jag är emot alla hjälptyglar som används i ridningen.
en enda gång har jag använt en hjälptygel i ridningen, för att förbättra formen. Det var en häst som jag bara skulle rida en vecka, och som innan bara varit riden rakt fram i skogen, med huvudet rakt upp. Hon lyssnade inte på tygeltag annat än i bromsande/svängande syfte. Så jag gjorde en tiedown och red med den ett pass, i repgrimma. Hade hon huvudet rakt upp så stramade den väldigt mycket, ju mer hon gav efter desto lösare blev den. Gick hon med rak överlinje så hängde den. Det behövdes bara det passet, för att ge henne en ordentlig knuff i rätt riktning. Sen lyssnade hon på tygeln och sökte sig framåt/neråt. Hela hästen blev avslappnad och trevig att rida.
Hade jag haft längre tid på mig, så hade jag jobbat henne i detta från marken istället, så som jag brukar.
Jag använder hjälptyglar från marken, när jag börjar introducera eftergift för tygeln för unghästar eller andra träningshästar.
Don efter person. Om hästen kan gå på gummisnodd så har jag det. Drar den bara emot kan jag sätta en stum tygel ett par gånger så den lär sig att ge efter, men annars föredrar jag gummisnoddens elasticitet så att det blir mer följsamt när hästen rör sig.
Oavsett vad så sätter jag den så att när hästen ger efter, så ska hästen föra halsen i en linje från ryggen, med en fri nos. Absolut inte bakom lod. Jag brukar även sätta inspänningen så den löper mellan frambenen. Jag vill att hästen söker sig framåt-neråt, inte krullar ihop sig, vilket många orutinerade hästar gör om man sätter inspänningen på sidorna.
Det är ju egentligen inte formen som sådan jag jobbar med från marken med inspänning. Utan snarare grundförberedelser så att hästen ska förstå att söka eftergift när jag rider.
Egentligen är ju själva ordet inspänning missvisande. Rätt använt är det en hjälp för hästen att följa, inte låsas fast av.
I ridningen är hjälptyglar förkastligt. Där håller ryttaren i tyglarna istället, och ska inte behöva ett par tyglar till. Har man problem där bör man träna eftergift från marken. Ryttare som behöver hjälptyglar för att få hästen "i form" rider nästan uteslutande med för mycket hand. Hade de haft en lätt hand och en följsam häst, hade de inte behövt hjälptygeln.
