Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

[Raderad medlem 19815]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag håller med om att man ska akta sig för att hamna i en offerroll, och att som din bekant styra människors beteende är inte heller så trevligt gör andra människor. Om jag får återgå till min kompis så beter hon dig såklart normalt i samtal om barn osv och att jag gjorde som jag gjorde var enbart för att det skulle kännas bättre för henne, inte för att hon förväntade sig specialbehandling.

 

[Sonic76]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Min syster försökte ju bli gravid och det hade inte lyckats så bra. Så blev jag gravid direkt efter jag träffat min dotters pappa. Det var fruktansvärt. Jag som inte ens funderat på barn. JAg berättade för min mamma och pappa, men sa till att det var JAG som skulle berätta för min syster.
Usch vad ledsen jag var för hennes skull, hon som så gärna ville ha och så blir JAG gravid som inte ens funderat på barn alls.
Men jag berättade och jag vet inte hur hon mådde sen, men klart hon säkert kände både glädje, sorg och ilska.
Men det måste ju fram på nåt sätt. Min syster fick ju två barn sen och jag var jätteglad för hennes skull, men det var nog det värsta jag gjort i mitt liv att ringa och berätta att jag var gravid.

 

[lil-sis]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

*kl

Jag skulle bli mer ledsen av att upptäcka det genom att se magen.
Är ni bästa vänner är det klart att du ska berätta. Sen kan hon bli både glad för din skull och ledsen för sin egen, det finns inga motsättningar i det, tycker jag.

 

[Brandgul]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Fast det där är ju ett väldigt enkelt sätt att se på saken. Man kan nog må dåligt och längta utan att blogga. Jag har en icke bloggande bekant som absolut gått igenom det.

Det var heller inte svårt att hitta tex denna text

http://foreningenbarnlangtan.blogspot.se/2013/01/ofrivillig-barnloshet-vem-varnar-om-den.html?m=1

 

[lady_mike]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Oj vad svårt. Jag har haft samma problem med tre personer. När jag berättade för en "vän" om min första graviditet reagerade hon väldigt negativt. Vi slutade faktiskt umgås helt efter det. Men vi va inte nära vänner utan på gränsen mellan vänner och bekanta.. Vi umgicks en hel del men jag har alltid tyckt hon är en aning bitter och missunnsam. Det va en viss ålderskillnad mellan oss ska tilläggas.
Enligt henne va jag ju bara barnet än (25 år). Jag va inte mogen, min karl va inte bra. Jag minns inte allt hon vräkte ur sej till mej och till andra men jag blev minst sagt chockad även om jag hade väntat mej en viss negativ reaktion.

Andra graviditeten va det är vän jag nyss lärt känna men vi fastande verkligen för varandra. Hon blev gravid ca 2 veckor före mej och berättade omgående sitt glädjande plus. Hon hade försökt i några år utan resultat och besökte en ferilitetsklinik regelbundet.
ca 4-5 dagar efter att jag plussade fick hon missfall. Det va oerhört tufft att berätta för henne men hon unnade mej den glädjen. Men vi tappade tyvärr en del kontakt. Vi mailade då och då men hon orkade inte träffa mej och se mej vara gravid.
Det va jättejobbigt och jag saknade henne. Glädjande nog blev hon gravid igen när min lilla tjej anlände och hon fick behålla barnet hela vägen och är nu mamma.



Jag har vid båda tillfällena satt mej tillsammans med personen och berättat direkt. Och innan de fått höra det av andra. Man kan inte göra så mycket åt hur folk reagerar.
I det första fallet blev jag chockad men inte arg. Det måste vara en enorm sorg i livet om man vill men inte kan.. Och när alla möjligheter runnit iväg pga ålder mm så måste det kännas enormt tungt. Jag hoppas innerligt att hon hittar glädjen i annat och lever ett bra liv.

Jag har ännu en vän som inte kan få barn. En vän som stått mej nära i många år även om vi bor många mil ifrån varandra. Jag tror inte hon längtar efter barn utan ställde tidigt in sej på att leva utan barn och har fyllt sitt liv med annat.
Men det är vad hon visar utåt. Vad hon känner i hjärtat vet jag inte.
Men hon har blivit jublande glad båda gångerna jag blivit gravid. Hon älskar barn och har inte visat sej det minsta missunnsam utan är en fantastisk vän.
När hon har varit och hälsat på har hon visat en enorm glädje över mina barn.

