Ringa gör vi sällan. Jag skrev att vi skriver på WhatsApp. Ganska stor skillnad tycker jag.
Men det är vi i vår relation, vi tycker väldigt mycket om varandra och vill helst inte behöva vara isär så ofta. Vi skriver mycket till varandra under dagen också om vi inte båda jobbar/pluggar hemifrån tillsammans. Han är min bästa vän och stora kärlek, och det är alltid mysigt och avslappnade att vara med varandra. Vi saknar varandra när vi inte är bredvid varandra.
Andra kanske är ihop fast dom inte gillar att umgås så mycket? Konstigt tycker jag, men alla är olika.
Du har verkligen rätt i att alla är olika, men det är helt fel att se meddelandefrekvens och umgängestid som ett mått på hur mycket man tycker om varandra.
Jag älskar min sambo mer än något annat men som extremt introvert med väldigt stort behov av ensamtid finns det INGEN människa i världen jag skulle palla att ha bredvid mig hela tiden. Jag har överlag också ett väldigt litet intresse/behov av att chatta/skriva meddelanden "utan syfte", utan kan finna det rent av uttröttande annat än i små doser.
Och alla mina vänner vet att de inte kan förvänta sig snabba svar (förutom om det gäller någon mer "akut" fråga som behöver ett faktiskt svar), utan jag svarar när jag har tillräckligt med socialt batteri för det.
Min partner är väldigt lik mig vilket innebär att vi har ytterst sporadisk kontakt när någon av oss är bortrest, och i princip aldrig under "en vanlig dag" annat än i rent praktiska frågor, typ "kan du köpa smör på vägen hem?".
Därtill är jag en väldigt "icke-orolig" person, varpå det ska väldigt mycket till innan jag får diverse katastroftankar om olyckor eller än värre. Det finns oftast många betydligt mer sannolika scenarion än det allra värsta.
Jag har en mormor som är katastroftankarnas drottning och börjar ringa runt och efterlysa folk i tron om olyckor/sjukdom om det gått en kvart (och här överdriver jag verkligen inte) efter estimerad hemkomst eller att någon inte svarar i telefon direkt. Jag förstår ju att det handlar om omsorg/välvilja och inte kontroll, men det är otroligt enerverande att befinnas sig i andra änden av detta och tanken på att ha en partner som är ens i närheten av detta beteende ger mig ångestpåslag direkt.
Men jag har samtidigt FULL förståelse för att alla inte skulle klara av att vara tillsammans med en sådan ensamvarg som jag heller, det finns säkert folk som tycker att jag skulle vara deras värsta mardröm.
Men det betyder på inget sätt att den ena relationen är mer rätt än den andra, eller att man tycker mer/mindre om varandra. Snarare är det väl bara jättefint att det är fullt möjligt att hitta någon att älska och vara kompatibel med oavsett vilken typ av personlighet man är!
(men med allt detta sagt- om man har en speciell plan inbokad som bygger på hemkomst en specifik tid så skulle jag SJÄLVKLART höra av mig och meddela min partner om jag skulle bli försenad och förväntar mig detsamma av honom.)
. Jag accepterar att andra inte är likadana, även om jag inte kan *förstå* det.
