Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

[hljomalind]

Jag har en barndomskompis som under tonåren var min närmaste vän, vi följdes åt i alla vedermödor, och det har känts skönt att ha en vän som vet allt om ens bakgrund. Trots att vi numera är jätteolika, har vitt skilda intressen och levnadssätt och ses sällan eftersom vi bor långt ifrån varann finns det starka band kvar mellan oss.

Min kompis fick redan i tonåren veta att hennes äggstockar inte fungerade. En stor sorg eftersom hon alltid älskat barn och längtat efter att bli mamma. Nu är vi 30+, hon och hennes man har försökt med äggdonation men det har inte funkat. Om de diskuterar adoption vet jag inte, men har för mig att hon sagt att mannen inte var så pigg på det.

Och nu är då livet så orättvist att jag, som tidigare inte alls varit lika tvärsäker på att jag vill ha barn, fick till det lätt som en plätt när väl jag och killen bestämde oss. Snart börjar det bli dags att offentliggöra det här, och jag vet inte hur jag på bästa taktfulla sätt berättar för min kompis? Jag föstår ju att hon kanske spontant kommer ha svårt att vara glad för min skull, och förväntar mig det absolut inte. Samtidigt kanske det bästa är att bara säga det rakt av som till vem som helst, inte säga det som att jag förväntar mig att hon ska bli ledsen och avundsjuk, det vore ju förnedrande. Eller?

Vad tänker ni, kloka?

Det är i alla fall självklart att hon ska få höra det från mig, och inte från att ryktet går, det om något hade hon blivit sårad av.

 

[lewellyn]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Hon kan mycket väl lika gärna bli glad för din skull.

Jag har varit "kompisen" - dvs den som längtat efter barn men inte kunnat få och jag blev jätteglad när min närmaste vän berättade att hon skulle ha en till. Visst blev jag ledsen också, för min egen skull, men inte ens innerst inne anklagade jag kompisen eller var ledsen på henne på något sätt alls.

Alla reagerar ju olika och visst finns risken att hon blir ledsen, arg eller vad som helst... men försök att inte ta det personligt - hon väntar sig ju knappast att du ska låta bli att någonsin skaffa barn för att hon inte kan.
Det bästa är nog att bara berätta att du väntar barn och att du har oroat dig för hur hon ska ta det. Sen får ni ta det därifrån och utifrån hur hon reagerar, det vet hon säkert inte ens själv innan det händer så att säga. Lycka till!

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag berättade för ganska nyligen sedan för min nära vän om min graviditet. Hon fick ett väldigt sent missfall i somras, vecka 20 och har sedan dess inte lyckats bli gravid.

Jag skrev ett mejl där jag skrev ungefär att det hade varit roligare att berätta direkt till henne men att jag mejlade så att hon inte skulle känna att hon behövde låtsas vara glad inför mig och att hon då kanske kunde vara ledsen först så att hon hon kanske kunde vara glad sen. Jag skrev också att det var helt ok ifall hon inte orkade eller kunde vara glad utan att det viktiga för mig var att hon ville vara glad och det visste jag ju att hon ville.

Alla är ju olika men min vän blev verkligen glad och tacksam för att jag gjorde så och när hon varit ledsen ett tag så kunde hon också vara glad för min skull.

 

[mino]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag tror inte att nätet är rätt ställe att fråga, hör med hennes andra kompisar om du själv inte vet något om hur hon brukar reagera och prata om andras graviditeter. Det känns som om det är oerhört individuellt hur man reagerar och inget som går att generalisera om.

Spontant tänker jag att hon skulle kunna vara mindre störd av andras graviditeter eftersom hon vet vad problemet är och har vetat sedan länge, gissningsvis är det värre att ta andras graviditeter för de som försöker och försöker men aldrig blir gravida och inte vet vad det beror på. Men vad som gäller för din kompis går ju som sagt bara att spekulera i.

 

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

För mig är det ett ganska konstigt antagande att hon skulle bli ledsen av din graviditet, så jag hade inte gjort någon större affär av det, utan berättat det för henne på samma vis som jag berättat samma sak för andra. Det är ju en väldigt vanlig händelse att någon blir gravid, så det bör hon ju ha konfronterats med förut.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag pratade en del med min kompis om det där och hon tyckte det var väldigt jobbigt att höra om andra som blev gravida och födde barn eftersom det påminde henne om att hon själv egentligen också skulle varit gravid och fött barn. Det påminde henne om hennes egen jobbiga situation helt enkelt. Hon är en väldigt stark och generös person på alla sätt och varken missunnsam, gnällig eller självupptagen men det var rätt psykiskt påfrestande för henne med sent missfall och sen svårt att bli gravid. Jag tror inte heller att det blev lättare för henne för varje person som hon hörde om som blev gravid eller födde barn, det var nog samma känsla under hela perioden.