 

[september]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag har svårt att sätta fingret på exakt varför det är det, men för mig är det extra känsligt med barnlöshet. Jag har inga somhelst problem med de paralleller du nämner med att höra om andras döende/döda släktingar för att de skulle göra en själv ledsen etc.

Om jag ska försöka rannsaka mig själv så kommer jag fram till ett par faktorer som åtminstone jag tror bidrar till att det blir så laddat för mig:

- Samhällsnormen. Nu behöver man ju inte följa alla normer men de påverkar oss, ibland mer än vi tror. Det är också en sak att själv välja att inte följa normen, det är en annan sak att tvingas stå utanför.

- Isolering/utanförskap. Särskilt i kvinnliga sällskap ska det ofta diskuteras barn/graviditet och förlossning - i timtal. Här saknas det också helt vanligt hyfs. Det kan vara sällskap där alla utom en eller ett par har barn, normalt hade kanske varit att välja samtalsämnen där alla har en chans att vara delaktiga och ha utbyte men inte när det kommer till dessa ämnen. Som regel brukar man också få en klapp på huvudet och få höra att "det där kommer du också förstå när du får barn". En annan favorit är också alla närgångna frågor om när man tänker skaffa barn eller uttalanden om hur meningslösa liv alla utan barn måste ha.

-Prestige/kvinnobild. Trots att vi lever på 2000-talet och att jag har valt en lång universitetsutbildning och har många vänner som gjort liknande val så tillskrivs en stor del av ens värde som kvinna förmågan att få barn. Jag har svårt att tolka min omgivning på annat sätt än så när det noga ska påtalas hur lätt det gick att få till barnen, hur innerligt de hade önskat detta/mammarollen är deras viktigaste uppgift och hur fullkomligt förkrossade de var alla de tre-fyra gånger mensen kom innan de blev gravida.

-Återkommande kris. Det ska försökas varje månad, om inte på egen hand så med hjälp av tillförda hormoner i såväl tabletter som sprutor och sprayer. Hoppet finns där och måste ju finnas för att man ska orka försöka, denna ständiga väntan på hur det har gått just denna månaden och sen besvikelsen. Sen börjar det om igen, med en ny månad.

- Alla idiotiska kommentarer. Att det fälls idiotiska kommentarer är inget och bli ledsen över, men när till synes vettiga människor fäller den ena kommentaren värre än den andra, då blir man less.
Ni som läst ända hit har säkert förstått att jag är en av alla dessa ofrivilligt barnlösa. Jag har valt att berätta för några av mina närmaste vänner som jag anser är vettiga och eftertänksamma människor, ändå har de puckade kommentarerna haglat.
Jag har på fullaste allvar fått frågan om jag vet hur man gör och om vi gör på rätt sätt. Till saken bör då nämnas att jag förutom att ha gått ut grundskola och gymnasium (vilket borde vara fullt tillräckligt för att förstå hur barn blir till) även läst 5,5 år till läkare. Jag har också förstått att vi orsakat vår barnlöshet själva antingen genom att vi vill ha barn för mycket eller att vi tänker för mycket på det och inte slappnar av. Det kan också vara så att vi inte vill ha barn tillräckligt mycket och därför blir det inga. Det har också hänt att jag fått höra att vi ju inte försökt så länge (!), att det bara är att göra som deras mosters bekants granne och äta lite mumbojumbo-bär etc så skulle vi säkert också lyckas.
Ja listan kan göras lång, inte en enda har sagt att det var tråkigt att höra eller att det är synd att det inte vill sig, vilket jag tycker vore en logisk sak att säga.

Jag vill dock inte bli bitter över allt detta. Jag försöker att glädjas med andra och vi umgås gärna med andra par och deras barn, det är ok att gnälla över småbarnslivet i vår närhet, att prata om sina barn och deras framsteg. Graviditetsbesked tycker jag ändå är lite jobbiga, jag är glad för deras skull OCH det påminner mig om hur vi aldrig lyckas. Kanske väger det in, allt det jag skrivit ovan, om hur lite förståelse vi får, men hur stor odelad glädje vi förväntas känna med alla gravida.

 

[lil-sis]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Oj jag har nog aldrig hamnat i ett sällskap som pratar graviditeter och förlossningar på det viset, trots barn.

