Lillagoajag
Trådstartare
Rubriken är något missvisande, men jag kom inte på något bättre. Ni får väl läsa vidare.
OBS!! Jag vet att ni inte kan ta detta beslutet åt mig, det vill jag inte heller. Jag vill bara ha lite input och tankar runt detta. Jag vet att jag inte är den enda som varit i en sån här situation.
Jag har en Cavalier-tik på 12 år. Jag har haft henne sedan jag var liten (jag är nu 20) och hon är utan tvekan min allra bästa vän. Jag älskar denna hund så mycket att det gör ont.
detta är också den mest olycksdrabbade hund man kan tänka sig. Dels har hon lyckats dra på sig en del skador (fastnat i taggtråd, blivit halvt söndersliten av en annan hund, ramlat ner för källartrappen ...) men också en del sjukdomar. Hon har kronisk bukspottkörtelinflammation (regleras med medicin, märks inte av så länge hon äter sin dietmat), fick för ett halvår sedan opereras akut för livmoderinflammation, har opererats två gånger för juvertumörer (godartade) och har "såklart" det för cavalierer nästan obligatoriska hjärtfelet.
Alltså, denna hund har varit med om mycket - och hon är ju inte frisk, men om det bara vore för ovanstående så mår hon lika bra som om hon vore frisk (i alla fall vad man kan se, man kan ju aldrig veta).
Men, för några månader sedan började hon få problem med analsäckarna. (Det finns en gammal tråd om detta.) Efter många turer och kurer av antibiotika så tvingas jag konstatera att detta inte kommer lösa sig "den enkla vägen". Den ena analsäcken är uttänjd så hon kommer aldrig kunna tömma den naturligt. Det i kombination med att hon tydligen har väldigt trånga utgångshål, ja det bäddar ju för problem... Det som finns att välja på nu är operation eller avlivning.
Min första tanke var självklart att operera. Jag vill ju ha kvar min hund, gärna resten av mitt eget liv! Men sedan började jag fundera och det är inte längre lika självklart.
Det är riskfyllt att operera en 12-årig hund, i synnerhet en 12-årig hund med hjärtfel.
Det finns en risk för komplikationer, ex. inkontinens - något som jag absolut inte vill att hon ska drabbas av.
Hon tål inget smärtstillande förutom det som ges direkt i blodet - vilket komplicerar det hela ytterligare.
Hon har redan varit med om mycket. Var drar man gränsen för vad man kan/vill utsätta sin hund för?
Bara för att man kan behandla betyder det kanske inte att man alltid bör behandla. Det är ju inte bara antal år i livet som räknas utan även kvaliteten på dessa.
Jag vill inte i efterhand känna att jag väntade för länge med att ta beslutet.
Men, jag älskar min hund. Jag vill inte vara utan henne. (Samtidigt som jag ju vet att den dagen närmar sig, det är ju ingen ung hund jag har.)
Jag känner mig som ett monster som ens överväger avlivning när det finns ett alternativ. (Jag hade alltid hoppats att hon skulle somna stilla i sin korg, men man får inte allt här i livet...)
Min mamma som är den enda jag egentligen har pratat med detta om är livrädd för döden och är väldigt bra på att få mig att känna mig som en idiot för att jag tänker tanken.
Jag känner mig som ett monster.
Jag är egentligen inte särskilt rädd för döden. Jag tror inte det är hemskt att dö. Men jag älskar min hund. Och jag vill inte ångra mig. Jag vill inte låta henne genomgå en operation och sedan se henne lida. Jag vill heller inte avliva henne och känna att jag borde gjort mer. Jag vill bara göra det rätta. Men jag vet inte vad det är. Eller om det ens finns.
OBS!! Jag vet att ni inte kan ta detta beslutet åt mig, det vill jag inte heller. Jag vill bara ha lite input och tankar runt detta. Jag vet att jag inte är den enda som varit i en sån här situation.
Jag har en Cavalier-tik på 12 år. Jag har haft henne sedan jag var liten (jag är nu 20) och hon är utan tvekan min allra bästa vän. Jag älskar denna hund så mycket att det gör ont.
detta är också den mest olycksdrabbade hund man kan tänka sig. Dels har hon lyckats dra på sig en del skador (fastnat i taggtråd, blivit halvt söndersliten av en annan hund, ramlat ner för källartrappen ...) men också en del sjukdomar. Hon har kronisk bukspottkörtelinflammation (regleras med medicin, märks inte av så länge hon äter sin dietmat), fick för ett halvår sedan opereras akut för livmoderinflammation, har opererats två gånger för juvertumörer (godartade) och har "såklart" det för cavalierer nästan obligatoriska hjärtfelet.
Alltså, denna hund har varit med om mycket - och hon är ju inte frisk, men om det bara vore för ovanstående så mår hon lika bra som om hon vore frisk (i alla fall vad man kan se, man kan ju aldrig veta).
Men, för några månader sedan började hon få problem med analsäckarna. (Det finns en gammal tråd om detta.) Efter många turer och kurer av antibiotika så tvingas jag konstatera att detta inte kommer lösa sig "den enkla vägen". Den ena analsäcken är uttänjd så hon kommer aldrig kunna tömma den naturligt. Det i kombination med att hon tydligen har väldigt trånga utgångshål, ja det bäddar ju för problem... Det som finns att välja på nu är operation eller avlivning.
Min första tanke var självklart att operera. Jag vill ju ha kvar min hund, gärna resten av mitt eget liv! Men sedan började jag fundera och det är inte längre lika självklart.
Det är riskfyllt att operera en 12-årig hund, i synnerhet en 12-årig hund med hjärtfel.
Det finns en risk för komplikationer, ex. inkontinens - något som jag absolut inte vill att hon ska drabbas av.
Hon tål inget smärtstillande förutom det som ges direkt i blodet - vilket komplicerar det hela ytterligare.
Hon har redan varit med om mycket. Var drar man gränsen för vad man kan/vill utsätta sin hund för?
Bara för att man kan behandla betyder det kanske inte att man alltid bör behandla. Det är ju inte bara antal år i livet som räknas utan även kvaliteten på dessa.
Jag vill inte i efterhand känna att jag väntade för länge med att ta beslutet.
Men, jag älskar min hund. Jag vill inte vara utan henne. (Samtidigt som jag ju vet att den dagen närmar sig, det är ju ingen ung hund jag har.)
Jag känner mig som ett monster som ens överväger avlivning när det finns ett alternativ. (Jag hade alltid hoppats att hon skulle somna stilla i sin korg, men man får inte allt här i livet...)
Min mamma som är den enda jag egentligen har pratat med detta om är livrädd för döden och är väldigt bra på att få mig att känna mig som en idiot för att jag tänker tanken.
Jag känner mig som ett monster.
Jag är egentligen inte särskilt rädd för döden. Jag tror inte det är hemskt att dö. Men jag älskar min hund. Och jag vill inte ångra mig. Jag vill inte låta henne genomgå en operation och sedan se henne lida. Jag vill heller inte avliva henne och känna att jag borde gjort mer. Jag vill bara göra det rätta. Men jag vet inte vad det är. Eller om det ens finns.