 

[hljomalind]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Tack för ditt svar! Jag hoppas och tror att hon, som du beskriver, kommer kunna vara lite glad för min skull även om hon är ledsen för sin egen skull, men det är ju helt upp till henne, jag behöver inte ha någon viss respons.

Överlag kan man ju aldrig veta hur folk ska reagera. Att någon ropar ett glädjestrålande och ärligt grattis betyder inte att nästa person gör det, och man ska aldrig ta det personligt om någon inte reagerar som man trodde, den har såklart sina skäl.

 

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Ja, tycker personen att det är smärtsamt, så får man ju förhålla sig till det på något sätt (om man vet om det).

Men jag blir ändå fundersam. Jag brukar inte tänka mig att någon som är arbetslös blir ledsen av att höra talas om mitt arbete, eller någon vars farmor är död blir nog oftast inte ledsen av att höra talas om någon annans farmor osv. En av mina närmaste ligger ju för döden, men jag blir inte ledsen av att höra talas om andras nära och kära som är friska och krya, jag blir mer ledsen om även andra står inför att mista någon de tycker om. Min pappa kan inte gå, men han blir inte ledsen av att andra obehindrat går omkring dagarna i ända osv.

Nu menar jag inte att andra borde känna som jag, jag funderar nog snarare på om/hur/varför just barnlöshet antas vara så extraordinärt laddat att man inte ens riktigt står ut med att höra talas om graviditeter, jämfört med andra stora kriser eller problem som man kan ha (och har, förr eller senare, i någon form) i livet.

 

[hljomalind]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Vilket fint mail du skrev till din kompis! Tar till mig av det, och jag tror att jag också ska skriva ett mail. Dels för att hon då inte behöver reagera gentemot mig där och då, men också för att det nog faktiskt är mer naturligt än om jag skulle ringa. Vi är inga telefonpratare någon av oss, utan håller mest kontakten på facebook , förutom när vi ibland åker och hälsar på varann och då babblar som bara den.

 

[hljomalind]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag tror inte att nätet är rätt ställe att fråga

Håller inte med om det. Jag frågar inte för att få ett svar, utan för att få flera människors kloka tankar, och det har jag redan fått här! Sen säger inte alla samma sak och det är bra, för det är såklart upp till mig att utifrån hur jag känner min kompis tänka vidare efter att ha fått lite hjälp på vägen!

Det kan ligga nåt i det du skriver om att hon haft tid på sig att förhålla sig till barnlösheten och det är ju inte första gången hon får höra att nån blir gravid. Det som gör att jag tror det kan vara extra känsligt när det är mig det gäller är just detta att vi följts åt, båda två blyga töntar i tonåren, sena att bli ihop med nån, förlorade oskulden vid 20+, på senare år träffat varsin riktigt bra kille och blivit sambo... nu går jag ett steg längre, ett steg hon inte kommer kunna ta.

 

[hljomalind]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Nu menar jag inte att andra borde känna som jag, jag funderar nog snarare på om/hur/varför just barnlöshet antas vara så extraordinärt laddat att man inte ens riktigt står ut med att höra talas om graviditeter, jämfört med andra stora kriser eller problem som man kan ha (och har, förr eller senare, i någon form) i livet.

Du har helt klart en poäng i det. Men visst ÄR det väl så att det är extra känsligt? Och om det är så kan man ju som du undra varför? Varför tar det så mycket fokus, just detta få barn eller inte? Jag kände själv hur jag blev som uppslukad när vi började försöka få barn, fick ett löjligt styng av avundsjukeirritation när jag hörde att en kusin var gravid, trots att vi bara var inne på andra försöket (som sen lyckades).

Jag har också tänkt att kanske det rätta är att bara berätta som till vem som helst. Men nån känsla i mig säger att jag också vill berätta för henne att jag är medveten om hennes situation, att det inte är något jag ignorerar utan tänker på och bryr mig om. Men frågan är hur jag formulerar det. Förmodligen genom att så ärligt som möjligt berätta hur det känns.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag vet inte riktigt heller varför det är så men jag tror att det är vanligt att barnlösa känner sådär. Och om jag går till mig själv så tror jag att jag hade känt så själv i barn-situationen men inte i de övriga exemplen du tar upp. Jag själv gick inte omkring och o-gladdes med dem som hade jobb när jag själv var arbetslös. Pappan till samma kompis dog för några år sedan och jag har aldrig någonsin hört henne säga att hon inte kan glädjas över att andra människors pappor lever. Kanske är det vad det handlar om litegrann? Att när någon väntar barn eller får barn så både vill och förväntas man kanske glädjas med personen ifråga, medan man kanske i normalfallet inte brukar gå omkring och glädjas sådär i allmänhet över att man själv och andra människor kan gå och har arbete och föräldrar i livet.

