Det diskuteras fullblodsinslag i halvblodsaveln i en annan tråd, och då även arabiskt fullblod. Intressant diskussion, som får en att tänka lite på varför man avlar och vilka kriterier man har.
Om man frågar uppfödare runt om landet varför de håller på med avel så tror jag att de flesta svarar att de vill få fram en rastypisk, vacker arab med goda förutsättningar för hälsa och prestation. Jättebra mål, men handen på hjärtat- stämmer det verkligen?
Varje vår kommer den ena bilden efter den andra med dagsgamla föl som har rakade ansikten. Inget fel i det, och fölet lider inte av att få ansiktet rakat. Men för mig visar det tydligt vad man vill visa omvärlden: att fölet är mycket typat och kommer att bli något att räkna med i showringen framöver.
Sen fortsätter det. Om hästen är ett showämne så framhålls typen på alla bilder. Om hästen inte är ett ämne så ser man inte mer av den förrän den säljs som ridhäst.
Ett litet, litet fåtal blir något att räkna med showringen, oavsett vilka fantastiska hingstar som används i aveln. Avel är ett lotteri och en gencocktail. Dessutom höjs kraven på mer och mer typ, mer och mer spektakulära rörelser, mer och mer flashighet i ringen. Då hamnar man i dilemmat: Hästen är ett showämne och ska ut och visas. Vilka handlers gör det utan att skrämma och misshandla hästen? Ruckar jag på mina principer om djurvänlig hantering för möjligheten att få vinna championatet?
Alla de som inte blir showämnen, vad ska hända med dem? Är aveln inställd på att det måste bli bra och dugliga hästar av dem, med ett temperament som gör dem brukbara av den vanliga ryttaren? Alltså: de allra allra flesta av hästarna och de allra allra flesta av ryttarna.
Hur viktigt är temperamentet i vår avel? Väljer vi bort hingstar och ston med vasst och tråkigt temperament, även om de har jättemycket typ och fantastiska rörelser?