Folk är verkligen olika.

 

[Brandgul]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Det är verkligen favoritämnet i vårt fikarum. Men jag deltar inte i det när de som är ofrivilligt barnlösa är med. Då pratar vi hund och katt istället på lika seriös nivå!

 

[Sunshine]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag har exakt samma erfarenheter som dig. Vi forsokte fa barn i 4 ar och lyckades till sist pa 4:e IVF behandlingen. Och till och med da fick jag kommentaren att "det var for att ni skaffade hund innan som det lyckades" (undermening: du slutade tanka pa det sa mycket/fick annat att gora)

 

[ako]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Det är ju helt sjukt att folk säger så!!! Jag har ingen större erfarenhet av ofrivilligt barnlösa vänner, har dock en kompis som hittills inte lyckats o ska började IVF nu o det jag har sagt är bara att jag hoppas o håller tummarna. I övrigt låter jag bli att fråga folk hit o dit om de ska ha barn snart, för det kan ju faktiskt bara så att man försöker för fullt utan resultat.

 

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

I övrigt låter jag bli att fråga folk hit o dit om de ska ha barn snart, för det kan ju faktiskt bara så att man försöker för fullt utan resultat.

Fast jag tycker att just det är en underlig anledning att inte fråga. De flesta får ju trots allt barn ganska okomplicerat. Jag gissar nog att de som inte har barn helt enkelt inte vill. Sedan frågar jag sällan om någon tänker sig att få barn, men det beror mest på att jag inte tycker att frågan är särskilt intressant. Andras föräldraskap - för att inte tala om andras graviditeter - är inte särskilt spännande, helt enkelt, tycker jag.

 

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jo, att det handlar om sådant som du skriver står ju helt klart. Men som jag set det är det på punkt efter punkt goda anledningar till relativt ingående samtal om saker och ting. I mycket högre grad så än något annat, i alla fall.

Och det bidrar ju väldigt aktivt till att skapa känslan av att just barnlöshet är alldeles extra känsligt och svårt och ömtåligt - istället för att förhålla sig mer jordnära och sansat till det.

Det här med att "alla" ska ha barn, är både historiskt och geografiskt relativt nytt och i stort sett ett slags undantag från hur det varit i de flesta kulturer, om jag fattat saken rätt.

Så vuxna som inte har barn, är liksom ingen ny och okänd sak.

 

[Inglorion]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Nargagna fragor haller jag med om! Vad har folk egentligen med att gora om jag skaffar barn eller inte? Det tokiga ar att jag aldrig fatt fragan nar jag bodde i England eller Irland. Men i Sverige verkar det vara mer regel an undantag att vem som helst har ratt att stalla den hogst personliga fragan "nar ska ni skaffa barn da?". Hander mig ideligen och manga ar bara ytliga bekanta, eller knappt ens bekanta Blev valdigt paff forsta gangen det hande. Fragan stalla nastintill alltid med ett "nar" innan?

Vi vill inte ha barn, skulle man nu svara det kommer den korkade foljdkommentaren "det dar andrar sig nar du bli aldre". Sagt med en menande blick. Jag ar ju snart 30 sa jag undrar nar det aldre tankte handa, hormoner finns i overflod nu och da. Det betyder inte att jag inte logiskt kan anvanda min hjarna for att dra slutsatsen att barn inte passar i mitt liv och att jag inte har nagon lust att ha nagra.


Eftersom jag bara har varit tillbaka ett ar, har jag jag precis kommit in i stadiet dar jag blir irriterad pa folk. Nasta som fragar far svaret "det ar hogst personligt och du har inte med det att gora" (sjalvklart levererat i en trevlig ton!). Men beroende pa vem man sager det till har jag en kansla av att folk kan bli sura.

 

[ako]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Okej då, om jag omformulerar: jag tycker att det i mångt o mycket är en privatsak om huruvida man både kan och vill få barn, och jag vet flera både sådana som valt att inte försöka få barn, sådana som tänker att kanske längre fram o faktiskt även de som vill men inte lyckas och som alla är ganska trötta på att folk frågar om det inte är dags snart stup i ett.