 

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Men visst ÄR det väl så att det är extra känsligt?

Jag vet inte. Jag tänker väl att om tillräckligt många enas om att det är extra känsligt, och beter sig som om det är extra känsligt, så blir det också så.

Nu är jag nog lite färgad av att jag har en avlägset bekant som i princip (enligt sig själv) inte får påminnas om att det överhuvudtaget finns barn i världen, pga sorg över egen barnlöshet. Det håller ju helt enkelt inte, det finns så många barn i världen att det är orimligt att låta barn i allmänhet bli en laddad fråga.

Kanske är det vad det handlar om litegrann? Att när någon väntar barn eller får barn så både vill och förväntas man kanske glädjas med personen ifråga, medan man kanske i normalfallet inte brukar gå omkring och glädjas sådär i allmänhet över att man själv och andra människor kan gå och har arbete och föräldrar i livet.

Men hur långt går folk i att glädjas med/över sina vänners graviditeter och barn? Man uttrycker så klart glädje när man pratar om det och jag är dessutom rätt barnkär så det är lätt för mig att uttrycka glädje över att jag sedan får lära känna barnet, men jag går inte runt och glädjs om en väninna är gravid, direkt. Obetydligt mer än över att hon kan gå, ärligt talat.

Jag lutar nog åt att om man vänner emellan intresserar sig för varandras barn och föräldraskap i linje med att man intresserar sig för varandras liv, så är det bra nog. I längden är ju föräldraskapet inte heller enbart glädje, vanligtvis.

(Sen tycker jag långt ifrån alltid att det är en så himla bra idé när folk får barn, av olika skäl, och då glädjs jag ju inte heller. Även om jag så klart håller inne med mina tvivel.)

 

[Brandgul]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag har läst ett 30-tal bloggar skrivna av ofrivilligt barnlösa och alla har blivit hur ledsna som helst när någon i närheten blivit gravid. Ibland används till och med termer som att vissa inte förtjänar att bli gravida osv. Det verkar jättevanligt.

Jag tyckte det var smart att maila faktiskt. Då kan personen bli hur arg och ledsen som helst utan att tappa ansiktet helt och sen höra av sig när de känner sig redo.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Inte förtjänar? någon måtta får det väl ändå vara. Det är skillnad på att vara missunnsam och att vara ledsen för sin egen situation.

Prtruska: jag menade inte heller att jag går omkring hela dagarna och är glad över att folk är gravida. Och visst kan man diskutera rimligheten i olika känslor. Men summa summarum är det ändå så för mig att jag absolut kan förstå att man som ofrivilligt barnlös kan känna sig extra nedslagen för sin egen skull när någon blir gravid eller får barn.

 

[Teilani]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Jag tror det handlar om hoppet, och önskan om att få barn, och se detta grusas varje månad. Säg att man inte kunde gå, men varje månad fanns en möjlighet att man skulle kunna göra det. Man gör allt man kan för att det ska lyckas, sedan väntar man 2 veckor. Hela tiden känner man efter fungerade det den här gången? Jag har nog liite känsel i det här benet! Och sen visar det sig att det inte funkade den här gången heller.

Där tror jag frustrationen sätter in och önskan kan bli ännu starkare. Man visualiserar hur underbart det skulle vara att kunna gå, och man ser hur alla andra går omkring som ingenting.

Till detta kommer väl identitet, om man sett sig själv som mamma så är det inte bara att acceptera att det inte kommer att bli så. Man behöver omvärdera sig själv och komma fram till vem man är utan att vara nåns mamma. Men så länge man försöker så kan man inte ta steget att acceptera den omdefinitionen, vilket också ger ett låst, frustrerat läge.

För en del är det jobbigare än för andra, precis som vi sörjer en anhörigs bortgång olika hårt, men ändå lika mycket.

 

[mino]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Så kan det vara, eller så kan personen reagera tvärtom och känna sig kränkt över att inte få beskedet rakt och ärligt i ett samtal. Man vet inte. Mitt intryck är att det gör så ont för den barnlösa att hen hellre vill vara arg och förbannad än att känna sorg, så vad som helst kan tas som anledning för att bli förbannad. Frågan är om man ska slå knut på sig själv för att skona den barnlösa eller om det är mest respektfullt att bete sig precis som till vem som helst. Beter man sig som om det är fruktansvärt synd om personen så förstärker man ju uppfattningen.

