller problem som man kan ha (och har, förr eller senare, i någon form) i livet.

Jag är en person som är drabbad av barnlöshet och för mig är det smärtsamt att genom andra nygravida påminnas om min egen oförmåga. Varje gång som någon glatt berättar för mig att nu ska även de ha barn så väcks känslorna till liv i mig.

De största känslorna som väcks i mig är känslan av ofullkomlighet, ovisshet okvinnlighet och frustration över att inte kunna påverka min egen situation. Jag blir ledsen när jag inser att jag kanske är en person som aldrig kommer få vara glad och lycklig över att själv vara gravid.

Rent egoistiska känslor alltså, som egentligen inte har något att göra med den som berättar.

Det är känsligt, det är en livssorg att aldrig kunna få de barn man så hett önskar.

 

[cirkus]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Det är fullt förståeligt.

Hur tänker du att de som är gravida på bästa sätt för dig, ska berätta ?