 

[Brandgul]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Som hundmänniska har det snarare varit undantag att vissa skaffat barn. Men min bekantskapskrets är kanske lite udda ;-) De flesta satt nog kaffet i fel strupe när vårt första barn kom. En kompis sa till och med: Du var den sista jag trodde skulle skaffa barn. Så tanken har aldrig slagit mig att fråga någon. Möjligtvis klockan 4 på morgonen liggandes på mattan några vinflaskor senare.

 

[mino]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Och det bidrar ju väldigt aktivt till att skapa känslan av att just barnlöshet är alldeles extra känsligt och svårt och ömtåligt - istället för att förhålla sig mer jordnära och sansat till det.

Det är något med det du skriver som verkligen skaver. På ett övergripande systemplan om kvinnoideal kan man förstås göra den analysen du gör men på ett praktiskt plan, i en konkret diskussion, så närmar det sig i mina ögon någon form av akademiskt översitteri att man förminskar kvinnors liknande livserfarenheter som något konstruerat och inte riktigt verklighetsförankrat. Att de egna känslorna är en del i ett större system och kan förstärkas av att de delas kan ju rimligen inte några få människor på ett forum bära och förhålla sig till i sina liv.

 

[Kattennizze]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Nu menar jag inte att andra borde känna som jag, jag funderar nog snarare på om/hur/varför just barnlöshet antas vara så extraordinärt laddat att man inte ens riktigt står ut med att höra talas om graviditeter, jämfört med andra stora kriser eller problem som man kan ha (och har, förr eller senare, i någon form) i livet.

Därför att det är jobbigt när alla andra blir gravida hela tiden och man själv står och stampar sen X antal år tillbaka. Det är väl inte så svårt att förstå? Vad är det du inte förstår? Jag tyckte det var jättejobbigt när en dåvarande bästa vän blev gravid och blev missunnsam, avundsjuk, ledsen, bitter och sorgsen. För att hon blev gravid så lätt och aldrig aldrig nånsin jag. Det tärde på vår relation, även om hon givetvis inte på något vis var skulden till något, men jag kände det så och jag kunde inte rå för det heller.

 

[ako]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Fast jag tycker att just det är en underlig anledning att inte fråga. De flesta får ju trots allt barn ganska okomplicerat. Jag gissar nog att de som inte har barn helt enkelt inte vill. Sedan frågar jag sällan om någon tänker sig att få barn, men det beror mest på att jag inte tycker att frågan är särskilt intressant. Andras föräldraskap - för att inte tala om andras graviditeter - är inte särskilt spännande, helt enkelt, tycker jag.

Fast om du inte tycker att andras föräldraskap är intressant, hur kommer det sig då att du ändå lägger så pass mycket tid på det här forumet som du gör? Det som diskuteras här är ju just barn och föräldraskap ...

 

[Kattennizze]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag vill dock inte bli bitter över allt detta. Jag försöker att glädjas med andra och vi umgås gärna med andra par och deras barn, det är ok att gnälla över småbarnslivet i vår närhet, att prata om sina barn och deras framsteg. Graviditetsbesked tycker jag ändå är lite jobbiga, jag är glad för deras skull OCH det påminner mig om hur vi aldrig lyckas. Kanske väger det in, allt det jag skrivit ovan, om hur lite förståelse vi får, men hur stor odelad glädje vi förväntas känna med alla gravida.

Fast det är okej att inte glädjas med andras graviditeter också, det är okej att inte vilja träffa andra som har barn, man måste få göra som man känner. Jag var ofrivilligt barnlös i nästan 10 år, och för varje vän som blev gravid mådde jag bara sämre och sämre. Naturligtvis var det jättekul för dem givetvis, men jag tyckte det var hur jobbigt som helst.

 

[Kattennizze]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Och det bidrar ju väldigt aktivt till att skapa känslan av att just barnlöshet är alldeles extra känsligt och svårt och ömtåligt - istället för att förhålla sig mer jordnära och sansat till det.

Det här med att "alla" ska ha barn, är både historiskt och geografiskt relativt nytt och i stort sett ett slags undantag från hur det varit i de flesta kulturer, om jag fattat saken rätt.

Så vuxna som inte har barn, är liksom ingen ny och okänd sak.

Men du kan ju inte bestämma hur barnlösa ska förhålla sig till det här med barnfrågan. Jag hade gärna varit hur sansad och jordnära som helst, men när det är en bottenlös sorg som river och sliter i en, då kan man knappast vara sansad och jordnära - hur gärna man än vill.