Kroppen och kroppens prestationer är ju känsliga på många plan och att en funktion inte fungerar kan säkert kännas chockartat och sorgligt, jag kan förstå att det är värre än många andra orättvisa förhållanden i tillvaron. Så mycket av identiteten och ens personliga status finns knutet till kroppen.

 

[TinyWiny]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Ja, tycker personen att det är smärtsamt, så får man ju förhålla sig till det på något sätt (om man vet om det).

Men jag blir ändå fundersam. Jag brukar inte tänka mig att någon som är arbetslös blir ledsen av att höra talas om mitt arbete, eller någon vars farmor är död blir nog oftast inte ledsen av att höra talas om någon annans farmor osv. En av mina närmaste ligger ju för döden, men jag blir inte ledsen av att höra talas om andras nära och kära som är friska och krya, jag blir mer ledsen om även andra står inför att mista någon de tycker om. Min pappa kan inte gå, men han blir inte ledsen av att andra obehindrat går omkring dagarna i ända osv.

Nu menar jag inte att andra borde känna som jag, jag funderar nog snarare på om/hur/varför just barnlöshet antas vara så extraordinärt laddat att man inte ens riktigt står ut med att höra talas om graviditeter, jämfört med andra stora kriser eller problem som man kan ha (och har, förr eller senare, i någon form) i livet.

Fast jag kan ärligt säga att jag funderar på och sörjer varför inte jag också skulle kunna få bli frisk när någon jag känner blir frisk eller om jag läser om någon som blivit frisk efter att ha varit svårt sjuk. Visst gläds jag med personen men jag önskar ju så att jag också skulle få bli frisk och då är det klart att man kan bli ledsen för sin egen skull. Det är väl självklart att jag också skulle vilja kunna röra mig obehindrat, sova hela nätterna, kunna jobba och leva ett normalt liv. Jag kan absolut bli irriterad när folk gnäller för att de har sovit lite dåligt en natt eller att de gnäller på sitt jobb bara för att de i själva verket har det så oförskämt bra. Givetvis skulle jag aldrig säga det till dem om det inte är någon idiot som tycker att jag har det bra som alltid har semester Då förklarar jag gärna att jag byter bort all min smärta och alla mina begränsningar på direkten. Att jag gärna går och jobbar istället för henom om hen tar min sjukdom och allt det som jag får stå ut med varje dag.
Att inte ens få chansen att leva det liv man vill för att kroppen inte vill fungera är en stor sorg och jag förstår absolut om man blir lite ledsen när alla runt omkring en får barn hur lätt som helst när man inte kan få barn själv.

 

[Petruska]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

jag absolut kan förstå att man som ofrivilligt barnlös kan känna sig extra nedslagen för sin egen skull när någon blir gravid eller får barn.

Ja, förstå det kan jag så klart. Däremot hade jag inte redan på förhand räknat med att det skulle vara problematiskt till den grad att det blir svårt att berätta att man är gravid.

När det gäller de bloggar Brandgul har läst, skulle jag nog tolka dem mer som ett slags genre, än något annat. Vissa sätt att känna/uttrycka känslor kring barnlöshet verkar på något vis vara mer välkomna, landa bättre, i samhället, än andra.

Jag kan dra en parallell till de många bloggar om att vara svårt cancersjuk som finns. Väldigt många av dem tycks följa vissa mönster, när det gäller vad man känner och hur man uttrycker det. Men min erfarenhet av cancersjuka som inte ansluter sig till den här blogg-genren (utan hanterar det hela på andra vis) är att deras känslor och känslouttryck avviker mycket från trenden i bloggarna. Och det skulle inte fungera i bloggarna, de skulle inte bli lästa och omtyckta på tillnärmelsevis samma sätt (tror jag, det är ju inte testat).

 

[Thera]

Sv: Att berätta om graviditet för en ofrivilligt barnlös vän?

Det är nog känslan av att "alla andra" lyckas och det grusade hoppet som är skillnaden. Har du cancer och alla andra du känner med cancer blir friska är det nog ganska jobbigt att vara den som inte blir frisk även om du naturligtvis gläds åt andra.

Eller de som är ofrivilligt ensamma, klart de gläds åt när bästa kompisen skaffar partner, men det blir så påtagligt då att andra lyckas, men inte jag. Varför inte jag liksom?